Ligga i charken?!

The Untouchables, 1987

The Untouchables, 1987

När jag fyllde 40 år höll jag ett tal. Det talet riktade jag till mina föräldrar. Jag inledde med att jag skulle kunna ta tillfället i akt och tacka för att dom alltid finns och att jag älskar dem… Men se den sentimentala vägen hade jag ingen lust att gå den dagen. I stället konstaterade jag i mitt tal att mina päron skulle tacka MIG!

För utan mig, hur lugnt och tråkigt skulle inte deras liv vara då? Det är ju jag som rör om i grytan i vår familj, det är jag som står för underhållningen åt alla håll och kanter. Utan mig skulle dom aldrig fått Apple-Tv och aldrig hålla sig a’jour med alla nya termer. Utan mig skulle dom gå runt i en rosa illusion att alla män och kvinnor är finfina och trevliga och att det är hur enkelt som helst att hitta en partner.

Nej tacka vet jag verkligheten!

Har man en gång fått hjärtat nerknövlat i en obarmhärtig köttkvarn och kommit ut på andra sidan som en blödande massa då blir man lite… Hur skall jag formulera mig… Skeptisk?! Mindre naiv är ett annat sätt att utrycka det hela.

Min vän går just igenom den där processen och har just skrapat upp sig från marken. Jag har själv varit där så jag vet precis hur jävla ont och bisarr det kan vara. Känslorna som en gång var kärlek blir till sorg, ilska, skam och det är bara att rida ut dem en efter en tills intet finns kvar. För med tiden känner man inte dom där häftiga affekterna åt något håll. Vi läker om vi vårdar oss själva.

Alla kan laga och limma ihop sina brustna hjärtan och jag tror på att ta den tiden innan man kastar sig hals över huvud till en ny famn. Bagage -Sure, men var klar tack!

Igår låg min kompis i min soffa när vi matade dom sista avsnitten av Homeland. Under tiden satt jag på golvet och petade med ett nytt pussel. När serien var slut betraktade hon mig där jag satt på golvet.

Hon sa: ”-Du oåtkomlig Anna!”

Ja, så kanske det är! Oåtkomlig… Vilket fantastiskt ord.

Mitt hjärta är inte längre ett 2.000 bitars pussel som måste läggas. Jag har lagt mitt pusselhjärta och jag är lycklig över motivet som växt fram. Det är Jag!

Jag har således inget hjärta som behöver läkas men å andra sidan vet jag inte om jag i nuläget har lust att slänga ut det i charken igen! Kanske kan vi alla behöva stå stilla en stund och bara vara lyckliga med oss själva?! Vara en aning oåtkomlig, en smula onåbar eller oberörd av alla stormande känslor som involveras i en relation?!

Om jag ändrar uppfattning har jag ju den stora glädjen att få gå på lokal i helgen och dra upp medelåldern…

//a

 

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer

    • Anna H (inläggsförfattare)

      Ja det verkar ju ibland vara en köttmarknadxsom heter duga… Så hjärtat i charken, till salu blir ju liksom smått logiskt… :-) Tack för din kommentar! Det uppskattas //a

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>