Något som blivit ett ständigt diskussionsämne i hemmet är det här med SPRÅKET. Närmare bestämt det här med att det faktiskt GÅR att säga en mening utan svordomar.

Svordomar har tydligen en stark lockelse och allehanda varianter testas nu till höger och vänster. Ja, inte av mig, jag behärskar tyvärr redan dom flesta, utan av sonen.

Det är i det perspektivet jag själv blir svordomarnas-Anticimex och vill utrota vartenda ord.

Det.låter.riktigt.illa.

Tro mig, jag skyller varken på skolan, Skype eller kompisar -Detta tar jag på mig! Å så lär jag mig nya ordkombinationer utan kraftord! Och så bannlyser jag med absolut noll tolerans vissa ord. 

Två nya uttryck har hörts denna vecka ”satfläsk” (från reklam) och ”fucking ful”.

I fallet ”fucking ful” var det en helt spontan reaktion på en orm som jag försökt göra… Jag kunde faktiskt inte ha kommit på en kraftfullare beskrivning av skapelsen -Det VAR en styggelse! Maximalt osnygg helt enkelt.

Så, hemma råder alltså storstädning med kvasten för att hålla språket på städad nivå.

Därför blev det väldigt kontraproduktivt när jag gick mot bussen imorse. Det blåste hejdlöst och var riktigt kallt. Håret stod som en piassavakvast och blåste för mina ögon. Jag tänkte ”-Det är fucking kallt idag” och så konstaterade jag att jag är exakt lika påverkbar som sonen.

För många står sportlovet för dörren -Jag är tacksam över fredag och fredagskänslan! 

Och när jag beger mig hemåt skall jag enbart tänka att vindarna ute är friska och vårlika, inte ett fult ord skall vispa igenom mitt språksinne…

…jag är, om inte annat, f.r.u.k.t.a.n.s.v.ä.r.t optimistisk!

//a