Sverige brukar ju hålla hög svansföring i humanitära frågor men jag har svårt att förstå hur man fortfarande kan ha så högt anseende internationellt eller nationellt för den delen. Sverige säljer vapen till höger och vänster. Nu har det seglat upp ytterligare en affär där man godkänner försäljning av vapensystem till ett krigförande land som dessutom är en diktatur, Förenade Arabemiraten. Vi vet att dessa vapen kan hamna var som helst och att de används mot civila. Sverige har tidigare godkänt försäljning till länder av inte bara vapen i sig utan även system för att kunna övervaka och mer effektivt förtrycka sina folk.

Detta dilemma blir dubbelt skamligt då Sverige bygger upp sin välfärd med hjälp av dessa affärer. I politiska sammanhang så försvaras alltid denna verksamhet med argumentet ”jobben”. Det ger arbetstillfällen. Det ger även skatteintäkter som kan användas till den svenska välfärden. Samma välfärd som man sedan förvägrar många flyktingar tillgång till. Inte sällan med argumenten att det blir för kostsamt och att de inte har varit med och bidragit till välfärden. Jag vill påstå att de har betalat mer än väl genom den död och förödelse som drabbat dem.

Nu säger säkert någon vän av ordning att vi inte kan bevisa att de är just svenska vapen som orsakat särskilda individers lidande men vapnen finns där och svenska myndigheter och politiker har ingen koll på var de tar vägen eller används, särskilt inte de som säljs till ickedemokratier i krigsområden. Dessutom så spelar det ingen roll om svenska vapen har drabbat just de flyktingar som söker sig till Sverige. Alla vapen som kommer ut på marknaden adderar till problemet.

Inget land som säljer vapen och gynnar sin egen välfärd på dessa inkomster har någon moralisk rätt att neka krigsflyktingar. Så antingen öppnar vi gränserna eller så avvecklar vi skyndsamt vår krigsmaterielexport.

Den 3 oktober förra året (2016) drogs hållplats Vittervägen på Tomtebo in. Som information satte man i kuren upp en lapp om att hållplatsen skulle dras in detta datum. Vad man inte talade om var vilket år den 3 oktober som detta skulle ske. Det kan ju låta onödigt men faktum är att den fortfarande inte är borttagen och ljuset står fortfarande på när det är mörkt och igår kväll den 2 oktober så stod två killar där och väntade på bussen. Jag frågade om de visste att den var indragen. Ja men det är inte förrän den tredje sa de då. Ja, för ett år sedan ja, sade jag då.

Det är lite komiskt att Umeå kommun kan bygga ett nytt Vasaplan på fem månader men inte få bort en busskur på tolv månader. Inte ens släcka lyset.

Jag skrev en kommentar för snart en månad sedan till Peder Westerberg (L) och frågade om han kunde förklara exakt vad bråket om Umeå kommuns tjänstepersoners arbetsmiljö handlar om. Vem har sagt vad om vem och när (det behövs inga namn)? Jag är verkligen intresserad att få veta vad som har hänt och vem som anklagat vem för vad men som det är nu så kan jag bara se att Peder Westerberg anklagar hela Vänsterpartiet för att mobba tjänstepersoner helt utan belägg. Det kanske finns belägg men då vill jag se det och då borde Peder Westerberg som driver detta som en personlig hjärtefråga sitta inne med de beläggen och på förfrågan om dem också lägga fram dem. Annars är han i mina ögon inte bättre än han anser att de är som han själv anklagar.

Han har till och med skrivit en enkel fråga till Hans Lindberg i frågan. Men den går inte riktigt in på vad som hänt utan riktar endast in sig på vad Hans Lindberg kan tänkas göra mot Vänsterpartiet. Det står inte uttryckligen men det är ju andemeningen med tanke på att Vänsterpartiet nämns i brödtexten. Bara det i sig är ju märkligt men det smidiga med en enkel fråga för Peder Westerberg är att ingen annan än han och Hans Lindberg (eller den som svarar i hans ställe) kan delta i debatten.

Alla turer kring Postnord är mer än en skandal. Det verkar som om folk i allmänhet inte förstår hur viktigt det är att postutdelningen fungerar förrän det drabbar dem själva. Vad i hela helvetet är det vi håller på med i Sverige egentligen? Den här nyliberala bolagiserings- och utförsäljningsivern bryter ner landet inifrån.

Postutdelningen är lika viktig som elnät och vägnät. Tänk på vilka krigsrubriker det blir, inte minst från borgerliga partier, när flyget inte fungerar som önskat eller riskerar att bli några tior dyrare per resa för att flyget ska betala åtminstone lite för den miljöpåverkan de har (Jämför det med vad du lägger på lunch på jobbet eller varje gång du går ut och fikar). Då skriker man om att företagandet kommer slås ihjäl, inte minst i inlandet. Vi förväntas tro på att affärsresande inte längre skulle ha råd att flyga på konferenser och affärsresor och därför väljer att lägga ned sin verksamhet. För att inte tala om brösttonerna mot kilometerskatten. Åååh, det är ingen ände på vilken misär det skulle skapa. Då finns det hur mycket engagemang som helst och man har inga som helst problem att dra trådar mellan beslut och påstådda effekter. Hur långsökta och överdrivna de än är.

Visst! Dessa skatter och avgifter skulle naturligtvis även påverka priserna på försändelser via posten men då får det kosta lite mer. Det går att subventionera om det skulle bli oöverstigligt. Priset är dock helt underställt att utdelningen verkligen fungerar. Jag bryr mig inte om hur billigt det är att skicka saker på posten om jag inte garanteras att de kommer fram. Och skulle olyckan vara framme och de inte kommer fram så ska jag kunna förvänta mig att Posten tar sitt ansvar och ersätter mig, utan knussel. Olyckor kan ske, en postbil kan börja brinna eller bli bestulen eller rånad men det som sker inom Postnord idag kan man inte skylla på enskilda olyckor och stölder. Det är ett ledningsproblem. Jag har själv blivit drabbad och är för tillfället drabbad eftersom jag har en unik detalj till min bil som jag skulle behöva sända iväg och få lagad men jag vågar inte lita på Postnord. Denna detalj går inte bara att byta ut om den skulle försvinna och jag kan ju dessutom inte ens vara säker på att jag får någon ekonomisk ersättning eftersom Postnord i princip aldrig erkänner att det är deras fel utan skyller på sändaren eller mottagaren istället.

Detta är ju ett litet problem i världen. Jag är bara en person men tänk på effekten när fler och fler människor, företag, organisationer och myndigheter slutar lita på att deras försändelser kommer fram. Då handlar det inte längre om små privata detaljer som en bildel, en t-shirt eller ett vykort som kommit bort. Då kan det handla om stora samhällsfunktioner som inte längre fungerar. Viktiga myndighetsbrev t.ex. Människor som får betalningsanmärkningar, missade provresultat från sjukvården, pallvis med produkter som försvinner för företag. Människors liv kan försvåras rejält och till och med slås i spillror. POSTEN SKA FUNGERA!

Men att se att omstöpningen av Posten till ett vinstdrivande bolag var ett stort misstag verkar vara helt omöjligt. Helt plötsligt verkar politikerna inte bry sig ett dugg om att individer och företag drabbas både ekonomiskt och på andra sätt. Den där sorgsna och oroade blicken som man brukar frammana när kilometerskatt, höjd skatt på fossila bränslen eller flygskatt kommer på tal är som bortblåst. Det vilar lite Trump över de svenska politikerna i denna fråga. Presigen gör att de inte kan förmå sig att erkänna ett misstag utan håller med Postnords ledning att det är medborgarnas eget fel att posten inte kommer fram. Postnord skyller nämligen på sina kunder när försändelser kommer bort och dessa klagar. Folk förstår inte portot, de skriver felaktiga adresser eller så skiter Postnord helt enkelt i att svara. Den bästa undanflykten är dock när de skyller på att det är färre försändelser eftersom folk handlar mer på nätet. Nummer 1: Om det är färre försändelser att dela ut så borde ju det ge mer tid att dela ut den återstående mängden. Men ledningen har ju dragit ner på personaltätheten istället så därför blir det inte så. Nummer 2: Bara för att man beställer saker på nätet så betyder väl inte det att alla produkter kan skickas digitalt. När jag beställer skivor, filmer, kläder m.m. så måste ju detta ändå sändas per post. Ok! Vi skickar mycket färre vanliga brev men det var länge sedan e-post-revolutionen slog igenom så den kan man inte hävda sig överrumplad av och de fysiska produkterna vi beställer på nätet har ökat så det borde i viss mån jämna ut sig.

Oavsett om antalet försändelser har gått ner eller upp totalt sett så SKA posten komma fram. Därför måste detta vansinniga experiment avslutas och Posten återbördas i 100 % statlig ägo och åter bli en myndighet utan vinstkrav.

Så var det dags igen för övervakningsivrarna att höja sin stämma. Återigen så lyfter man fram enskilda exempel där en övervakningskamera hjälpt till i polisarbetet och drar utifrån det vilda växlar på en storskalig övervakning. När jag och andra höjer ett varningens finger mot denna övervakningsiver så handlar det inte om att vi inte vill att brott ska klaras upp. Det har djupare och mer komplicerade skäl än så. Det är nämligen lite väl enkelt att dra slutsatsen: Övervakningskamera hjälpte till att fånga terroristen i Stockholm därför är generellt ökad kameraövervakning bra och önskvärd. Verkligheten är dock inte så enkel.

För det första så hindrade inte övervakningskameran terroristen att utföra sitt dåd. Detta är inte ett irrelevant argument från min sida då ett av de vanligaste argumenten för ökad kameraövervakning är just att förebygga brott och som man uttrycker det skapa en ökad trygghetskänsla. Detta oavsett om platsen blir tryggare eller ej. Känslan av trygghet, falsk eller äkta är tydligen prio ett. Kraften i ett tryggt samhälle ska inte underskattas men är det verkligen genom mer övervakning som vi skapar ett tryggt samhälle? Vi kommer alltid ha en viss grad av brottslighet i samhället, oavsett hur tryggt det är men den sjunker ju mer jämlikt ett samhälle är. Äkta trygghet är att ha en långsiktig tro på att kunna försörja sig själv genom en trygg och stabil inkomst så man törs ta risker och kan planera sin framtid, ha ett hem, se en framtid för sig själv och sina barn, att våga utbilda sig, att kunna lita på myndigheter som post, polis, brandkår och sjukvård o.s.v. Trygghet är att inte ständigt behöva oroa sig för att få sparken från jobbet p.g.a. en osäker anställning, att inte bli bortsorterad vid anställningsintervjuer eller behandlad annorlunda av rättsväsendet p.g.a. hudfärg, ursprung, sexuell läggning m.m.

För det andra så har forskning visat, inte minst från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) att kameraövervakning inte är någon effektiv metod för att förebygga brott. De enda platser där det haft en någorlunda effekt är på platser som tidigare oövervakade parkeringsplatser och då endast hindrat inbrott och stölder, vilket inte är att förringa men inte direkt den brottslighet som övervakningsivrarna talar om. Är det så att övervakningsivrarna inte bryr sig om ifall man med hjälp av övervakningskameror inte kan förhindra att brott begås så tycker jag att de ska vara ärliga nog att säga det och inte invagga folk i falsk trygghet. Storbritannien är det mest övervakningskameratäta landet i världen med en kamera per elva invånare och ändå har de inte lyckats sänka brottsligheten i samma omfattning och än mindre utrota brottsligheten. Det är ju förlängningen av övervakningsivrarnas resonemang. För var går gränsen för omfattningen av övervakning? Britterna är idag så vana vid övervakningen att de inte ens tänker på det. Jag var personligen med om en lite tänkvärd incident i London för några år sedan. Jag skulle ta en bild på en fin byggnad. Jag tror det var en järnvägsstation eller liknande. Framför stod en kille som råkade komma med på bilden. När han såg att jag tog bilder så blev han irriterad och väldigt misstänksam. Han kom fram och undrade varför jag fotograferade honom. Jag förklarade att jag inte tog bilder på honom utan byggnaden och han nöjde sig.

Efteråt blev jag lite full i skratt. Han är övervakad och filmad i princip överallt i London utan att bry sig men kände att hans integritet blev hotad av en turists kamera. Jag tror det finns en viktig poäng i den där händelsen. Folk är ofta om inte positivt inställda så i alla fall ganska obrydda när det kommer till kameraövervakning om de får frågan. ”Det är väl bra om det löser brott” är en vanlig kommentar och just det faktum att kamerorna ses som döda ting som man efter ett tag slutar tänka på är nog en viktig komponent till den inställningen men också en farlig komponent. Mannens reaktion i London visade mig att det inte alls är okontroversiellt med övervakning ens i ett land som Storbritannien. Det som utlöste hans reaktion var troligen att det fanns en synlig person bakom kameran, nämligen jag. Vad ska han med bilder på mig att göra? Vad kommer han göra med dem? Var hamnar de bilderna? Det blir mycket tydligare när du ser personen eller personerna bakom kameran och du får veta hur bilderna/filmerna används och var de hamnar. Vem kommer ha tillgång till detta? Vilket beteende räknas som kriminellt eller potentiellt kriminellt? För just det här s.k. förebyggande syftet är väldigt tänjbart. Vi ser tydligt hur fort det kan börja missbrukas i t.ex. ett land som Turkiet. Ett land som för inte så länge sedan sågs som en potentiell medlem i EU och dess ledare Erdogan hyllades. Det kan gå väldigt fort utför. Om ett land har ett väl utbyggt övervakningssystem och människor är vana vid det så kan det bli ett fantastiskt grymt verktyg i händerna på korrupta myndigheter och mindre demokratiska politiska makthavare. Vi ser hur snabbt demokratin monteras ner i Polen och Ungern. Vi behöver inte bli paranoida men det här är otroligt viktiga frågor att diskutera innan vi inför och gör befolkningen van vid omfattande övervakningssystem. Den pågående skandalen kring Transportstyrelsen och dess hantering av personliga data visar tydligt hur riskabelt det kan vara att samla på sig mycket information om medborgarna. Det är värt att fundera på hur mycket information vill vi att myndigheter och företag ska ha om oss om något skulle gå fel.

För det tredje och kanske den intressantaste punkten då den visar på dubbelmoralen hos övervakningsivrarna: Om kameraövervakning är så effektiv för att lösa brott varför utesluts några av de största områdena för kriminell verksamhet nämligen korruptionen inom politik och näringsliv? Ett nytt lagförslag anför att: i brådskande fall när det finns risk för allvarlig brottslighet ska polisen få bedriva kamerabevakning från drönare utan upplysning om bevakningen. Fundera över den meningen en stund och vad den innebär. Du kan bli filmad av myndigheterna i din trädgård när du ligger och solar utan att de behöver informera dig, ens i efterhand. Om vi nu, som samhälle, anser detta vara helt ok så borde det ju kunna användas mot skatteflyktingar och korrupta politiker. ”Den som inte har något att dölja har inget att vara orolig för” är ett vanligt mantra och försvarsargument för ökad övervakning över lag. Datalagringsdirektivet och FRA:s avlyssningsbefogenheter togs ju främst fram för att hindra terrorbrott, grov internationell ekonomisk brottslighet och även fildelning (musik- och filmindustrin lyckades ju lobba in sig effektivt där och få våra regeringar i EU att anse att illegal fildelning av filmer och musik är att jämställa med terrorism och grov internationell ekonomisk brottslighet och måste därför underkastas extraordinära övervakningsbefogenheter).

Dessa fantastiska övervakningsinstrument måste ju gå att använda mot företag och privatpersoner som gömmer förmögenheter och vinster från skatt i t.ex. Panama och andra skatteparadis. Att gömma miljardbelopp från skatt som samhället hade kunnat använda till sjukvård, skola och mycket annat borde jämställas med terrorism och samhällsomstörtande verksamhet. Då borde lite hemlig avlyssning och drönarkameror vara ett lågt integritetspris för näringslivet och ledande politiker att betala. Har de bara rent mjöl i påsen så har de ju inget att oroa sig för.

Visst skulle det vara spännande att få höra och se vad som sades och gjordes vid en hel del inofficiella möten mellan politiker och näringslivstoppar bara här i Umeå? Så ska vi ha mer övervakning, då ska vi rikta kamerorna uppåt. Jag är säker på att Anders Ågren och Lennart Holmlund inte har något emot att bli avlyssnade och filmade i sina uppdrag och i privatlivet.

Det hörs många upprörda röster kring soparbetarstrejken i Stockholm nu. Det är fullt förståeligt att invånarna inte tycker det är kul eller trevligt med ett växande sopberg med lukt och ohyra som blir en konsekvens därav. Men det är inte främst dessa klagomål som kommit att höras mest. Nu har näringslivet och politiker på högerkanten passat på att svinga några slag mot fackföreningsrörelsen genom att lufta sin låtsade indignation över för höga ersättningar, när det gäller soparbetarna alltså. Det ska medges att de har en väldigt bra lön men de utför också ett ganska otrevligt arbete många gånger. Jag har stor respekt för sophämtarnas arbetssituation. Jag kan bara gå till hur det ofta ser ut i soprummet där jag bor och jag har svårt att tro att det är unikt.

Christofer Fjellner (m) skriver i en debattartikel i Aftonbladet den 13/7-2017 upprört om hur hemska dessa giriga soparbetare är som inte är nöjda med 35.000 kronor i månaden för 34,5 timmars arbete per vecka vilket är arbetsgivarens bud. Som sagt, det är bra betalt men det har väl inte Christofer Fjellner med att göra. Visst, han får precis som alla andra i Sverige uttrycka sin åsikt om det men det är lite belysande att jag aldrig, aldrig har hört någon moderat politiker ondgöra sig över de enorma löner och ersättningar som vd:ar, styrelseledamöter och andra i ledande positioner i företag, banker och myndigheter får ut. När kritik mot dessa ersättningar förs på tal så kommer alltid borgerliga politiker galopperande till försvar med argumenten att det är inget som politiker ska lägga sig i, det är mellan företaget, banken, myndigheten och den välbetalde chefen. Ett annat klassiskt argument är att det är småpengar i sammanhanget, alltså i jämförelse med vad företaget omsätter. Ytterligare en klassiker är att hävda att för att få de bästa cheferna så måste lönerna vara ”konkurrenskraftiga” eller andra liknande floskler. Detta gäller uppenbarligen inte soparbetare. Inga andra vanliga jobb heller som undersköterskor, sjuksköterskor, poliser, bussförare, brandmän, förskollärare m.fl. Nej, de måste vara ”ansvarsfulla” i sina lönekrav och där verkar nästan motsatsen gälla. Ju lägre lön desto bättre personal och utfört arbete får man.

Det som är intressant med Fjellner och andra som tycker att soparbetarna är giriga är att de nu fört fram en moralisk dimension vilket man annars aktar sig noga för att göra. Man utmålar soparbetarna som giriga och att en lön på 40.000 kronor i månaden för 34,5 timmars arbetsvecka, vilket är soparbetarnas krav*, är oförsvarlig och rent av oanständig. Fjellner beskriver det som en lyxstrejk och lyfter fram polisers och sjuksköterskors löner som jämförelse. Ja, precis som jag skrev ovan så har bl.a. poliser och sjuksköterskor på tok för dåligt betalt och många gånger en erbarmlig arbetsmiljö. Det betyder inte med automatik att soparbetarnas lönekrav är oanständigt.

Vad Fjellner gör är att förespråka en lönesänkarpolitik genom att på det här försåtliga sättet ställa yrkesgrupper mot varandra. Du hör aldrig Fjellner jämföra sina egna ersättningar som EU-parlamentariker med sjuksköterskor och poliser. Och ja, jag skrev ersättning(ar). För han har inte bara sin lön på 82000 kronor i månaden för att vara ledamot, han har dessutom precis som alla andra EU-parlamentariker 42000 kronor i månaden för övriga utlägg som kontor och underhåll. Dessa 42000 kronor får de utan några frågor rakt in på sitt konto och Fjellner har dessutom röstat emot att införa redovisningsskyldighet för dessa pengar. Moderater har ofta inga som helst problem med hemlighetsmakeri kring pengar och förmåner som borde vara självklart att redovisa för medborgarna och skattebetalarna. EU betalar ut 390 miljoner kronor per år i dessa ersättningar. Pengar som blir över kan, kan, inte måste, ledamöterna betala tillbaka. Av 390 miljoner kronor per år kommer endast mellan 1-6 miljoner kronor tillbaka. Om Fjellner har betalat tillbaka något går inte att ta reda på med rådande regelverk eftersom han vägrar redovisa vad han gjort för skattebetalarnas pengar. Denna ersättning är inte tänkt som en extra lön men majoriteten av ledamöterna verkar uppenbarligen se den som sådan.

Sen har vi nyckelfrågan. Soparbetarna vägrar tala om var nycklarna går och få dem registrerade så att företaget och kommunen vet var nycklarna går. Detta anser Fjellner är helt horribelt. Han kallar det för utpressning. Det kan i förstone framstå som en fullt rimlig reaktion. Jag tycker det är förmätet då jag aldrig någonsin har hört talas om att Fjellner, eller någon annan moderat heller för den delen, krävt liknande transparens från arbetsgivarsidan. Företag kan, och avslöjas titt som tätt med att, dölja eller försöka dölja alla möjliga oegentligheter genom att hävda att det rör sig om ”företagshemligheter”. Jag tycker inte att soparbetarnas agerande i nyckelfrågan skiljer sig särskilt mycket från det. Det är fullt rimligt att se deras nyckelkompetens som ett konkurrensverktyg och en affärshemlighet. Om de avslöjar den så förlorar de en konkurrensfördel. Ska vi kräva det av dem så är det lika logiskt att kräva liknande eftergifter från arbetsgivarnas sida såsom att införa meddelarfrihet även inom privat sektor. Kanske man skulle kunna släppa sitt privilegium att leda och fördela arbetet? Fjellner är dessutom en utomordentligt opassande kritiker av folk som inte vill avslöja hemligheter. Jag säger bara 42000 kronor i månaden.

Christofer Fjellner drar också paralleller till hamnkonflikten i Göteborg. Hans mål med hela sitt resonemang är att undergräva trovärdigheten för fackföreningsrörelsen. Han låtsas att han har haft någon form av förtroende för och förväntningar på facket, i detta fall Transportarbetareförbundet men det är en chimär. Fjellner vill i bästa fall ha ett totalt underdånigt fack men främst skulle han se att hela rörelsen försvann helt och hållet. I Göteborgsfallet är det dessutom så att det fackförbund som organiserar majoriteten av arbetarna i hamnen inte är Transportarbetareförbundet utan Hamnarbetarförbundet vilka APM Terminals vägrar skriva avtal med. Det finns ingen lag som säger det men det brukar vara praxis att det fackförbund som organiserar flest arbetstagare på arbetsplatsen är det förbund som arbetsgivaren skriver avtal med. Men inte i detta fall alltså. Så den konflikten är inte heller så enkel som Fjellner vill påskina. Han framför även åsikten att facket har förlorat kontrollen över sina medlemmar inte minst p.g.a. den vilda strejken i Stockholm. Ja, det bryter mot fredsplikten men de har i alla fall inte tagit fysiskt strupgrepp på någon motpart. Jag väntar med spänning på ett uppföljande inlägg från Fjellner där han fördömer det faktum att arbetsgivarna har förlorat kontrollen över sina chefer.

Så kanske vi ska införa någon form av lönetak i Sverige. Det är uppenbart att till och med moderater som Christofer Fjellner anser att det verkar finnas en anständighetens gräns för vad en person får tjäna. Man skulle kunna tänka sig någon form av kvotsystem där t.ex. en vd inte får tjäna mer än sex månadslöner för vad den lägst betalda inom företaget eller koncernen tjänar (inklusive) inhyrd personal. Vill vd:n ha högre lön och den blir större än 1×6 måste även den lägst betalda gruppen få en höjning vilket i sin tur kommer göra att andra grupper kommer kräva löneförhöjning. Det skulle verka som en broms på orimliga och överdrivna chefsersättningar. Jag menar, vem behöver mer än 40000 kronor i månaden? Det är ju ren lyx. Fråga Christofer Fjellner.

Så jag tycker att det åtminstone borde utredas om man ska:

- Införa ett lönetak. VD:s lön = max sex månadslöner för den som tjänar minst inom företaget eller koncernen (inklusive inhyrd personal).

- Meddelarfrihet även inom privat sektor. Självklart ska det finnas undantag för rena, riktiga, affärshemligheter såsom ingredienser, formler och liknande. Det finns redan idag även inom offentlig sektor.

- Se över arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Det missbrukas ständigt och är inte på något vis en självklar ordning.

* Rättelse. Soparbetarna har inte krävt 40000 kronor i månaden för 34,5 timmars vecka. Jag blandade ihop siffrorna en aning eftersom det har förekommit många olika belopp och olika veckoarbetstid i debatten. Soparbetarna har dessutom t.o.m. gått med på en viss lönesänkning men det budet har arbetsgivaren sagt nej till. Jag ber om ursäkt för detta. Jag låter den ursprungliga och felaktiga texten stå kvar och lägger en rättelse här istället.

Att bussbolag 2017 vägrar låta sina bussförare ha shorts på sommaren känns otroligt mögligt. Inga vettiga argument framförs till varför man har dylika regler. Extra märkligt blir det också om man tillåter kjol i uniformsutbudet.

Det finns flertalet problem med den här dubbelheten. Låt mig ta några exempel.

Bussförare får inte köra med träskor, högklackat, tofflor eller några skor som inte har någon form av stopp vid hälen. Detta handlar främst om säkerhet och är logiskt. En träsko är klumpig och om en sko halkar av under körning så kan det innebära stor fara för trafiksäkerheten. Även högklackade skor gör att kontrollen över pedalerna blir bristfällig.

Bussförare får inte blanda uniformspersedlar med synliga privata kläder. Detta för att det ska vara tydligt vem som är bussförare i och kring fordonet. Det handlar både om tydlighet gentemot resenärer och övriga personer som vill ha hjälp eller fråga om något men det handlar även om ett skydd för bussföraren vid en eventuell juridisk situation, exempelvis vid ett överfall. Att angripa en bussförare räknas faktiskt som våld mot tjänsteman och har en högre allvarlighetsgrad än om man t.ex. skulle angripa en annan resenär. Då är uniformen ett stöd som sänder en tydlig signal om vem som är tjänsteman eller inte.

Detta är i mina ögon klockrena exempel på logiska regler kring uniformen. Då blir det märkligt att välja ett mindre trafiksäkert uniformsplagg, kjol, över ett mer trafiksäkert, shorts. Man blir nämligen mindre rörlig i en kjol än i ett par shorts. Rörlighet och smidighet är inte att förakta i förarbåset men inte heller utanför om det skulle uppstå en krissituation. Även ur servicesynpunkt så är ökad rörlighet och smidighet och därmed shorts att föredra framför kjol. Så ur den aspekten så borde kjolen tas bort ur sortimentet och ersättas med shorts.

Det finns som jag antydde i rubriken en känsla av 1960-tal över hela resonemanget. För varför är det mer accepterat att kvinnor visar benen än att män gör det? Jag tror att det är utdaterade könsroller som avgör när man väljer att tillhandahålla kjol men inte shorts för hur fördomsfria vi än vill framstå så ses tydligen fortfarande kjol mer som ett kvinnoplagg än ett herrplagg. Även om det finns män som väljer att bära kjol, trots att den är mindre trafiksäker, så är den i grunden presenterad som ett kvinnoplagg och i och med att det inte finns något ”manligt” alternativ så har jag svårt att tolka det på något annat vis än att rakade slanka kvinnoben ses som något som är ok att visa och titta på medan håriga manliga ben inte är det. Det luktar som sagt lite ”Mad Men”-60-tal om det hela.

Sen finns det någon form av estetiknoja som smugit sig in i bussbranschen de senaste åren. Bussförare ska av någon anledning se ut som bankpersonal. Jag har väldigt lite förståelse för det. Bussföraruniformen ska enligt min mening främst vara praktisk. Bussförare behöver bära med sig en hel del saker som är lite svårt att få plats med i en kostym. Dessutom verkar bussförare i en miljö där man väldigt lätt smutsar ned sig när man går emot fordonet, ska öppna luckor, putsa av saker och ting. Då ger en kostymliknande uniform ett risigare intryck än praktiskt utformad uniform med lite fläckar och damm på. En lite smutsig kostym ser värre ut än lite smutsiga arbetskläder.

Nu måste vi faktiskt börja säga ifrån mot den väg som arbetsmarknaden har tagit. Om man ska se till hur människor röstar i varje val så verkar det som om en majoritet av svenska folket tror att de är odödliga och att just de aldrig kommer att drabbas av några orättvisor på arbetsmarknaden. Skulle de göra det så antar jag att de resonerar som så att det bara är att byta jobb. För det första så är det inte så enkelt för de flesta och för det andra så går förändringarna till det sämre väldigt fort och ofta i det fördolda. Den ”säkra” sits du sitter i idag är långt ifrån garanterad i morgon. Många företag och arbetsgivarorganisationer jobbar oförtrutet för att maximera sina vinster på din bekostnad och därmed att inskränka dina rättigheter, försämra din arbetsmiljö och din hälsa. De ser dem nämligen som motsatser till varandra. God arbetsmiljö och rättigheter för de anställda är lika med minskade vinster för dem själva. Detta är naturligtvis nonsens men så resonerar de.

Nu kan man bara göra så många effektiviseringar utan att det drabbar de anställdas arbetsmiljö, säkerhet eller hälsa och alla de effektiviseringarna är redan gjorda i de allra flesta företag. Att jag är så säker på det är för att så fort man ser eller läser om någon förändring i ett företag nuförtiden så är det i princip alltid på de anställdas bekostnad. Det kan bara betyda att man redan plockat de lågt hängande frukterna. Sedan har vi ju även alla de förändringar som inte på något sätt har med effektivisering eller ens med verksamheten att göra utan som endast syftar till att berika ägare och de högsta cheferna. Det är aktieutdelningar och bonusar trots förluster, nedskärningar och att personalen går på knäna. Allt går ut på att maximera ledarskiktets vinstuttag och då drar man sig inte för någonting. Vi har sett det i flera branscher bland städföretag, skolföretag, vårdföretag, handel, restaurang- och hotell. Hur man staplar olika anställningsformer på varandra för att hindra folk från att få rätt till tillsvidareanställning. Vi har läst om s.k. hyvling och missbruk av allmän visstidsanställning. Uppfinningsrikedomen hos företagen är enorm. Häromdagen blev jag varse att försämringarna även inom min egen bransch, kollektivtrafik, långt ifrån bromsats upp. Inte för att jag direkt blev förvånad men fräckheten och människoföraktet är bedövande. Som sagt, denna bransch är ingalunda ensam men detta fungerar som ett tydligt exempel på hur cyniskt dessa människor resonerar och agerar.

Den 31 maj i år lägger EU-kommissionen fram ett förslag på nya kör- och vilotider för bussförare i kollektivtrafik och långfärdskörning.

I korthet föreslås att:

- Förarna kan få köra i 8-12 dagar i sträck utan vilodag istället för 5-6 dagar som idag.

- De riskerar att inte få någon hel ledig helg innan månadens slut. Med nuvarande regler så har en bussförare rätt till en hel ledig helg efter två veckors arbete.

- De kan få hela 21 timmar färre vila per månad.

EU-kommissionen vill även ändra på rasterna. Idag har man 15 minuter och sedan 30 minuter alternativt 45 minuter efter 4,5 timmar. Det vill EU-kommissionen och arbetsgivarna ändra till tre raster à 15 minuter. Den gängse bilden av lunchrast är nog kl. 12-13, alltså en timme. Ha det som en måttstock. Vem hinner äta i lugn och ro på 15 minuter?

Som reglerna är idag får en bussförare heller inte köra över vilotiden utan måste ta rast vid första bästa ställe som ges när tiden gått ut. Detta vill kommissionen och bussföretagarlobbyn också ändra på så att föraren ska vara tvungen att köra till slutdestinationen och vila där.

Ansvaret för fordonsunderhållets kvalitet vill man också skjuta över på bussföraren. Idag så får både föraren och företaget böter om bussen ertappas med straffbara brister i trafik. Kommissionen och lobbyn vill skjuta över allt ansvar på föraren så att endast denne får böter.

Efter de senaste årens alla skriverier om säkerheten inom bussbranschen med smygfilmade förare, människor som kläms, förare som inte får sin vilotid, ett antal riktigt otäcka olyckor o.s.v. hade jag åtminstone lite förhoppningar om att debatten skulle gå i riktning mot bättre villkor för att bättra på arbetsmiljön för förarna och därmed höja säkerheten. För dessa två ting är intimt sammankopplade. En dåligt utvilad bussförare är mindre säker än en bra utvilad är. Det borde vara en no-brainer men uppenbarligen inte för vare sig EU-kommissionen eller bussföretagarlobbyn.

Att vi inte fått läsa något om detta i pressen tidigare förvånar mig inte heller. Det är det här jag menar med att förändringarna sker i det fördolda. Mellan våra politiska beslutsfattare och representanter för olika branscher i näringslivet. Det har varit samma visa med de s.k. handelsavtalen TTIP och CETA, Datalagringsdirektivet m.m. De vill ha så lite insyn som möjligt för det blir jobbigt annars. Då måste man ta hänsyn till vanligt folk, självständiga kritiska forskare och sakkunniga och det kostar pengar och då blir det mindre kvar till aktieägarna och cheferna. Att detta agerande bryter ned samhället inifrån verkar man bry sig väldigt lite om.

Detta var ett exempel på hur stora delar av näringslivet med hjälp av avgörande delar av våra politiker försöker vrida tillbaka arbetsmarknaden till tidigt 1900-tal. Vi har kommit längre än så. Vi är bättre än så. Bara för att just du nu inte känner dig direkt drabbad så betyder det inte att du inte kan bli det och även om du inte blir det så tjänar du och alla andra på att så många som möjligt i samhället har det bra och känner en grundtrygghet. Den här sortens förslag och påhitt måste stoppas. Annars har vi snart inget kvar att vara det minsta glada över. Jag skulle gärna vilja höra något från vår s.k. rödgröna regering i den här frågan. Håll även noga koll på hur alla våra EU-parlamentariker har tänkt att rösta i den här frågan. Om man är positiv till detta förslag så har man en väldigt skev människo- och samhällssyn.

Länk till Europeiska Transportarbetarfacket

Många av ledamöterna i Umeå kommunfullmäktige brukar börja sina anföranden och inlägg med ”fru/herr talman/ordförande, ledamöter, åhörare, tittare och lyssnare”. Att ledamöter och åhörare som befinner sig i lokalen kan följa med i debatter och beslut är ju självklart men man utgår alltså även från att medborgare som inte kan vara på plats följer och tar del av detta. Tittarna som de hänvisar till är de som följer sammanträdet via strömningstjänsten på Umeå kommuns hemsida. De lyssnare man talar om är de som via en liknande strömningstjänst via kommunens hemsida följer fullmäktige.

Denna tjänst har klara nackdelar. Till att börja med så måste man ha en dator, surfplatta eller mobiltelefon som klarar av att distribuera denna tjänst. Tekniken är dessutom behäftad med diverse brister. Till att börja med så är det inte en app liknande Spotify eller Soundcloud som kan ligga i bakgrunden utan vill man göra någonting annat på mobiltelefonen samtidigt som att läsa ett sms eller kolla en hemsida så stängs sändningen ner. Sedan tar det gott och väl 5-10 sekunder att starta upp igen och då har man man missat en bra stund av debatten. Dessutom så tappar den inte sällan själv kontakten så man måste starta om strömningen. Tidigare kunde man lätt lyssna och följa med via radio även om man faktiskt sysslade med annat under tiden. Det är betydligt krångligare nu.

Detta är ett demokratiskt problem då man genom beslutet att sluta sända sammanträdena har utestängt stora delar av befolkningen från att följa och delta i det politiska arbetet i kommunen. Man hänvisade beslutet att sluta sända till att det kostade för mycket. Känns det igen? Det är märkligt att ena stunden (t.ex. när det gäller resereglementet) så är några miljoner småpengar med tanke på allt man får igen men i nästa stund så kan samma summa vara helt oöverstiglig.

Härmed begär jag att sändningarna av Umeå kommunfullmäktiges sammanträden en gång i månaden återupptas.

Idag har jag lyssnat på Umeå kommunfullmäktiges sammanträde så gott jag kunnat. Som bussförare hade jag naturligtvis intresse av att lyssna på interpellationsdebatten om ombyggnationen av Vasaplan. Tidigare under dagen genomfördes även en annan debatt som handlade om Moderaternas motion om friskvårdstimme för alla kommunanställda. Socialdemokraterna ville inte bifalla motionen och för det anfördes lite olika skäl men det som fångade min uppmärksamhet mest var argumentet  att fackföreningarna inte fått komma till tals. Det framfördes som något otroligt viktigt då detta ju handlade om deras medlemmars arbetsmiljö. Till och med Anders Ågren (m) instämde i den kören vilket hade kunnat resulterat i en smärre kognitiv dissonans men jag förstod ju att det bara handlade om ren och skär opportunism från Ågrens sida då Moderaterna i grunden är ett fackfientligt parti.

Vad som däremot gjorde mig lite brydd var att Socialdemokraterna tydligen körde en liknande strategi med den skillnaden att de faktiskt kan leva på lite trovärdighetskapital när det gäller kärleken till fackföreningar. Så först lät det väldigt fint och traditionellt sossigt. Den trovärdigheten solkades dock ned betänkligt när man senare i debatten om Vasaplan inte ens nämnde fackföreningar och deras betydelse i dialogen med medborgarna vid politiska beslut kring omdaning av stadsrummet. Trots att Lena Karlsson Engman (s), ordförande i tekniska nämnden, fick en direkt fråga från Ulrika Edman (v) varför det var så viktigt att lyssna in vad facket tycker i frågan om friskvårdstimme men tydligen inte när det gäller ombyggnationen av Vasaplan så gav hon inget svar på det. Inte ett pip om facket. Lena Karlsson Engman hävdade att alla hade fått göra sin röst hörd och nämnde olika organisationer, trafikutövarna m.fl. Att bjuda in ledningarna för de olika bussbolagen är dock inte samma sak som att man har lyssnat av personalen och framförallt inte det, i vissa fall, superdupermegaviktiga facket.

Lena Karlsson Engman (s) ägnade istället en del av talartiden åt att återkommande anklaga Vänsterpartiet för att svartmåla projektet för egen vinnings skull. Inte minst för att Vänsterpartiet enligt henne skulle ha ändrat sig. Detta trots att Ulrika Edman (v) flera gånger sade att man inte var emot en ombyggnation och uppdatering av Vasaplan. Det intressanta med det är att man skulle kunna säga exakt samma sak om Socialdemokraternas obstruktion mot motionen om friskvårdstimme. Där hävdade de nämligen att de ville återremittera det för att det hade för dåligt underlag. Det var en mjukare ton än vad man annars hört den senaste tiden på diverse S-bloggar. Där har ett införande av friskvårdstimmen i princip omöjligförklarats. Nu ville man dock undersöka saken närmare. Man hade ändrat sig med andra ord. Vänsterpartiet vill med liknande logik skjuta på ombyggnationen av Vasaplan på grund av bristande underlag. Man har nämligen inte frågat facket eller konsulterat en enda bussförare vad de tycker.

Så vad gäller egentligen kära Socialdemokrater? Är facket viktigt att lyssna på eller inte?