Tänk er en typisk film med en rejäl uppgörelse i slutscenen. Manus innehåller kvinnlig huvudperson kommer något på spåren, utmanar någon/några män i maktposition. Både på det fysiska planet och med rådande maktposition har de ett stort övertag. Åskådare till filmen följer utmanaren, kvinnan och vet hur hon jobbar mot rådande struktur, hur hon utmanar de som varit vana att sitta i orubbat bo. De som är vana att bli åtlydda, som inte behövt oroa sig för att folk sätter sig upp mot dem. Som definierar makten. I slutscenen, filmens klimax, ses kvinnan med darrande händer gå runt rummet med draget vapen medan männen i maktposition sitter still och verbalt förminskar henne och försöker få henne att ge upp med hjälp av klassiska härskartekniker. Hennes händer skakar och svetten lackar, de säger att hon ändå inte kommer att våga, hon kommer bara att ställa till det, hon måste tänka på konsekvenserna. Scenen brukar sluta med att hon tårögd låter en av männen vrida vapnet ur hennes skakande händer, varefter han med ett väl spelat lugn sätter sig ner i fåtöljen igen medan han drar på munnen och förklarar att det nu inte är någon fara längre. Nu skall allt bli bra, duktigt jobbat lilla vännen… Och så blir allt som det var förut.

Någon som sett ett sådant slut på ett film-drama nån gång?

Tänk er en annan slags film, liknande slutscen. Tuff och modig kvinna utmanar några män i maktposition, därför att nu har någonting faktiskt runnit över. Tänk er istället typ Noomi Rapace, mörk i blicken. Tänk er en människa som inte viker. Här finns ingen tvekan, här kröks inte rygg, här slås inga blickar ner. Här möter männen något som de inte varit med om förut. De blir offren. Det tragiska är att de förmodligen inte ens förstår varför de blir offer.

En helt annan upplösning på konflikten, eller hur?

Jag har skrivit förut och tror också idag, att det funnits en förvåning hos de två stora partierna inför att det röstats nej flera gånger, i stället för att de små partierna bara skall välja vem av de större de föredrar och sedan låta denne bestämma. Jag tycker det verkar som att många blir arga och besvikna då de mindre partierna faktiskt säger att de skall använda röstknapparna, sitt vapen, på riktigt.

Först kom drevet från de besvikna s-anhängarna, sedan drevet från arga m-anhängare, i förra veckan kom s-anhängarnas drev igen. Drevet byter färg i ett förutsägbart mönster.
Nu kommer det spelade lugnet från s-hållet, medan Annie utmålas som konfliktsökande och aggressiv och har högt tonläge etc. Jag tror S nu bygger upp mediabilden som skall sätta press på C för att de sedan tänker vrida vapnet ur händerna på Annie och vika sig. Här behövs en sann motbild.

Själv tror jag inte att det behöver vara en naturlag att någon av de stora styr och ställer. Jag tror att detta är en modernare framryckande politisk mittenrörelse. Vi har sett den redan tidigare, och ganska tydligt i valrörelsen. Jag hoppas att C och Annie skall orka och våga använda vapnet om det behövs. För mer mitteninflytande.

So, Annie get your gun.