När jag stod ute, tidigt en morgon, försökte jag fota månskäran som lyste så ensamt, klart och vacker! Den lilla lilla skäran och den lilla klara stjärnan bredvid -Jag njöt av det jag såg!

Ikväll kom jag att tänka på den där lilla månskäran.

Jag har ägnat kvällen åt att sätta snören på alla julklappar samt att slå in dom sista. Jag har suttit länge med projektet. Samtidigt har jag haft på en serie på tv:n som fått rulla likt ett löpandeband, så fort jag var klar med snörena slängde jag mig i badet. Tillslut satte jag mig ner -Helt stilla.

Det är helt klart att jag styr den där lilla månskäran inuti mig åt sidan, den där lilla vackra skäran av rädsla -Imorgon är det dags för årets andra magnetkameraundersökning av levern. Både med och utan kontrast.

Jag vet att själva undersökningen i sig går bra även om det är grymt jobbigt att ligga totalt stilla SÅ länge. Jag vet att jag kommer ha snoront i axlarna och jag vet att det kommer slamra och surra, knattra och smattra när alla sekvenser av bilder tas -Det är lite obehagligt.

Det jag upplever värst är tankarna som snurrar när jag ligger där, vad kommer dom se?! Är det tätt någonstans? Är det nya kaliberförändringar? Syns något avvikande (läs: tumör!) -Det är min månskära av rädsla.

Det är när den rädslan kryper in under mitt skinn -På samma sätt som kontrasten som sprutas in i min ven… Det är då jag ser det!

Jag ser mitt liv på avstånd -Precis som när jag betraktade månen den där kalla morgonen. Det är då allt som betyder något, som är värdefullt i mitt liv, min son, min familj och kärleken blir så glasklart!

Jag blir rädd, för att livet är så vackert och jag vill inte ha några moln eller stormar som släcker min himmel!

//a