Etikett: affekter

Ligga i charken?!

Av , , 2 kommentarer 12
The Untouchables, 1987

The Untouchables, 1987

När jag fyllde 40 år höll jag ett tal. Det talet riktade jag till mina föräldrar. Jag inledde med att jag skulle kunna ta tillfället i akt och tacka för att dom alltid finns och att jag älskar dem… Men se den sentimentala vägen hade jag ingen lust att gå den dagen. I stället konstaterade jag i mitt tal att mina päron skulle tacka MIG!

För utan mig, hur lugnt och tråkigt skulle inte deras liv vara då? Det är ju jag som rör om i grytan i vår familj, det är jag som står för underhållningen åt alla håll och kanter. Utan mig skulle dom aldrig fått Apple-Tv och aldrig hålla sig a’jour med alla nya termer. Utan mig skulle dom gå runt i en rosa illusion att alla män och kvinnor är finfina och trevliga och att det är hur enkelt som helst att hitta en partner.

Nej tacka vet jag verkligheten!

Har man en gång fått hjärtat nerknövlat i en obarmhärtig köttkvarn och kommit ut på andra sidan som en blödande massa då blir man lite… Hur skall jag formulera mig… Skeptisk?! Mindre naiv är ett annat sätt att utrycka det hela.

Min vän går just igenom den där processen och har just skrapat upp sig från marken. Jag har själv varit där så jag vet precis hur jävla ont och bisarr det kan vara. Känslorna som en gång var kärlek blir till sorg, ilska, skam och det är bara att rida ut dem en efter en tills intet finns kvar. För med tiden känner man inte dom där häftiga affekterna åt något håll. Vi läker om vi vårdar oss själva.

Alla kan laga och limma ihop sina brustna hjärtan och jag tror på att ta den tiden innan man kastar sig hals över huvud till en ny famn. Bagage -Sure, men var klar tack!

Igår låg min kompis i min soffa när vi matade dom sista avsnitten av Homeland. Under tiden satt jag på golvet och petade med ett nytt pussel. När serien var slut betraktade hon mig där jag satt på golvet.

Hon sa: ”-Du oåtkomlig Anna!”

Ja, så kanske det är! Oåtkomlig… Vilket fantastiskt ord.

Mitt hjärta är inte längre ett 2.000 bitars pussel som måste läggas. Jag har lagt mitt pusselhjärta och jag är lycklig över motivet som växt fram. Det är Jag!

Jag har således inget hjärta som behöver läkas men å andra sidan vet jag inte om jag i nuläget har lust att slänga ut det i charken igen! Kanske kan vi alla behöva stå stilla en stund och bara vara lyckliga med oss själva?! Vara en aning oåtkomlig, en smula onåbar eller oberörd av alla stormande känslor som involveras i en relation?!

Om jag ändrar uppfattning har jag ju den stora glädjen att få gå på lokal i helgen och dra upp medelåldern…

//a

 

 

Dum och Dummare…

Av , , 2 kommentarer 9

 Det är i andras sällskap vi blir medveten om oss själva. Samtal och dialoger är utvecklande. Så finns det dom där dialogerna som får en att undra om man i överhuvudtaget klättrat ner från träden ännu.

Ibland, när jag står i köket efter middagen, kan diskmaskinen slamra, vattenkokaren är igång samtidigt står jag och diskar ur en kastrull och köksfläkten snurrar ännu. Så hör jag sonen ropa något från sitt rum. Ty där inne står han med huvudet ner i stora legolådan och rotar och rotar i jakten på magnetpilar. Lego skramlar så där ihåligt och plastigt vasst. Han hittar inte sina pilar utan behöver hjälp. Då börjar en sådan där fruktansvärt ointelligent konversation.

”-Mummel vrål mummel” ropar sonen. Jag inte hör ett smack i allt brus

”- Va? säger jag

”-Mummel vrål VRÅL” skriker han

”-Men vad säger du?! skriker jag

”- VRÅL VRÅL VRÅL” vrålar han

”-Va?! Men jag hör inte vad du säger” VRÅLAR jag

Då ser jag mig själv utifrån och jag börjar oftast flina åt detta spektakel. Likvärdigt ointelligenta samtal händer när jag står i duschen och något ”AKUT” händer. Sonen pratar, jag svarar ”VA”, han skriker, jag skriker och han vrålar och jag vrålar och ingen hör någonting.

Det slog mig att dessa dialoger är lika idiotiska, komiska och poänglösa som att diskutera med en människa i affekt. Jag vill aldrig diskutera en sak om jag är förbannad eller ledsen MEN problemet är ju att man inte alltid har den där kontrollen att hantera det konstruktivt när man spårar ur.

Igår ploppade en sådan där innerlig lavahet ilska upp, den som fick stå som måltavla var sonens pappa. När ilska vänds mot andra blir vi fientliga –Check! Det är vanligt att det går ut över oskyldiga –Check! Uttryck som detta kan ta är vredesutbrott (check!), överdrivet kritisk inställning (check!), debatter blir slagfält (check!) för att nämna några. Sonens pappa fick således ett osande, rykande hett sms som innehöll både en och fem svordomar, påhopp och osanningar…

Jag var så FÖRBANNAD! Affekter är smittsamma så möter man någon som är förbannad tänder man lätt till själv. Det är JUST då man hamnar i Dum och Dummare dialoger som bara är destruktiv pajkastning som heter duga!

Jag fick ett sms till svar efter en stund. Det stod bara att han förstod att jag hade en jobbig dag och KRAM. Då insåg jag hur jag agerat. Jag fick igår veta att jag skall opereras nästa vecka. Jag var alltså i grund och botten RÄDD, orolig, trött och frustrerad. Jag vände detta till ilska (som ger känslan av kraft och energi) och lackade ur.

Jag var i det fallet precis som sonen som står och rotar bland en miljard legobitar och börjar skrika. Istället för att besvara vrålen med ett ”Men VAD säger du?” besvarade sonens pappa mitt skrik med att slå av vattenkranen, stänga av fläkten och LYSSNA vad jag egentligen sa. Igår behövde jag verkligen bli hörd och inte bemött! 

När jag drog iväg mitt elaka sms var jag så arg så tårarna sprutade. Sedan med facit på hand kan jag bara konstatera att jag är blott en männsika med hela registret av känslor och affekter. Kan man knäcka dess koder kan man flina gott åt sig själv i sina egna Dum och Dummare ögonblick!

//a

 

Lycka är…

Av , , 8 kommentarer 9

Satt och funderade på det  här med affekter… Det som är rent biologiskt och inte psykologiskt. Då slog det mig att just GLÄDJE är en svindlande kort affekt. När det gäller affekter är dom ju även smittsamma och det tror jag alla vet om. Är någon sur och vresig blir man lätt sur och vresig själv. Är någon glad och bubblig drar man lätt på smilbanden själv.

Just GLÄDJEN fyller ju ingen livsavgörande funktion (den har inget överlevnadsvärde)  kanske just därför den är så mikroskopiskt kort!? Glädjen är viktig i våra liv för relatoner och inlärning. Glädjen får oss att känna lust och får oss att må bra och glädjen får oss att hålla uppe ett intresse för något eller en ny person.

Jag kan ibland drabbas av en glädjevåg och det slår mig att det är över mycket små saker. Som att se mitt barn sova lugnt i sin säng! Att se ett vackert rönnbärsträd i höstsolen. Att jag engagerat mig i något nytt i arbetslivet som är rysligt intressant. Att veta att jag har människor i mitt liv som jag älskar och som älskar mig -då kommer den där vågen och sveper in.

När jag var liten gick ett barnprogram, kan det ha hetat Lördagsgodis? Där hade dom en sekvens som hette just "Lycka är…" och så kom bilder på en god tårta, ett kalas, en kattunge, en lillebror etc.. Det var lycka ur barnsperspektiv. Å det slår mig att det är exakt så det är för mig -än idag! Små saker -enorm känsla.

Vad snackar vi för tid man känner glädje-affekten (rent biologiskt)? 

4 sekunder

Underbart är kort! Allt annat är skuggor och minnen

//a