Andreas Georgsson (S)

Tillsammans bygger vi Umeås framtid.

Vi behöver ett bättre arbetsliv också.

Av , , Bli först att kommentera 5

– Ska inte du iväg idag?
– Jo, men jag känner mig inte kry, behöver sova. Jag skickar meddelande till jobbet att jag är hemma idag. Jag har ju kört på lite mycket senaste tiden.
– Okej, då åker jag och barnen nu. Hejdå!
– Hejdå!
– Sover du?
– Va?
– Klockan är halv fem. Har du varit uppe något eller har du sovit hela dagen?
– Jag har sovit, är hon halv fem?
– Ja, jag går och fixar middag, kan du skjutsa barnen till simningen sen?
– Va, ja?!
– MAAAT!
– Kommer, somnade om.
– Är du inte hungrig?
– Nej, jag tror jag går upp och lägger mig igen är helt slut i kroppen. Måste bli frisk så jag kan fara på jobbet imorgon vi har ju möte.
– Hur är det idag, ska du stiga upp och äta frukost? Visst hade du ett möte du skulle på?
– Jag orkar inte känner mig som en disktrasa. Jag verkar ha fått något, jag måste nog vara hemma idag också.
– Ska du ha en alvedon?
– Nja, jag sova lite till. Det borde släppa snart.

Det gjorde det inte efter en vecka träffade var jag i kontakt med läkaren på telefon, men kunde inte ta mig utanför dörren. Efter två veckor gick jag ut tog bussen ner till företagshälsovården. Det var den värsta resa jag någonsin upplevt. Ljud, rörelser, färger, ljus var så starka. Kroppen rörde sig i sirap, huvudet värkte, jag gick längsmed husväggarna. Jag hörde mina egna tankar som gick i slowmotion, jag fick stanna vid flera tillfällen under promenaden på 300m från bussen till läkaren, för att jag blev illamående och för att hjärnan liksom stod stilla.

Jag hade gått in i väggen. Månaderna innan, jobbade jag som aldrig förr. Sov 2-3 timmar, vissa nätter inget alls. Det var ingen skillnad på helg eller vardag. Jag behövde få klart mitt arbete. Så jag kunde börja på mina nya arbetsuppgifter istället, som jag såg fram emot, det var ju därför jag sålde företaget, jag skulle jobba mindre och få ägna mer tid åt att utveckla våra tjänster. Att jag nu jobbade mer än jag någonsin gjort, var ju för att bli klar. Det skulle ju snart bli ändring, då skulle jag få vara ledig och vila.

Men, så blev det inte, kroppen sa tydligt och bestämt stopp.

Det är nu snart två år sedan. Jag har bytt arbetplats och går på stressrehabiliteringen en dag i veckan. Jag är inte frisk, min kropp är som gammalt batteri, det tar lång tid att ladda, men räcker inte så länge.

Men, till skillnad mot ett batteri, så kan jag successivt öka min kapacitet igen. Men, det är inte enkelt. För det innebär att jag ska programmera om min egen hjärna att agera och reagera på nya sätt. Att få hjärnan att inte säga ja till allt, att inte använda upp energin som finns utan spara på den, mm.

Saker som jag lär mig på rehabiliteringen. Jag är har tur som bor i ett landsting som har en fast verksamhet för just utmattningssyndrom. Som det egentligen heter, en sjukdom som har tydlig diagnos. En sjukdom som drabbar kreativa, aktiva, ansvarstagande individer. En sjukdom som det tar långtid att komma tillbaka ifrån.

Jag skulle vilja att vi hade mer förebyggande vård. Som identifierade riskerna i arbetslivet och där det finns tydligare regler som motverkar att vi blir sjuka av vårt arbete.

Därför har jag valt att kandidera till rikdagslistan. För att jag vill att vi inte bara ska få fler jobb, vi ska ha jobb där vi kan må bra och hålla hela livet. Det blir vi alla vinnare på.