Jag har förstått att skolor inte ser svårigheterna hos eleven, eller åtminstone inte vill se svårigheterna, utan att eleven har en diagnos.

De kan skicka barnen på utredning, men stödinsatser sätts oftast inte in förrän diagnos är bekräftad. Min fråga är då naturligtvis baserad på de lagar och förordningar vi har, ska inte alla få möjlighet att nå kunskapsmålen?

När stödinsatser sätts in ska det dessutom baseras på elevens svårigheter och styrkor, individuella behov som skolorna gärna mättar med en liten grupp. För att det är mest ekonomiskt. Jag kan inte heller se att särskilt många skolor har kompetensen att ge rätt stöd till elever med behov.

Stödbehovet ska utgå från eleven, inte från diagnos.

I dagsläget är det tvärtom. Dyslektiker har ju samma diagnos, de hamnar i samma grupp men har de samma behov? Ligger de på samma nivå?

Vad ska man göra i en stödgrupp för matematik eller svenska, lägga nivån för den personen som har det svårast? Lättast? I vilket fall blir det fel.

Det är inte, per definition, ett funktionshinder/-nedsättning förrän något i miljön begränsar eleven. Det behöver inte finnas något hinder/nedsättning om rätt stöd fanns.

Jag skulle gärna se att skolan utvecklar området kring stöd för elever med svårigheter. För att börja någonstans måste det komma från politikerna. Att slopa utbildning för lärare kommer bara göra problemet värre. Vidareutbildning, all kompetens som går att få, kan aldrig göra mer skada än nytta.

Vi betalar skatt. Många tänker inte på hur skatten fördelas, vad vi faktiskt får ut. Jag är otroligt tacksam för den vården jag får men håller med flera att det inte är tillräckligt bra. När man behöver gå till flera olika läkare för att få en enkel diagnos samt behandling är det fel. Det är vare sig effektivt eller ekonomiskt för varken Galen Pannan som person eller landstinget. Slösade resurser är vad som ses i slutändan. Det bemötande man får i vården debatteras det om emellanåt men fick jag bara adekvat vård när jag väl behövde det så skulle inte jag gnälla på bemötande. Bemötande får plats att diskuteras när någon känner missnöje.

Det är viktigt att vi hela tiden har en öppen dialog om vad vi har rätt att kräva samt vad vi har för skyldigheter att ge. Jag hoppas innerligt att den privata sjukförsäkringen ska ses som en förebild för den landstingsstyrda vården så att privat vård inte ska innebära en högre kvalitet. Idag ska ingen behöva betala extra för att få bra vård, det ska ingå. Men idag betalar många för att få bra vård därför att landstingen och därmed regeringen misslyckats med uppdraget av ett jämlikt samhälle. Vi kommer aldrig att kunna se på varandra vid samma nivå om inte stoppskyltarna tas bort, de som säger att du har ingen rätt. Jag hoppas innerligt att den privata vården avskaffas så att alla kan ta del av villkoren, vad är det här för samhälle att döma de som redan har det svårt?

Pengar ska aldrig någonsin styra vilken vård man får. Det är en rättighet vi har här i vårt avlånga land, något som varje medborgare betalat för och som ska ges på lika villkor. Det är lätt för moderater som aldrig varit i bottenskrapet att förbanna de som inte vet vilken väg de ska gå, det är lätt för de som aldrig behövt oroa sig för pengar. Majoriteten tänker på pengar och det sista man ska behöva oroa sig över, är om läkaren på vårdcentralen imorgon kommer att ta ens besvär på allvar.

Regeringen, alla landsting, alla politiker, alla medborgare. Sluta skär ned på vårt välfärdssamhälle. Vi behöver mer pengar till landstingen, tydligare mål och gränser för vad som anses godtagbart inom vården och framförallt. Mer förståelse och acceptans.

Det ska alltid hända något innan man funderar över förändringar. Alltid ska människor dö, skadas, katastrofer ska inträffa - innan någon tycker att det är allvarligt. Sanningen om kärnkraft är att alla vet riskerna men ingen tror att något kommer att hända. Åtminstone hoppas att inget kommer att hända.

Fukushima var bara en på raden av alla katastrofer där nu hela världen börjar reagera mot kärnkraft. Det har inte blivit farligare över en natt, men det låter som det.

Om människor kunde tänka lite före, innan man tar beslut och riggar upp stora föreställningar kanske vi skulle kunna leva lite annorlunda. Vi tror alltid det bästa om allting och det får väl bli vår grav.

Med så mycket teknik vi har idag har jag inte svårt att se vare sig elbilar eller elförsörjning utan kärnkraftverk. Förnyelsebar energi. Visst, det kommer att kosta väldigt mycket pengar och där svider det för alla politiker. Men vad är pengar värt egentligen mot den planet vi lever på?