Det är intressant hur selektiva högerpolitiker är när de vill sprida sin ideologi. Särskilt tragikomiskt blir det när de är religiösa högerpolitiker. Den nya ministern för mänskliga rättigheter (you’ve got to be kidding me) i Brasilien under den nya presidenten Bolsonaro, pingstpastorn Damares Alvaro har uppmärksammats för att hon på ett filmklipp skriker till sina anhängare på ett möte att ”En ny era har börjat i Brasilien, pojkar klär sig i blått och flickor i rosa!” Tydligen är hon en uttalad motståndare till vad hon kallar ”genusideologin”. Manligt ska vara manligt och kvinnligt vara kvinnligt enligt de konservativa tankemönster hon erkänner sig till. Dock verkar varken hon heller hennes boss Bolsonaro (som utsett henne) hedra guds ord att kvinnor ska tiga i församlingen och att män sköter makten och kvinnor sköter hemmet. Om hon nu är en så hårdför motståndare till jämställdhet så bör hon leva som hon lär och genast avgå och åka hem och sköta om hemmet och familjen istället. Låt grabbarna i blått sköta regeringsarbetet som det är skrivet.

Nu kommer jag säkert få några rättshaverister på mig men jag börjar tröttna på helgonförklaringen av Susanne Aidanpää. Det är nämligen enligt min uppfattning och mina erfarenheter inte riktigt så svartvitt som vissa debattörer vill framställa det. Själva avlägsnandet av Aidanpää som ekonomidirektör gick naturligtvis inte rätt till men vi ska inte lura oss att tro att det var en liten ängel som fick sparken. Vad som utspelade sig var en maktkamp mellan gelikar. Aidanpää råkade bara förlora. Hon är en maktmänniska precis som de som ville göra sig av med henne. Glöm inte att hon en gång i tiden var en uppskattad chef hos den politiska makten i Umeå. Så populär att de inte registrerade eller ens brydde sig om att hon utövade härskartekniker som förlöjligande och förminskande av en förtroendevald ledamot i tekniska nämnden. Nämligen undertecknad.

Jag satt i tekniska nämnden som representant för Miljöpartiet och vid ett sammanträde, Aidanpääs sista som fastighetschef, så ställde jag en rak och enkel fråga om man gjort eller tänkte genomföra några kontroller av material i bl.a. golven i förskole- och skollokaler. Min undran hade väckts efter att jag nyligen hade läst ”Makt plast gift & våra barn” av f.d. generaldirektören för Kemikalieinspektionen, Ethel Forsberg. Där skriver hon bl.a. om den ojämna kampen mot alla de kända och okända effekter av olika kemikalier i våra vardagliga föremål. Såsom bl.a. vissa plastmattor, ämnen som man från forskarhåll kan ha med utvecklande av allergier att göra. Det var det jag ville ha klarhet i, om man från Umeå kommuns sida hade koll på detta.

Döm om min förvåning när svaret kom från fastighetschefen Aidanpää. Istället för att bara svara ja eller nej på min fråga, eventuellt förklara hur eller varför man inte gjort några liknande kontroller, så brast hon ut i en attack av avfärdanden och förlöjligade mig inför alla de andra ledamöterna och tjänstepersonerna. Hon började direkt med att hävda att det där bara var påhitt och myter. Jag skulle genast sättas på plats och min trovärdighet undergrävas om jag skulle få för mig att argumentera emot. Sen fortsatte hon genom att dra en märklig jämförelse med Umeås björkar och pollenallergi. Hon menade att skulle man behöva ta hänsyn till det som jag frågat om så kunde vi ju lika gärna hugga ner alla björkar i Umeå till förmån för alla pollenallergiker. Rent förlöjligande. Något vettigt svar fick jag inte. Jag blev helt tillplattad. Jag sökte med blicken bland mina ledamotskollegor men ingen verkade ha reagerat. När jag senare under en paus frågade några andra ledamöter så tyckte de inte att det hade förekommit något märkligt vid min frågeställning. Ingen av de jag frågade verkade anse att Aidanpää gått över gränsen.

Hon må ha haft en dålig dag men är man en stor kommuns fastighetschef så förväntar jag mig betydligt större professionalitet i yrkesutövandet och hon har aldrig bett om ursäkt för sitt beteende heller. Denna händelse har skapat min bild av Aidanpää sedan dess. En bild av en maktmänniska som inte tolererar att bli emotsagd eller få sin maktposition och förmenta oförvitlighet ifrågasatt. Missförstå mig inte nu. Jag hävdar inte att hon är någon ensam skurk i detta. Umeå kommun vimlar av sådana här chefer och politiker. Det är nämligen premierande att gå över lik. Man måste bara se till att det är rätt lik man går över. Som sagt, hon är/var inte ensam. Hans Lindberg, Anders Ågren, Lennart Holmlund, Peder Westerberg, Stefan Larsson, Dan Vähä m.fl. är några andra exempel. Listan kan göras hur lång som helst på kommunrepresentanter som ägnar sig åt härskartekniker och till och med rena lagöverträdelser. Lagöverträdelser som de till och med står och erkänner och verkar vara stolta över i tv-nyheterna.

Så, avskedandet av Susanne Aidanpää gick säkerligen inte rätt till och hon må ha haft helt rätt i just det ärendet. Mycket pekar ju på det. Men det här handlar mer om kamp mellan grå maktmänniskor än en kamp mellan gott och ont. De som förlorar mest på detta spel är medborgarna, väljarna, demokratin och hela samhället. Maktkorruption är det som ligger bakom detta beteende och vi alla får betala priset. Både bokstavligt och bildligt.

Jag vill citera min goda vän och fackliga kollega Johan:

”När slutar man vara socialdemokrat? När har man kompromissat bort tillräckligt av sin ideologi för att få sitta kvar vid makten att man inte längre ser sina rötter i det fackliga uppdraget? När tar färgblindheten över och röd blir gul? Var går gränsen, och hur ser det ut när man kliver över den?”

Stefan Löfven öppnar nu upp för att utöver inskränkningar i strejkrätten även göra förändringar, läs försämringar i arbetsrätten då alla kompromisser som Annie Lööf kan tänkas acceptera naturligtvis blir enorma försämringar för arbetstagare och fackliga medlemmar. Annie Lööf hatar fackföreningsrörelsen.

Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö har en längre tid hävdat att regeringens utredning om inskränkt strejkrätt var ett beställningsjobb från IF Metall. Stefan Löfvens gamla förbund. Det låter helt logiskt, särskilt med tanke på alla de här utspelen som kommer slag i slag.

Är det inte dags att Socialdemokraterna byter namn till Socialliberalerna? För det är ju vad de är nuförtiden. Sen kan de skänka namnet Socialdemokraterna till Vänsterpartiet som verkligen är socialdemokrater.

Det är intressant hur olika aktiviteter påverkar varandra. Jag tror verkligen att Annie Lööfs antirasism är genuin. Ändå så verkar hennes och Centerpartiets politik i rakt motsatt riktning. Otrygghet och fattigdom har alltid drivit människor i armarna på extremister. Trots Lööfs tal om att värna och skydda människovärdet så gör hennes krav på en otryggare arbets- och bostadsmarknad att väldigt många människors värde sjunker i samhället.

Att som Annie Lööf och Centerpartiet vilja ge fritt spelrum för alla arbetsköpare att fritt sparka anställda eller kanske, genom att utnyttja och missbruka olika sorters tillfälliga anställningsformer, inte anställa dem alls visar på ett människoförakt som vi inte sett maken till sedan början på 1900-talet. Då fick många fattiga arbetslösa stå med mössan i handen och hoppas på de skulle få ett jobb för en dag, på ett bygge, i en hamn, något lantbruk o.dyl. Det kunde stå hundratals och vänta och hoppas och så dök det upp en arbetsköparrepresentant som sa att idag behöver vi 20 st. Så fick folk bjuda under varandra för att företagaren skulle kunna få så billig arbetskraft som möjligt. Detta är vad Lööfs och Centerpartiets politik ger. De säger det inte rakt ut utan förkläder det i språkbruk som valfrihet, låga trösklar in på arbetsmarknaden m.m. Betänk dock att låga trösklar IN betyder även låga trösklar UT från arbetsmarknaden.

Så när Centerpartiet talar om människors lika värde och antirasism så verkar deras aktiva politik i realiteten i rakt motsatt riktning.

Göran Skog i Norrmjöle bor granne med Norrmjöle golfklubb. Han bombarderas av golfbollar och har samlat på sig tre hinkar med bollar som slagit ned hos honom. En golfboll som slås ut från driving-rangen kan nå en hastighet på 200 km/timme och en boll gick rakt igenom Görans husvagn och en annan träffade en person som var ute och gick med en barnvagn i ryggen. Det är enligt klubben förbjudet att slå ut längre än 200 meter och det är medlemmarna informerade om. Detta struntar uppenbarligen en mängd medlemmar i.

När jag läste om detta så tänkte jag: Undrar hur det hade låtit från t.ex. Anders Ågren och Moderaterna om det hade varit en flyktingförläggning som hamnat i konflikt med en granne. Vi vet ju hur mycket Moderaterna stör sig på exempelvis tiggare, som inte slänger golfbollar på vare sig folk eller egendom. Just sayin’.

Vi vet även vad Ågren och Moderaterna anser om och vill göra åt skadegörelse som klotter och andra regelöverträdelser (så länge det inte gäller privatbilister då förstås). Japp! Kameraövervakning. Eller trygghetskameror som branschen kallar dem för att de ska låta lite mindre Orwellska. Så varför har vi inte hört några förslag från Moderaterna om hur vi ska hantera det här problemet? Det har ju pågått ett tag och som sagt, om det hade varit en flyktingförläggning så hade de garanterat sniffat upp det och orerat om det. Nu är det ju inte flyktingar utan moderaternas kärnväljare det handlar om och då är det ju inte så noga.

Men kanske vi skulle kräva kameraövervakning på golfbanan så vi kan få fast de som struntar i reglerna. Kanske taggade bollar? Vi måste beivra den här överklassterrorismen.

Möjligheten att vara anonym i samhället vid olika situationer är oerhört viktig, ja ibland helt livsavgörande. Vi har många människor i vårt land, till övervägande del kvinnor, som lever under konstant dödshot och som behöver det skydd som anonymiteten skänker dem. Det är ironiskt och tragiskt att vi har ledande politiker i Umeå som är beredda att tumma på det bara för att de inte tål att bli kritiserade. Det lyfts ideligen upp, inte minst i olika bloggar men även i intervjuer, hur fegt det är att skriva och uttala sig anonymt. Ska dessa människor inte få delta i den demokratiska debatten? En person ska dock inte behöva leva under hot för att kunna vara anonym. Det är var och ens rättighet att kunna vara det om den så önskar.

Låt mig meddetsamma säga att jag inte talar om de som använder anonymitet till skydd för att hota eller tysta andra människor. Det är ett samhällsproblem som måste bemötas med största allvar. Blir man hotad, vare sig öppet eller anonymt så ska det polisanmälas. Jag tror dock inte att man lyckas att stoppa hot och näthat genom att förbjuda människor att vara anonyma. Hot och andra låga angreppssätt har alltid förekommit och det har naturligtvis blivit lättare genom den digitala utvecklingen, inte minst med sociala medier. Men anledningen till förekomsten av detta beteende har enligt mig ett annat ursprung än ren ondska eller att det har blivit lättare. När det gäller politikerförakt eller hot mot makthavare så grundar det sig förmodligen främst på känslan av maktlöshet och förtryck. Att man ständigt blir sviken och arrogant bemött av inte minst den politiska makten. Parallellt har under de senaste 30 åren narcissism och egoism förespråkats och premierats i samhället där devisen ”jag tar ingen skit” har övergått i ”jag tar ingen kritik” och seriösa ideologiska diskussioner om hur samhället ska styras och resurser fördelas har ersatts av cyniska metoder för att försvara maktpositioner. Detta har blivit en drivande kraft för många makthavare, att söka upp, hänga ut och straffa de som vågar kritisera och sätta sig upp mot hyckleri, korruption och maktmissbruk.

En del politiska debattörer och partiföreträdare går ibland så långt att man hänger ut och försöker svartmåla politiska motståndare i syfte att vingklippa och oskadliggöra dem, istället för att bemöta de argument och den kritik som framförts. Jag har själv blivit utsatt för ett, visserligen inte alls så grovt som exemplet ovan, tafatt försök från Lennart Holmlund. Nu påverkade det mig inte nämnvärt, delvis eftersom jag inte skriver anonymt vilket Holmlund tydligen inte klarar av att ta in.

Detta avpixlat-beteende skulle dock kunna slå väldigt fel, för jag är inte helt säker på att Lennart Holmlund funderade på vad som kunde hända med mig om jag blivit ”avslöjad”. Det är nämligen inte bara mig han har den här attityden emot. Det är en stark princip hos honom att man alltid ska stå med sitt riktiga namn. Han verkar utgå ifrån att alla som är eller han tror är anonyma inte har rent mjöl i påsen och tar det som förevändning att försöka tysta kritiker. Faktum är att han faktiskt ”avslöjade” rena felaktigheter om mig. Nu är det inte lätt för Lennart Holmlund att veta att jag inte längre är medlem i Vänsterpartiet. Men just av sådana skäl så ska man vara försiktig med hur man uttrycker sig och inte bara vräka ur sig saker om andra i affekt, vilket verkar vara ett defaultläge hos honom. Om jag vill att det ska framgå att jag är eller har varit medlem i någon förening så är det upp till mig. Jag har dessutom ingen maktposition där jag kan påverka samhället i den utsträckning som t.ex. Holmlund själv har och inte minst har haft. För att inte tala om alla de politiker som är medlemmar i den religiösa sekten Frimurarna där helt klart politiska spörsmål diskuteras och säkerligen även avgörs. Där finns ingen insyn och jag har aldrig sett att Lennart Holmlund slängt med en kommentar om det medlemskapet när han skriver om eller till personer som är medlemmar där.

Nästa gång kan det vara en person som har skyddsbehov som han avslöjar identiteten på och då kan det sluta riktigt illa. Det är ett lite märkligt agerande från ett parti som hävdar att de är feminister och kämpar för utsatta människor. Denna händelse kan säkert framstå som liten och obetydlig men det handlar inte bara om händelsen i sig utan lika mycket om det tonläge och den attityd som man är med och sätter och förstärker i och med ett sådant här beteende.

På den borgerliga kanten har vi Anders Ågren som verkar vara helt besatt av övervakning av allmänheten för att få bukt med allt möjligt. Både verkliga och inbillade brott. Att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i utredningar inte har kunnat visa någon särskilt effektiv verkan av just kameraövervakning av allmän plats rubbar vare sig honom eller Lennart Holmlund (som också han är väldigt förtjust i kameraövervakning av allmänheten) i sina övertygelser om dess förträfflighet. I andra fall när BRÅ säger något som passar deras agenda använder de dock gärna deras resultat för att styrka sina agendor men här väljer man att inte tro på dem.

Ett annat exempel är Thomas Hartman (S) som verkar tycka att det är problematiskt när någon anonymt kritiserar honom och då kallar det för påhopp men inte har några som helst problem med de som anonymt försvarar honom genom att bl.a. ägna sig åt påhopp på kritikerna. Dubbla standarder som dessa har blivit vanliga och är mycket farliga, särskilt när personer på tunga maktpositioner använder sig av dem för att skydda sina egna ställningar och karriärer. Även Hans Lindberg (S) har visat sådana här tendenser i den efterforskningshärva han snurrade in sig i när han frågade efter vem det var som uttryckt kritik mot bl.a. honom själv. När han blev tillfrågad om Meme-huvudstad Umeås verksamhet så luftade han även då missnöje med att de ansvariga verkade anonymt. Hans Lindberg sade ”utifrån demokratins synvinkel borde man stå för det man säger”. Det är ett intressant förhållningssätt med tanke på vad han och Socialdemokraterna i Umeå har sagt och sedan gjort.

Detta, att anonymitet i sig är ett hot mot demokratin återkommer gång på gång och jag köper det inte alls. Om detta missnöje med anonymitet bara riktade sig mot nätmobbare, hot, kriminella o.dyl. så skulle jag ha viss förståelse men människor som kritiserar makten på ett sakligt, humoristiskt och ofarligt vis kan aldrig vara ett hot mot demokratin. Snarare tvärtom.

Ett mycket värre hot mot demokratin enligt mig är den anonymitet och det hemlighetsmakeri som omgärdar många beslut som tas av politiker och högt uppsatta tjänstepersoner, ofta i symbios med näringslivet och då helt utan insyn och öppenhet. Om det inte vore för modiga människor i organisationen som vågar säga emot och fria medier (som t.ex. Holmlund också ofta angriper när de skriver något som han inte gillar) så hade vi medborgare inte fått veta någonting förrän det är försent och fullbordat faktum. Exempelvis, Apberget och utförsäljningen av lägenheterna i Bostaden.

Jag anser att alla beslut, kontakter, avtal och dylikt som tas och sker där kommunen eller någon av dess ledande politiker är en part skall vara helt offentliga och transparenta. Alla s.k. informella möten mellan t.ex. ett kommunalråd och någon företrädare för näringslivet skall vara förbjudna om de inte spelas in och redovisas för allmänheten.

Då anför säkert företrädare för kommunen och näringslivet argumentet ”företagshemligheter”. Då säger jag: SO WHAT? Varför är företagsledningars, högt uppsatta politikers och tjänstepersoners integritet viktig men inte vanliga medborgares? Om ett företags förehavanden med det offentliga är så känsliga att de inte tål transparens så har de inte där att göra. Varenda skattekrona som spenderas ska vara spårbar in i minsta detalj och kunna försvaras såväl ekonomiskt som etiskt och moraliskt. Detta sker inte. HÄR ligger som sagt det verkliga hotet genom korruption och hemlighetsmakeri.

Sverigedemokraterna vill byta ut konst i Slussens tunnelbanestation av Liv Strömqsuist som föreställer menstruerande kvinnor. De tycker inte att den är passande och vill ersätta den med 1700-talskonst. När de bemöts med kritik så hävdar de att de inte vill förbjuda konst men det är ju precis vad de gör när de politiskt lägger sig i den fria konsten.

De här tendenserna är mycket obehagliga. Jag vet att SD-sympatisörer och företrädare går i taket när man jämför deras politik med nazism men om inte detta är nazistiskt tankekgods så vet jag inte vad som är det. Det är naturligtvis inte lika tydligt som i Tyskland på 1930-talet och det betyder inte att SD är ett nazistiskt parti men detta är besläktade idéer. Entartete kunst (urartad eller degenererad konst) kallade nazisterna i Tyskland den konst som man inte ansåg var tysk eller smakfull nog. Man såg tillbaka på inte minst gammal klassisk ”uppbygglig och karaktärsdanande fin” konst. Även här följer man tankemönstren när man föreslår att Strömquists konst ska bytas ut mot verk av 1700-talskonstnären Johan Sevenbom. Jag har inget emot Sevenbom. Det är vackra målningar men Strömquist och Sevenbom utesluter inte varandra och Sevenbom blir här bara ett verktyg i Sverigedemokraternas önskan rensa ut vad de anser vara smaklös konst. Det är obehagligt. Politiker ska inte lägga sig i den fria konsten.

För några dagar sedan så uttryckte även Jimmie Åkesson en vilja att lägga ned, som han beskrev det skitkanalen P3. Han uttryckte det som om han varit chef på SR så hade han lagt ner P3. Han menade att han uttryckte sig som licensbetalare. Detta hade möjligen en SD-gräsrot kunnat komma undan med men Jimmie Åkesson är partiledare och som sådan är han och det han säger aldrig neutralt. Det är bara att hacka i sig. En partiledare kan inte säga saker och hävda att det inte var som partiledare utan som privatperson. Det följer med jobbet. Dessutom är aldrig elitpolitiker sena med att påpeka att de aldrig är lediga när de ska försvara sina stora arvoden så då får man faktiskt acceptera den andra sidan av myntet också.

Att lägga sig i fria medier följer en annan otrevlig modell nämligen den som de styrande i Ungern och Polen ägnar sig åt. Detta har jag skrivit om tidigare men är värt att upprepas. Sverigedemokraternas främsta förebild bland andra statsskick är just Ungern. Där har man gått precis den här vägen som Åkesson ger oss en liten vink av i sitt P3-uttalande och man kan inte längre tala om en helt fri media eller fria lärosäten. I Ungern lägger sig politiken i inte bara media utan även rättsväsende och universiteten. Då menar jag inte på det normala politiska planet där man beslutar om budget för de olika områdena utan man går in och toppstyr genom att avsätta och tillsätta domare, professorer och rektorer. Även här visar nu SD sina kort mer öppet. Det är också just till Ungern som flera ledande sverigedemokrater har flytt då man inte tycker att Sverige passar dem längre. Så mycket älskade och ville de kämpa för ”sitt land”. Det går bra att vara flykting men inte att ta emot flyktingar.

Sverigedemokraternas ledning får ideligen rycka ut och släcka bränder i sitt parti efter att företrädare t.ex. har uttryckt sig rasistiskt, förnekat att det pågår krig i Syrien, uttryckt önskan att ställa kulsprutor på Öresundsbron för att stoppa flyktingar m.m. Man slår lika frekvent ifrån sig att detta är enskilda tokstollar som letat sig in i partiet. Men jag undrar hur det kommer sig att det är endast SD som har en sådan hög frekvens av dylika individer och varför så många av dem upptäcks så sent. När de redan står på listor eller även sitter i folkvalda församlingar. För en del av dem har redan ett litet CV på området. Knäppgökar finns i alla partier men SD är ensamma om att ha en så hög frekvens av just rasistiska sådana. Möjligen knappar snart Moderaterna in en aning men SD innehar fortfarande ohotat topplaceringen där.

Hur kommer det sig att så många rasistiska knäppgökar dras till SD? Är det en slump eller är det så att det är något i SD:s retorik och politik som gör att de dras dit och känner sig hemma där? Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof uttryckte i en intern Facebooktråd 2015 att ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”. Jag antar att det är den retoriken som används internt och som en del medlemmar inte förstår att man inte får använda utåt (än). Men den senaste tiden verkar man i samband med ökande opinionssiffror ha lättat på den här principen. Nu börjar man bli öppnare med vilket sorts samhälle man vill ha och det är uppenbarligen en kopia av Ungern. Jag undrar om alla som lagt eller tänker lägga sin röst på SD är fullt medvetna om det och vad det innebär.

Sverigedemokraterna har sedan några år kommit ut som ett utpräglad högerparti och vill se lika stora klyftor i samhället som Moderaterna. De är fientliga till fackliga rättigheter och aktiviteter och stödjer Svenskt näringslivs hållning. Så de som blivit SD-sympatisörer för att de blivit besvikna på Socialdemokraterna bör nog fundera ett varv till, om det verkligen gagnar dem själva och Sverige att rösta på Sverigedemokraterna, om det nu är det gamla sosse-Sverige de vill ha tillbaka.

Anders Ågren (M) skriver i ett blogginlägg att flygbolaget Bra lägger ner linjer p.g.a. flygskatten. Om de verkligen hävdar det så ljuger och kraftigt överdriver de. Flygskatten ökar biljettpriset med mellan 80 kronor (inom Europa och inom Sverige) – 430 kronor (över 600 mil). De som inte har råd med det bör se över sina resvanor. Då kanske man ska välja andra sätt att hålla sina affärskontakter på. Moderater brukar ju vara sådana teknikoptimister annars. Men inte nu tydligen. De anser det uppenbarligen omöjligt att hålla konferenser via länk och telefon.

Flyger du någon gång ibland för att hälsa på någon släkting eller vän så är 80 kronor inte särskilt mycket. Ska du flyga på semester utanför EU, t.ex. USA eller Thailand så är 430 kronor en spottstyver. Flyger du regelbundet i t.ex. jobbet så betalar du oftast inte personligen ändå och jag är övertygad om att det går att göra avdrag för på något sätt.

Dessa överdrifter är en del i flygindustrins, Svenskt näringslivs och borgerliga partiers propaganda för att skrämma upp och chocka allmänheten. För visst är det märkligt att Svenskt flyg ena stunden hävdar att flygskatten är så liten att den ändå inte ger något och inte påverkar klimatet ändå och i nästa stund hävdar att hela flygbranschen är hotad av densamma?

Sen är alla de här åtgärderna för klimatet, miljön, eller egentligen mänskligheten själv, som Anders Ågren och många andra, inte minst på högerkanten förfasar sig så över bara skrap på ytan mot vad som verkligen måste göras. Om Anders Ågren fick klart för sig hur allvarlig situationen för civilisationen och våra livsbetingelser är och vad som egentligen måste till så skulle han troligtvis bryta ihop. Hela hans värld med de ekonomiska modeller som han växt upp med och tränats i skulle rämna.

Det är inte elcyklar, elbilar och biobränsle till flyget som behövs utan ett helt nytt ekonomiskt system och därmed samhälle. Chanserna för att det kommer infrias är dock minimala. Särskilt med sådana som Anders Ågren vid makten.

Vi kan ha olika syn på vilken effekt en flygskatt får på samhället (nämligen inte enbart flyget i sig) men skrämselpropaganda på det sättet som Anders Ågren ägnar sig åt är inte hederligt.

Den här affischen flinar emot en på otaliga platser runt om i landet.

Så Ulf Kristersson och Moderaterna vill ta i med hårdhandskarna mot kriminella och extremister. Absolut! Jag håller med.

Då har jag ett förslag angående den enorma skatteflykten som skadar det svenska samhället in på bara benen. För både de som gör sig skyldiga till detta och de som hjälper dem att göra det är grovt kriminella och även extremister i sin syn på hur samhället ska vara uppbyggt och indelat. De stämmer dock inte in på den enda bild av en brottsling som Moderaterna vill sprida och få stöd för. Nämligen den klassiska Tintin-, eller Kalle Anka-skurken, som alltid har ett typiskt ”skurkutseende” som alla kan känna igen. Nu ser dock väldigt sällan skurkar ut så och de som gör störst samhällsskada ser verkligen inte ut så. De bär kostymer och fina dresser och sitter i fina bostadsområden, samlas i Davos o.s.v.

Mitt förslag är att all skatteflykt som överstiger en miljon kronor ska bestraffas med livstids fängelse. För brottet är så grovt och får så stora implikationer på samhället att det borde kunna jämställas med terrorism.

Jag läste nyligen en artikel i Dagens ETC om hur enkelt det är att avskaffa demokratin i Sverige. I många andra länder har man mycket starkare skydd mot detta. I Tyskland har man rent av ett förbud mot att avskaffa demokratin. Av förståeliga historiska skäl. I Sverige räcker det med två riksdagsbeslut i rad för att avskaffa demokratin. Det kan låta svårt nog men det politiska landskapet i både Sverige och stora delar av västvärlden har förändrats radikalt de senaste åren. Detta gör att vi står inför helt andra konstitutionella hot idag än för bara fem, tio år sedan.

En demontering av demokratin kommer troligen inte ske genom att man högtidligt och med buller och bång säger att ”Härmed avskaffar vi demokratin och inför en enpartistat” utan det finns mycket subtilare, effektivare och djupgående sätt att göra det på. Vi har i Sverigedemokraterna ett öppet illiberalt parti med klart odemokratisk anstrykning. Deras förebilder i Europa är Ungern och Polen. I båda dessa länder så stödjer man demokratin och fria val i ord och text utåt sett. I det faktiska, praktiskt politiska och byråkratiska arbetet omdanar man däremot samhället i grunden på ett försåtligt vis.

Man antar lagar som försvårar för både den politiska oppositionen och andra kritiska organisationer som tankesmedjor och NGO:er för mänskliga rättigheter, miljöorganisationer m.fl. att bedriva opinion. Utmålar dem som landsförrädare. Man avsätter domare och chefer inom public service och ersätter dem med lojala, inte sällan gamla kompisar, företrädare som driver igenom regeringens vilja utan minsta kritik. Man kontrollerar de mediekanaler som de flesta medborgare använder sig av och hindrar kritiker och opposition att annonsera. Man ser till att den lilla fria kritiska media som finns berövas finansiering genom att annonsbojkotta dem så de får väldigt låga eller inga intäkter och går i konkurs. Man använder sig av både bombastiska och subtila uttalanden för att invagga folket i känslan att de är utsatta för olika hot utifrån bestående av bl.a. terrorister förklädda till flyktingar, olika konspirationer mellan andra länder för att krossa den egna kulturen för att i förlängningen beröva dem sin självständighet. Man demoniserar och svartmålar olika grupper, romer, arbetslösa, invandrare, muslimer, judar och ställer dem mot det man kallar den inhemska och ”skötsamma” befolkningen. Man har även monterat ner arbetsrätt och arbetsmiljöskydd och använder arbetslösa som kommandoarbetskraft vid t.ex. stora bygg- och vägprojekt.

Man gör det alltså inte som bolsjevikerna i Sovjet och nazisterna i Hitlers Tyskland där man i princip avskaffade den demokrati som fanns över en dag. När det sker så är det inte så det kommer gå till. Det kommer inte vara tydligt och storslaget. Det sker med små små steg. Och när det är genomfört så är det inte ens säkert att vi till en början märker att vi lever i en diktatur. Vi har långsamt vants vid att språkbruk och normer förändrats och förskjutits så att allt det som vi förut tillskrev förtyckarregimer känns normalt. I alla fall för de som godkänns som fullvärdiga medborgare.

Det behöver inte gå så här långt och gör det kanske inte alls men det är viktigt att hela tiden vara medveten om att vår demokrati består av så mycket mer än att bara gå och rösta vart fjärde år. Du må ha kritiska åsikter kring hur t.ex. public service bedriver sin verksamhet och förmedlar nyheter och annan samhällsinformation och det är sunt. Det är bra att vara kritisk men när du hör någon börja prata om att lägga ned t.ex. SVT och SR för att de är en propagandakanal för för vissa personer misshagliga budskap så ska du dra öronen åt dig och bli vaksam. Självklart kan en public service-organisation missbrukas av både dess ledning och politiker, beroende på hur styrning och beslutsgångar ser ut men angrepp på media är ett klassiskt grepp vid maktövertagande på ickedemokratisk väg.

Samma sak är det med skuldbeläggning av utsatta grupper som flyktingar, missbrukare och minoriteter av olika slag. Svaga och socialt utsatta grupper är aldrig orsaken till ekonomiska problem vare sig på nationell eller internationell nivå. De är symptom på problem som alltid har orsakats av människor som har medel, möjligheter och kontaktnät, kort sagt makt nog att genomdriva sina idéer och mål. Det betyder inte att alla människor som har mycket makt alltid skapar problem men stora problem orsakas alltid av människor med stor ekonomisk och politisk makt.

Boktips: Orbànistan av Joakim Medin