Inte alla som vill ha lov

Gripenhoftner om Inte alla som vill ha lov. Sportlovet börjar närma sig och det fick mig att tänka på att det faktiskt inte är alla som vill ha lov eller fira storhelger. Jag jobbade en gång i tiden inom skolan och det var ett väldigt stimulerande arbete. Att träffa unga människor på väg ut i livet, och att få följa deras utveckling under tonårstiden var en ynnest. Att lyssna på hur de resonerar och hur de tänker, att uppmuntra och stödja, men också att trösta och finnas till. Ibland finns det lärare som ungdomar är mer villiga att vända sig till än andra, och jag hade turen att få det förtroendet från mina elever. Det är en balansgång, som inte är helt enkel alla gånger. Min profession är varken psykologens eller socialsekreterarens, men för att lyssna behövs ingen sådan titel. Innan jag började inom skolan hade jag inte reflekterat över att alla elever kanske inte ser fram emot att få lov. För mig var det så självklart att det skulle vara skönt att vara ledig från skolan, att umgås med kompisar och göra sådant som är kul. Att få tid med familjen att fixa färgglada julklappar, tända en eld vid valborg, åka skoter i fjällen, simma i en sommarvarm sjö eller bara dricka en kopp varm choklad efter en skidtur. Jag blev dock varse att det finns ungdomar som inte alls vill ha lov. De vill helt enkelt inte vara hemma, eller tillbringa tid med sina anhöriga! Det egna hemmet som jag såg som en trygg plats, var i deras ställe en källa för bråk, oro, dålig ekonomi, fylla och ett krav på att ta hand om yngre syskon när föräldrarna inte var kapabla till detta. När man får veta sådant från en ledsen tonåring, ja då kan man förstå att det kan vara svårt för en del elever att koncentrera sig i skolan. Samtidigt blir skolan den enda plats där det finns en del struktur, och en viss trygghet. Och du serveras lunch, något som inte är säkert att du får hemma. Jag vill vara tydlig med att under den tid jag arbetade inom skolan var det endast tre elever jag träffade som berättade om denna, eller liknande problematik. Men det är ändå tre för mycket. Ibland kan jag fundera över hur många andra elever det var som kände samma sak inför loven, men som inte vågade berätta för oss vuxna. De har lärt sig att de flesta av oss vuxna inte har tid eller vilja att lyssna på den som är ung. Så hur är det, lyssnar du eller har du inte tid just nu? /Maria