Etikett: PSC feber illamående molande trött

The pittyparty…

Av , , 4 kommentarer 18

Idag har jag legat i soffan och tyckt rent allmänt synd om mig själv -Så där föga konstruktivt tänkande men ändå likförbenat välgörande i lagom dos.

Jag kramade om min son när han satte sig i sin pappas bil för att åka iväg på sportlov. Egentligen är det ”min vecka” men det behövs inget geni för att klura ut att jag i nuläget inte skulle kunna erbjuda några större äventyr mer än lunch i en koja inomhus!

Därför tyckte jag synd om mig själv. Ont har jag fortfarande, det känns ungefär som ett konstant ihållande mjälthugg fast på höger sida högt uppe. Det är som ett konstant molande. Jag vaknar på nätterna och känner en svävning av ”krampbältet” så jag ligger och håller andan och känner hur det klingar av. Detta gör mig trött. När jag är uppe får jag lätt feber. Ligger runt 38 grader vilket påverkar mig!

Det slog mig som en ytterst bisarr insikt att jag på något sätt väntar ”på att bli frisk” -Vilket jag inte kommer bli. Jag kommer absolut bli bättre men inte ”botad”. Det slog mig att här håller jag på gnistra ihjäl mig över att jag haft ont i snart en hel vecka i sträck… När jag förr om åren legat i MÅNADER. Att ha en bra period i PSC:n gör bevisligen att man glömmer (vilket är positivt) och när det spökar blir det ibland som att börja om processen i det inre.

Så dom där pittyfeelings som jag låg och hade ledde i alla fall tankarna till perspektiv som gjorde att det kändes lättare. I samma veva som jag landat i mina insikter ringde det frenetiskt på dörren –VEM ringer frenetiskt på min dörr en MÅNDAG? 

Jodå, det var sonens pappa som undrade varför jag inte svarade i telefonen?! Dom stod fast på andra gården och deras bil vägrade starta. Han lånade min bil för att starta igång deras. Han ringde en stund senare och var snudd på förtvivlad och undrade exakt VART jag hade startkablarna som jag förkunnat att jag hade i bagaget.

klev jag upp ur min pitty-position, drog på täckbyxor över joggisarna och stolpade ut. Men handen över magen och illamåendet hängandes över axeln gick jag mot scenen! Näe, startkablarna var inte där jag sett dom senast. Fick låna sonens telefon för att ringa Tarzan, som i sin tur avslöjade exakt VART han lyckats gömma startkablarna -Nämligen i facket för varningstriangeln! (Solklart!)

Jag… JAG assisterade så att deras bil startade (ingen behöver påpeka att jag bara vred om en nyckel -Här är det PRiNCiPEN jag vill åt)! Jag kände min mustasch växa och struphuvudet lägga till några basnoter. JAG hjälpte till… HJÄLPTE till med något bilrelaterat. När JAG körde undan min bil var det sonens pappa som ropade ”-Tack för hjälpen!”

När jag gick från min parkering och inåt kände jag mig trött men glad.

Vår kille får åka på sportlov, träffa kusiner, köra skoter och kanske sova i en koja på en ö omgiven av snö.. Utan el, där man måste sova vid en brasa. Han har sin pappa och dom kom i väg!

Det är viktigast!

//a