Det finns vissa saker som får mig att hajja till…

Som när jag skall gå ut med soporna, stoppar fötterna i närmsta stövlar och halkar mig iväg mot soprummet. På väg tillbaks hemåt inser jag att jag har sonens stövlar på mig.

Hur gick det till?

Jag anar att han kommer bli lång… För det där avståndet i centimeter mellan oss krymper hela tiden, han är snart i kapp Ugglan, sedan är det mig han kommer efter!

Jag kan ha sonens skor…

Jag hoppas jag kan se världen en aning ur hans ögon då jag kan gå i hans skor…

//a