Har många timmar, dagar, veckor brottats med vad jag ska skriva här.

Vad jag skall göra offentligt och vad jag ska behålla för mig själv.

Lika självklart som det är för mig att jag inte medvetet vill såra någon med det jag skriver,

blir det gång på gång lika självklart att jag inte är ärlig mot mig själv.

Det uppstår en inre konflikt.

En del av mig vill skriva allt. En del av mig säger nej.

Oroa er inte, ni berörda. Era mörka hemligheter är säkra med mig.

Och det är kanske just det som gör mig så arg och frustrerad.

Är det för att ni vet att dem är säkra med mig, som ni utnyttjar det?

För att ni vet att ni kan lita på mig? För ni vet att jag inte skulle vilja förstöra för er?

Och ni vet att allt det där är sant.

Ni kan lita på mig och ni kan vara säker på att jag inte vill förstöra för er.

Jag önskar bara att ni skulle uppskatta det.

Rannsaka er själva.

Det är inte rättvist, det är sorligt.

Och det sorgligaste är nog när man inser att personer man trodde var bra, visar sig vara mindre bra.

Några utav er hade jag så höga förväntningar, förhoppningar och tankar om.

Alla gör vi fel men det är hur vi reser oss efter ett misstag som visar vilka vi är.