Barnaga eller barnmisshandel

För mig låter orden lika dåliga. Jag förstår inte föräldrar som använder våld på sina barn som uppfostringsmetod. Då räknar jag in allt där man med öppen näve, knuten näve samt hårda tag gör illa sitt barn. Verbalt våld kan göra minst lika stor skada och jag räknar även in denna metod då den till skillnad från barnmisshandel inte syns fysiskt på kroppen.

Något som jag ofta ser hos föräldrar är att de säger att barnen inte får svära, men gör det själva. Att barnen inte får avbryta i ett samtal, men gör det själva. Att föräldrarna får skrika och leva om, men barnen inte får det. Genom ömsesidig respekt och lika regler slipper man i mycket att tillrättavisa sina barn för något som troligtvis föräldrarna gör själva. Jag förstår inte varför det är svårt att tänka att barnen härmar beteendet och att det även följer med upp i åldern. Väldigt ofta ser jag samband där till exempel föräldern säger till barnet att hämta ett glas, sedan kan barnet be föräldern hämta ett glas – men säger att barnet kan göra det själv. Förstår ni att barnen blir förvirrade och trotsiga av det här?

Jag vet flera familjer där våld och hög ljudnivå aldrig har funnits med i uppfostran, lugnare barn får man leta efter. De är snälla, respekterar varandra och lyssnar. Tvärtemot de föräldrar som skriker på sina barn, har motsatta regler samt missbrukar sin makt som vuxen. IDAG behövs ingen barnaga, barnmisshandel, vi vet bättre än så. Ändå förekommer det för ofta.

Att en vuxen går på sitt barn är inte annat än ett grovt övergrepp, barnet kommer aldrig någonsin att kunna hävda sig. En svag själ, en svag kropp.

Bland det största svek en vuxen kan göra mot ett barn är att blunda om de ser att barnet blir utsatt för våld eller övergrepp av något slag. Det finns ingen tvekan att dessa föräldrar inte är lämpliga eller åtminstone måste få veta att det finns andra alternativ. Tveka inte att stå upp och anmäla när ni ser att det här händer, för händer gör det. Ni räddar kanske liv, eller räddar åtminstone både självförtroendet och självkänslan hos barnen. De ska någon gång kliva ut i samhället de också och agera ansvarsfulla och förhoppningsvis omsorgsfulla vuxna. Vi borde bli bättre på att hjälpa varandra, och framförallt hjälpa våra barn.