Etikett: primär skleroserande cholangit

Jag är en lykta…

Av , , Bli först att kommentera 17

Jag tänkte var lite klassiskt osvensk i detta inlägg. Tänkte skippa snacket om vädret och faktiskt berätta hur otroligt glad och stolt jag är denna dag.

Några följer min blogg och har fått ta en titt in i livet med PSC, ni har fått höra om min Facebook-grupp PSC Sverige som jag är så glad och tacksam över.

För detta har varit mitt sätt att göra något gott och meningsfullt av min tid, tiden hemma, suddandes med kramper, sjuklig trötthet, vakna nätter, timmar grön av illamående. Min avsikt har varit att sprida kunskap och information, min vilja har varit att ”finnas” tillhands när man googlar fram fakta och får läsa om prognoser på 12-21 år. Om en 400 gånger högre cancerrisk… All den där informationen som får en att se ättestupan som ett riktigt angenämt alternativ. Jag har velat finnas där ute i googlerymden, som ett alternativ. En lykta!

Jag kan inte säga det ofta nog hur jag avskyr ömkande för det snor min kraft. Ger mig ingenting mer än tomhet. Det är inte synd om mig, det är bara annorlunda. Jag accepterar det men det är desto svårare för omgivningen att förstå begränsningarna som man dras med. Kanske är det just däri problemet ligger, där andra ser begränsningar väljer jag att se mina möjligheter -Har försökt så länge att använda mina möjligheter på bästa sätt. Förvalta varje bra dag på ett ansvarsfullt och meningsfullt sätt.

I alla fall…

Idag blev jag kontaktat av PSC Patients Europe! Jag hade ett långt samtal med Marleen M. Kaatee (PSC Patients Europe, President)!

Jag blir aldrig rik -Men jag är tacksam över att vara en lykta.

För någon!

//a

PS: I have talat english over da Skype :-D

 

 

Allt annat än CC…

Av , , 2 kommentarer 14

I tisdags genomgick jag min helt egna lilla skärseld -Det var dags för en ny MR av levern och gallgångarna.

Detta är toppen att vi med PSC får göra, nu har jag haft mera kramper så det är ett bra alternativ för att kolla om det är tätt någonstans.

I alla fall… MR är också en ångest för mig, och jag tror inte jag är ensam med den ångesten. Det hinner passera så många tankar under tiden jag ligger i det där röret, allra mest på min son och på vad bilderna KAN visa.

Det är ju så med PSC att vi som lever med skiten har 20% risk att drabbas av den fruktade komplikationen Cholangiocarcinom -Cancer i gallgångarna. Jag försöker verkligen fokusera på att det innebär att det är 80% chans att slippa -Men just i dom där ögonblicken när man vet att det är just via MR sådant kan upptäckas, ja då är det svårt att hålla en positiv och optimistisk attityd.

Jag överlevde tisdagen, låg med kramper igår OCH betalade räkningar -Bara en sådan sak får ju en att tappa all glädje i hela livet liksom!

Idag kändes det som att jag var tillbaks på banan -Katterna kompar ihop helt okej, inga störningar på natten, sonen hade polare här hela dagen… Jomen, hey, livet rullar…

…tills posten kommer… med ett meddelande att jag måste tillbaks till MR för att undersökningen inte blivit fullständig!

Jag flippar! På riktigt!
Ingen kan nog på djupet förstå dom volter som hinner kännas i bokstavligen hela kroppen. Den paralyserande skräcken, den iskalla rädslan, den rationella rösten som försöker greppa tyglarna om alla hemska känslor som bara skenar runt som tokiga rabiessmittade hyenor genom hela hjärnan! -Detta är min verklighet. Min och alla andra som lever med primär skleroserande cholangit.

Jag skriver inte detta inlägg för att jag på något sätt är intresserad av pittyfeelings eller äskande efter pepp -Jag skriver detta för this is it! Jag skiter fullständigt i alla ”ta inte ut något i förskott” för har man levt så länge med denna sjukdom och vetskapen om vad det mest fruktade av allt ÄR så ÄR man redan så insatt och medveten om vad man faktiskt kan ha att vänta. Det finns inga ord, inga fraser NADA som kan bromsa den flod av känslor som kommer störtande, det är fördämningar som brister av tillbaka hållen fruktan.

Det är bara tid att få parera, få tillbaka dom rationella tyglarna, den skenheliga optimismen och ta mig tusan få grepp om allt som virvlat upp. Då kan man åter läsa brevet, acceptera, börja känna sig tacksam i stället att ”fint fint, är det något konstigt är det ju bra att dom kollar lite extra!”. Fast man är skakad för saken är ju den…

…att just detta händer!

Det händer människor hela tiden, att dom får veta att dom drabbats av frikking fucking cholangiocarcinom -Och i ett ögonblick är livet för alltid förändrat, satt i snäva tidsperspektiv med relativt lite tid kvar på denna jord att förvalta under cytostatika och våndor.

Där fem år är optimistiskt. Väldigt optimistiskt.

Så med allt detta bubblande och virvlande…

IMG_7619

…känns det nästan helt logiskt att typ åka och köpa en MC på kredit, och bara dra!

Lev livet varje dag!

//a

PS: Har dock tyvärr varken MC-kort eller så hög kredit så jag får vackert landa och sura på balkongen!

PSC Sverige…

Av , , 6 kommentarer 10

26 Mars i år drog jag igång gruppen PSC Sverige på Facebook -Nu har vi blivit 34 stycken medlemmar. Vissa mer aktiva än andra men alla lika välkomna -Allt är frivilligt och utan krav! 

Det var min tanke om det där osynliga nätet som man i vissa stunder av livet kan behöva som fick mig att starta gruppen, plus avsaknaden av ett sådant forum!

Alla som berörs/kommer i kontakt med PSC är välkommen in i den slutna gruppen som numera är sökbar!

På denna korta tid har det blivit uppenbart för mig vilket enormt stöd helt vanliga medmänniskor faktiskt ÄR! Igenkänning, förståelse, erfarenheter och kunskap som kan bollas, delas och ältas 

-Tillsammans med andra blir man som ensam stark!

//a

292 km to go…

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag har alltid sagt det -Det är vansinne att cykla 30 mil! Det är bisarr och jag har den djupaste respekt för människor som gör det såväl frivilligt och som de facto slutför processen. Jag har hört, men kommer inte ihåg vart eller om det stämmer, att man bör ha 100 mil i benen om man skall ge sig i kast med Vätternrundan.

I alla fall -Förr i tiden cyklade jag väldigt mycket. Det vill säga innan jag blev bilägare. Jag bodde till exempel på Ålidhem och cyklade dagligen, på en oväxlad gammal, astung, KRONAN-cykel! Jag cyklade från Ålidhem till mitt arbete på Umedalen! Men det var då! Alltså närmare 15 år sedan. På den tiden blev jag iväg lurad på Umetrampet och jag tror sträckan var runt 4 mil, det hänge jag med på -Nemas problemas! Jag trampade runt i ösregn och motvind och sedan cyklade jag hem och tog ett bad!

Idag satte jag mig upp för att testa trampet och jag cyklade 8 km. Prylpersonen som lever inom mig har inte fått tillstånd att införskaffa några nya prylar för detta projekt utan det blev helt enkelt sportstracker som fick hålla koll på tid och distans.

Vid något tillfälle, lutade vägen lite uppför, så det var lite tungt att trampa då gick en sådan där tanke genom mitt huvud… Tänk om jag får en hjärtinfarkt?! Alltså, är det så här det är att bli gammal? Att man seriöst börjar fundera över sådana saker i stället för att bara konstatera att man är så sjukligt otränad och ovan att cykla punktslut?! Kom fram till ett övergångsställe och hoppade av cykeln lite i farten, det var liksom knappt att jag kunde GÅ med cykeln för benen var delvis gelé delvis totalt stum!!

Sedan tog jag mig i alla fall hem, väl hemkommen tog jag ett bad och sedan har jag faktiskt inte gjort något mer här hemma. Jo jag satte citronsaft i vrångstrupen så att jag höll på att hosta upp lungorna men det räknas ju inte. Inte med tanke på att jag har ju rivit ut hela lyan. Börjat i alla rum samtidigt. Då är det sådant som räknas -Dvs att få ihop någon form av ordning igen!

Men jag har ju cyklat lite, jag har 292 km kvar att mata av och jag erkänner att jag är genuint oroad för hur det skall gå!

Oredan hemma vet jag redan hur det blir med -Det får se ut så här tills det i sakta mak återställs.  Med facit på hand var det nog osmart att ge sig ut eftersom jag hade kramp igår och eftersom bukspottkörteln tjurar idag.

Oavsett vad är jag glad att jag var ute och cyklade, skönt att känna efter och få bekräftat att man har noll cykelben! Då vet man att det bara kan bli bättre. Oavsett jag har ont eller inte så har jag gjort det viktigaste av allt -Jag tänkte på mig!

Allt annat går utmärkt att ta en annan dag!

//a

 

PSC Sverige

Av , , 10 kommentarer 17

Den här påsken blev ingenting som jag tänkt -Det blev bättre på ett helt annat plan!

Förkylningen utmynnade i feber och smärtor (troligtvis en kronisk pankreatit) som är kopplat till PSC och alla otaliga ingrepp jag genomgått.

Därför blev stugturen inställd. Någon handling blev det inte på skärtorsdag, i stället låg jag kallsvettig och funderade på att checka in på NUS. Igår fick jag hjälp av toppluvan att komma iväg på Coop och verkligen göra en HANDLING som hette duga -Ni vet, när ris och nudlar, tvättmedel och toapapper är slut då ÄR det kris! Min vän hjälpte mig när jag var likblek och kallsvettig, hon packade mina påsar och fanns vid min sida. Hon och hennes sambo gick även ut i skogen och fixade ett knippe påskris så att även jag kunde göra lite påsk hemma.

Idag mår jag bättre.

Under dessa dagar när jag legat och andats djupt har jag lyssnat på ett Sommarprat från 2013, med Martha Ehlin (17 juli 2013 SR P1) och det har fått mig att bestämma mig på så många plan. Martha Ehlin var med om en femorganstransplantation och efter detta skapade hon MOD -Mer organdonation. Hennes sommarprat var fantastiskt och berörde mig ut i hårrötterna. Martha Ehlin dog (sju år efter hennes transplantation) den 19 mars 2016 då hennes cancer kommit tillbaks.

Detta berör mig då PSC är den största anledningen till att man ställs i transplantationskö för en ny lever i Sverige idag. Listan är lång och organen är få. En vän till mig står på den listan och det finns en risk att även jag kommer hamna i hans situation en dag i framtiden.

Därför känner jag att det är dags att engagera sig, i något viktigare än att katten rev ut hela påskriset.

IMG_6888

Påsk-katt (Foto: a.holgersson)

Jag har därför skapat en grupp på Facebook som heter PSC Sverige

Jag hoppas att personer som har PSC vill vara med.

Jag tänker att anhöriga kanske söker mer konkreta fakta kring HUR sjukdomen påverkar -Välkommen säger jag!

Min största önskan är att även sjukvårdspersonal vågar sig dit -För det finns patientforum all over, men vart är dialogen, erfarenhetsutbytet mellan VÅRD och PATiENT? Tillsammans skulle man kunna stödja, förstå och informera så mycket bättre åt alla håll och kanter.

En sak är säker -Jag vill engagera mig om än bara via skrivna ord. Ingen jag pratat med eller mött med PSC har varit slökorvar -Det är drivna, engagerade personer som ofta haft framgångsrika yrkesliv men som successivt fått trappat ner. Eller så har det varit personer som kört hela vägen in i kaklet och direkt hamnat på transplantationslistan. Det är just det som är så intressant -Hur otroligt olika resorna ser ut och hur otroligt mycket erfarenhet det faktiskt finns.

Det andra jag har gjort är att ladda ner MOD:s app för ett donationskort på telefonen (snuttetrasan). Jag finns redan sedan länge registrerad i Socialstyrelsensregister MEN jag gör det ännu mera lätt tillgängligt så här. På MOD:s hemsida kan man läsa att EN donator kan rädda ÅTTA liv! Det är fantastiskt!

IMG_6896

Mobiltdonationskort från MOD (Foto: a.holgersson)

 

Så jag kan spontant säga att det blev väldigt bra påsk även om det inte blev någon sväng till stugan!

Det är sådant här jag gör i mitt huvud, dom dagar jag bara ligger och väntar på att smärtorna skall avta -Det skapar en mening åt det hela kan jag känna…

Det är allt!

//a

PS: Förslag, tips, idéer till vad man mera kan göra, hur man mer kan engagera sig mottas tacksamt. Min email finns på sidan av bloggen, kommentarsfältet är öppen och sedan finns numera även fb!

Utan farstu…

Av , , 12 kommentarer 25

Idag har jag agerat som en gränslös  människa utan farstu -Fast bara mot mina närmsta anhöriga! DOM får sanna mina ord lyssna på både det ena och det andra, precis som min läkare! Jag är liksom krass när det gäller min kropp -Har man problem med lever, gallgångar, mage/tarm då skiter jag bokstavligen i formalian. För när allt kommer kring handlar det om hur det de facto ser ut i vardagen.

Jag träffade min läkare igår och han fick som sagt höra hur mitt sk liv ter sig ”-Det är inget liv” framhärdade jag.

Smärtor? Nix, men ett konstant rännande på muggen utan historiskt motstycke. Charmigt? Inte alls, men komiskt sett med perspektiv. Konstant toapappersbrist och ingen nåd i sikte är liksom vad jag vant mig vid -Och alla runt omkring mig förfäras, förtvivlar och undrar hur i friden jag orkar leva. Typ!

Att inte ÄTA har blivit lösningen. Leva på vätskeersättning och vatten för DÅ har jag fått ha frid i kroppen och har kunnat lämnat lyan utan expressjakt på toalett. ”-Jag är en en fet person som svälter, jag får ju ingen energi” Japp så lät jag hos läkaren, desperat, utmattad, färdig, less och väldigt rak på sak! Raka puckar och ärlighet är vad som gäller när man sitter där.

Jag är oerhört glad över att ha en klok, empatisk och rutinerad läkare. Med tanke på alla mina bukspottkörtelinflammationer senaste fyra åren (till följd av mina sju ercp-ingrepp) så verkar det som att min bukspottkörtel har fått lite problem MEN det var enkelt att åtgärda förklarade läkaren. Jag fick kapslar som jag skulle testa DiREKT! Så jag knaprade kapslar igår och kunde faktiskt gå ut och gå på kvällen EFTER maten!!!! Frikking WOW liksom!

Läkaren hävdade att jag skulle ha så snabb effekt av kapslarna att han skulle ringa och stämma av med mig redan idag, och jag erkänner att jag kände mig grymt skeptisk där i stolen. Ty här har livet varit ett smärre fängelse i MiNST ett år!!!

OM det inte inträffat ett smärre mirakel över natten så skulle jag vilja hävda att matsmältningsenzymer i kapselform var exakt vad  min kropp behövde. SÅ det innebär att min läkare hade helt rätt. Det innebär att jag plötsligt kan gå ut och gå, åka och handla och inte behöva sitta inne fram tills kvällskvisten. Det innebär att jag kan börja fundera på att ÄTA på riktigt. Det innebär att jag kan kasta alla vätskeersättningsrör åt fanders tillsammans med näringsdryckerna och i stället sätta tänderna i friska grönsaker, nötter, fröer och frukter och tillföra riktig energi!

Att ett sådant skitfel kan leda till så mycket problem hade jag ingen aning om -Däremot hade jag lagt ihop ett och ett efter ingreppet i Huddinge och själv begripit att något var FEL och att det inte längre handlade om levern. Såååå efter ett år i det här träsket, efter några månader med dagliga och konstanta gallkramper (pga PSC), efter ytterligare en bukspottkörtelinflammation (pga ercp-ingrepp) och efter en fullkomligt galen månad med näringsdryck och ihärdig molvärk någonstans i buken så kan alltså några kapslar göra livet möjligt igen! Hur fascinerande är inte det?!

Låt livet återvända, låt kraften, orken och livsenergin stiga som sav i träden. Låt maten ge mig näring för här skall byggas upp för min älskade älskade VARDAG!

För är det något jag förtvivlat över så är det just bristen på vardag. Bristen på allt det där ”vanliga”, bristen på energi, ork. En trötthet in i märgen och en hopplöshet att inte ens kunna äta MAT -it’s not a life! Träning finns inte på kartan utan bra mat för det finns inget att ta av mer än trötthet.

Jag skriver detta inlägg för att det är så viktigt att aldrig ge upp. Det är så viktigt att våga prata med läkare om hur det egentligen ÄR. Det är så viktigt att inte lägga sig ner och acceptera sådant som man känner måste gå att rätta till. Oavsett vad det handlar om. Att lägga sig ner och dra täcket över huvudet har känts väldigt lockande (det erkänner jag) men det har alltid slutat med att jag vräkt mig upp ur sängen. Frikking vägrat att bli  konsumerad av handlingsförlamning.

Jag är otroligt glad för den inställningen idag!

Nu skall jag planera helgens MAT. Jag skall handla och inte bara fundera på vad sonen skall äta utan faktiskt planera för oss båda!

Å där fick jag tillbaks en stor bit av min vardag -Ett litet men stort steg på vägen!

//a

PS: ni anar inte hur mycket censur jag lagt in i detta inlägg… Det mina anhöriga fått höra idag är sanna mina ord värt en medalj för att dom hanterade!

 

 

 

 

Fläsksvål..med hår!

Av , , Bli först att kommentera 15

När Ugglan hade bekymmer med gallan talade hon o.f.t.a. om att det kändes som att hon hade en hårig fläsksvål som satt fast i halsen -I natt förstod jag exakt vad hon menade!

Idag hade jag tänkt åka upp till stugan på lite grönbete men jag blir kvar hemma eftersom natten varit full av irriterande gallkramper -HUR det ens är möjligt vet inte jag men PSC kan tydligen var som att ha gallstenar h.e.l.a tiden -Skoj skoj… En annan intressant detalj är även feber!

Det betyder att jag i stället skall göra som jag brukar på torsdagar -Veckohandla. Kan säga att det känns som att det var MYCKET länge sedan jag handlade MAT. När man påbörjat stugsäsongen blir det liksom ingen ordning på något. Väskorna får vackert ligga framme ”ready to go” och jag har i alla fall ätit ur skåpen -Ganska bra att passa på att göra sånna djupdykningar mellan varven i synnerhet innan rötmånaden slår till…

Har även hittat en positiv sak med att jag införskaffade det där parasollet till balkongen… Det är ypperligt som regnskydd för mina stackars orkidéer som börjar se övervattnade ut vid det här laget!!

Noterade en intressant sak med mitt raklödder (med doft av blomster) -Nämligen att syftet med det är att efterlämna en mjuk och sammetslen känsla… JaHa!!!! Jag har liksom alltid tänkt att raklöddret är till för att jag rent visuellt skall SE vart jag skalat av stubben på benen!!! Ty det är när jag skippat löddret jag återfinner små smala endurobaner längst benen… Alltså kan ju raklödderindustrin genast lägga till ytterligare ett mera konkret och jordnära säljargument.

En annan sak jag spånat på under förmiddagen är att starta en slags ”Regnmodeblogg” -För efter att ha sett ”The Killing” inser jag hur man skall klä sig *konsekvent* när man lever i regn (serien utspelar sig i Seattle!). Det är liksom gummistövlar som är ”da shit”…

Så i stället för fina sommarsandaler, fina klackskor överväger jag dom där gummibootsen jag såg igår… Vore banne mig ett statement på vigselfesten senare i ”sommar”.

Nu blir det i alla fall strumpor OCH långbyxor i dag, tänker inte frossa som igår… Idag får min näsa även njuta av både geosmin och doften av nyklippt gräs :-)

//a

 

 

The pittyparty…

Av , , 4 kommentarer 18

Idag har jag legat i soffan och tyckt rent allmänt synd om mig själv -Så där föga konstruktivt tänkande men ändå likförbenat välgörande i lagom dos.

Jag kramade om min son när han satte sig i sin pappas bil för att åka iväg på sportlov. Egentligen är det ”min vecka” men det behövs inget geni för att klura ut att jag i nuläget inte skulle kunna erbjuda några större äventyr mer än lunch i en koja inomhus!

Därför tyckte jag synd om mig själv. Ont har jag fortfarande, det känns ungefär som ett konstant ihållande mjälthugg fast på höger sida högt uppe. Det är som ett konstant molande. Jag vaknar på nätterna och känner en svävning av ”krampbältet” så jag ligger och håller andan och känner hur det klingar av. Detta gör mig trött. När jag är uppe får jag lätt feber. Ligger runt 38 grader vilket påverkar mig!

Det slog mig som en ytterst bisarr insikt att jag på något sätt väntar ”på att bli frisk” -Vilket jag inte kommer bli. Jag kommer absolut bli bättre men inte ”botad”. Det slog mig att här håller jag på gnistra ihjäl mig över att jag haft ont i snart en hel vecka i sträck… När jag förr om åren legat i MÅNADER. Att ha en bra period i PSC:n gör bevisligen att man glömmer (vilket är positivt) och när det spökar blir det ibland som att börja om processen i det inre.

Så dom där pittyfeelings som jag låg och hade ledde i alla fall tankarna till perspektiv som gjorde att det kändes lättare. I samma veva som jag landat i mina insikter ringde det frenetiskt på dörren -VEM ringer frenetiskt på min dörr en MÅNDAG? 

Jodå, det var sonens pappa som undrade varför jag inte svarade i telefonen?! Dom stod fast på andra gården och deras bil vägrade starta. Han lånade min bil för att starta igång deras. Han ringde en stund senare och var snudd på förtvivlad och undrade exakt VART jag hade startkablarna som jag förkunnat att jag hade i bagaget.

klev jag upp ur min pitty-position, drog på täckbyxor över joggisarna och stolpade ut. Men handen över magen och illamåendet hängandes över axeln gick jag mot scenen! Näe, startkablarna var inte där jag sett dom senast. Fick låna sonens telefon för att ringa Tarzan, som i sin tur avslöjade exakt VART han lyckats gömma startkablarna -Nämligen i facket för varningstriangeln! (Solklart!)

Jag… JAG assisterade så att deras bil startade (ingen behöver påpeka att jag bara vred om en nyckel -Här är det PRiNCiPEN jag vill åt)! Jag kände min mustasch växa och struphuvudet lägga till några basnoter. JAG hjälpte till… HJÄLPTE till med något bilrelaterat. När JAG körde undan min bil var det sonens pappa som ropade ”-Tack för hjälpen!”

När jag gick från min parkering och inåt kände jag mig trött men glad.

Vår kille får åka på sportlov, träffa kusiner, köra skoter och kanske sova i en koja på en ö omgiven av snö.. Utan el, där man måste sova vid en brasa. Han har sin pappa och dom kom i väg!

Det är viktigast!

//a

 

 

UB = Ulla-Bella…

Av , , 4 kommentarer 11

IMG_2688

Att vara sjukskriven är något som många misstolkar som en lugn och skön dag hemma -Den som har den inställningen har nog aldrig varit sjuk! Jag har fått börja första vardagen efter helgerna hemmavid då jag fortfarande inte riktigt fått ordning på den tjorvande gallgången! Det är allt annat än skönt!

Jag klev upp tidigt för att vara redo med telefonen och sätta igång att ringa dvs. det som ibland känns som halva världen. Jag har hunnit prata med min chef, mailat min handläggare på försäkringskassan, pratat med GastroTeam, pratat med kirurgen, fått telefonnummer till en kontaktsköterska och talat med henne också… Vidare har jag talat med två olika försäkringsbolag då mitt fackförbund nu uppgått i Unionen och då gäller det för sånna som mig att vara med i just försäkringsfrågorna.

Sånna som jag får nämligen inte teckna försäkringar hur som helst eftersom vi är allt annat än önskvärda hos försäkringsbolagen!

Sonen som har sin sista dag på jullovet sitter med en filt i soffan tillsammans med mormor som är här -Ja, då jag har ont är jag även trött. Som sagt -Keep it real!

Är otroligt glad för dom kontaktkanaler jag har in till sjukhuset -När man har sjukdomar som jag är det guld värt och bemötandet är alltid positivt! Att sedan veta att ett  nytt ingrepp förmodligen kommer att behövas känns mindre roligt men jag vet att jag efter ingrepp brukar slippa kramper i allafall en tid framåt!

Vidare är jag oerhört tacksam att jag har en handläggare på Försäkringskassan som jag kan kontakta när jag blir sämre och måste stanna hemma. Försäkringskassan är ju en enhet som oftast får mycket skit och hårda ord skrivna om sig -Jag har bara positiva erfarenheter!

Jag är alltså min helt egna Ulla-Bella, min egen vårdkoordinator som drar i dom nödvändiga trådarna för att slippa bli hemma allt för länge -Ty DET är något som gör mig helt stollig!

//a

 

Hell-O

Av , , 8 kommentarer 15
MIn vän batman & jag -Mitt i natten!

MIn vän batman & jag -Mitt i natten!

Vaknar någon gång runt 03-snåret och förstår inte varför.

Ju mer jag vaknar upp desto mer inser jag att jag har ont. Jag ligger kvar, andas och försöker slappna av, försöker jaga fatt sömnen som försvunnit. Jag är trött men att sova är uteslutet.

Jag kliver upp. Vaknar runt. Hämtar mitt glas i köket och det är LJUMMET vatten jag tappar upp i glaset vid dessa lägen. Helvetes kramp! Det går inte att sitta stilla någon längre stund, det går inte att slå sig ner och läsa en bok, jag fixar inte ens att koncentrera mig på tv-tittande i dessa lägen.

Det går bara att vanka, sitta ner, kliva upp, ta en klunk vatten, andas och försöka slappna av. Mitt i natten tänder jag min julgran och går från rum till rum samtidigt som jag funderar om jag skall måsta spy också! Fryser hinner jag inte börja göra eftersom jag är snabb att dra på mig fleecejackan jag har tillgänglig för dessa tillfällen.

Min fredag har alltså fått en rafflande start av den mera oangenäma karaktären! Otippat måste jag säga!

//a