Jag vet inte om jag skall se mitt hem som en vuxenvariant av ”inte nudda golv” eller som en inomhusvariant av Toughest! Helt klart är att det är ett projekt att ta sig fram, att ta sig till toaletten, att hitta handskar, att komma åt byxorna, att komma in i frysen, ja kort och gott… det är ett sjukligt pussel som pågår. Jag rent känner magsyran spruta, för det stressar mig och min reaktion blir att jag bara vill sova! Moment 22. Jag får kloka råd från alla att ” vara snäll mot mig själv” och ”låta allt ta tid” -Mmmmm  jag hör! Men jag gör ryck, sedan får jag gå ut och gå i regnet för att komma bort ett tag. Eller varför inte göra akututryckningar till Ikea och testa på att gå varuhuset MOT strömmen för att enbart konstatera att avdelningen man skall åt (på övre plan) banne mig ligger i mitten! Var i alla fall en ny väg att testa. Numera KAN jag Ikea! Av någon anledning känner jag mig trygg där. Släpp in mig på stora coop och jag är fullständigt vansinnig av röran och kaoset (jo, jag vet att det byggs om men jag hittar inget!). Där inne får jag panik!

Allt går över -Det tar bara tid som Lars Lerin sade som julvärd i SVT.

Tidigt i våras var jag och morsan på en affär, det KAN ha varit Ica och jag såg en liten hare. Jag har inga tydliga minnen av årets första 5 månader men jag tror det handlade om någon form av påskpynt och därav fanns denna lilla kreation på affären. Jag föll handlöst och frågade faktiskt om jag kunde få den. Jag hade inte egna pengar då men kände så starkt för den lilla haren.

Den har jag haft med mig sedan dess. Jag har ofta suttit och tittat på den. När jag torkat mitt hår har jag tittat på den lilla lilla haren och jag har inte riktigt förstått vad jag sett men det har varit NÅGOT med den som slagit an något i mig. När jag sedan flyttade ut i skogen har jag haft förmånen att se harar live nästan varje dag. Stora och små ungar. Otaliga gånger har jag kommit och gått och sett en hare sitta som förstelnad, blixtstilla med öronen på helpejling. Jag kommer ihåg en gång när jag kom med bilen och såg en hare som satt som ett ljus och bara stirrade. Jag har känt att dom är lite korkade, dumma som bara sitter där och låssas vara osynliga.

Hararna i skogen ger glädje för det är så roligt att se dem sitta uppkäftigt i pallkragen och mumsa i sig jordgubbsblommor, penséer, lugnt och metodiskt. Dom har sprungit gjort sina krumhopp och löpt längst diken och vägar. Det är fascinerande att ta sig tid att faktiskt titta på deras beteende.

Min lilla hare är nu på plats vid min säng, tillsammans med en näverstjärna som min farmor Karin gjort.

Plötsligt en dag förstod jag vad det är den lilla haren och jag har gemensamt.

Det jag ser i den lilla haren och i harars beteende är att dom ”fryser” i en potentiell hotfull situation och det är exakt så jag fått hantera den vrede som dagligen exploderade runt mig. Människan har olika stressresponser, vi kan flight-or-fight (fly eller fäkta) vilket innebär att man DRAR, avlägsnar sig från en hotfull situation, man kan slåss för att försvara sig. Vi människor kan också freeze (frysa) i en situation. När man talar om våld i nära relationer finns det dom som även talar om fawn där den utsatte anpassar sig, är tillmötesgående för att lugna situationen. Det jag ofta talat om är att jag fått sitta still, hålla käften och lyssna jävligt noga, vilket inneburit att jag suttit rakt upp och ner på en stol och bara låtit utövaren gå loss, gå i gång, få sina synålsögon, gå in i sitt mörker, varva upp, höja rösten, vifta med fingret och bara vräka ur sig allt om mitt örloggsmörker, hur jag skulle tänka, tycka och göra för att fortsätta vara hen till lags. Försökte jag försvara mig genom ord -Höjdes rösten och vreden ökades/vreds upp (det hände att saker flög, till exempel fick jag ett par kalsonger kastade rakt i ansiktet vid ett tillfälle när han ansåg att jag använt FEL ord). Fly kunde jag inte för vart skulle jag ta vägen? Min stressreaktion blev således att frysa i traumat, lämna kroppen. Det blev också att använda Fawn av ren och skär rädsla. Att jag frös har varit svårt att förstå, då jag alltid varit handlingskraftig, handlat adekvat i ”skarpa situationer”. Jag har kunnat hantera olyckor, folk som skadats, fallit ihop, jag har varit rationell och redo med HLR.

I detta blev jag svag tänkte jag. Jo, jag blev nedbruten men jag var smart. Jag avläste situationen, förstod faran och gjorde ett adekvat val hur jag skulle hantera det. Jag lever idag, jag är oskadad fysiskt. Men dom trauman jag utsatts för har satt sina spår. Jag är en ny kaliber.

Jag  läste faktiskt på om harar för att förstå deras beteende att sitta stilla -Det gjorde mig fascinerad om något. En hare som sitter eller ligger stilla utsöndrar ingen vittring. Harar har ögon som ligger rätt långt ute på skallen, vilket gör att dom även kan se bakåt. Man tror även att harar som jagas av ett drev kan ”stänga av” sin vittring när dom ”skjuter iväg” med bakbenen och dess kraftiga lårmuskler. Detta har inte gått att bevisa vetenskapligt men många jägare vittnar tydligen om just detta fenomen. En hare kan löpa i upp till 70km/h under en kortare sträcka och genom att göra dessa skutt och skjuta iväg kan dom således skaka av sig drevet. Sedan ligger dom lågt -Stealthmode DeLux!

Djur må verka besynnerliga men jag kände djup respekt när jag läste om denna förmåga att stänga av vittringen för att undkomma ett rovdjur.

Däri ligger likheten mellan mig och den lilla haren.

//a