Etikett: ambulans

Då var det val igen…

Av , , 4 kommentarer 11

Idag fick jag RÖSTKORT i brevlådan. Det kvalificerar inte som ”riktig” post och därför är jag innerligt tacksam att jag fick ett ÄKTA vykort från New York igår och som INTE var från min familj!

Det här att rösta…

Året jag fyllde 18 år var det val i Sverige och jag fick rösta för första gången. Hemma har vi aldrig diskuterat politik eller ideologier särskilt mycket. När jag var 7 år och gick i 1:an och kom hem och krävde att få veta vad mina päron röstade på lärde jag mig att det faktiskt är privat och inget som behövde diskuteras i skolan!

Inför valet när jag var 18 år förkunnade jag därför högt och ljudligt att jag skulle rösta på Moderaterna varpå min far snudd såg ut som Tyko Johnssons i ”Karl-Bertil Johnssons julafton” när han utbrister ”Har jag närt en kommunist vid min barm?”. Mina päron såg ut att vilja utbrista ”Har vi närt en moderat vid vår barm?!”

Under åren har mina röster fallit olika, jag har i allafall alltid försökt sätta mig in i valet och hängt med i debatter så jag haft en uppfattning, en åsikt, en tanke om VAD jag röstar på och för!

Nu rör denna folkomröstning en vårdfråga… Å jag skall absolut gå och rösta den 8 september (som för övrigt är en mycket bra dag!).

Jag är varken medicinsexpert, politiker eller annan samhällskunnig person…

Däremot är jag människa. Får jag en hjärtinfarkt, är mitt barn med om en allvarlig olycka, drabbas en anhörig av en stroke (där varje minut är dyrbar) vill inte jag se en jädra akutbil komma rullandes! Jag vill se en ambulans med blåljus och sirener och det skall vara plattan i botten samtidigt som medicinskt kvalificerad personal kan utföra sina arbetsuppgifter i ”bagaget”.

Jag bor inte i inlandet jag bor knut om knut med NUS men det måste väl ändå vara självklart i ett län med sjukligt långa transportsträckor att det finns fullt utrustade ambulanser?!

Det är väl allmänt känt att man INTE skall börja knövla in en människa med misstänkt hjärtinfarkt i en bil och börja gasa på själv?! Men hur har man tänkt när man på fullaste allvar ersätter en ambulans med självaste ”knövelbilen” då?

Jag blir upprörd!

Om landstinget behöver spara pengar kanske man skall börja i en annan ände?! Till exempel se över det administrativa kvarnhjulet som snurrar långsammare än pluto!

Börja att prata med patienterna, dom har säkert sett det mesta inifrån och har garanterat värdefull erfarenhet hur saker och ting kunde bli mera effektivt! Både resurs- och kostnadsmässigt!

Röstkortet får sitta på kylskåpet tills det är dags, å jag är helt övertygad om att fler än jag skulle vilja se en ambulans när blodet sprutar eller hjärtat stannar!

Oavsett vart i länet man bor!

//a

Påsk-taxi…

Av , , 2 kommentarer 6

Efter några timmar på akuten fick jag grönt att åka hem. Ringde efter en taxi som kom per omgående.

Läkaren ”trodde” att smärtorna beror på min PSC (som jag misstänker att han googlade innan han dök upp). Han menade också att OM jag skulle åka till stugan å det blir olidligt så kan jag alltid ringa ambulans…. Skulle aldrig hända! Har jag åkt 24 mil med akut gallstensanfall (vilket var både idiotiskt och tjurigt) kan jag definitivt åka 8!

Långfredagen börjar onekligen högst intressant! :-)

//a

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

A pain in the…

Av , , Bli först att kommentera 11

Vabruari är här och en vanlig barnåkomma är öroninflammation. Jag har sedan tre år djup empati för dom små människorna som drabbas av denna åkomma! Här är min erfarenhet.

En natt vaknade jag med en helt galen smärta i huvet. Yrvaken försökte jag tänka men smärtan skar genom märg och ben. Jag som är en smärttålig människa tog och ringde sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan frågade direkt om jag tagit tex Alvedon mot smärtan?! Nääeee det hade jag ju inte, jag kontrade med frågan om man inte bör veta vad det är för smärta man dövar innan man börjar proppa i sig piller. Sköterskan var lugn och gissade på att jag hade fått öroninflammation.

What?! Det är ju en ”barnåkomma”?! Smärtan var så sjuk att jag inte kunde tänka. Jag hade inte varit förkyld, utan gått i säng och vaknat strax efter midnatt och där satt jag nu och ojjade mig och undrade om jag skulle ta ambulans in till akuten. Nej nej nej det fanns ingen som helst anledning för mig att besöka akuten förklarade sköterskan. Jag skulle ta alvedon och ringa vårdcentralen på morgonen. Tack och godnatt liksom!

Jag tog alvedon. Jag vankade runt. Jag tog pronaxen. Jag tänkte att jag höll på få en stroke eller en aneurysm. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen igen… Natten förflöt och jag var uppriktigt orolig för maken till galen smärta har jag aldrig varit med om. Runt 6-tiden bara försvann smärtan… Det var som bomull, det var frid.. Det var trumhinnan som slutligen brustit.

För att summera en lång historia: vårdcentral, antibiotika, vårdcentalen tre dagar senare, antibiotika inte hjälpt, akuten, träffa öronjouren, punktera trumhinnan. Ny antibiotika. Besök på öron. Väldigt risig. Det blev viktigt att hålla hålet i trumhinnan ÖPPET så jag blev ordinerad att tryckutjämna flera gånger per dag för att hålet inte skulle växa igen. Det var allt annat än roligt.

MEN något skoj hände i denna upplevelse. Varje gång jag tryckutjämnade och gjorde det rätt… så lät det som en partytuta i huvet. Faktiskt! Jag tyckte det var rätt festligt. Jag tryckutjämnade lite nu och då. Vid ett tillfälle satt jag i köket och ”pep” i huvudet. Jag började skratta och berättade för min son att det faktiskt lät som en partytuta i mitt huvud. Han tittade på mig med sina stora ögon, ungefär som att jag vore en alien. 

”-Öhh… du…. det HÖRS!” sa han och gick iväg…

//a