Etikett: cancer

Höstlöften?

Av , , 4 kommentarer 8

Jag tycker det är ganska roligt runt årsskiftet. Då haglar löften och goda intentioner.

Folk skall träna, sluta röka, sluta med kaffe, godis, fett, socker ja man skall nästan sluta med allting. Man skall bli en vältränad amazon, en slank sulfid. Vissa människor är enastående och håller uthålligt fast vid sitt löfte medans andra redan glömt det runt trettondagsafton. Att bryta ohälsosamma vanor är starkt och kräver sin man eller sin kvinna! Jag är djupt imponerad av dem som t.ex. slutar röka/snusa -Det är en hälsovinst som heter duga!

Det slår mig… att hösten och vardagen efter semestern lanseras lika hårt som en löftesrik tid. Vi skall hålla glöden och vi skall dra oss tillbaks till gymen! Gärna ladda och boosta med lite vitaminer också inför MÖRKRETS ankomst.

Efter semestern kan byxorna spänna gött över magen. Det förfasas över något extra kilo som smugit sig på när man kopplat av och njutit av ledigheten. Det är snudd på det värsta som kan hända! Synd och skam, fram med kesoburken och en tomat, här skall bantas!m Direkt! Gärna igår!!

Själv hatar jag VIKT.

Jag skrev min C-uppsats på universitetet om kvinnor och vikt och där och då insåg jag att viken i sig inte har ett skit med saken att göra. Jag talade med kvinnor som vägde 49 kg, 62 kg, 85kg och 120 kg… ALLA upplevde sig själva tjocka och att dom inte hade riktigt rätt att ta plats. ALLA önskade att gå ner mellan 5-10kg. ALLA var olyckliga över att inte ha den kropp dom ville och ALLA var övertygade om att en viktminskning var den enda vägen till glädje och lycka! En annan sak som var gemensamt för alla var att vågen styrde om dagen skulle bli en bra dag eller en dålig dag. Där och då åkte min våg ut.

Jag har själv under många goda år av mitt liv ”kämpat med vikten” drömt om att vara smal med pinniga ben och starka välsvarvade armar. Vad jag kommit fram till att alla är vi summan av olika situationer. Livet händer och kanske har vi inte tid att tänka riktigt på vad som åker in i munnen. Sjukdomar och hälsotillstånd kan omöjliggöra träning en längre tid. Läkemedel som kortison kan göra att man sväller som en måne och där man skulle kunna tänka sig att käka upp även köksinredningen på grund av en avgrundsdjup hunger!

Inför förra sommaren hade jag rasat över 10 kilo i vikt. Jag fick så mycket komplimanger om hur FIN jag var… Å jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv just för att jag rasat 10 kilo utan att veta varför. Varenda jävel som var tvungen att påtala att jag gått ner i vikt och att jag var sååååå fin ville jag skrika åt. Jag var livrädd att jag fått cancer i min lever eller ännu värre -Bukspottkörteln. Jag hade inte cancer, jag hade helt enkelt bara kunnat äta potatis och kokt skinka väldigt länge pågrund av mina smärtsamma gallkramper till följd av min kroniska sjukdom.

Därför gillar jag istället ett annat ord: HÄLSA

Vi kan väga precis vad tusan vi vill och ändå må bra. En pinnsmal människa är ingen garant för en hälsosam kropp. En sak vet jag också, att stress och utmattning i alla former omöjliggör viktnedgång då hormonerna i kroppen är helt uppfuckade! Eller så rasar man i vikt som en trasa. En hälsosam kropp kräver en slags inre harmoni… Snacka om att människan är förunderlig.

Jag sitter här idag med byxor som spänner lagom över magen, det betyder att jag haft en sommar som varit relativt bra. Jag har kunnat äta och njuta av det jag velat utan helveteskramper. Jag har mått okej. Det är glädje i mitt liv. Jag har inte haft någon stress under min semester den har fått lunka på. Jag har inte kunnat gå promenader som jag velat -och även där vet jag ju själv anledningen.

Ser så mycket framemot vardagen, jag ser framemot vardag och helg. Jag ser framemot mitt jobb, jag tycker det skall bli spännande att se min son fortsätta simma, jag ser framemot höstens vackra färger, jag ser framemot tända ljus om kvällen…

Jag hoppas på fortsatt hälsa och jag ger inga löften kring sådant som ligger utanför mina händer!

//a

 

En miljon….

Av , , 4 kommentarer 8

Julen handlar mycket om att köpa och att ge. Min son vet att jag gärna skänker en liten slant till Barncancerfonden eller Hjärtebarnen. Han undrar varför. Jag förklarar att cancer kan drabba oss alla. Å då min son ÄR ett hjärtopererat hjärtebarn vill jag gärna stödja den forskningen, då jag är så tacksam att man kunde ”fixa” hans hjärtfel i Göteborg!

Min son har en lapp på sitt hjärta och när han som nyopererad 4-åring undrade om lappen kunde ramla ner till tån när han stod upp bara kramade jag honom och sa lugnt nej. Idag har han bara ett blekt ärr kvar. Han fick ett nytt liv den 3 januari 2009. Den tacksamhet jag känner har inga gränser. Jag är så tacksam för forskningen. Jag är så tacksam över Ronald McDonald huset i Göteborg där vi fick bo under denna tid. Därför vill jag ge, även om jag absolut inte har miljoner att dela ut eller ta av.

Han säger om du hade en miljon mamma, då skulle du kunna ge 5.000kr till Barncancerfonden! Jag blir så rörd över hans altruism att jag vill storkna…. Så fortsätter han… Å så skulle du kunna ge mig 2.000kr! Å vips är vi tillbaka i verkligheten precis som det skall vara när man är barn!

//a

Min lever och jag…

Av , , 4 kommentarer 7

Det går ju att le och vinka eller så kan man vara ärlig och säga att ibland suger livet mer åt det sura hållet än det söta! År 2003 började en läkare på en vårdcentral intressera sig för ett förhöjt levervärde som envetet följde med mina provtagningar. År 2004 genomgick jag en leverbiopsi (vilket jag aldrig någonsin kommer göra i vaket tillsånd EVER igen!). Man började gissa och spekulera i att jag hade en kronisk sjukdom i levern men biopsin som dom tog var "inkonklussiv" och därför lades det åt sidan. Det kändes blott som en  lätt sur karamell i godispåsen fast biopsin var sur som en kaskadkräka….

Dagarna, månaderna och åren gick och 2010 började det bli riktigt löjligt. Jag fick vid ett tillfälle åtta munsår (som krävde 15 compeedplåster för att täcka) öroninflammation så jag trodde hjärnan var på väg ut genom örat och samtidigt mådde jag jävligt illa. Jag åkte in och ut på NUS. Den här diagnosen som svävat däruppe i luften började viskas igen. Vaga antaganden, tveksamma fundersamma läkare som kliade sig i huvudet (ja, det är min uppfattning). Det började kännas oroväckande och lite väl surt för min smak!

November 2010 var jag inlagd på NUS. En sköterska kom och skulle ta prover och sa    "-Jaha, Du HAR primär skleroserande cholangit (PSC)! Är du uppsatt på transplantationslistan?" Bara så där… Mina ögonbryn åkte upp till hårfästet, jag kände hur min hals sträcktes och huvudet åkte upp som ett periskop och varenda hjärncell aktiverades. "-Öhhh… nej… det har jag inte hört… inte vad jag vet… eller?!?!?!?!?" Jag hade vid det här tillfället inte ens hört att min läkare sagt att det var PSC jag hade. Vid det här laget upplevde jag livet surare än surt, det var banne mig pure acid!

Därefter följde många långa stunder vid datorn, googlandes va fan det handlade om. Jaha… prognos… 18 år… sedan +10 år OM man transplanteras framgångsrikt… Jag förklarade bara rak av för mina päron att skulle det behövas ville jag gärna ha en bit av deras lever. För i Grey’s Anatomy räcker det minsann med en bit av levern så kan den växa till sig. Min bror åkte också upp på min mentala lista. Dom enda som jag var bestämd över som inte skulle stå med där var min son och mina brorsöner. Alla andra var potentiella livlinor och det var en bit av deras lever jag ville åt. Jag blev Hanibal Lector fast inte i avsikt att avnjuta deras lever med ett glas Chianti!

Jag pratade med kirurger, medicinare och frågade: 18år… är det från 2003 när det BÖRJADE eller är det 2010?! Alla jag pratade med lugnade mig. MEN det tog tid innan jag de facto kunde ta det lugnt. En diagnos kan vara skrämmande. Det tar tid att processa, acceptera och att hantera. Levern är full av gångar, dom gångarna kan förkalkas när man har PSC. Jag har inga förkalkningar INNE i levern bara i en gång utanför MEN löken på laxen och grädde på moset är att man har förhöjd cancerrisk i detta område. Huvva… läget var fortfarande batterisyra… bilbatterisyra surt…

Idag upplever inte jag att livet blir surt längre när det händer. Det är vad det är. Vila, återhämtning och därefter move on. Det jag har uppskattar allra mest är en klockren kirurg som berättade i klartext för mig vad planen är för mig. Å hon förklarade att hittar man en enda cancercell skickas jag till Huddinge, där skär man bort allt inklussive en bit av levern. Bara så där! Kan låta galet, men det var skönt att höra att det ens var möjligt då min uppfattning (tackvare google) var att cancer i det området var lika med tack och godnatt!  Då återfick livet sötma trots allt!

Jag tror att det hjälper att man kan se på sig själv med både kärlek och humor. Att vi må agera irrationellt på grund av googles-information, att vi måste få måla fan på väggen för att slutligen kunna landa i det enda faktum som faktiskt är intressant: Hur vi mår, här och nu! Om 18 år -vem vet det liksom?!

Så NEJ jag står än idag, inte uppsatt på transplantationslistan. Mina anhöriga behöver inte vara oroliga att jag skall komma och dra i deras tröjor på jakt efter en bit av deras lever och Ica Mariehem får fortsätta sälja kokt skinka åt mig i parti och minut. Å denna gång, när det åter knäppte till och blev trångt i gången har jag hittat Vampires Diaries att roa mig med tills krafterna är tillbaks och jag åter kan vara på plats och le och vinka….

//a

 

Ugglan ska sova…

Av , , Bli först att kommentera 4

Idag var det dags för mamma ugglan att säga tack och godnatt och börja andas in den sövande narkosgasen. Vi har väntat ett tag på denna operation. Att veta att det är "något" (i.e tumör av okänd karaktär) som växer i skallbenet är inte en rolig vetskap. Man vill veta VAD och gärna VARFÖR.Så efter lunch åkte jag upp för att vara vid hennes sida och för att få vetskap om vad i tusan det är som växt och tryckt mot synnerven.

På plats låg ugglan i en säng och var vaken. I pannan hade hon en stor svart pil ovanför vänster öga. Jag kastade fram zyx så fort jag kunde men hon var inte alls öm i halsen! Vi satt där och höll varandras händer. Båda oerhört glada och lättade att det var över. Hennes syn var intakt och dom hade fått bort ALLT. Och det bästa av allt var att det bara var ett osteom. Vilket innebär en bentumör.

Jag tänker så ofta på hur tacksam jag är att jag har människor i mitt liv som jag älskar. Att jag har min familj. Det har varit så mycket känslor nu senaste tiden. Att vara hos bror, att krama om honom, hans barn och min svägerska rör mig oerhört. Det är sällan vi ses men det betyder så mycket. I hjärtat finns inga avstånd… Jag har ett fåtal riktigt nära vänner som jag skulle gå genom eld och vatten för.

Å med jämna mellanrum, genom hela livet, tycks den där Cancer, Tumör, Sjukdom, Olycka komma och hälsa på. För varje sådant besök, hos någon jag älskar, eller hos mig själv inser jag att det är bara nuet vi har…. Nuet är allt. Det är ju väldigt märkligt att alla dessa tunga besök gör att livet ändå blir ljusare och mer fyllt med glädje-EFTERÅT! Det är en paradox men ändå så självklart!

Nu hoppas jag att mamma-ugglan får en bra och lugn natt -någonstans mellan dimma och verklighet och att hon kan komma hem imorgon. Gissar att både kisse och Gummi-Tarzan hoppas på det! Själv är jag så himla glad och nöjd i detta nuet. Har jobbat helg, sett två Bond-filmer och förhoppningsvis blir det bio i veckan.

Det är väl just det som är så innerligt charmigt med livet. Ena stunden sitter man på en pall i hallen och gråter och är rädd att någon man älskar ska dö och i nästa funderar man på om man ska ha en liten eller mellanstor popcorn till filmen… Livet får vara precis hur det vill, kontrasterna är underbara!

//a