Etikett: gallgångar

38.5 grader på morgonen…

Av , , 2 kommentarer 7

Ledig dag… Och några saker som bör fixas! Å feber… Men paracetamol kan ju hjälpa en bit på vägen!

Jag har i allafall fått mitt morgonkaffe, nu återstår att se hur jag skall rodda resten av dagen! Jag gissar att jag har ca 12 h på mig innan min röst tystnar då hesheten uppenbarligen är på ingång!

Måste ju lägga upp en bild och visa vad jag hunnit med redan denna morgon…

Första ljuset är äntligen tänt!

Första ljuset är äntligen tänt!

….jag kommer ikapp steg för steg även om mitt immunförsvar just nu verkar roa sig med någon form av flipper mellan olika alternativ och virus! Inte konstigt att jag haft ont i mina gallgångar och varit trött denna vecka med andra ord! PSC suger extra mycket i juletid måste jag säga!!!

//a

Gå på fest med Frk. Krass!

Av , , Bli först att kommentera 7

Idag är det LÖRDAG och jag tänkte dela med mig av riktigt bra gå-på-fest-tips! Jadå, för jag är en generös kvinna…

1) Fatta beslut att : Det här första steget innebär att man för en inre monolog med sin lever och frågar om det känns som läge att gå på fest. Det är oftast bara människor med PSC som behöver bry sig om det här steget. Känns det som att levern och dom bråkiga gallgångarna iNTE tänker spöka då är det GO GO GO som gäller

2) Se till att ha alla eventuella utstyrslar redo, vad du än tänkt i huvet kan du ändå glömma det för i sista minuten blir det ändå något helt annat…

3) Slit dig från pusslet och gör dig klar

4) Ring runt till alla med bil och körkort och tigg/tjata för att få skjuts

5) Kom SIST till festen, kom gärna så sent att folk redan börjat gå. Det här är ohyggligt viktigt steg. Kom sist, så ALLA miljarder okända människor hunnit sätta sig så ALLA har uppsikt på vem som kommer och går…

6) Gör entré. Glöm att glida in som en skugga, gör i stället som jag, snubbla in så du störtar in i stolar och helt okända män! Jag kallar det att vara målinriktad!

7) Ha kul! Njut och var lycklig över att vara ute i livet, med fantastiska människor, delta i högintressanta och roliga diskussioner med helt okända men grymt trevliga personer

8) Avsluta kvällen innan tröttheten blir akut… Å kom ihåg att det är lika viktigt att göra en snygg sorti. Samma princip gäller här… Glöm att smita ut. Gör som jag, riv ner, inte bara EN utan TVÅ skålar med chips så att ALLA verkligen ser att det är DU och bara DU igen som pockar på uppmärksamhet. ALLA måste ju veta att du är på väg att lämna partyt!

9) Gå någonstans och ring en taxi och ha en rolig taxiresa hem med sympatisk taxichafför -Alltid UmeåTaxi!

Sååå… Nu har jag delat med mig av mina finfina partytrick och denna afton får alla andra dra på sig sina go-gobyxor och sitt sexvadn och ha en lika underhållande kväll!

Å kom ihåg: "Det är bättre att göra ett dåligt intryck än inget alls!" (E. Linder) (Det var det bästa jag hört på länge!!)

Å Tack R för modet att bjuda mig på fest!

//a

 

Alfa Omega…

Av , , Bli först att kommentera 9

********************************************************************************************

VARNING! Ovårdat, explicit språk

**********************************************************************************************

Jag gillar inte att tycka synd om mig själv -För det leder ingen vart. Det är pointless och slöseri med tid. Men för en gångskull skall jag skriva vad jag e.g.e.n.t.l.i.g.e.n tycker om min PSC just nu…. Alla ni som sitter på era jobb, just kommit hem från jobbet, snart skall gå dit -Var tacksam över att du kan vara på plats! Vilken gåva det är!!!! Den ljuva vardagen!

Alfa Omega är början och slutet. Exakt så kan man ju formulera mitt försök att återgå i tjänst, störtdykning är ett annat. Det börjar vara snubblande nära att jag förvandlas till en bitterfitta! And I know it.

Jag fräser och gormar för mig själv. Jag är spydig och ironisk i mina kommentarer kring min situation och mig själv (bäst-före-datum passerat) och någonstans där är jag givetvis ledsen över att icket få ordning på mina gallgångar. 

Igår återvände jag till jobbet. Jag var glad över att gå dit. Kul att träffa alla igen och jobbet i sig kom jag också ihåg trots allt tv-tittande! Dagen innan hade jag målat naglarna för att vara "fin". Idag vill jag sudda naglarna med acceton, dra täcket över huvudet och svära alla fula ord jag kan… å kanske gråta en skvätt. Ty denna dag började med en ny gallkramp och illamående. Fuck! 

Inom en månad skall jag iallafall opereras -IGEN! Jag vet att jag kommer vara tillbaka på banan snart men ändåååååå. Att sudda runt och vänta suger balle så i märgen. Jävlar i min låda vad jag är less.

 

//a

 

 

Havrekex och kalabalik…

Av , , Bli först att kommentera 5

Vi har varit inneboende hos mina päron och suddat runt i julens anda. Upplever att dagarna skenat fram som en orkan med en son som bitvis varit som den frenetiska fågeln i Kalle Anka. Ena sekunden har vi byggt KRE-O, nästa spelat brädspel och därefter Need 4speed på PS3 för att sedan snubbla ut för att åka skrana. Vi har skrattat och vi har kramats. Vi har fräst och vi har gapat åt varandra (jag och sonen.. päronen fick ducka!). Det har helt enkelt varit jul i stugan.

Nu har sonen åkt iväg med sin far för att fortsätta jullovet på annan ort. Hos mina föräldrar ligger vi tre vuxna utslagna och känner oss smått nervös och förvirrade över lugnet som lagt sig. Tillochmed kisse ligger utslagen i sitt klätterträd.

Vad har mer hänt? Vi har somnat sent och vaknat ännu senare. Jag har ätit julskinka som jag haft betalt för att göra det. Vi har kampat vid frukostbordet över Faster K´s fantastiska havrekex. Idag efterlyste jag dom med väldigt anklagande ton när dom lyste med sin frånvaro i brödfatet. Päronen genomförde en gemensam raid däri och hittade en liten bit. Den lade jag beslag utan pardon. Det var dom godaste kex jag ätit! Å på julen då ÄTER man oavsett om gallgångarna tjorvar eller inte! 

Mellandagarna är här. Någon rea jagar jag inte. Istället har vi varit med kisse till veterinären. Nu inväntar vi -i sann vuxenanda-på andra delen i dokumentären om Palme. Otroligt intressant! Undertiden har kisse hunnit spy och mamam-ugglan fått flyga upp och sannera. Hon återvände senare till soffan och doftade handsprit så man undrat om hon badat i det. Pappa gummi-tarzan är förtvivlad över att vi ställt fram en godisskål på bordet…. för då måste han ju äta ÄNNU MERA… i desperat förtvivlan och ett ärligt försök att försöka att undvika godisskålen har han dragit fram sitt nya egna spel som han fått i julklapp. BRIO´s klassiska labyrintspel, där man skall ta sig igenom en lång bana med en stålkula genom att vicka och försiktigt köra slalom förbi hålen, kisse hjälper till. Även vuxna män kan bitvis vara precis som åtta åriga pojkar… 

Jag kör vidare med horisontalt läge, kollar tv och njuter av friden i stugan!

//a 

Min lever och jag…

Av , , 4 kommentarer 7

Det går ju att le och vinka eller så kan man vara ärlig och säga att ibland suger livet mer åt det sura hållet än det söta! År 2003 började en läkare på en vårdcentral intressera sig för ett förhöjt levervärde som envetet följde med mina provtagningar. År 2004 genomgick jag en leverbiopsi (vilket jag aldrig någonsin kommer göra i vaket tillsånd EVER igen!). Man började gissa och spekulera i att jag hade en kronisk sjukdom i levern men biopsin som dom tog var "inkonklussiv" och därför lades det åt sidan. Det kändes blott som en  lätt sur karamell i godispåsen fast biopsin var sur som en kaskadkräka….

Dagarna, månaderna och åren gick och 2010 började det bli riktigt löjligt. Jag fick vid ett tillfälle åtta munsår (som krävde 15 compeedplåster för att täcka) öroninflammation så jag trodde hjärnan var på väg ut genom örat och samtidigt mådde jag jävligt illa. Jag åkte in och ut på NUS. Den här diagnosen som svävat däruppe i luften började viskas igen. Vaga antaganden, tveksamma fundersamma läkare som kliade sig i huvudet (ja, det är min uppfattning). Det började kännas oroväckande och lite väl surt för min smak!

November 2010 var jag inlagd på NUS. En sköterska kom och skulle ta prover och sa    "-Jaha, Du HAR primär skleroserande cholangit (PSC)! Är du uppsatt på transplantationslistan?" Bara så där… Mina ögonbryn åkte upp till hårfästet, jag kände hur min hals sträcktes och huvudet åkte upp som ett periskop och varenda hjärncell aktiverades. "-Öhhh… nej… det har jag inte hört… inte vad jag vet… eller?!?!?!?!?" Jag hade vid det här tillfället inte ens hört att min läkare sagt att det var PSC jag hade. Vid det här laget upplevde jag livet surare än surt, det var banne mig pure acid!

Därefter följde många långa stunder vid datorn, googlandes va fan det handlade om. Jaha… prognos… 18 år… sedan +10 år OM man transplanteras framgångsrikt… Jag förklarade bara rak av för mina päron att skulle det behövas ville jag gärna ha en bit av deras lever. För i Grey’s Anatomy räcker det minsann med en bit av levern så kan den växa till sig. Min bror åkte också upp på min mentala lista. Dom enda som jag var bestämd över som inte skulle stå med där var min son och mina brorsöner. Alla andra var potentiella livlinor och det var en bit av deras lever jag ville åt. Jag blev Hanibal Lector fast inte i avsikt att avnjuta deras lever med ett glas Chianti!

Jag pratade med kirurger, medicinare och frågade: 18år… är det från 2003 när det BÖRJADE eller är det 2010?! Alla jag pratade med lugnade mig. MEN det tog tid innan jag de facto kunde ta det lugnt. En diagnos kan vara skrämmande. Det tar tid att processa, acceptera och att hantera. Levern är full av gångar, dom gångarna kan förkalkas när man har PSC. Jag har inga förkalkningar INNE i levern bara i en gång utanför MEN löken på laxen och grädde på moset är att man har förhöjd cancerrisk i detta område. Huvva… läget var fortfarande batterisyra… bilbatterisyra surt…

Idag upplever inte jag att livet blir surt längre när det händer. Det är vad det är. Vila, återhämtning och därefter move on. Det jag har uppskattar allra mest är en klockren kirurg som berättade i klartext för mig vad planen är för mig. Å hon förklarade att hittar man en enda cancercell skickas jag till Huddinge, där skär man bort allt inklussive en bit av levern. Bara så där! Kan låta galet, men det var skönt att höra att det ens var möjligt då min uppfattning (tackvare google) var att cancer i det området var lika med tack och godnatt!  Då återfick livet sötma trots allt!

Jag tror att det hjälper att man kan se på sig själv med både kärlek och humor. Att vi må agera irrationellt på grund av googles-information, att vi måste få måla fan på väggen för att slutligen kunna landa i det enda faktum som faktiskt är intressant: Hur vi mår, här och nu! Om 18 år -vem vet det liksom?!

Så NEJ jag står än idag, inte uppsatt på transplantationslistan. Mina anhöriga behöver inte vara oroliga att jag skall komma och dra i deras tröjor på jakt efter en bit av deras lever och Ica Mariehem får fortsätta sälja kokt skinka åt mig i parti och minut. Å denna gång, när det åter knäppte till och blev trångt i gången har jag hittat Vampires Diaries att roa mig med tills krafterna är tillbaks och jag åter kan vara på plats och le och vinka….

//a