Etikett: akuten

Påsk-taxi…

Av , , 2 kommentarer 6

Efter några timmar på akuten fick jag grönt att åka hem. Ringde efter en taxi som kom per omgående.

Läkaren ”trodde” att smärtorna beror på min PSC (som jag misstänker att han googlade innan han dök upp). Han menade också att OM jag skulle åka till stugan å det blir olidligt så kan jag alltid ringa ambulans…. Skulle aldrig hända! Har jag åkt 24 mil med akut gallstensanfall (vilket var både idiotiskt och tjurigt) kan jag definitivt åka 8!

Långfredagen börjar onekligen högst intressant! :-)

//a

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

A pain in the…

Av , , Bli först att kommentera 11

Vabruari är här och en vanlig barnåkomma är öroninflammation. Jag har sedan tre år djup empati för dom små människorna som drabbas av denna åkomma! Här är min erfarenhet.

En natt vaknade jag med en helt galen smärta i huvet. Yrvaken försökte jag tänka men smärtan skar genom märg och ben. Jag som är en smärttålig människa tog och ringde sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan frågade direkt om jag tagit tex Alvedon mot smärtan?! Nääeee det hade jag ju inte, jag kontrade med frågan om man inte bör veta vad det är för smärta man dövar innan man börjar proppa i sig piller. Sköterskan var lugn och gissade på att jag hade fått öroninflammation.

What?! Det är ju en ”barnåkomma”?! Smärtan var så sjuk att jag inte kunde tänka. Jag hade inte varit förkyld, utan gått i säng och vaknat strax efter midnatt och där satt jag nu och ojjade mig och undrade om jag skulle ta ambulans in till akuten. Nej nej nej det fanns ingen som helst anledning för mig att besöka akuten förklarade sköterskan. Jag skulle ta alvedon och ringa vårdcentralen på morgonen. Tack och godnatt liksom!

Jag tog alvedon. Jag vankade runt. Jag tog pronaxen. Jag tänkte att jag höll på få en stroke eller en aneurysm. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen igen… Natten förflöt och jag var uppriktigt orolig för maken till galen smärta har jag aldrig varit med om. Runt 6-tiden bara försvann smärtan… Det var som bomull, det var frid.. Det var trumhinnan som slutligen brustit.

För att summera en lång historia: vårdcentral, antibiotika, vårdcentalen tre dagar senare, antibiotika inte hjälpt, akuten, träffa öronjouren, punktera trumhinnan. Ny antibiotika. Besök på öron. Väldigt risig. Det blev viktigt att hålla hålet i trumhinnan ÖPPET så jag blev ordinerad att tryckutjämna flera gånger per dag för att hålet inte skulle växa igen. Det var allt annat än roligt.

MEN något skoj hände i denna upplevelse. Varje gång jag tryckutjämnade och gjorde det rätt… så lät det som en partytuta i huvet. Faktiskt! Jag tyckte det var rätt festligt. Jag tryckutjämnade lite nu och då. Vid ett tillfälle satt jag i köket och ”pep” i huvudet. Jag började skratta och berättade för min son att det faktiskt lät som en partytuta i mitt huvud. Han tittade på mig med sina stora ögon, ungefär som att jag vore en alien. 

”-Öhh… du…. det HÖRS!” sa han och gick iväg…

//a

lilla j…

Av , , 8 kommentarer 6

"Lilla j sover än. Livet hänger på en skir tråd. Måtte hon välja att stanna här och inte välja att leka älva på dom oändliga ängarna" Den 25 augusti 2011 fick lilla j en hjärblödning. Lilla jen ljuvlig, sprudlande, underfundig flicka 7 år gammal. Det händer. Inte ofta. Men det händer. Och när det händer kan man bara vänta. Jag träffade lilla j på IVA några dagar efter det hänt. Hon låg där i en stor säng med så många sladdar, maskiner och slangar. Nedsövd i djupt sömn.Det var då jag skrev i min dagbok om dom oändliga ängarna.

Fem dagar innan mitt besök hos lilla j på IVA hade hon suttit bredvid min son på upprop i första klass. Hennes långa hår hade rakats bort. Nu  låg hon där och såg fridfull ut. Med målade fina naglar och jag mjukade hennes lilla hand. Förtvivlade föräldrar som också bara VAR där. Vänta, vänta, hoppas, be, vänta och hoppas.. Vakna vakna lilla barn.Lilla j låg nedsövd länge. Dagar blev veckor, som blev månader och runt jul förra året var lilla j vaken. Lilla j’s väg tillbaks till ett nytt och annorlunda liv har inte varit enkel. Hon har fått kämpa med operationer, mediciner och med anpassning. Hon är så innerligt tapper denna tjej! Och hela tiden.. så glad när man träffar henne!

När lilla j’s mamma ringde oss den där kvällen i kaoset på akuten förstod min son genom att bara titta på mig när jag hade luren i handen att något hänt hans lilla j. -Kommer hon att dö frågade han. -Jag vet inte svarade jag. -Kan hon dö? frågade han rakt. -Ja, svarade jag ärligt, hon kan dö. Det var en fruktansvärt bisarr dialog men ärlig och rak, utan omsvep. Vi pratade mycket jag och  min son och vi beslöt oss för att lilla j skulle fixa det här!

Våra barn är enastående. Dom är här och nu. Dom lever i dom förutsättningar dom har för dagen. Vi vuxna kan lära oss så mycket av våra barn. Vi går i taket över en sned gran, över överbokade agendor (som vi fyllt helt själva), vi flippar ur över magsjukor och vi gnäller oss till vansinne över snö!

Jag säger bara…lilla j… Vilken resa du har gjort. Jag tycker du är enastående. Jag tycker du är så oerhört stark och modig. Du har en vilja som är enorm och den kommer ta dig precis dit du vill komma -Du kommer fixa allt du vill lilla j. Jag är så tacksam att jag fått se din resa på håll. Att se hur du vaknat från en lång dvala och börjat lära dig allting på nytt.  Det är en gåva att få känna dig lilla j och vi är så glada att du är en liten älva här hos oss och inte på dom oändliga ängarna.

//a

Jag vill även tacka M och D för tillstånd att skriva om deras dotter lilla j efter en lång tid av förändring.