Kategori: Da Kid & Da Cat

Tipptapp….

Av , , 2 kommentarer 20

Jag är stizzig!

Dagen har bjudit på tårta och bus, på ljuva barnskratt. På varm samvaro, innerlig lycka som man verkligen måste stanna upp och ta in.

Gårdagen var djupt känslomässig för mig då det var ett år sedan jag evakuerades och började mitt krälande tillbaka till mig själv. Jag hade bjudit in till fest, men jag ställde in. Dels är det pandemi, men framför allt… Jag vill bara vara ensam. Bara vara i mitt eget sällskap. Med min gran och mina tindrande ljus.

Idag blev det således en rivstart av glädje att fixa julklappar och ramar till mina tavlor!!!!

Det innebär att jag denna kväll sätter upp mina första NYA tavlor i mitt hem! Det betyder att jag härjar med vattenpass och diverse andra prylar och samtidigt lyssnar jag igenom hela mitt avsnitt som publiceras imorgon i Epilogen podcast -Den långa vägen hem -Annas andra epilog. Epilogen Podcast Vinterspecial 2021.

Sedan kommer jag på att jag skall fixa till några detaljer på en tavla som jag målade i somras och sedan … inser jag att jag bara ska sätta mig ner.

Det är färdigsprunget nu.

Imorgon kommer mitt och Mia Makilas gemensamma verk presenteras och det är en kreativ, magisk metafor för mitt år som passerat. Det har varit så fantastiskt roligt att jobba tillsammans med Mia så nära. Jag har skrivit manus, jag har läst in det, -jag har spelat mitt manus. Mia har därefter påbörjat sitt skapande att ljudsätta, hitta stämningar, nyanser. Det har lett till att manus fått bearbetas, spelats in igen, vissa scener har Mia HÖRT att där… just där.. går det att spela det som sägs.

Det har varit många samtal per telefon, många meddelanden mellan oss fram och tillbaka….Oerhört roligt, utmanande och total kreativitet.

”-Men skulle du kunna säga Aaaaaaaaa…..?” frågar Mia

”-Menar du…. AaaaaAAAaaaa…?” undrar jag.

”-Njaaa…. mera AaaaaaaaaAAAA…” förklarar hon.

Lite så har det låtit när vi talat… OCH även när vi skrivit till varandra!

Det är så roligt att skapa något tillsammans med en person som också är kreativ. Vi är väldigt lika men samtidigt väldigt olika. Vi har olika uttryck och det gör att vi tillsammans skapar något helt… otippat!

Vi är båda stolta och förvånade över VAD resultatet blev. Det blev något helt NYTT och unikt.

Imorgon bitti lämpligt till morgonkaffet (ja, inte för early-birds) kommer Epilogen Podcast publicera avsnittet. Du är givetvis välkommen att lyssna på min resa.

Framöver kommer jag bit för bit berätta vad mina metaforer är i min epilog. Jag kommer dela ut ”kodnyckeln” för den som är intresserad.

Kan bara konstatera att jag är så redo för morgondagen. Så stolt att stå sida vid sida med Mia runt detta avsnitt. Jag tänker tillochmed bryta mot jantelagen och säga att jag är stolt över mig själv. Över hur långt jag kommit.

För nu är det ett år sedan jag påbörjade min resa -Hem till mig själv!

Å vet ni vad… jag ÄR hemma!

//a

 

Födelsedag -Hurra!

Av , , Bli först att kommentera 10
Epilogen Podcast 1 år! Bild: Mia Makila

Epilogen podcast 1 år! Bild: Mia Makila

 

Idag fyller Epilogen Podcast 1 år! Det firas med ett extra avsnitt med berättelsen om hur epilogen podcast blev till! Det avsnittet var mycket intressant eftersom Mia Makila som gör Epilogen förklarar bakgrunden. Jag tror styrkan med Epilogen är hennes konstnärlighet. Att med ett öppet sinne omvandla, förmedla och sprida kunskap om psykisk misshandel och narcissism.

Jag har själv lyssnat om och om igen på hennes avsnitt som är fakta men presenterat på ett helt unikt sätt.

Mia Makila är erkänd konstnär och hennes verk fascinerar mig! För dom är uppkäftiga, dom är färgstarka, dom smälter inte in utan sticker ut! Love it!

Om du är konstintresserad rekommenderar jag ett besök på Mias hemsida miamakila.com

Jag har lånat bilder från hennes hemsida för att lägga ut vilket var okej -Måste bara visa några bilder som jag tycker är så häftiga. Ta gärna och studera dem ORDENTLIGT gärna hennes digitala collage som är proppfulla av detaljer!

”The Loudes Girl in The World” By Mia Makila, 2020

”Anthem” By Mia Makila, 2020

By Mia Makila

Som sagt, annorlunda och väldigt färgstarka! Gillar alla hennes små monster med något chockrosa detalj! Dockorna skrämmer livet ur mig! Gillar det, att konsten KÄNNS.

Just därför tror jag hennes podcast tilltalar oss som levt i mörkret, för det KÄNNS!

Jag önskar podcasten lycka till och ett härligt kommande år! Väntar redan med spänning på avsnitt som jag hört ryktas om som ligger i startgroparna!

//a

Den vilda ängeln…

Av , , 4 kommentarer 18

För många år sedan tog mina föräldrar med mig på en konsert med Brolle i Aula Nordica! Brolle är ingen artist jag själv hade kommit på att jag skulle gå och titta på och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Då jag älskar musik, opera och vet att konserter ofta är fantastiska upplevelser oavsett vad så var jag öppen. Det var en bra kväll och jag fick skivan efter konserten. Fanns några låtar som talade till mig och därefter föll kvällen in i minnena som ett fragment av en upplevelse.

Jag vet inte när mina egna ord började försvinna, när min egen själ började skrumpna ihop, när jag började försvinna. Det hände så smygande, så långsamt att jag inte kan sätta fingret på en viss tidpunkt. Jag kan bara se det hela som ett långsamt utraderande. All glädje liksom gled ur mina händer.

Lika lite vet jag när jag slutade älska livet.

Vad jag vet är att jag en dag under hösten som just passerat bara kände att jag behövde höra en låt. En låt av Brolle. Jag började söka på Spotify. Jag hade ingen aning om vad jag sökte för låt eller titel, utan på måfå valde jag att slå på ”Alla rosor har en tagg”. Svensk text, svenska ord.

Här kommer två citat ur låten

”…ofta när det är som mörkast väntar någonting bra. Håll ut min vilda ängel snart är det du och jag…”

”…om du lämnar allt i mörker och börjar om igen. Ser du ljuset, ser du livet? Har du kvar din bästa vän?…”

Writer: Brolle Kjell Junior Wallmark, Album: Alla rosor har en tagg (2013)

Där väcktes något i mig. Håll ut min vilda ängel… Det var som en rad till min egen själ från mig själv, jag hör hur det låter, men till saken hör att jag för länge sedan skrev en dikt om en blek vinglös ängel, så jag gissar att det är orden som slår an en sträng och något händer. Det är inget dramatiskt. Det är inga tårar, det är bara som en mild värme, ett svagt ljus i ett mörker. Kanske är det ett hopp?

Det mörker jag upplevt, det mörker jag tillskrivits är inte jag. Det är bara tomhet sprunget ur vrede.

Vad jag vidare vet är att jag på riktigt undrat om jag hållit på att bli galen? Om jag var det där ”jävla örloggsmörkret” som jag dagligen fått höra att jag var. Jag har inte förstått, jag har inte kunnat förstå. Jag har känt att jag behövt information om något men inte om vad.

Det skapar en enorm oro och stress, att balansera mellan något där du inte har en aning om vad du balanserar mellan. Jag tänker att det förmodligen ligger i vår natur att ta ansvaret för att inget längre tycks fungera. Själv har jag gått på nålar från att jag vaknat tills jag slutligen fått sova. Jag har haft en fysiskt, högst närvarande ångest av rädsla. En rädsla för något jag inte kunnat sätta fingret på! Vilket är så skrämmande att det kryper i skinnet.

När allt slutligen når sin spets, då går det inte längre att tala, för orden är borta, du vet inte vad du vill, vem du är, vad du kan och själv kunde jag konstatera att jag dessutom bara stammade när jag försökte föra fram min svaga talan.

Jag var ett tomt skal men kände att någonstans därinne, där skramlade min vilda ängel, min själ och ville få leva.

Fri.

//a

När orden dör…

Av , , 14 kommentarer 22

Jag brottas varken med träning eller potatisskalare i stället söker jag efter mina ord, mitt språk att kunna uttrycka mig igen. Jag har gjort en resa som tagit mig till dom mörkaste vrår. Jag har tappat orden, min penna och papper och förmågan att formulera vad jag känner.

En skrämmande upplevelse för dom flesta, en skräck för mig som alltid kunnat vara fri genom att skriva. För mig har det varit en själsdöd och att åter hitta mina viskningar och rop har blivit en brottning mellan existens och essens. Att bara leva i ett skal utan känslor är för mig inget liv.

Så jag återvänder till min blogg, som varit min livlina genom så många turer i detta liv. Vill du läsa så får jag be om ditt tålamod ty här kommer det vara stilla reflektioner om att åter bygga upp ett liv som slagits i ruiner.

//a

No Limit…

Av , , 2 kommentarer 17

Det är egentligen nu eller aldrig jag borde blogga -För det är NU det händer! På riktigt, borta är dagarna av navelskåning och break-up mellan mig och potatisskalaren ”jonas”.

Mina dagar går just nu väldigt fort och dagarna innehåller allt som oftast något helt nytt som för PSCSverige framåt, hemsida och logga är nu på plats. Den stora grejen som allra senast är att jag kommer åka till Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge och vara med på en dag för PSCPatienter, och jag får inleda med några ord om mina tankar kring vad vi sysslar med!

Det andra riktigt roliga är att jag nu är Regional samordnare Umeå för organisationen MOD -Mer organdonation! Så där är målet att få till en grupp så vi kan ha en första träff (Vill du engagera dig kan du maila mig!) Varför har jag valt att engagera mig? Därför jag tror få människor inser hur viktig frågan är och hur otroligt sorgligt det är att Donationsutredningen utmynnat i att man ”tillsätter en ny utredning” -Det är tragiskt och illa och det gör att människor DÖR i väntan på organ.

IMG_0441

Och förutom mitt ideella engagemang och driv så jobbar jag ju också. Så himla gött att ha en varm och fin arbetsplats att få gå till…

Sedan har tv:n hunnit börja lukta konstigt och utstråla hetta så den hamnade ute på balkongen i ren och skär panik (har en ny nu! som är för stor!), jag har hunnit agera på bussen när en ung person började hyperventilera så det är alltså NU jag borde blogga varje dag men ibland är man mera upptagen av att leva!

Och just när jag skulle sätta mig ner och börja skriva detta inlägg fick jag ett meddelande på telefonen som var så intressant att det tog mig dubbelt så lång tid att få ordning på bokstäverna -Det är lite så mitt liv är just nu!

Det går framåt, det händer saker -Bra saker, stora saker, på riktigt och inte bara i mitt lilla mikrokosmos!

Saknar att skriva!

//a

30 minuter senare…

Av , , 2 kommentarer 15

Jag har haft en ljuvlig och TYST påsk! Det har varit exakt vad jag behövde.

Så kom katten hem (levererad efter lång ferie med katten Elsa). Det kurrades och mjauades och jag sprang som en stressad hamster med mat och vatten och kardan.

Så flög dörren upp, katten drog ut på balkongen och sonen landade med väskor, fidget cube och tjattriga skräniga You Tube drogs igång innan jag hunnit säga ”hej”.

Så jag kramade om kotten, hämtade in katten och gick för att koka te. Jag tänkte på kontrasten till min lugna tysta påskhelg och livet som drog in som en vårvind.

Mitt filosoferande avbröts abrupt då jag tappade burken med teflingor i golvet -Det flög te likt chokladströssel över köksgolvet så det var bara att börja dammsuga!

En halvtimme är onekligen gott om tid!

Nu skall här lagas middag -Äntligen motiverat då det åter är ”fullt hus”! 

//a

PS: påtal om vårvindar… ångrade bittert att jag saknade MÖSSA när jag var ute och gick!!!

PS2: jag vill också sola och bada i Miami!!

Ciao!

Av , , Bli först att kommentera 15

Ibland kan man med fördel byta miljö. Åka på grönbete, andas frisk luft, hålla på att köra in i en björk och fastna hängandes på en ynka liten plogvall och liksom känna att man lever istället för att bara snora eller ynka sig över idiotkramper i gallgångarna!


Nu soffläge, eld, film å Fredagskassen från Ica Kvantum Mariehem! 

Man kan ha jobbigare fredagar! 🙂

//a

PS: finns somliga som vill hävda att jag körde in i en björk och att det inte bara var nästan… trams säger jag!

Bland elefanter & flygekorrar…

Av , , 2 kommentarer 15

Igår kväll hördes ett konstigt ljud från köket, som att någon dunkade något i köksfönstret. Jag gick och kollade läget och hittade katten Elsa intryckt bland mina blomkrukor. Hon stod på bakbenen och jagade en fluga som sprang omkring på fönstret, som fångstmetod använde hon sina stora mjuka tassar!

Hela dagen var lugn igår -kattmässigt alltså! Båda katterna låg som långa korvar här och där och sov i allehanda positioner, på allehanda platser. Så i natt har det varit som att sova bland elefanter och flygekorrar! Dom har turats om att dundra över mig (min mage, rygg, ben, armar) sedan har dom tydligen autobahn uppe vid huvudgaveln! Där kör dom som två höghastighetståg för att slutligen hänga i min garderob (som dom ÖPPNAR och klättrar upp i med dunder och brak).

Selma är som en nyfiken elefant som följer efter flygekorren Elsa. Elsa gjorde till exempel ett tjusigt graciöst hopp från ett skåp till en tavellist, grejen var bara den att hon tänkte knövla sig in BAKOM spegeln som står där uppe, vilket innebär att OM det vill sig illa får jag den i huvet! Alltså åkte ekorren ner från listen.

Att åka ner gillas inte av någon av katterna, det är så att jag ser deras små valnötshjärnor gå på högvarv för att hitta nästa grej att testa. Så Elsa accepterade inte att hamna i sängen, no way, hon flög vidare till mitt fönster -Där hon välte ner min lilla fina metall ängel och en gammeldags klocka med pling, plong och skrammel. När Elsa då förskräckt hoppade iväg kom givetvis Selma som skuggan och var tvungen att testa samma sak med dunder och brak som resultat.

Då klev jag upp! Även om klockan bara var 04:50. Dom såg mycket förvånade ut!

Jag var trött igår och sov mycket, som värsta sömntutan (blomman som inte vaknar förrän på förmiddagen!). Sjukstugan har börjat avvecklas och igår var även jag feberfri, allt går åt rätt håll.

Nu skall jag dricka kaffe och titta på Formel 1 racet som just startat i min lilla lya…

Katter livar onekligen upp!

//a

 

Dino-ben?

Av , , 2 kommentarer 24

Jag undrar vad som gömmer sig under mitt dra-på-lakan! På riktigt, jag är seriöst intresserad! För något är det! 

Ty jag har haft två katter som stått som jordfräsar i min säng denna natt och klöst hysteriskt. Min teori är att dra-på-lakan som sitter fast, inte korvar sig, inte går att knövla ihop är höjden av obegripligt för katter som gillar att dra och slita i mattor/täcken/filtar.

I allafall, detta vansinniga krafsande höll på driva både mig och sonen till vansinne -Vi är ju förkylda!!! Så sover vi, behöver vi sova, inte ha två katter som gräver efter dinosaurieben och reliker mitt i natten! För självklart var dom i sonens säng och krafsade likvärdigt frustrerat där!

Vaknade bryskt efter att ha slumrat till, insåg att det bara var att ligga blixtstilla. Ty runt min fot satt en katt som hade kopplat dödsgreppet. Det innebar att katten Elsa satt som en fingerapa runt foten, samtliga fyra tassar redo att klösa samt gapet löst greppat runt en tå…

Det är bara att hålla stilla, minsta rörelse och man får skylla sig själv…

Så jag har varit hyfsat fräsig i ottan. När jag sedan frågade hur sonen mådde och råkade säga ”lilla vän” fick jag allt höra…

-Men snälla, kalla mig inte liten, jag är bara tre cm kortare än dig!

Det är måndag! Jag får rapporter från människor jag uppskattar och älskar att vardagen rullar på utanför katt-krafsar-lyan!

Allt är gott, nu skall jag inhalera lite olemin!

//a

PS: dom KAN vara söta ibland!