Krisinformation & Glitter…

Av , , Bli först att kommentera 18

 

Igår 15 december 2021 publicerade Opulens -Sveriges dagliga kulturmagasin en artikel om Epilogen Podcast. I artikeln lyfts mitt och Mias samarbete kring Vinterspecialen 2021 fram och det helt nya formatet som vi kallar för ”Ljudfilm”.

 

Det är verkligen roligt att Opulens valde att skriva om Epilogen Podcast då det är en sådan viktig röst i pod-djungeln.

Mia Makila säger ofta att det krävs en läkare för att beskriva fysiska skador, men en poet för att beskriva psykiska skador. Det ligger något i det där, och just därför är Epilogen Podcast något som NÅR överlevare och som skapar förståelse kring något som är oerhört svårt att gestalta -Det måste liksom KÄNNAS.

Jag är så stolt och glad över att jag lyfts fram som manusförfattare/röst till vinterspecialen då det är just min långa väg hem… till mig själv det handlar om.

Det är inte bara varma ord och fin feedback som händer kring vårt samarbete och det tycker jag är oerhört spännande!

Covid-19 händer parallellt. Sonen har insjuknat i feber och förkylning och didodido plötsligt måste man googla 1177, Krisinformation och Region Västerbotten för att veta vad som gäller. Ungen åkte direkt för provtagning på den stora drive-in som finns uppdukad. Själv har jag konstaterat att det är föga poäng att vi börjar gå med gummihandskar och munskydd här hemma. Har han Covid, har jag det! Så när jag själv fick feber började jag givetvis googla det här med vaccinet. När skall jag få tredje dosen!?

Igår natt runt 01-tiden kom i alla fall sonen och väckte mig och min bettskena för att förmedla den glada nyheten att vi bara är förkylda… Vi har inte Covid-19! Men tack!!

Är det verkligen bara jag som tycker det är lite rörigt kring råden, rekommendationerna och vad som faktiskt gäller?!

1 november var det fritt fram, allt var back to basic… Ja ursäkta men så kändes det, för då fick man plötsligt kliva på bussarna där framme igen! Folk klasade ihop sig på affärer, hostade ogenerat rakt ut och det var tydligen helt okej att börja tränga ihop sig tätt intill i köer. Samtidigt kom rapporterna om den nya varianten av virus… så 8 december skulle vi börja tänka igen…

För min egen del har det inte gjort någon skillnad. Jag håller konstant avstånd till människor och jag är inte ute och rullar på varken julbord, julfester eller nattklubbar.

Jag ställde till och med in min egen 1 års dag förra fredagen eftersom jag erinrade mig att det fortfarande råder en pandemi.

Har i allafall koll på att det kanske kommer nya rekommendationer nästa vecka, lagom till allas våra privata julbord. Själv är jag inne på hemgjord pizza och möjligtvis en skinkmacka till frukost! Några prinskorvar och syltor blir det inte, det är bara ett horribelt matsvinn i min värld. Julmust och julskinka… möjligtvis en julost,

På tal om det där med saker som tillhör julen. Förra veckan blev jag ombedd att göra lussekatter… Det är en ganska tråkig bulle. Men jag drog igång baket. Smöret på spisen, mjölken och mjölet måttat. Skulle blanda ner saffran… när jag insåg… att jag inte längre äger en mortel… Det blev att utmana kreativiteten för att få dom gyllene fröna mosade. När degen var satt började jag riva i skåpet efter RUSSIN… Nä… det är inte något jag spontant har hemma, hm hm hm… Frågade sonen om jag skulle göra ”vanliga bullar” fast med saffransdeg? Njaa… 50/50 kunde jag ju göra…

Så jag blandade en blandning för att göra en vaniljfyllning till halva degen. Lussekatterna blev en plåt… bullarna en MEN hade jag bullformar? Nää… så det blev sammanväxta bullar som fick rullas upp på nytt efter gräddning. Hade jag pärlsocker till garnering? Nä… inte det heller!

Nu har jag fått en mortel och jag har köpt såväl russin som bullformar. Det tar banne mig tid att få ordning på allt det där som ”bara skall finnas hemma”…

Det känns i alla fall helt okej att vi ligger lågt å trycker här inne under febern. För nu har jag fått rapporter om att Vinterkräkar’n härjar. Där går min gräns! DET vill jag verkligen inte ens veta och jag vill verkligen inte behöva se illustrativa bilder i medier på folk som hänger över toalettstolar. Nån hejd får det faktiskt vara på eländet!

Men trots allt detta så är jag så oerhört tacksam och glad. Jag bubblar för det känns så tydligt att jag är tillbaka i verkligheten. Det har tagit oerhört lång tid, det har varit så mycket att processa och bearbeta. Så många stenar att vända och vrida på, så många mönster att granska.

Jag har absolut utmaningar framför mig men jag jobbar mig långsamt framåt. Att få baka… att få förfasas över kräkar’n… att hantera plötsliga ljud… att inte få påslag av ett möte på en trottoar… att faktiskt ta plats i världen…

…att bara vara Anna är faktiskt riktigt roligt igen!

//a

 

 

 

 

 

Sprid vidare vårt frö av värme….

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag och Mia är så oerhört överväldigad av den fina varma responsen som kommit till oss efter släppet av Epilogen Podcast Vinterspecial 2021 -Den långa vägen hem -Annas andra epilog!

Det är okända som hört av sig och tackat, det är vänner, nära och kära. Det gör så gott att vi når ut om detta viktiga, relativt tysta arbete.

Nämligen tiden efter man lämnat en relation präglad av våld, kontroll, isolering och psykisk missbehandel.

Så vi ber alla att sprida ordet om detta verk, för detta är något helt unikt. Skapat av två konstnärssjälar.

Det är intelligent, varmt, drabbande. Det är så mycket. Det är så många som legat i ”isvaken” tillsammans med mig och till er alla säger jag TACK!

Gladast av allt blev jag när Kaffemannen och Fröken Knapp ringde och bjöd in sig på glögg i min soffa -YÄS, säger jag, SJÄLVKLART! Deras gyllene biljetter är alltid valida.

För att förstå metaforerna och språket kan du som vill lyssna! Epilogen podcast finns på alla podplattformar!

Det är ingen snyfthistoria, inget deppigt, det finns inga förövare (men lite vättar och demoner), det finns inget våld.. Det är en saga vi serverar!

Eller… ljudfilm!

//a

En Apelsin, Ett apelsin…

Av , , Bli först att kommentera 14

En… eller ett apelsin driver mig till vansinne.

Jag kommer in i mitt kök och känner lukten. Jag känner den där söta fräna lukten. VART är källan.

Det finns inget som retar mitt luktsinne värre än EN möglig apelsin. Vad är det liksom som gör att dom luktar så fränt?? Nu åkte eländet ut, för mycket riktigt i nätpåsen med blodapelsiner låg EN riktigt murklig, grönmossig apelsin som en snudd på levande organism och osade.

Idag blev jag tvungen att börja kolla upp saken på Livsmedelsverkets hemsida. Om jag förstår saken rätt så är det en form av mytotoxin och när det gäller frukt verkar det vara något som heter patulin som drabbar frukten. Vet ej om det är detta som drabbade dagens apelsin men den fräna stickande lukten sitter fast i mina näsborrar.

Å andra sidan skall man väl i denna pandemi vara oerhört tacksam att man känner lukt!

Nu skall jag sladda ut och skriva på lite fullmakter för nu börjar det hända saker!

//a

Tipptapp….

Av , , 2 kommentarer 20

Jag är stizzig!

Dagen har bjudit på tårta och bus, på ljuva barnskratt. På varm samvaro, innerlig lycka som man verkligen måste stanna upp och ta in.

Gårdagen var djupt känslomässig för mig då det var ett år sedan jag evakuerades och började mitt krälande tillbaka till mig själv. Jag hade bjudit in till fest, men jag ställde in. Dels är det pandemi, men framför allt… Jag vill bara vara ensam. Bara vara i mitt eget sällskap. Med min gran och mina tindrande ljus.

Idag blev det således en rivstart av glädje att fixa julklappar och ramar till mina tavlor!!!!

Det innebär att jag denna kväll sätter upp mina första NYA tavlor i mitt hem! Det betyder att jag härjar med vattenpass och diverse andra prylar och samtidigt lyssnar jag igenom hela mitt avsnitt som publiceras imorgon i Epilogen podcast -Den långa vägen hem -Annas andra epilog. Epilogen Podcast Vinterspecial 2021.

Sedan kommer jag på att jag skall fixa till några detaljer på en tavla som jag målade i somras och sedan … inser jag att jag bara ska sätta mig ner.

Det är färdigsprunget nu.

Imorgon kommer mitt och Mia Makilas gemensamma verk presenteras och det är en kreativ, magisk metafor för mitt år som passerat. Det har varit så fantastiskt roligt att jobba tillsammans med Mia så nära. Jag har skrivit manus, jag har läst in det, -jag har spelat mitt manus. Mia har därefter påbörjat sitt skapande att ljudsätta, hitta stämningar, nyanser. Det har lett till att manus fått bearbetas, spelats in igen, vissa scener har Mia HÖRT att där… just där.. går det att spela det som sägs.

Det har varit många samtal per telefon, många meddelanden mellan oss fram och tillbaka….Oerhört roligt, utmanande och total kreativitet.

”-Men skulle du kunna säga Aaaaaaaaa…..?” frågar Mia

”-Menar du…. AaaaaAAAaaaa…?” undrar jag.

”-Njaaa…. mera AaaaaaaaaAAAA…” förklarar hon.

Lite så har det låtit när vi talat… OCH även när vi skrivit till varandra!

Det är så roligt att skapa något tillsammans med en person som också är kreativ. Vi är väldigt lika men samtidigt väldigt olika. Vi har olika uttryck och det gör att vi tillsammans skapar något helt… otippat!

Vi är båda stolta och förvånade över VAD resultatet blev. Det blev något helt NYTT och unikt.

Imorgon bitti lämpligt till morgonkaffet (ja, inte för early-birds) kommer Epilogen Podcast publicera avsnittet. Du är givetvis välkommen att lyssna på min resa.

Framöver kommer jag bit för bit berätta vad mina metaforer är i min epilog. Jag kommer dela ut ”kodnyckeln” för den som är intresserad.

Kan bara konstatera att jag är så redo för morgondagen. Så stolt att stå sida vid sida med Mia runt detta avsnitt. Jag tänker tillochmed bryta mot jantelagen och säga att jag är stolt över mig själv. Över hur långt jag kommit.

För nu är det ett år sedan jag påbörjade min resa -Hem till mig själv!

Å vet ni vad… jag ÄR hemma!

//a

 

Den långa vägen hem…

Av , , Bli först att kommentera 14

 

Den långa vägen hem -Annas andra epilog, är Epilogen Podcast Vinterspecial 2021.

Det blir som inget annat.

Epilogen Podcast (instagram) har idag släppt en film där jag sitter med mitt galet kreativa mössHÅR och filosoferar.

Jag blev tillfrågad av Mia Makila (producent)  att göra årets Vinterspecial tidigt under hösten. Jag har faktiskt hunnit skriva sex olika manus. Sedan kastade jag alla. Å gjorde något helt annat. Jag och Mia pratade i telefon och jag sa att jag ville göra något helt annat. Gå utanför boxen -Hon gav mig full frihet. Så jag skrev och jag har spelat in mitt manus.

Mia fick överta mitt verk och hon satte sig ner och började göra sitt verk -Ljudsätta, fånga känslorna, stämningarna i resan på vägen hem till mig själv. Under min inspelning har hon gett mig regi, och tillsammans har vi hittat tonen!

Det blir en vacker synergi när två kreativa människor med olika ögon/öron/känslighet arbetar tillsammans och jag är så oerhört tacksam för detta fina förtroende, samarbete och vänskap.

Vi har verkligen gjort detta tillsammans. Två kvinnor som lyfter varandra och skapar något unikt och som vi vill ge till andra.

För mig är det väldigt starkt eftersom det nu… snart är ett år sedan jag lämnade mörkret. Det är som att få knyta ihop säcken och sluta cirkeln.

Det är att stå på den där fina gränsen till framtiden och alla möjligheter. Att skapa, att leva och att explodera i ALLA känslor!

Härom dagen skulle jag åka till affären, jag stormade ut genom porten och jag hade sånna där plastkassar i varsin hand. I den ena var det tomma pantflaskor (julmust!!). Det snöade lätt och jag hade mössan på halva huvet typ. Det LÄT om mig där jag stormade ut.

Jag hörde ett ljud som fick mig att stanna upp. Det var sidensvansar. Jag blev stående i 10 minuter och tittade på dem. Det var en stor flock som cirklade sig närmare och närmare ett rönnbärsträd. Ljudet dom har för sig, ljudet när hela flocken samtidigt flyger upp från ett träd, ljudet när flocken flyger över huvudet. Det är sådant som fångar mig, får mig att stanna upp. Det mest komiska var att långt bortom dessa sidensvansar hörde jag ett ljud som verkligen skar genom de tysta ljudet av vingar. Långt borta, som en liten prick såg jag en ensam sjöfågel av något slag flyga och dess ensamma KVAAAAK rörde mig.

Sidensvansarna flög och rörde sig åt ett håll, ankan eller vad det nu var vek av och tycktes flyga öster ut, såg vanskligt ut i det milda snöfallet.

Jag hoppas den där ensamma fågeln hittat dit den ska. Det kanske är en ensam flygning, kanske mödosam. Men jag väljer att tro att även den hittar hem.

Precis som jag gjort.

Epilogen Podcast släpper Vinterspecial 2021 nästa söndag… OM vi inte hinner komma på fler saker som vi skall lägga till… ta bort… och leva ut!

//a

Blixtblogga…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag älskar min adventsstjärna. Den är varm och röd och lyser verkligen upp denna årstid.

Att fixa adventsfeeling, pynta och greja har varit den största glädjen och friden. Jag har tillochmed strukit dukar! Jag har gjort små platser med dekorationer, jag har fixat med ljusstaken och jag har klättrat upp och ner i fönster.

Det här med adventsstjärnor… och sladdar… Jag känner att jag behöver ventilera det en gång till.

Jag satte ju upp min smått jättestora stjärna i vardagsrummet. När jag hade projektat fast den så började jag dra sladd, och behövde typ två meter till för att nå en kontakt. Alternativen var att köpa en längre sladd, dvs ta ner allt och byta sladd ELLER införskaffa en LED-källa som hänger som en kapsel i stjärnan.

Nu blev det så att NÄR jag skulle köpa den längre sladden låg LED-källan bredvid och då valde jag LED-källan.

Jag monterade ner stjärnan, fick ut sladden och monterade in källan i stället. Tryckte på timer-funktionen och hängde överlycklig upp min vackert lysande stjärna i fönstret.

Jag sökte efter en anvisning till LED-källan men hittade ingen. Dagen efter montaget började jag ändå fundera…

Hur skall den laddas? För detta var ingen källa med batterier utan den är helt enkelt uppladdningsbar.

Jag fick visioner om hur jag skall börja klättra i fönstret, dra in en laddsladd till källan och sedan ha en koppling till ett USB-uttag och därefter en lång skarvsladd för att kunna tanka ström… Å hur kommer det se ut? Sladdar till förbannelse som hänger ut ur stjärnan. Började googla och hittade information om produkten jag köpt. Den skulle g.i.v.e.t.v.i.s laddas iNNAN den togs i bruk, därefter skulle den lysa 8h/dag i 24 dagar på EN laddning.

Igår skred jag till handling. Jag klättrade upp i fönstret och lyckades lossa källan från gardinstången. Därefter lyckades jag med milt bändande få upp själva stjärnan och kunde fiska ut LED-källan. Sedan fick den ligga på laddning tills den lyste grönt. Det tog typ hela dagen att ladda upp den och därefter stod jag åter om aftonen och vinglade med omvänd ordning -Först lirka in källan, genom hållaren som finns i stjärnan, sedan vidare upp till gardinstången och fästa fast den med väl genomtänkt knut (gissar att jag kommer bli proffs på det där innan julen är över!).

Min tanke är… att det blev väldigt krångligt. Dom där stackars stjärnorna man har i sina fönster denna årstid vill man ju ska lysa jämt. Då är nog sladd nästan bättre för att hålla på med uppladdning/batteribyten blir ju ett smärre projekt hela tiden.

Får se hur länge det håller, nu lyser i alla fall alla stjärnor och det är så vackert.

Mitt hem doftar ljuvligt och det är en sådan skön känsla att allt har sin plats, för mitt i alla stjärn-projekt så har jag ”möblerat om” i mitt stora städskåp som jag har. Jag har också organiserat mitt generösa skafferi!

Så idag är det första advent och väldigt mycket har hänt! Jag skall baka en kaka för idag är det min soffa som fylls av gäster. Det blir ingen doft av saffran men väl av stearin. Jag njuter så jag nästan storknar och ser framemot en ny vecka, för nu börjar det rassla loss lite ”happenings” kring ett kreativt projekt som jag hållit på med.

Det skall bli så himla roligt!!

//a

Snö… YES!

Av , , Bli först att kommentera 19

Igår satte jag fart med advent…. Å jag har verkligen VÄNTAT! Och att vakna upp i dag och se de snötäckta träden… Jamen det är ju överslag i glädjeyra, julfeeling och hela paketet typ!

Igår exploderade det här hemma. Det första projektet var att få upp en adventsstjärna i vardagsrummet. Jag var lite osäker på om stjärnan… skulle passa…. eller snarare RYMMAS i fönstret. När jag testade med skapelsen i fönstret såg jag sonens ögonbryn skjuta upp i pannan. Jag såg hur han knep ihop läpparna för att slutligen säga …

-Den är stor!

Mmmmm…. den ÄR stor… vääääldigt stor… Men nu är det den stjärnan som gäller så jag fick möblera om hela fönstret för att den skulle… rymmas… placera om blommor, plocka bort grejer och ta ner annat dingel från gardinstången. Å sedan börjar detta sladddragande….Sladdar och lampor har jag men innan jag fått fast sladden snyggt och så vidare så hann jag börja googla på alternativ. Hittade en liten batteridriven ”kapsel” med LED-källa som man kan hänga in i just pappersstjärnor för att SLiPPA dra sladdar och skarvsladdar. Är seriöst nyfiken på den där uppfinningen. Får se om jag måste införskaffa en sådan. Det negativa med den är att den bara lyser 8 timmar för den har inbyggd timer. Å i denna mörkaste tiden på året tror jag 8 timmar är snålt tilltaget.

Jag hann fixa en gigantisk kruka med enris också, med belysning och bollar till min balkong och jag väntar med spänning på att se om den får vara ifred eller om skatorna kommer att gå bananas, små jul bollar brukar vara frestande för skator.

Jag bytte gardiner i köket och hängde upp diverse julförknippade prylar. Någon sladdstjärna blir det inte i något fler fönster i detta hem. Det får bli stjärnor på FOT.

MEEEEN det var inte adventspyssel jag tänkte skriva om utan om KREATiViTET.

För jag har hållit på med ett projekt typ hela hösten som blev ”färdigt” i förrgår. Det innebar att det var första dagen jag inte skulle älta mitt verk. Det blir en viss tomhet när punkten är satt. Nu återstår bara det där ”goa” kvar, det som är väldigt roligt och lustfyllt tills det är dags för publicering.

HÄR…. slutförde jag mitt projekt… I en fenomenalt skapad koja UNDER mitt skrivbord. Jag har filmat vissa sekvenser därinne för social medier för att demonstrera arbetsmiljön med svårt vinklat huvud där inne. Söker man bra LJUD får man skapa förutsättningarna.

Har även fått glädjen att vara ute i skogen och filosofera. Det är så oerhört skönt att känna att man hittar sin väg, ni vet, den där helt EGNA vägen. Det är en befrielse och lättnad och plötsligt blir framtiden klarare. Man får en riktning.

Mest av allt är jag glad över allt roligt jag upplever! Herregud vad jag har skrattat och att NÅ dit, till det inre skrattet är fan något att vara tacksam för. Å att nå dit på egen hand är en trygghet. Så nu fortsätter mitt kreativa arbete i flera former. Inte bara skrivandet utan på flera sätt.

Å jag har min helt egna anteckningsbok att skriva ner mina idéer.

Denna bok har min medsyster låtit trycka upp åt mig, med min målning, med min ängel på… Min ängel som påminner om att vi alltid rör oss framåt och aldrig tillbaka!

Å det här är bara början…

Nu ska jag absorbera snön, är så yster att jag skulle kunna kasta mig ut som en hund å rulla runt!

//a

 

Lützendimman…

Av , , 2 kommentarer 15

För länge sedan såg jag ett avsnitt Master Chef Junior och jag blev helt trollbunden. Där och då konstaterade jag att jag inte kan laga mat. Jag kan få fram föda på bordet, men jag kan banne mig inte laga mat i jämförelse med kidzen. Jag kan laga husmanskost utan koriander och krusiduller. Jag är matskeptiker som gärna håller mig till bekanta områden när det gäller sådant som skall ätas. Jag accepterar att vi alla är olika när det kommer till våra smaklökar.

Det var dock inte dit jag var på väg.

Det var middagslagningen. Jag kan, vid min diskbänk känna stor glädje att tillreda älgkött, hacka sallad, fixa och krydda. Idag blev det dock lite annorlunda. Det skulle tillagas fisk i ugn (till sonen) och isterband (till mig, fiskallergikern). Vi skulle båda äta både lite potatis och broccoli. Jag skulle dessutom ha rödbetor. Potatisen var nära på klara, broccolin perfekt tajmad och fisken hade sina minuter kvar i ugnen. Jag hade förberett stekpannan (å jag veeeeet att den är väldigt bra och effektiv, blir riktigt het) med mitt isterband. Sedan började jag läsa en text som jag pysslar med.

Ja, då är det liksom den stickande lukten som får upp mig på fötter. Isterbandet ligger och ser ut som det skall explodera. Det ryker som bara den och jag vänder på eländet, å korvens ena sida är förvandlat till grillkol. Det går bra tänker jag, det går att peta och skära lite så där, innan jag hinner vidare inser jag att även nästa sida är på väg att förkolna, det känns plötsligt som att det är på väg att spåra ur. Jag står med stekpannan i diskhon och funderar på om jag bara skall hälla ut kolresterna men virrar tillbaka och ställer pannan på en annan, kall plats på spisen men pannan är råhet så jag måste ändå fortsätta härja runt med isterbandsresterna i stekpannan. Jag tittar ut i hallen.

Jag ser typ, ingenting. Det är bara dimma.

Jag kastar mig därför ut i hallen och börjar vifta frenetiskt, vrålar åt sonen att få upp dörren till uteplatsen. Han i sin tur undrar vad som står på medan jag sladdar vidare mot köksfönstret och sliter upp vädringsluckan. Jag slajdar mot spisen och får på fläkten på hösta kapacitet, det låter som att en helikopter hoovrar i köket. Kastrullerna kokar.

Fisken skall ut och broccolin måste räddas. Potatisarna åker av spisen och vatten slås av. Mitt isterband ligger och ryker som en kolhög.

Jag går till vardagsrummet och kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så dimmigt?! SÅ jäkla bränt har det väl ändå inte varit.

Det är när jag slutligen sätter mig ner för att äta potatis, broccoli och rödbetor jag förstår… att det är mina glasögon som drabbats av svår dimma när jag hängde över spisen.

Ibland blir jag så sjukt trött på mig själv.

Men sonens fisk blev tydligen god.

Alltid något när Lützens berömda dimma slår till.

//a

Logaritmer, primtal och Super Mario…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag har aldrig varit ett geni i matte i skolan men jag hade hyfsat bra slutbetyg i matte från gymnasiet. Jag minns att jag verkligen funderade på NÄR jag skulle använda derivata i verkligheten. Idag kan jag inte svara på VAD derivata är. Spontant tänker jag på någon form av lutning men har ingen aning om jag är rätt ute.

Igår utspelade sig en form av dialog i bilen, eller dialog och dialog, det var två som pratade TiLL varandra men inte riktigt MED varandra.

Sonen diskuterade matematik med mig i bilen. Det började i primtal å jag, mitt ljus, undrade exakt VAD primtal ÄR -Då var jag en nöt! Å sedan följde en utläggning kring detta. Så långt är jag med i diskussionen, därefter spårar det ur. Vi hamnar i derivata, det pratas om logaritmer och om värdet (e). Jag förstår inte alls vad som sägs.

-Vad är e? frågar jag förvirrat där jag plötsligt slänger mig in i diskussionen

-Men e…..

-Ja men vad ÄR e???

-Men en konstant, 2,718

-Va?

-Ja?

-Som pi?

-Jamen pi är ju…. asså e används när vi jobbar med logaritmer!

-Vad är en logaritm?

-Men snälla…. (Jag riktigt hör hur sonen ber mig att bara ge mig, sluta fråga),

Nu följer en viss dialog mellan min far och min son, dom två kan diskutera obehindrat med varandra. Dom talar samma språk. Jag hör ju vad dom säger men tittar ut över träden och trafiken för det som sägs är fullkomligt abstrakt och obegripligt.

Mitt i deras dialog flikar jag in med en fråga igen

-Men vad ÄR det? för jag vill så gärna förstå

– Men ALGEBRA! skriker nästan sonen frustrerat.

Farsan börjar skratta åt den smått förvirrade, hetsiga dialogen mellan mig och min son därefter lägger sig tystnaden i bilen. Jag förstår fortfarande inget om exponentiella samband och hur derivata eller logaritmer passar in.

Vid frukost frågar jag försynt… Exakt vad är algebra? Sonen orkar inte ens gå igång utan ber mig googla. Google tappar aldrig tålamodet eller skriker NÖT. Vad är Algebra -Jahaaaaaaa…..Ekvationer med X men säg det då! ! Det är fan inte lätt att hänga med vissa dagar må jag säga.

Å på tal om min far, han har blivit Super Mario, för han har hållit på att installera en dusch i tvättstugan. Det tog bara fem besök på allehanda fixarefrassebutiker för att hitta rätt övergång och koppling för projektet men nu är det löst. Det har varit ett nöje att höra hans bestyr över felaktiga övergångar och antalet delar som inhandlats OCH lämnats tillbaka. Roligast var när han höll på gå banans när själva slangen skulle på för inget passade….. TILLS han hade tagit bort de skyddande plasthöljerna 😀

Matematik är abstrakt för mig, fullt av konstiga ord, regler och formler, förvisso gillar jag logik MEN jag förstår inte hur man kan ha en dialog om matematik? Matematik är tal som skall lösas med penna och papper, att sitta och PRATA matematik är beyond mitt intellekt. Det är väl just därför jag har en offspring som är som starkast i matematik och fysik. Jag kan berätta hur det KÄNNS när jag försöker tala om matematiska termer men begriper inte ett skvatt. Sonen förstår termerna och kan applicera dem men kan inte för sitt liv förstå hur det ens kan kännas att diskutera saken. Någonstans har vi utbyte av varandra, men i mörkret i en bil blir det frustration, komik på hög nivå och två individer som inte alls begriper hur den andre tänker.

Jag tänker att någonstans utmanar vi varandra.

Jag är så innerligt stolt och tacksam över våra olikheter, det är en rikedom, som att få ta del av helt okända världar.

//a

Hide and seek…

Av , , 8 kommentarer 17

Det har blivit ett nytt äventyr att vakna.

Jag har fått lov att införskaffa en bettskena eftersom jag börjat pressa tänder så kopifruktansvärt. Jag har vaknat otaliga nätter av att käkarna är så hoppressade att jag varit tveksam till om jag kan bända upp dom. Jag pressar tänder så jag har ont i huvet. Alltså fick jag gå till tandläkaren för att ta tag i problemet.

Första natten kunde jag inte sova alls, för det kändes ju som att jag hade en gurkskiva i munnen. Typ som när jag var liten och verkligen, verkligen VILLE ha tandställning. Jag var kreativ redan då och brukade därför ta en stor gurkskiva och liksom bita ut en tandställning som jag därefter åt upp.

Bettskenan som kom från tandläkaren är allt annat än ätbar. Den är formgjuten efter mina tänder (och den där pastan som man gör avtrycken i är nästan panikartat obehagligt!) och tanken är givetvis att skydda mina tänder.

Nu har jag haft bettskenan någon vecka och nu börjar det bli intressant på riktigt. Jag vaknar nämligen och  konstaterar att jag inte har bettskenan i munnen.

Därefter börjar letandet.

Igår återfann jag bettskenan längst nere i sängen, ovanpå  täcket, under en kudde. Härom dagen låg den under min axel. Det är således lite rörigt kring den här historien. I natt har jag ånyo legat vaken mest för att ha koll på vart jag har skenan.

Detta är tydligen en vanlig förekommande aktivitet som folk med bettskena pysslar med. Mest förundrad är jag över hur jag får av mig den och kastar bort den utan att ha minsta minne av det inträffade.

Det är ånyo en grå dag, jag längtar efter snön och vackra vinterdagar!

Tills dess fortsätter jag mitt skapande med en god kopp te!

//a