På en av toaletterna på kontoret var man för en tid sedan inte ensam. När man tände lyset kunde man för en sekund se hur små kryp försvann in i sina vrår och var helt osynliga. De försvann rätt omgående när vi fick dit en fälla, men hastigheten de försvann med skapade oanade associationer i vardagen.

Som småbarnsförälder är det förunderligt hur snabbt det går för saker att försvinna på ögonblicket. Ett par sockar som var två i ena stunden är plötsligt bara en. Två vantar är en och så är mössan borta.

Hade det inte varit så att man försöker sikta på att hinna upp till förskolan på utsatt tid kunde det kanske varit underhållande att helt oförberedd ägna sig åt "leta strumpan", "leta mössan" eller "byt blöja på lillebror en gång till", men morgonen tenderar att vara lite stressande och oerhört intensiv då man helst ville att allt bara gick som man tänkt sig.

Nu är det väl så att "som man tänkt sig" är en form av ideal sinnebild av att inget oförutsett skulle inträffa när man deklarerat att det är dags att åka till förskolan. En sådan morgon finns inte i verkligheten.

Denna morgon har vi letat efter ovanligt många försvunna ting som t.ex. strumpa, mössa, lillebror, den andra strumpan, mina skor, lillebror, mössa, väska och lillebror. Gömma sig bakom soffan och ta med sig slumpvis valt plagg var visst morgonens melodi.

Videokameror som säljs med avsikten att filma små barns morgonrutiner med lyckat resultat bör vara utrustade med ett höghastighetsläge så att filmen senare kan spelas upp i det som för oss något äldre barn upplevs som normal hastighet!

Snabba som silverfiskar!

//Fredrik

Uppdaterad: tisdag 20 oktober 2009 klockan 20:39