Jag är stolt över mitt jobb. HerreGud, tack för att jag har ett arbete, säger jag varje dag jag åker till och från de nästan 14 milen på dålig väg. Medelåldern i mitt jobb-lag är 24 år, så även jag med mina 60 får se majoriteten av unga dra ned medeln! Det är härligt! Duktiga unga som tack vare idogt slit förbättrar produktionen varje dag. Även om banan onäss ibland. Det hörs många högljudda skratt under ett arbetspass och man kan även känna "love" i omgivningen. Jag som haft förmånen att jobba med bra karlar i hela mitt liv, får nu också förmånen att jobba med en hoper grymt bra unga! Det är värt ett Halleluja varje sekund!

Men, man far till månen med en raket, vilket blir mina funderationer när limmet har bränts eller roboten står och glor på ´en....m m..

Lagarbete, när det funkar, grupper som passerar oss och vi glada vinkar och hälsar välkomna..

Så är det då Leo. Leo från England. Som semestrar med sin familj ett par år hos oss i kommunen innan de tar steget och flyttar till en fantastisk by: Gäddträsk! För att kunna ge sin familj och sin son en god och trygg uppväxt, gå ut i skogen och plocka bär, svamp, se älgarna, rävar, björnspår eller en livs levande kanske.... En solskenshistoria som bara kan berättas för att han fått jobb. Hade han inte det, hade återvändandet till England varit ett faktum. Hur man än vrider och vänder sig, är jobbet viktigast. Det går inte att leva på luft och när jag sen läser hur landsbygden ska överleva med affärer och skolor, tänker jag: Javisst, HerreGud, men det är jobb vi vill ha. Jobb som klarar av viss pendling. I mitt och min mans fall snart oöverkomligt.  Det måste finnas folk för att skolor och handel ska överleva! Samt en stark vilja om helhetsbilden av kommunen. Dock inte sagt att det är bra att tätorten växer, det i sig är en kommunmagnet, vilket stötts och blötts i många avhandlingar.

Hur ska vi kunna överleva om inte JOBBEN finns? Att de små företagen måste kunna växa utan krångliga regelverk och att känner lokalt engagemang och alla gynnar det nära. I möjligaste mån.

Jag motionderade hösten 2009 om upphandling av lokal mat i kommunen.....nu den 20 juni 2011 kommer svaret...Bara en sån sak!

Under min tid som arbetslös hade jag ingen som helst ersättning. Ingen Alfa-kassa, som jag idiotiskt nog trodde jag kanske skulle få. Som alla andra också var bombsäkra på, jag hade ju jobbat och det mer än halvtid, 146,5 timmar /månad för att vara exakt.

Vid brevväxlingen, för ett flertal ggr skickades intyg, kopior, styrkta m m hit och dit och ett flertal ggr krävdes dessa återigen!! Vi, ja det var två till som intygat det politiska årsarvoderade uppdraget och inkomsten av denna, det erätts i % av riksdagsmannalön. INTE % i tid, vilket förklarats hur många gånger som helst.  Varför har då inte handhavande tjänstekvinna inte förstått detta?? Nej, du  måste jobba som lägst 20 tim/vecka minst 6 månader.....som om jag inte gjort det, staplat upp rad efter rad, spalt efter spalt, kopierat mina inkomstuppgifter, skickat intyg på intyg, NEJ, du har haft ett 30%-igt uppdrag och du måste ha ett 50%-igt för att det ska vara tillräckligt underlag. Man blir tokigt av allt tjafs. Inte bara det utan heligt f-annad.

Jag tror att en enda A-kassa, skulle vara betydligt enklare. Den som jobbar, betalar till denna allmänna A-kassa och inte en hel hög med olika och dessutom tolkningar som godtyckligt utsätter oss medborgare för orättvisa. För i mitt fall är det klart så. Vilket jag avskyr. Orättvist behandlad, det värsta som finns och helt åt skogen i det här fallet.Politiken har inga skyddsnät, här förutsätt fömodligen att du har en anställning i botten...men hur många har det? Alla är inte anställda!! Varför finns ingen a-kassa för politiken?

Naturligtvis överklagar jag alla gånger och nu är det dags för förvaltningsrätten. Det tar bara ca 3 - 4 måndader och skulle jag nu fortfarande varit arbetslös, hade jag fått gå från hus och hem, gammal begagnad bil och allt vad jag hade i princip. I de flesta fall orkar man inte hålla på mot myndigheterna, besvikelsen är konstant. I ett fall hos F-kassan, har de uppmanat min väninna att säga upp jobbet, trots att hon har ett års rehabilitering, innan hon ens ska tänka tanken på att säga upp sig.....!! Huvva, Myndigheten för konstiga beslut.....finns inte den? ....och vart kan man vända sig för att få hjälp...??  Na´ gammpänninga har jag aldrig sett röken av och nån lyxhustru blir jag heller aldrig, kan man vinna på tips tro..?? 

Rädda Barnen har under flera sett hur barnfamiljer fått allt sämre ekonomi. Från 2003 fram till nu, ser man tydligt hur nära hälften av denna grupp, som består av utlandsfödda och ibland inte kan få arbete hos oss. Jag tänker på alla de gånger man åker taxi i huvudstaden....talföra förare som ivrigt berättar att de, som ibland är hjärnkirurger, ekonomer, läkare m m, försörjer sig med allt vad som finns, därför att de inte kan jobba med vad de utbildats för. Men alla bor i ett land där ekonomin just nu går som tåget! Hur kan det gå ihop?

Det talas om barnfattigdom, men det är familjen som är fattig, det finns inte utrymme för, som jag såg i en kvällstidning.....hemskheters hemvist, familjen hade inte råd att köpa barnet ett par märkesjeans och blev då mobbad i skolan p g a det!! Det finns inte pengar att lägga till utflykter och anda begivenheter som tär på ekonomin och där man helt enkelt inte har råd.

Jag tycker detta är oroväckande och vet hur det är att vara mer än fattig. Som långvarigt ensamstående och knappt fick ihop te gröt´n, samtidigt som ensamstående mamma vara utsatt bara för det! Jag har som vuxen och arbetslös en längre tid, utan någon som helst ersättning, varit lika desperat. Man lever inte på luft. Hur är det att som barn hela tiden veta att.....nej, vi har inte råd, nej du kan inte följa med skolans utflykt, vi har inga pengar, nej, du kan inte, pengarna finns inte m m. Luften går ur och man känner sig mer och mer otillräcklig. Inte ens till en glass, att pigga upp barnen med, inte en enda krona över

Jag säger inte att man behöver allt och man måste inte ha märkeskläder och skolan behöver inte göra kostsamma utflykter, där har man som förälder rätt att lägga in sitt veto...Nån jäkla ordning måset det vara...men att alltid aldrig ha råd, tär oerhört mycket på den lilla famlijen. Den som inte provat, kan aldrig veta hur denna sitaution verkigen är.