Gillar restauranger (och kaféer). Det finns många i stan (även om de är färre nu än för några månader sedan).

Men jag är som så osäker på detta med vinster. Vad vinner ägarna på att trycka ihop bord så att man knappt tar sig fram? Särskilt i Covid-19-tiderna.

Vad vinner dom på när man tittar in och möts av ett larm utan dess like för att de inte har ens försökt med ljuddämpning?

Har vi sådant behov av att äta ute att vi godtar nästan vad som helst i dessa tider? Eller borde man försöka rösta med fötterna och välja bort ställen där borden står för nära, där personer måste gnugga sig mot de som sitter ner för att ta sig fram, där man inte kan höra vad de andra i sällskapet säger? Högt osäkert.

Jag gillar skarpt att det blivit vanligare med take away, men framförallt utkörning!

När jag var yngre så hade jag vissa tankar om hur saker skulle bli. Det var tänkt att det skulle vara på vissa sätt.

Nu när jag har blivit äldre så har fortfarande tankar om hur saker ska bli. Trots att jag insett att inte ens mina tidigare planer blev som jag tänkte mig.

Varför fortsätter jag tänka mig att livet ska bli på ett visst sätt när jag ändå börjar bli så pass gammal att jag borde inse att sannolikheterna att jag har rätt är väldigt små?

Det är vad jag funderar på just nu. (Förutom GDPR).

Det är fascinerande att se folk som reser, framförallt när man ska flyga.

Det står på skärmen ”Raderna 15-30 kliver på i bakre delen av planet.”

Kvinnan vid disken säger ”Raderna 15-30 ska kliva på från bakre delen av planet.”

Det står en skylt på vägen

” <– Raderna 1-14
Raderna 15-30 –>”

Och likväl är det folk som sitter på rad 30 som går på i främre delen av planet. Vilket orsakar stora problem när de ska mötas mitt i planet.

Andra problemet är de som kommer till sin plats. Står i mitt gången och börjar hålla på med att ta av sig jackan, sätta upp väskan och så vidare. Trots att det flera gånger sägs ”hitta din plats och kliv fort åt sidan så att andra kan ta sig ut.”

Samma sak när man ska av planet. De står vid takboxen och väntar. Men först när de kan kliva ut i mittgången verkar de komma på att de faktiskt hade saker där uppe och försöker ta de sakerna. Att de verkade kunna nå allt medan de stod och väntade verkar inte slå dom. Utan de vill stå i mitten och blocka alla.

Men allra värst är nog ändå egoismen. Det sägs i planet, på två språk, ”Vi har några resande som har bråttom till sin anknytning och vi ber alla passagerare släppa av dessa fyra passagerare så de kan hinna till sitt plan.” och det verkar som om nära nog alla resenärer verkar försöka skådespela att de är en av dessa fyra personer för att kunna hinna av snabbare.

Jag förstår mig inte på dessa människor.

Varje år känns det som det är nytt, det är bara några månader sedan det var så här sist. Men ändå har kroppen glömt av hur det var. Vad det kändes som. Idag var det minusgrader på vägen till jobbet. Varför bor man egentligen kvar här norröver när jag inte är det minsta intresserad av vintersporter och mest av allt anser att vintern är en onödig årstid som jag mest längtar ska ta slut.

Vissa tillfällen har man medhjälpare, och andra har man medstjälpare. Ibland är det svårt att egentligen veta och se skillnaden mellan de två. Ibland är det tydligare.

Ibland känns det bara konstigt att vissa anser att en person är en medhjälpare, när man själv anser de är medstjälpare. Är någon av oss blind, dum, eller har vi bara olika syner på det hela? Dömer jag för hårt, eller är det så att man helt enkelt bara ser olika sidor av samma person och samma medhjälpande sätt.

Helgen är tänkt för att ta det lugnt. Men för många är det numera endast då man hinner med alla måsten. Städa. Tvätta. Shoppa.

Personligen känns helgerna emellanåt mer arbetssamma än veckodagarna. Just på grund av alla måsten man skjutit upp till ”när man har tid”.

Själva tanken på ett RUT avdrag känns mer och mer lockande, mest för att kunna vila någon gång.