Det finns ingen återkomst till uppväxtens värld........Nej, det kan inte sägas tydligare, det finns ingen återkomst...hur man än vill och hur man än tänjer på alla minnen i alla skrymslen och inre vrår, uppväxtens värld är passerad, målsnöret dinglar ospänt och bakom mig i en högre rymd, finns, det som var! Pappa och mammas slit i den numera tomma verkstaden, ett värv värt guld.

Häromdagen fick jag en seniorenkät som jag skulle svara på!!  Seniorenkät...?? Jag senior? !! Jovisst, senior, bara ordet har status och visst känns det mäktigt att vara senior...vem vill inte vara det..Det var en bra enkät, bra frågor mellan himmel och jord, precis som livet är, mellan himmel och jord...Just nu är det bara arbete. Ivrigt lyssnande på P1 och nu ska vi välja ny partiledare..Huvvaligen, jag orolig för min del av landet och undrar hur det ska bli, en vägbom i Husum, eller kommer tågen att gå än snabbare mot oss??

De båda ledande i riksorganisationen Hela Sverige Ska leva, uttrycker sitt (miss)nöje mot regeringen och Fru Hatt och menar att nu måste staten lägga manken till, service försvinner, skolor läggs ner och bla, bla bla....vi kan inte vänta längre..säger de.!! Men HerreGud, hur har det varit? Varför har inte deras åsikter torgförts förut? Kan det bero på färgen? Folk kan inte bo hur som helst på landbygden, tyvärr, var finns jobben? Vem vill bo i en by där ingenting händer? Mer än en gång per år? Vem kan sitta och pendla hur långt som helst utan att bli ruinerad? Vad vill jag göra när jag själv är pensionär, sitta och mata fåglarna eller gå på bio, en kurs, krogen, affärerna.....? Låt bygden leva...sägs det i vart och vartannat pins jag ser, men vem ska låta ...? Nån annan? Hela landet ska leva, men hur ska vi då få människor att INTE vilja bo i täta områden, med allt vad det innebär? Tvinga dem?

Det finns ingen återkomst till uppväxtens värld, vad kommer man åter till?? En svunnen tid, en svunnen värld, ett minne....

Vem vill vara en ja-sägare i alla lägen, en som aldrig biter ifrån eller en som alltid låter sig hunsas på nåt sätt hit och dit.......Jag känner mig nog så.. Åtminstone vad gäller visst inslag i vardagslivet. MIndre värdig i alla fall, där någon annan alltid har rätt att tycka och säga vad jag skulle ha gjort eller uttryckt. Varje gång detta händer gör det lika ont, om än värre vad åren går. Visst känns det igen, enda trösten i saligheten.

Jobbet erbjuder nu bemanning med ett gäng snygga svartklädda individer. Duktiga och arbetsvilliga, inte sitter de på banan som andra gör, eller står i kompisklungor och snackar om helgen, för det ska man inte göra. Men vissa får det. Vissa andra ska städa, klistra, vaxa...utom vissa, de får vila sig eller sitta på banan, eller prata med det innersta gänget...Så är det på mitt jobb just nu. Nog känns det igen??

Bitter?? Nää, men jag väntar fortfarande på att man ska ringa och fråga vad jag ska göra med alla pengar jag vunnit, de måste ha tappat bort mitt mobilnummer.....

.kunde man se The Beatles över hela världen....All you need is love, ....kärlek, ja, All you need is love....Det omtänksamma, vänliga, respektfulla...Jag står på jobbet och tänker på Dick! Dick som med sin outgrundliga tro på det han gjort och gör, har gett mig ett jobb!! Jag har ett jobb!! Det är så man blir tårögd....Så många som samtidigt utbrister i ovationer över en mans ambitioner!! Dick, go for it....om du visste hur bra det är att jobba....  ........jo, du vet...

25 juni 1967....jag hade tagit Realexamen och livet lekte även då! Och ( förlåt mig alla mina svensklärare...man börjar ALDRIG en mening med ...och..) när jag i onsdags träffar min bänkklasskamrat Gerd, som kommer gåendes emot mig på kajen där jag &Anders har förmånen att underhålla!! Det var som om det var igår, minnen som dök upp och gladde mitt sinne, minnen av hur mobbad jag var i skolan, inte minst här i Örträsk.! Ja, det också hann jag tänka på, hur gräsliga de var mot mig, skrev lappar och fnissade och knuffade mig, påpekade mina fula kläder, som min mormor sytt om för att vi var så fattiga att det inte fanns annat att göra....Huvva, när jag tänker på dessa hemska flickor! Men min bänkklasskamrat såg ut som hon alltid gjort....lika fin!!

Man ska väl inte klaga, men nog känns det, när knytnäven höjs i frustration, den som genom sitt engagemang i en kyrka tycks vara utsedd att skapa nån sorts ordning..som gömmer sig bakom Jesus i tron att han ska vara rättfärdigad...Huvva, om han bara visste.....Nää, nog håller tron för bättre humanitet än så!! Jag tänker ofta på hur den personen egentligen mår, varför var det riktat mot mig??

Som om rättfärdigheten inte skulle segra..!! 25 juni 1967, radio Luxemburg levererade Beatles i långa vågor och jag såg bara möjliga vägar...

Jag tänker på mina fantastiska flickor, de finaste, klokaste, vackraste , mitt barnbarn, mina mågar  och min underbare man,  "pojka" mina två hundar som troget möter mig varje dag....All you need is love....

Kvällsskiftet är över.