Denna afton lider jag av social jetlag. Det känns som att senaste åtta dagarna varit ett långt crescendo som slutade i total ensamhet! Ja, förutom katten…

Det har varit min väninna som packat och flyttat, det har varit mina päron som packat och åkt och det har varit min ljuvliga son som kommit hem för några dagar med mig men som mest varit oroad över att han så snart skulle åka igen.

Nu när alla sagt sina Hejdå och jag dragit igen dörren känner jag att jag är trött. Jag är en sådan människa. Absolut introvert. Många misstolkar introvert med blyg/timid/socialt skygg vilket inte stämmer ett smack på mig. Introvert/extrovert handlar väl mera om hur man laddar EFTER socialinteraktion.

Detta åtta dagars långa crescendo har iallafall gjort att jag känner att jag behöver vara ifred, ladda mina batterier och sortera allt som hänt. Jag vill inte ignorera det faktum att jag kommer sakna min vän och jag är faktiskt ledsen över att hon inte kommer sladda in och slänga sig i min soffa en helt vanlig tisdag!

Jag tror det är vanligt men jag kan ha fel… Att vi ignorerar våra känslor, stoppar undan dom, sväljer och sätter på ett fett leende som inte riktigt når våra ögon.Jag har liksom lärt mig att det inte fungerar särskilt väl för mig i det långa loppet.

Så denna afton tillåter jag alla känslor komma så att jag själv kan köra ett fem-dagas crescendo på egenhand som får kulminera i semester…

Äntligen nedräkning även för mig!

//a