Det går inte en dag utan att jag läser något om den nya sjukförsäkringen. Det finns såklart anledningar varför det är så och det finns många splittrade åsikter kring hur det ska hanteras samt om det är bra eller dåligt.

Jag har inte tagit ställning men har funderat på det länge. Den nya sjukförsäkringen säger, från att kunna arbeta med ett vanligt förekommande arbete till att jämföras mot alla arbeten på hela arbetsmarknaden i hela landet - inklusive anpassade sådana. Den nya meningen har i de flesta fall fått en så stor innebörd att det inte längre är något genomförbart eller verkligt så länge det inte satsas mer på arbetsförmedling, rehabilitering och försäkringskassa. De jobb som står i lagen, finns inte i dagsläget. Idag handlar det oftast om praktik och där blir det fint i statistiken, eftersom människor anses sysselsatta och inte arbetslösa.

Jag har tänkt att om regeringen varit klyftig och utrett det här vidare, hade många sluppit det lidande som idag framförs.

Om målet är att få tillbaka så många som möjligt arbetsföra till arbetsmarknaden hade det varit rimligt att först satsa på att få en hållbar rehabilitering, för att också utreda vad arbetsförmedlingen har för resurser och kan bidra med och till sist - om lagarna kring sjukersättning hade kunnat göras om så att personer med ersättningen kunde få testa ta sig ut i arbetslivet utan att förlora ersättningen så att någon trygghet bibehålls. Arbetsgivare måste få klart för sig att de blir uppbackade av samhället så att även de kan bibehålla sin ekonomiska trygghet  när fler blir tvingade att stå på egna ben.

Det människor är rädda för idag är vad som är nytt, osäkert. Utan ekonomisk trygghet är det många som "går in i väggen".

Jag anser det vara totalt bortkastat att slita undan trygghet när systemet inte fungerar, först när verkligheten kan möta den politik som förs idag blir det genomförbart. Till dess kommer många att fortsätta fall mellan stolarna, och uppmärksamheten mot sjukförsäkringen fortsätter.

Får regeringen igenom sitt beslut om slopad aktivitetsersättning, som skulle gälla från 2012 vad jag förstod, kan inte unga människor längre vara långtidssjukskrivna. De som måste gå fler år på gymnasiet måste antingen söka lån genom csn, få föräldrarna att betala eller avsluta sin utbildning. Vilken bra start på livet, studielån. Allt på grund av funktionsnedsättningar som regeringen diskriminerar. Har inte alla lika rätt och lika villkor? Inte länge till..

Jag läste igenom denna utredning som regeringen och flera partier därtill är nöjd med, "brist på brådska". Kortfattat handlar den om sjukersättning, aktivitetsersättning och vilka som ska ha rätt till respektive.

Föräldrakraft har samlat i ett inlägg vad de olika partierna och talesmännen säger om slopningen av aktivitetsersättningen. Det är för mig intressant, hur de som aldrig haft någon erfarenhet av ersättningen i sig, kan uttala sig om vad som är bäst för sjuka unga.

http://www.foraldrakraft.se/articles/aktivitetsersättning/planer-på-slopad-aktivitetsersättning-möter-motstånd

Det finns två olika aktivitetsersättningar, en för förlängd skolgång och en om man inte är arbetsför. Båda två kan beviljas minst 1 och högst 3 år. De som får aktivitetsersättningen på grund av förlängd skolgång har oftast ett funktionshinder som gör att de inte kan studera i vanlig takt och därför förlorar rätten till bidrag när de fyllt 20. Då upphör också föräldrarnas lagliga ansvar att vara försörjningspliktiga.

De som får beviljat aktivitetsersättning efter skola har antingen på grund av sjukdom eller funktionshinder sådana svårigheter att det för tillfället inte är aktuellt med någon arbetsmarknadsåtgärd.

Nu vill istället regeringen, som gjorde utredningen, ta bort aktivitetsersättningen helt och ersätta den med sjukersättning. Sjukersättningen skulle då få samma regler som den som finns idag, att det aldrig kan antas att det kommer finnas arbetsförmåga. Och vi vet vilka hårda krav som finns där. Unga människor ska ut i arbete istället för att dra benen hemma. Det är vad Galen Pannan förstått. Vad inte politikerna förstår är att det ofta finns en anledning bakom ansökan till ersättningen, att det kanske behövs en tid för att kunna rehabilitera.

Istället för att slopa ersättningen helt skulle jag hellre se att förändringar görs så att unga med aktivitetsersättning har möjlighet att delta, i vad de nu vill, i den mån de kan. Samt få information om vilka möjligheter som finns till aktiviteter. Annan åtgärd skulle kunna vara tätare uppföljningsmöten med tydliga mål så att inte denna grupp blir isolerade inom bidragsdelen. Idag finns det en regel för aktivitetsersättning, att unga inte får prova studera eller arbeta första året utan att förlora ersättningen, ta bort den regeln så kommer nog fler att försöka ta sig ut.

Vad regeringen tyckts glömma är att det är skillnad på teori och praktik, i verkligheten finns inte jobb till alla - även anpassade sådana. Hur ska samhället ta emot alla med funktionsnedsättning? Vilka ska ha ansvaret och vilket stöd kommer de att få?

Ut på arbete, kosta vad det kosta vill men jobba ska du göra. Om det så sliter ut dig totalt.

Det behövs ett bättre samarbete mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten.