Etikett: sjukskrivning

VK’s systemstyrda artiklar….

Av , , 6 kommentarer 23

Läser ånyo en artikel i VK om en person som fått sjukersättningen indragen

https://www.vk.se/2658420/lang-vantan-i-varden-hotar-idas-sjukpeng

 

Först av allt: Jag har den djupaste empatin för personen i artikeln. Jag har också suttit på ett möte, i ett litet rum och fått höra att min sjukersättning dras in och att jag skulle återgå i tjänst redan på måndag (mötet ägde rum en torsdag!) efter att ha varit inne i arbetslivsinriktad rehabilitering 1,5 år!!!! Jag vet vilken avgrundsdjup ångest, panik och förtvivlan man känner. Jag ville verkligen bara dö för jag såg inget ljus i den situation jag plötsligt befann mig i.

Jag ringde dock min handläggare på försäkringskassan och TACKADE för avslaget när jag hade landat i beslutet. Därefter gjorde jag det som behövdes, jag sade upp mig från min destruktiva arbetsplats, och skaffade ett nytt jobb som timanställd (för att få bestämma själv!) och började skapa mitt liv själv.

Jag ville, precis som personen som artikeln handlar om inget hellre än att arbeta TROTS min PSC, min trötthet, min kassa mage, mina gallkramper. Jag hade gjort ALLT som läkare och myndigheter sade att jag skulle och det enda som faktiskt hände dom MÅNGA åren var att mitt liv passerade. Att jag bloggade om potatisskalare. Det var ljuset i min vardag.

Avslaget blev en vändpunkt för mig, när jag gav fingret åt myndigheter och bestämde mig för att skapa mitt liv. När jag insåg att vården i Sverige är en enda lång väntan, och att sjukskrivning är en passiv nödåtgärd.

Åter igen, går min medkänsla och kärlek till personen artikeln handlar om. Jag fattar och jag blir förbannad att läsa om att ännu en människa hamnat i detta vidriga tillstånd av precis INGENTING -För det är hur jag upplevt mina år som sjukskriven.

Ekonomisk katastrof, social isolering och en innerlig önskan att få vara som alla andra -MED i leken som kallas LIVET. Bristen från förståelse för hur det är, misstro och maktlösheten man känner själv. Jag upplevde att jag gjorde ALLT men ändå förändrades ingenting.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att VK hela tiden vinklar artiklar efter samma snyftsnöre. Varför inte titta på individen det handlar om, kapaciteten, det som finns där, och MÖJLIGHETERNA i stället för att, om och om, vinkla artiklarna till att det är ”SYND OM” och att fortsatt bidragsliv är ”LÖSNINGEN” -Fy fan vad lurade vi alla är säger jag

11BA6F96-0355-472E-B746-5F70A4C71459

 

För alla som är intresserade av en annan väg, en väg till LiV och hälsa säger jag: Håll utkik efter Nordisk Hälsas inspirationskälla där jag tillsammans med Johan Carlaby och Amanda Rosén kommer berätta om min väg tillbaka, från existens till LiV (Instagram:@nordisk_halsa eller @frkkrass)

Hösten 2017 drog jag ut sladden från alla bidrag och alla system – i måndags tackade jag JA till ett nytt jobb, en tjänst på 80%. Förrutom det jobbar jag med föredrag om just detta ämne.

//a

 

Vilken downer…

Av , , 4 kommentarer 14

Vilken iNNERLIG tur att jag snappat ur min ”julhelgskänsla” med hjälp av avjulning tidigare idag… Ty när jag satt och lade pussel och hade det lugnt och mysigt slog det mig att det onekligen är i slutet av månaden… Vilket innebär att räkningarna skall göras OAVSETT om det är jul/nyår/påsk/midsommar eller andra helger och högtider!

Fyy va avtändande!!

Men nu är det gjort… Jag vill ändå berätta hur innerligt tacksam jag är att ha gjort mina räkningar och inte vara ”NOLLAD”. Jag tänker att några personer kanske ÄR det så här efter julen. Jag har i allafall varit där…

Jag minns framför allt julen innan min son skulle hjärtopereras. Han hade varit ”sjukskriven” från dagis på deltid hela hösten pga infektionsrisk och på heltid i december inför själva operationen. Han hade då haft besvär med sitt hjärtfel i tre år. Tre långa år med ständiga nattvak, hosta och nattliga kräkningar samt en hel sjukvård som skakade oförstående på huvudet och inte alls kunde begripa varför han var så fruktansvärt SJUK! (Att vi sedan så fort vi kom till Göteborg möttes av läkare som direkt kunde bekräfta att ALLT hängde ihop med hjärtfelet är en annan story!) 

Samtidigt som mitt barn var sjuk kämpade jag som ensamstående med att kunna försörja oss.

Det var svårt. Det eviga VAB:andet, lånen på mitt hus, mitt jobb där jag inte hade ersättare när jag var borta. Jag jobbade när min son sov. Jag jobbade hemifrån JÄMT. Jag satt på fakiren på väg mot Stockholm i gryningen efter att ha suttit uppe hela natten med kiddo som hostade och hostade. Hans pappa kom i ottan och löste av mig och jag visste inte hur mitt barn mådde när jag landade i huvudstaden. Jag gjorde allt för att ”springa igen tiden” på jobbet, jag sprang och sålde mitt hus för att klara ekonomin och så sprang jag tills jag sprang rakt in i väggen och insåg att jag inte skulle klara av att stå vid min sons sida den dag han skulle opereras om jag inte sökte hjälp. Ty jag var så trött att jag inte ens visste hur jag kört bil hem från jobbet. Jag var så trött långt in i själen!

Kiddo opererades 3:e januari… Den julen och den nyårsafton var fruktansvärda. Det var glädje och rädsla i ett. Det var vetskapen om vad som väntade och det var fruktan för att det kunde vara sista gångerna vi fick ha honom hos oss. Jag köpte ALLT. Jag nollade varje konto jag hade -Fuck tomorrow! Vem fan visste om den ens skulle komma för honom?!

Vi åkte till Göteborg och jag höll mitt barn i mina armar när han sövdes och när narkosläkaren sade att: ”-Den där sucken är signalen att vi tar över” mjukade jag hans kind och backade undan. Kiddo hade då somnat, suckat och krupit ihop i fosterställning på den stora kudden. Dom drog iväg sängen och dörrarna med texten ”OPERATION” stängdes -Då brast allt för mig MEN jag var DÄR vid hans sida och jag hade kommit till insikt hur jag ville ha mitt liv från och med den dagen.

Min son fick ett nytt liv och inom ett år var jag tillbaks i tjänst på heltid och plötsligt hade jag och kiddo en älskad vardag som vi aldrig tidigare haft! Det jag gjorde var att byta befattning. Jag ville ha ett jobb där jag iNTE kunde jobba hemifrån och där ”Vård av barn” innebar att jag var hemma och vårdade mitt barn. PUNKT! ”Karriären” lockade helt enkelt inte längre.

Framför allt lärde HELA den långa resan mig att: nuet är allt vi har och att hur gärna vi vill går inget i livet att ta för givet! När man på allvar fått hantera och känna på känslorna och rädslan att förlora sitt barn… Finns bara kärlek kvar och det är allt man vill ge -VARJE dag!

Hur hamnade jag i Göteborg denna kväll?!

Räkningarna… Just det… Jag har så stor empati för människor som kämpar med ekonomin. Alla enastående, fristående föräldrar som gör allt för att kunna ge sina barn det dom önskar. Jag har sådan stor förståelse för att folk hamnar i situationer som gör att dom vinglar på ekonomins ättestupa.

Jag är så tacksam för säkerhetsnätet som jag har -Det som så många ensamma saknar! Det gör att jag känner mig rik, om inte på stålar så på kärlek och omtanke! Det är allt.

Låter förmodligen banalt om man aldrig mött livets mörkare sidor utan enbart fått segla på spegelblanka hav… Mina hav har stormat och my god vad jag upplevt!

//a

…att jag sedan skulle vilja ha högar av kulor på både banken och i madrassen har jag ju redan börjat planera för i nästa liv :-)

 

Baxat hem bagage…

Av , , Bli först att kommentera 6

Efter synnerligen varma och mysiga juldagar har jag baxat mig och hela lasset med bagage hem. Jag kan inte begripa hur mycket packning det var! Nio påsar, väskor, ryggsäckar, papperspåsar som svepts med! Fullständigt galet. Skrana och snowkick är fortfarande inte hemma. Inte heller nya cre-o eller PS3. Jag tröttnade på allt bagage och förkunnade att det får bli ett andra lass.

I tvätten snurrar nu nya Pokémon-sängkläder och i hallen står fortfarande fem orörda smockade påsar och väskor som väntar på att plockas upp. Mission 1 när jag återvände var att betala räkningarna. Så medan datorn startade hann jag plocka upp fyra väskor och starta tvättmaskinen. När nu räkningarna är betalda känner jag mig matt så dom andra får vänta en liten stund.

Att komma hem är…Tyst! Ingen som skrattar hejdlöst åt krickodiler, ingen som skriker att "På spåret" börjar och ingen kisse som kommer med lilla snöret och vill leka. Här hinner jag ju fundera över julen. Jag inser att det absolut mest varma och hjärtliga ögonblicket denna jul var på julaftonsmorgonen. Sonen hade just kommit och satt sig vid frukostbordet och bad att få säga något. Därefter följde ett litet tal från hans hjärta. Där han tackade mormor och morfar för att vi fick vara hos dom. Han tackade för att hans pappa skulle få komma dit och för att han visste att vi skulle få en fin jul. Vi vuxna satt med hakorna i bordet och tårarna hängandes i ögonen. När sånna där ord kommer från ett barn, helt spontat, då rörs jag till tårar.

Det mest överraskande ögonblicket denna jul var när jag öppnade en julklapp från Schweiz. Jag hade redan öppnat två paket därifrån med vaniljdoftande olja och pinnar (måste fråga hur jag skall arrangera det där när dom är åter från landet i väst!) så jag blev väldigt snopen att det var YTTERLIGARE paket därifrån till mig. Jag öppnade en kartong och blev så innerligt GLAD och började tokskratta. Det var en kasse från Desigual-affären. Min svägerska hade frågat vad vi önskade oss till jul. Jag sa anything med pokémon åt junior och en kasse från Desigual åt mig! Hon tyckte det var en kul önskan. Jag blev faktiskt JÄTTEGLAD för denna påse (ni vet typ från Lagerhaus som man kan ha på stranden etc). När jag lyfte upp den ur kartongen sa min mor att det var papper i den. Men när jag skulle tömma bort det upptäckte jag att det de facto låg en helt ny Desigual-väska däri… Då blev det system overload för min del. Jag blev så glad att jag kunde  ha studsat upp i taket som en kardborre.

Måste tänkta på det där kardborre-ögonblicket och ta en titt på min nya fina väska nu när jag betalt räkningarna. Räkningar och sjukskrivning är sanna mina ord ingen rolig ekvation tänk om man kunde få reducera dom fasta utgifterna med 80% i samband med sjukdom så vore det ju en aning mer fair! Jag var förövrigt förbi mitt arbete igår. GUUUD vad jag saknar mitt jobb!!!! Nytt år står för dörren. Jag är redo! Nu ska jag ta ner adventstjärnan från mitt sovrum. Då är ett rum av-julat… Step by step ska jag tillbaks till den underbara och normala vardagen -Den är allt annat än grå i min värld, det är just den som är fylld av alla nyanser!

Önskar alla en fin och lugn helg! Å ta det lugnt i skidspåren :-)

//a