Nog tusan blev det en jädra bra första hockeymatch för min son!

Efter många om och men, kramper och medicin kom vi oss i väg på hockey. Å vilken tur. Äntligen äntligen förstår jag passionen. Jag förstår engagemanget. Jag begriper vad det är som gör att fansen står där match efter match, hängivna och trogna sitt Björklöven.

Jag var lycklig att jag faktiskt hade min nya tröja som jag med stolthet bar! Å vilken match. Sonens var ganska avvaktande. Tittade mot H-läktaren något misstänksam. Poliser och vakter left and right.

Vilken stämning….

Matchen i sig bjöd på mål 6 – 3 och givetvis stod Löven som segrare. Det bjöds på utvisningar, vrålande män och domare som lackade ur. Det bjöds på tyvärr även på en olycka då en spelare från Sundsvall fick pucken i ansiktet. DET såg inte trevlig ut när han låg helt stilla på isen. Jag hoppas att han, efter omständigheterna, är okej!

Sonen tyckte matchen var cool och bra. Han tyckte pauserna var aningen tråkiga och han tyckte det var för långt uppehåll när olyckan inträffade. Jag blev banne mig orolig när det en stund såg ut som att farbrorn som kämpade med båren skulle bli tvungen att hitta en bruksanvisning för att montera ihop den.

Mitt i allt vrål viskade kiddo i mitt öra… ”-Tänk om någon somnar i det här oljudet”

Vart den tanken kom ifrån låter jag vara osagt. Jag var klarvaken, mina händer flög upp mot taket när målen satt där dom skulle. Jag är banne mig hes efter att ha svarat klacken ”jajjamensan fattas bara”

Jag fattar! Jag håller med! Vi ska upp!

//a