Fick strålande besked i fredags.

Jag tog mig in på utbildningen jag så gärna velat ta mig in på.

Som jag egentligen vetat att jag borde ta mig in på, men vem vågar tro på något innan man kan se det?

Antagen.

Kanske det bästa ordet jag hört tills i lördags.

I lördags slog det mig som en smäll på käften.

Jag kommer lämna mina allra bästa vänner. Mina favoritmänniskor. Nya favoritmänniskor.

Och ja, jag vet att ”de kommer föralltid finnas kvar och att vår vänskap kommer bestå och blablabla…” men det handlar inte om det.

Just det tvivlar jag inte ens på.

Det handlar om att springa på varandra på konsum.

Det handlar om att åka och träna tillsammans.

Det handlar om att när man ligger bakis och utslagen så knackar det på dörren och där står hon, och tvingar mig ut på promenad för att sedan dricka festis i gräset.

Det handlar om att åka och sno en julgran mitt i natten, eller varför inte en rondellhund?

Det handlar om att dem befinner sig 10 minuter bort de gånger verkligheten plötsligt kommer över mig. 10 minuter bort från att de kan se mig i ögonen och säga: Frida, det kommer gå bra.

Det handlar om att de ser på mig när något inte är bra och när det är något jag håller hemligt.

Det handlar om att kunna kramas.

Att kunna skratta sådär hysteriskt.

Att kunna viska hemligheter och prata alldeles för högt om vissa saker som egentligen borde lämnas osagda (speciellt på konsum).

Att kunna kissa i kors på fyllan utanför försäkringskassan.

Att kunna ligga sked vilken onsdag som helst.

Att ha någon man litar på, och skulle göra allt i världen för, nära.

Mitt hjärta och hjärna befinner sig på en sådan otrolig karusell just nu.

(Likt Batman på vännäsdagarna)

Mitt hjärta blir större för var dag som går och min hjärna får än mer att fundera över.

”Övertänk inte bara!” fick jag som råd. Ett fint råd.

Men hur kan man låta bli att övertänka?

Speciellt när 99 % av den vakna tiden dessutom går till att tänka på en enda sak.