Satt och funderade på det  här med affekter… Det som är rent biologiskt och inte psykologiskt. Då slog det mig att just GLÄDJE är en svindlande kort affekt. När det gäller affekter är dom ju även smittsamma och det tror jag alla vet om. Är någon sur och vresig blir man lätt sur och vresig själv. Är någon glad och bubblig drar man lätt på smilbanden själv.

Just GLÄDJEN fyller ju ingen livsavgörande funktion (den har inget överlevnadsvärde)  kanske just därför den är så mikroskopiskt kort!? Glädjen är viktig i våra liv för relatoner och inlärning. Glädjen får oss att känna lust och får oss att må bra och glädjen får oss att hålla uppe ett intresse för något eller en ny person.

Jag kan ibland drabbas av en glädjevåg och det slår mig att det är över mycket små saker. Som att se mitt barn sova lugnt i sin säng! Att se ett vackert rönnbärsträd i höstsolen. Att jag engagerat mig i något nytt i arbetslivet som är rysligt intressant. Att veta att jag har människor i mitt liv som jag älskar och som älskar mig -då kommer den där vågen och sveper in.

När jag var liten gick ett barnprogram, kan det ha hetat Lördagsgodis? Där hade dom en sekvens som hette just "Lycka är…" och så kom bilder på en god tårta, ett kalas, en kattunge, en lillebror etc.. Det var lycka ur barnsperspektiv. Å det slår mig att det är exakt så det är för mig -än idag! Små saker -enorm känsla.

Vad snackar vi för tid man känner glädje-affekten (rent biologiskt)? 

4 sekunder

Underbart är kort! Allt annat är skuggor och minnen

//a