Livet kommer passera om jag inte öppnar mina ögon

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag sa till dig.

Jag sa till dig hur jag ser på allt i svart och vitt.

Och hur jag försöker se nyanserna däremellan. Att jag försöker sudda ut de skarpa kontrasterna.

Hur jag försöker se det gråa. Om inte annat det vita i det svarta, ibland kanske även det svarta i det vita.

Att jag försöker bli bättre på andra chanser.

Jag sa det till dig.

 

Du sa att du ser det med samma ögon som jag.

 

Du sa att du var less på att bli behandlad dåligt. På ett sätt som du inte förtjänar.

 

Det är jag med.

 

Jag sa att jag är stark. Att jag har för lätt för att gå. Svårt för att stanna. Lätt att stänga av.

Så ge mig därför ingen anledning att se åt andra hållet.

 

Men du ser inte med samma ögon som jag.

 

 

Och det har kanske inte alls egentligen med dig och göra. Det har kanske med allt som fanns innan dig, att göra.

 

Men det har jag redan sagt till dig.

 

 

 

 

Om du bara visste vad jag var redo att göra för dig.

 

 

 

 

Gömma sitt hjärta

Av , , 1 kommentar 3

Fick strålande besked i fredags.

Jag tog mig in på utbildningen jag så gärna velat ta mig in på.

Som jag egentligen vetat att jag borde ta mig in på, men vem vågar tro på något innan man kan se det?

Antagen.

 

Kanske det bästa ordet jag hört tills i lördags.

I lördags slog det mig som en smäll på käften.

Jag kommer lämna mina allra bästa vänner. Mina favoritmänniskor. Nya favoritmänniskor.

Och ja, jag vet att ”de kommer föralltid finnas kvar och att vår vänskap kommer bestå och blablabla…” men det handlar inte om det.

Just det tvivlar jag inte ens på.

 

Det handlar om att springa på varandra på konsum.

Det handlar om att åka och träna tillsammans.

Det handlar om att när man ligger bakis och utslagen så knackar det på dörren och där står hon, och tvingar mig ut på promenad för att sedan dricka festis i gräset.

Det handlar om att åka och sno en julgran mitt i natten, eller varför inte en rondellhund?

Det handlar om att dem befinner sig 10 minuter bort de gånger verkligheten plötsligt kommer över mig. 10 minuter bort från att de kan se mig i ögonen och säga: Frida, det kommer gå bra.

Det handlar om att de ser på mig när något inte är bra och när det är något jag håller hemligt.

Det handlar om att kunna kramas.

Att kunna skratta sådär hysteriskt.

Att kunna viska hemligheter och prata alldeles för högt om vissa saker som egentligen borde lämnas osagda (speciellt på konsum).

Att kunna kissa i kors på fyllan utanför försäkringskassan.

Att kunna ligga sked vilken onsdag som helst.

Att ha någon man litar på, och skulle göra allt i världen för, nära.

 

Mitt hjärta och hjärna befinner sig på en sådan otrolig karusell just nu.

(Likt Batman på vännäsdagarna)

 

Mitt hjärta blir större för var dag som går och min hjärna får än mer att fundera över.

 

”Övertänk inte bara!” fick jag som råd. Ett fint råd.

Men hur kan man låta bli att övertänka?

 

Speciellt när 99 % av den vakna tiden dessutom går till att tänka på en enda sak.

Ren idioti och en ilsken Frida

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Jag har den senaste tiden stött på riktiga idioter med riktigt idiotiska åsikter. Personer med åsikter som jag ärligt talat inte visste att någon jag kände hade.  
Jag arbetar på ett ställe där jag möter extremt många olika människor och individer. Relationer och förhållanden från vitt spridda ställen.
 
Ett ställe där jag möter MÄNNISKOR.
Jag möter inte ”personen i huset på den fina gatan” eller ”familjen i soc-lägenheterna”. Inte heller möter jag ”den ensamma mamman eller pappa,”, ”trassliga familjen” eller ”fina familjen”.
Jag möter människor. 
Som alla är precis lika mycket värda som alla andra. Oavsett hur de bor, lever eller ter sig.
 
Och jag blir så fantastiska jäkla förbannad på de som tror att de besitter rätten att döma och bemöta folk efter deras sociala status eller samhällsklass.
 
Själv är jag nog blind för detta. Jag vet inte men jag saknar nog helt, eller nästan helt, den förmågan att se bortom just själva människan som står framför mig.
Jag är inte naiv, jag är inte dum,
Men jag ser verkligen inte hur samhällsklass kan vara avgörande för hur man behandlar en annan människa?
 
Kanske är det för att jag verkligen älskar människor som jag inte ser den här ”indelningen” och blir brutalt chockad när folk vräker ur sig galna kommentarer.
Jag önskar att jag bara kunde vråla ut allt "uppåtväggarna-idiotiskt" som jag hört den senaste tiden men det kan jag inte med tanke på mycket.   
Jag önskar bara att folk kunde älska lite mer och le lite mer och sluta fokusera på att dela in i fack.
Och sluta se ner på andra människor. Och sluta tro att det skulle bli enklare då.
 
 Ni går miste om så många väldigt fina relationer.
 

/ En betydligt mycket argare tjej än vad det framkommer ovan

En värme i en kall famn

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Jag har svårt att forma de ord som upprepar sig inuti mitt huvud.
Orden låter sig inte skrivas av sig själv, på det sättet som jag är van vid att det ska vara.
Mitt sätt att ventilera, det sättet jag så mycket behöver, funkar inte.
Det råder fullständigt kaos.
Och ibland, när jag väl stannar av för en stund, tror jag att allt ska bli svart.
Om jag slutar snurra, faller jag då?

 

 

 

Jag behöver dig.

 

Instängd

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Vi sätter upp barriärer.
Barriärer för att skydda oss själva.
Vi utgår från att det kommer gå åt helvete.
 
Barriärer för att vi inte vill känna på det sätt som vi kände förr.
Som om denne människa är densamme som den tidigare?
 
Barriärer för att på något vis försöka ligga steget före i en korsning.
Men allting går inte alltid åt olika håll.
 
Barriärerna hindrar oss på många sätt att nå det som vi en gång trodde att vi kunde nå, men som hastigt försvann.
Problemet är att dessa barriärer är så mycket lättare att bygga upp efter de en gång rasat.
Och än mer lättare efter andra.
Tredje gången ifrågasätter vi det mesta som har med allt att göra.
 
Vi kan se när denne korsning kommer oss till mötes, men än är vi inte riktigt där.
Låt oss riva dessa barriärer.
Dom är ju egentligen bara i vägen.

Så stort men samtidigt så litet

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Bär mig, led mig, låt mig få följa med.

Håll mig, smek mig, få mig att le.

Lägg din hand på min och låt den vila där.

Låt din blick fastna i min.

Din värme från din kropp värma min.

 

Säg att du aldrig vill se mig ledsen.

Att du aldrig vill få mig att känna mig ensam och utan svar.

Säg att du vill vara svaren på mina frågor och om inte så kommer du göra allt för att hjälpa mig hitta dem.

Och att du aldrig kommer lämna mig.

 

Pusha mig, uppskatta mig och beröm mig.

Viska fina ord i mitt öra och smek mig på min kind.

Kyss mig.

 

Utmana mig, ifrågasätt mig.

Du ska vilja se mig lyckas. Se mig utvecklas. Se mig växa.

Vara den bästa versionen av mig själv.

Men älska mig för den jag är.

 

Tysta mig inte, uppmuntra mig till att skrika.

Håll mig inte nere, tillåt mig att sväva bland molnen.

När jag sjunger högt, sjung med mig.

Och när jag drar ett dåligt skämt. Skratta då åt det faktum att jag är söt när jag skrattar åt mitt eget skämt och strunta i att rulla ögonen åt hur dåligt skämtet faktiskt var.  

 

Kom med blommor för att du vet hur mycket jag älskar dem.

Håll upp dörren för mig för du vet att jag uppskattar att känna mig speciell och kvinnlig.

Överraska mig.

 

 

Och försök aldrig få mig att ångra mina val och handlingar.

Dem är redan gjorda och jag är den som kritiserar mig själv mest.

 Så det jag behöver av dig är stöd och support, en famn att glömma och gömma mig i.

 En famn att gråta i.

 

Säg att du vill leva med mig för alltid för att jag gör dig lycklig.

Du vet hur mycket det betyder för mig att människor är lyckliga.

 

Var ärlig, såra mig inte och ge inte upp.

Jag må vara en av de lyckligaste människorna på jorden just nu men så har det inte alltid varit.

 

 

Frontalkrock

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag blev för någon vecka sedan beskriven som en bulldozer.

 
Situationen var den att jag försökte hävda att jag ibland, eller många gånger, kan vara väldigt blyg. Personen i fråga brast ut i skratt och sa klart och tydligt:
– Nej Frida. Du är inte blyg. Du är mer lik en bulldozer.
 
Och ja… en bulldozer är nog precis vad jag är.
 
 
Jag tar mycket plats. Jag gillar att höras. Skratta högt. Veta mest. Synas mest.  Spåra ur och inte bry mig om att folk tittar. Älskar att provocera. Disskutera. Ha rätt. Älskar att bli snackad om för det innebär bara att jag är mer intressant än deras egna  liv. Älskar när det går rykten om mig för det är roligt att kunna skratta åt hur dumma vissa människor faktiskt är. Älskar att lösa konflikter. Älskar att vara den som folk vänder sig till för hjälp. Älskar att känna många människor och älskar att vara omtyckt. Jag ÄLSKAR att vara i centrum.
Och jag har alltid vara sån. Och det gör mig absolut inte till en sämre människa.
 
Från mitt första utvecklingssamtal har inte mina toppbetyg varit problemet utan min förmåga att höras jämnt.
Ett citat: -Ja, Frida du MÅSTE dämpa dig. Vi hör dig enda in i personalrummet när vi sitter och dricker kaffe!
 
Just alla dessa samtal om hur jag är som person och hur jag skulle bli tvungen att förändra mig kan få mig att se rött. Att jag inte skulle prata så högt, Skratta så högt.
Och jag kan bli riktigt irriterad på att de lärare som försökt tysta mig den större delen av min skoltid, är samma lärare som gav mig ett stipendium i 9:an för mina ledaregenskaper och min förmåga att vara driven och ambitiös.
 
 

 

Jag umgicks ett tag med människor som inte klarade av mitt sätt att vara just en bulldozer.  
Och det som gör mig förbannad är väl inte främst den tiden jag spenderade med dessa personbilar till människor utan snarare det faktum att det faktiskt pågick så länge att de fick mig att ifrågasätta hela mitt jag.
 Är jag egoistisk? Är jag taskig? Är jag elak? Vem är jag? Tycker alla såhär?
 
Och jag som alltid sagt till mig själv att aldrig bry mig om vad andra tycker. 
 Men det är klart att problem uppstår när en bulldozer och en personbil möts.
 
 
Men nu är jag återigen back on track och ja, jag mår sådär provocerande bra.
Och hela världen ligger framför mina fötter.
Sådär äckligt klycshigt men så jäkla sant.
 

Och jag tänker skrika högt under hela min resa.  

 

YOLO

Av , , Bli först att kommentera 0

YOLO- You Only Live Once.

Ett utav de senare fenomen som tagit plats och kommit att pryda allt från t-shirtar och facewalls till kroppar.

YOLO. Som en ursäkt eller förklaring till allt dumt, spontant och oförklarigt man kan tänkas att göra.

"-Varför gjorde du så?!

– Oj, förlåt. Det var YOLO…"

 

Jag gillar YOLO och dess betydelse.

 

YOLO är lite utav 2000 talets Målgan. Den där osynliga vännen som man kan skylla sina handlingar på. Den som lite grann "tvingar" en att göra saker man kanske inte skulle gjort annars.

 

Hur mycket jag än gillar dess betydelse vet jag dock inte om YOLO har ett så gott inflytande på just mig.

Jag har kommit på mig själv att göra saker och ting som inte är sådär extremt genomtänkt. YOLO får mig att vilja sätta avtryck i omvärlden, på både gott och ont.

YOLO får mig att agera spontant och ogenomtänkt.

Och YOLO är definitivt en ursäkt till varför jag drack på tok för mycket i helgen. (?)

 

Men på samma stund får även YOLO mig att stå upp för saker som jag tycker är fel och saker som borde vara annorlunda. Det får mig att tänja mina egna gränser och det får mig på något vis att växa som människa. Att utvecklas.

 

 

Och det YOLO, det  är det jag gillar med dig.

Inte det faktum att du fick mig att spränga min budget big time i helgen.

 

 

 

 

Presentation

cropped-1372602065673.jpg

 

För stort hjärta, för mycket kaffe och för många timmar på ett dygn.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se