Etikett: verkligheten

Keep it Real?!

Av , , 2 kommentarer 13

Igår lade jag upp en bild på den årliga ”Nyårstårtan”

Bilden är fin och väldigt lik den jag lade upp 2012. Samma tårta, olika dekoration… Det är ju jävligt präktigt och tjusigt att servera den typen av bilder! Det slår mig… Varför ser man så sällan dom VERKLIGA bilderna? Som diskberget som blir när man slitit sitt hår med den überkrångligatårtan…

Karin Boye skrev ju som bekant i dikten I rörelse: ”…det är vägen som gör mödan värd…”

När man ser allehanda matlagningprogram ser allt så snyggt och enkelt ut. Små fina skålar som man bara elegant behöver pytsa i när man står där och vevar med fina sleven. SÅ ser det inte ut när jag lagar mat eller bakar.

När jag lagar mat sprätter det som fan, ibland ramlar stekspaden i golvet så jag får studsa runt för att inte få den på fötterna. ELLER som när jag bakade Nyårstårtan och står med elvispen så att den massivt chokladiga smeten sprättar runt på mitt vita kakel… DET är realism och verklighet i mitt hem! Sånt händer.

Det händer även att mjölpåsen kan damma något kopiöst när jag skall mäta upp några deciliter och så kan sockerpåsen välta och rasa över HELA mig när jag skall hoppa efter den i höga skåpet.

Kanske är det just därför jag gillar ”BLOOPERS” så mycket, då blir det mänskligt och sant, igenkänning är så fruktansvärt SKÖNT i den här tillrätta lagda tiden!

Jag kan få lite ryckning i ögonbrynet över bilder på fint serverad mat -Vad ska jag säga liksom?

Jag kan sakna dom brända köttbitarna, rispannorna som kokat över eller sockerkakor i form av backhoppsbackar!

20140101-110355.jpg
2014 kanske får bli ett år där jag verkar för balans mellan det perfekta och verkligheten?!

Gott nytt år säger jag och tar en skvätt kaffe till!

//a

Ligga i charken?!

Av , , 2 kommentarer 12
The Untouchables, 1987

The Untouchables, 1987

När jag fyllde 40 år höll jag ett tal. Det talet riktade jag till mina föräldrar. Jag inledde med att jag skulle kunna ta tillfället i akt och tacka för att dom alltid finns och att jag älskar dem… Men se den sentimentala vägen hade jag ingen lust att gå den dagen. I stället konstaterade jag i mitt tal att mina päron skulle tacka MIG!

För utan mig, hur lugnt och tråkigt skulle inte deras liv vara då? Det är ju jag som rör om i grytan i vår familj, det är jag som står för underhållningen åt alla håll och kanter. Utan mig skulle dom aldrig fått Apple-Tv och aldrig hålla sig a’jour med alla nya termer. Utan mig skulle dom gå runt i en rosa illusion att alla män och kvinnor är finfina och trevliga och att det är hur enkelt som helst att hitta en partner.

Nej tacka vet jag verkligheten!

Har man en gång fått hjärtat nerknövlat i en obarmhärtig köttkvarn och kommit ut på andra sidan som en blödande massa då blir man lite… Hur skall jag formulera mig… Skeptisk?! Mindre naiv är ett annat sätt att utrycka det hela.

Min vän går just igenom den där processen och har just skrapat upp sig från marken. Jag har själv varit där så jag vet precis hur jävla ont och bisarr det kan vara. Känslorna som en gång var kärlek blir till sorg, ilska, skam och det är bara att rida ut dem en efter en tills intet finns kvar. För med tiden känner man inte dom där häftiga affekterna åt något håll. Vi läker om vi vårdar oss själva.

Alla kan laga och limma ihop sina brustna hjärtan och jag tror på att ta den tiden innan man kastar sig hals över huvud till en ny famn. Bagage -Sure, men var klar tack!

Igår låg min kompis i min soffa när vi matade dom sista avsnitten av Homeland. Under tiden satt jag på golvet och petade med ett nytt pussel. När serien var slut betraktade hon mig där jag satt på golvet.

Hon sa: ”-Du oåtkomlig Anna!”

Ja, så kanske det är! Oåtkomlig… Vilket fantastiskt ord.

Mitt hjärta är inte längre ett 2.000 bitars pussel som måste läggas. Jag har lagt mitt pusselhjärta och jag är lycklig över motivet som växt fram. Det är Jag!

Jag har således inget hjärta som behöver läkas men å andra sidan vet jag inte om jag i nuläget har lust att slänga ut det i charken igen! Kanske kan vi alla behöva stå stilla en stund och bara vara lyckliga med oss själva?! Vara en aning oåtkomlig, en smula onåbar eller oberörd av alla stormande känslor som involveras i en relation?!

Om jag ändrar uppfattning har jag ju den stora glädjen att få gå på lokal i helgen och dra upp medelåldern…

//a

 

 

Blair Witch project?

Av , , 2 kommentarer 6

Vi brukar ofta tala om att titta på stjärnhimlen utan allt brus från stadens lampor när vi är hemma så väl i stugan var det dags att göra slag i saken

Det var häpnandsväckande! Vackert så att jag blev snudd på tårögd.

Sedan slår det mig att det som i teorin verkat så mysigt och "ett med naturen" mer blev en hispig verklighet!

Kolsvart, ensam ute i skogen, in the middle of nowhere… Usch.. kan bara erkänna att jag är skvätträdd och inte ens en strålande stjärnhimmel kunde hålla mig ute någon längre stund i skogen!

//a