Etikett: ADS

Vilken downer…

Av , , 4 kommentarer 14

Vilken iNNERLIG tur att jag snappat ur min ”julhelgskänsla” med hjälp av avjulning tidigare idag… Ty när jag satt och lade pussel och hade det lugnt och mysigt slog det mig att det onekligen är i slutet av månaden… Vilket innebär att räkningarna skall göras OAVSETT om det är jul/nyår/påsk/midsommar eller andra helger och högtider!

Fyy va avtändande!!

Men nu är det gjort… Jag vill ändå berätta hur innerligt tacksam jag är att ha gjort mina räkningar och inte vara ”NOLLAD”. Jag tänker att några personer kanske ÄR det så här efter julen. Jag har i allafall varit där…

Jag minns framför allt julen innan min son skulle hjärtopereras. Han hade varit ”sjukskriven” från dagis på deltid hela hösten pga infektionsrisk och på heltid i december inför själva operationen. Han hade då haft besvär med sitt hjärtfel i tre år. Tre långa år med ständiga nattvak, hosta och nattliga kräkningar samt en hel sjukvård som skakade oförstående på huvudet och inte alls kunde begripa varför han var så fruktansvärt SJUK! (Att vi sedan så fort vi kom till Göteborg möttes av läkare som direkt kunde bekräfta att ALLT hängde ihop med hjärtfelet är en annan story!) 

Samtidigt som mitt barn var sjuk kämpade jag som ensamstående med att kunna försörja oss.

Det var svårt. Det eviga VAB:andet, lånen på mitt hus, mitt jobb där jag inte hade ersättare när jag var borta. Jag jobbade när min son sov. Jag jobbade hemifrån JÄMT. Jag satt på fakiren på väg mot Stockholm i gryningen efter att ha suttit uppe hela natten med kiddo som hostade och hostade. Hans pappa kom i ottan och löste av mig och jag visste inte hur mitt barn mådde när jag landade i huvudstaden. Jag gjorde allt för att ”springa igen tiden” på jobbet, jag sprang och sålde mitt hus för att klara ekonomin och så sprang jag tills jag sprang rakt in i väggen och insåg att jag inte skulle klara av att stå vid min sons sida den dag han skulle opereras om jag inte sökte hjälp. Ty jag var så trött att jag inte ens visste hur jag kört bil hem från jobbet. Jag var så trött långt in i själen!

Kiddo opererades 3:e januari… Den julen och den nyårsafton var fruktansvärda. Det var glädje och rädsla i ett. Det var vetskapen om vad som väntade och det var fruktan för att det kunde vara sista gångerna vi fick ha honom hos oss. Jag köpte ALLT. Jag nollade varje konto jag hade -Fuck tomorrow! Vem fan visste om den ens skulle komma för honom?!

Vi åkte till Göteborg och jag höll mitt barn i mina armar när han sövdes och när narkosläkaren sade att: ”-Den där sucken är signalen att vi tar över” mjukade jag hans kind och backade undan. Kiddo hade då somnat, suckat och krupit ihop i fosterställning på den stora kudden. Dom drog iväg sängen och dörrarna med texten ”OPERATION” stängdes -Då brast allt för mig MEN jag var DÄR vid hans sida och jag hade kommit till insikt hur jag ville ha mitt liv från och med den dagen.

Min son fick ett nytt liv och inom ett år var jag tillbaks i tjänst på heltid och plötsligt hade jag och kiddo en älskad vardag som vi aldrig tidigare haft! Det jag gjorde var att byta befattning. Jag ville ha ett jobb där jag iNTE kunde jobba hemifrån och där ”Vård av barn” innebar att jag var hemma och vårdade mitt barn. PUNKT! ”Karriären” lockade helt enkelt inte längre.

Framför allt lärde HELA den långa resan mig att: nuet är allt vi har och att hur gärna vi vill går inget i livet att ta för givet! När man på allvar fått hantera och känna på känslorna och rädslan att förlora sitt barn… Finns bara kärlek kvar och det är allt man vill ge -VARJE dag!

Hur hamnade jag i Göteborg denna kväll?!

Räkningarna… Just det… Jag har så stor empati för människor som kämpar med ekonomin. Alla enastående, fristående föräldrar som gör allt för att kunna ge sina barn det dom önskar. Jag har sådan stor förståelse för att folk hamnar i situationer som gör att dom vinglar på ekonomins ättestupa.

Jag är så tacksam för säkerhetsnätet som jag har -Det som så många ensamma saknar! Det gör att jag känner mig rik, om inte på stålar så på kärlek och omtanke! Det är allt.

Låter förmodligen banalt om man aldrig mött livets mörkare sidor utan enbart fått segla på spegelblanka hav… Mina hav har stormat och my god vad jag upplevt!

//a

…att jag sedan skulle vilja ha högar av kulor på både banken och i madrassen har jag ju redan börjat planera för i nästa liv 🙂