A pain in the…

Vabruari är här och en vanlig barnåkomma är öroninflammation. Jag har sedan tre år djup empati för dom små människorna som drabbas av denna åkomma! Här är min erfarenhet.

En natt vaknade jag med en helt galen smärta i huvet. Yrvaken försökte jag tänka men smärtan skar genom märg och ben. Jag som är en smärttålig människa tog och ringde sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan frågade direkt om jag tagit tex Alvedon mot smärtan?! Nääeee det hade jag ju inte, jag kontrade med frågan om man inte bör veta vad det är för smärta man dövar innan man börjar proppa i sig piller. Sköterskan var lugn och gissade på att jag hade fått öroninflammation.

What?! Det är ju en ”barnåkomma”?! Smärtan var så sjuk att jag inte kunde tänka. Jag hade inte varit förkyld, utan gått i säng och vaknat strax efter midnatt och där satt jag nu och ojjade mig och undrade om jag skulle ta ambulans in till akuten. Nej nej nej det fanns ingen som helst anledning för mig att besöka akuten förklarade sköterskan. Jag skulle ta alvedon och ringa vårdcentralen på morgonen. Tack och godnatt liksom!

Jag tog alvedon. Jag vankade runt. Jag tog pronaxen. Jag tänkte att jag höll på få en stroke eller en aneurysm. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen igen… Natten förflöt och jag var uppriktigt orolig för maken till galen smärta har jag aldrig varit med om. Runt 6-tiden bara försvann smärtan… Det var som bomull, det var frid.. Det var trumhinnan som slutligen brustit.

För att summera en lång historia: vårdcentral, antibiotika, vårdcentalen tre dagar senare, antibiotika inte hjälpt, akuten, träffa öronjouren, punktera trumhinnan. Ny antibiotika. Besök på öron. Väldigt risig. Det blev viktigt att hålla hålet i trumhinnan ÖPPET så jag blev ordinerad att tryckutjämna flera gånger per dag för att hålet inte skulle växa igen. Det var allt annat än roligt.

MEN något skoj hände i denna upplevelse. Varje gång jag tryckutjämnade och gjorde det rätt… så lät det som en partytuta i huvet. Faktiskt! Jag tyckte det var rätt festligt. Jag tryckutjämnade lite nu och då. Vid ett tillfälle satt jag i köket och ”pep” i huvudet. Jag började skratta och berättade för min son att det faktiskt lät som en partytuta i mitt huvud. Han tittade på mig med sina stora ögon, ungefär som att jag vore en alien. 

”-Öhh… du…. det HÖRS!” sa han och gick iväg…

//a

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>