Så stort men samtidigt så litet

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Bär mig, led mig, låt mig få följa med.

Håll mig, smek mig, få mig att le.

Lägg din hand på min och låt den vila där.

Låt din blick fastna i min.

Din värme från din kropp värma min.

 

Säg att du aldrig vill se mig ledsen.

Att du aldrig vill få mig att känna mig ensam och utan svar.

Säg att du vill vara svaren på mina frågor och om inte så kommer du göra allt för att hjälpa mig hitta dem.

Och att du aldrig kommer lämna mig.

 

Pusha mig, uppskatta mig och beröm mig.

Viska fina ord i mitt öra och smek mig på min kind.

Kyss mig.

 

Utmana mig, ifrågasätt mig.

Du ska vilja se mig lyckas. Se mig utvecklas. Se mig växa.

Vara den bästa versionen av mig själv.

Men älska mig för den jag är.

 

Tysta mig inte, uppmuntra mig till att skrika.

Håll mig inte nere, tillåt mig att sväva bland molnen.

När jag sjunger högt, sjung med mig.

Och när jag drar ett dåligt skämt. Skratta då åt det faktum att jag är söt när jag skrattar åt mitt eget skämt och strunta i att rulla ögonen åt hur dåligt skämtet faktiskt var.  

 

Kom med blommor för att du vet hur mycket jag älskar dem.

Håll upp dörren för mig för du vet att jag uppskattar att känna mig speciell och kvinnlig.

Överraska mig.

 

 

Och försök aldrig få mig att ångra mina val och handlingar.

Dem är redan gjorda och jag är den som kritiserar mig själv mest.

 Så det jag behöver av dig är stöd och support, en famn att glömma och gömma mig i.

 En famn att gråta i.

 

Säg att du vill leva med mig för alltid för att jag gör dig lycklig.

Du vet hur mycket det betyder för mig att människor är lyckliga.

 

Var ärlig, såra mig inte och ge inte upp.

Jag må vara en av de lyckligaste människorna på jorden just nu men så har det inte alltid varit.

 

 

Frontalkrock

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag blev för någon vecka sedan beskriven som en bulldozer.

 
Situationen var den att jag försökte hävda att jag ibland, eller många gånger, kan vara väldigt blyg. Personen i fråga brast ut i skratt och sa klart och tydligt:
– Nej Frida. Du är inte blyg. Du är mer lik en bulldozer.
 
Och ja… en bulldozer är nog precis vad jag är.
 
 
Jag tar mycket plats. Jag gillar att höras. Skratta högt. Veta mest. Synas mest.  Spåra ur och inte bry mig om att folk tittar. Älskar att provocera. Disskutera. Ha rätt. Älskar att bli snackad om för det innebär bara att jag är mer intressant än deras egna  liv. Älskar när det går rykten om mig för det är roligt att kunna skratta åt hur dumma vissa människor faktiskt är. Älskar att lösa konflikter. Älskar att vara den som folk vänder sig till för hjälp. Älskar att känna många människor och älskar att vara omtyckt. Jag ÄLSKAR att vara i centrum.
Och jag har alltid vara sån. Och det gör mig absolut inte till en sämre människa.
 
Från mitt första utvecklingssamtal har inte mina toppbetyg varit problemet utan min förmåga att höras jämnt.
Ett citat: -Ja, Frida du MÅSTE dämpa dig. Vi hör dig enda in i personalrummet när vi sitter och dricker kaffe!
 
Just alla dessa samtal om hur jag är som person och hur jag skulle bli tvungen att förändra mig kan få mig att se rött. Att jag inte skulle prata så högt, Skratta så högt.
Och jag kan bli riktigt irriterad på att de lärare som försökt tysta mig den större delen av min skoltid, är samma lärare som gav mig ett stipendium i 9:an för mina ledaregenskaper och min förmåga att vara driven och ambitiös.
 
 

 

Jag umgicks ett tag med människor som inte klarade av mitt sätt att vara just en bulldozer.  
Och det som gör mig förbannad är väl inte främst den tiden jag spenderade med dessa personbilar till människor utan snarare det faktum att det faktiskt pågick så länge att de fick mig att ifrågasätta hela mitt jag.
 Är jag egoistisk? Är jag taskig? Är jag elak? Vem är jag? Tycker alla såhär?
 
Och jag som alltid sagt till mig själv att aldrig bry mig om vad andra tycker. 
 Men det är klart att problem uppstår när en bulldozer och en personbil möts.
 
 
Men nu är jag återigen back on track och ja, jag mår sådär provocerande bra.
Och hela världen ligger framför mina fötter.
Sådär äckligt klycshigt men så jäkla sant.
 

Och jag tänker skrika högt under hela min resa.  

 

YOLO

Av , , Bli först att kommentera 0

YOLO- You Only Live Once.

Ett utav de senare fenomen som tagit plats och kommit att pryda allt från t-shirtar och facewalls till kroppar.

YOLO. Som en ursäkt eller förklaring till allt dumt, spontant och oförklarigt man kan tänkas att göra.

"-Varför gjorde du så?!

– Oj, förlåt. Det var YOLO…"

 

Jag gillar YOLO och dess betydelse.

 

YOLO är lite utav 2000 talets Målgan. Den där osynliga vännen som man kan skylla sina handlingar på. Den som lite grann "tvingar" en att göra saker man kanske inte skulle gjort annars.

 

Hur mycket jag än gillar dess betydelse vet jag dock inte om YOLO har ett så gott inflytande på just mig.

Jag har kommit på mig själv att göra saker och ting som inte är sådär extremt genomtänkt. YOLO får mig att vilja sätta avtryck i omvärlden, på både gott och ont.

YOLO får mig att agera spontant och ogenomtänkt.

Och YOLO är definitivt en ursäkt till varför jag drack på tok för mycket i helgen. (?)

 

Men på samma stund får även YOLO mig att stå upp för saker som jag tycker är fel och saker som borde vara annorlunda. Det får mig att tänja mina egna gränser och det får mig på något vis att växa som människa. Att utvecklas.

 

 

Och det YOLO, det  är det jag gillar med dig.

Inte det faktum att du fick mig att spränga min budget big time i helgen.

 

 

 

 

Stadsdejt

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Om 3 dagar ska jag för första gången besöka den stad där jag kommer bosätta mig efter sommaren.

Och det känns ungefär precis lika nervöst  och spännande som de brukar vara inför första dejten.

Ni vet.

Man går på toaletten fast man inte har kvar något att kissa ut.

 

Man sprutar på sig parfym varje gång man tittar sig i spegeln. Sen får man panik över att man kanske sprutat på sig för mycket.

"Kommer han tycka att jag luktar för mycket?! Tänk om han är allergisk!?"

 

Man borstar tänderna minst 2 gånger, om lyckan skulle vara framme.

 

Och man går igenom saker man kan prata om. Saker att göra.

Saker att visa. Saker som får tiden att gå i värsta fall.

 

Och man funderar ut hur man ska te sig om det inte känns rätt?

Hur tar man sig därifrån?!

 

Hursomhaver. Hoppas jag och min framtida stad klickar.

Klickar sådär vackert som det faktiskt kan göra ibland.

 

 

Samtidigt som det skrämmer mig en aning.

Det där med klickar alltså.

 

Det finns där inne

Av , , 1 kommentar 0

-"Frida. Hur känns det när någon dör?"

 

Har ni någon gång försökt förklara för ett barn, den där känslan när det gör ont?

När det gör ont inom en. Inte ont som i ont efter skada, utan ont som i ont när man förlorat någon.

Att det känns som ett stort tomt hål men på samma sätt som om du har en stor boll inom dig som är så full av luft att den håller på att explodera.

 

Hur förklarar man att även om du inte ständigt känner av detta tomrum eller boll så finns den alltid där?

Att det ibland händer att den där känslan plötsligt börjar växa igen. Den där bollen eller det där tomrummet som man försökt stöta undan eller glömma bort finns plötsligt där återigen.

 

 

Hur talar man om för någon att det är bra att prata om den känslan då jag själv sällan talar om den?

Det är så pass mycket jobbigare att tala om det, än att inte göra det. Men jag minns varje tillfälle.

Varje dag och varje stund.  Jag minns sekunderna, minuterna och dagarna innan så tydligt och på samma sätt minns jag även stunden just efter lika klart. Det är konstigt hur tillfället kan verka så tydligt fast allt runtomkring känns så suddigt.

 

 

Hur förklarar man att den där känslan aldrig kommer försvinna?

Att den alltid kommer finnas där och att den förmodligen aldrig kommer bli mindre tydlig, bara kanske mindre stor. Och att det är så det ska vara.

Att trots att man förlorar någon, så kommer denne alltid finnas inom en. Där i mitten.

Ungefär precis där bollen eller tomrummet uppenbarar sig.

 

Och hur förklarar man att man många gånger kommer fortsätta vara lika arg? Och ledsen? Och oförstående? 

 Att den där känslan när någon går bort, alltid kommer göra en upprörd och ledsen. Och få en att känna sig ensam.

Och att den alltid kommer få dig att ifrågasätta vad meningen med det hela är?

 

Hur förklarar man för någon att känslan när någon dör, inte går att förklara?

Att smärtan är nästintill obeskrivlig. Och att livet kommer kännas oförståeligt.

För alltid.

 Och hur förklarar man att när någon går bort, kommer livet aldrig någonsin mer bli sig likt igen?

Lycka i en mening

Av , , Bli först att kommentera 2

Åh, vi måste bli bättre.

Vi måste bättra oss på att ge folk komplimanger och positiv feed back kära vänner.

Tänk efter för en sekund. När gav ni någon, vem som helst egentligen, feed back eller en komplimang, för något som ni tycker att denne person gjort eller gör bra, sist?

Ni vet dom där sakerna som ni i smyg avundas på eller försöker eftersträva.

 

Det kan vara så enkla saker som att ni önskar ni hade samma självdisciplin som eran vän gällande sötsaker. Ni kanske avundas er kollegas enorma tålamod och problemlösningsförmåga. En bekants förmåga att se positivt i de flesta situationer eller kanske den där tjejen på gymmets grymt snygga tatutering.

Saker som ni då och då tänker på men alldeles för sällan faktiskt talar om.

TALA OM DET.

 

Berätta för eran vän, kollega, bekant eller kanske nästintill främling hur fantastisk ni tycker denne person är och att ni önskar att ni hade samma självdisciplin. Eller samma tålamod och förmåga att lösa problem. Eller positivia livssyn. Eller den där snygga tatueringen.

 

Ni vet ju själv hur fantastiskt bra det känns när det händer dig. När någon ser dig och din person på ett sätt som kanske ingen annan sett dig förr. Eller kanske var det på tok för länge sen. Att någon ger dig bekräftelse för något du gör, något du är. En bekräftelse som du inte trodde du skulle få.

 

Jag tror att den största anledningen till att vi inte säger något är för att "vi bara inte gör sånt". Att det sitter på något vis i vår heder att inte visa sig mindre bra på något, genom att tala om vad någon annan gör bättre.

Och det är tråkigt att det ska vara så tycker jag.

 

Det här är inget försök i att få er att vräka ur er komplimanger helt okontrollerbart. Och inte heller något försök att göra världen till en vackrare plats.

 

Men kanske ett försök att göra världen till en lite lyckligare plats för en liten person för en liten stund.

För det är precis det en liten komplimang lyckas med.

Så, visst kan vi bättra oss kära ni?

 

Presentation

cropped-1372602065673.jpg

 

För stort hjärta, för mycket kaffe och för många timmar på ett dygn.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se