Gun Rehnman, Örträsk

 

Jobbar på Radio Umeå/Pop&Rock, jag är personlig assistent,  spelar med Anders Östman (Gun&Anders), tja klös ihop te gröt´n, som jag alltid har gjort!

Född: 1951
Familj:  Bo Beverlövs fjälla!   Jag har tre flickor, varav två gifta,ett barnbarn.Bor: Örträsk

Bil: Volvo V70-00,

 Husdjur: Hundarna SkiDoo & Lynx, Katten Nisse & Hästarna Räser och Zingo

Första minne: Mitt bästa: Mina fantastiska föräldrar som jag fick!!
Bästa minne:Det är när mina fina flickor fötts.HerreGud, vilken rikedom!!    Samt när jag fick ligga med huvudet i mammas hand när vi var i kyrkan, jag kanske var en så där 3-4 år
Favoritmat: Allt gött!

Smultronställe: Ska ingen veta!

Avkoppling: Åker skidor,Skidsäsongen är alltför kort!!! Springer, musicerar, lagar mat, skrattar mycket och har roligt med min Bo.
Bästa egenskap: Engagerad, glad som tusan!

 Det bästa med Lycksele kommun: FOLKET och  Min hemby, ÖRTRÄSK!

Skrivs av

Visar inlägg från mars 2009

Nyfikenheten

Vi konstaterar det dagligen; Våra ungdomar är nyfikna! De kan och vill resa, jobba på andra sidan jordklotet, se alla möjligheter till egna erfarenheter, upplevelser, ja, allt!
Inte stannar man då kvar på en ort där man växt upp, oavsett om den är stor eller liten. Visst, en riktigt liten by eller stad, kan inte möta de krav som numera är vardag. Vad krävs för att bo kvar? Jo, först och främst jobb! Ett jobb som både är stimulerande och ger den inkomst som både lockar och ger förutsättningar för ett värdigt liv. Men också kulturella utbud! Inga stora märkvärdiga, alltid, men i alla fall ett utbud som täcker lite av det man vill se i sin tillvaro. Det är inte enkelt, vi ser byar förminskas, tomma hus, få innevånare och de blir hela tiden färre. Devisen räcker inte: Här ska alla släpp´på blygden, för att kunna rädda bygden......ett inslag i den nyråsrevy vi presenterade för över 30 år sedan. Redan då, vill jag säga, Turistvärdinnor i Genomliden, den sparar energi den,....Hur går resonemanget, vilka återvänder, kan trenden vändas över huvud taget? Ibland känner jag vemodet, som en sur gammal grå filt över tillvaron, trögheten i alla processer, viljan som finns, men vem finns behjälplig, vad stupar det alltid på?
Men så kommer alltid tanken på pappa och mamma...no val hä nån rå.......