När jag var liten åkte vi alltid till Ammarnäs till påsk. Då, fick vi bo hos BlomsterLotta (Berglund) som hade sitt hus en bit upp efter vägen förbi skidbacken. Hennes trädgård var världsberömd. Sonen Albert ( visst var det så han hette..) hade haft med sig växter som definitivt inte var vanliga i Ammarnäs som Lotta skötte varsamt och under berget blommade det sällsynt!
Vi fick bp uppavinn hos henne. Pappa Ejnar var som en son för henne och vår ankomst var alltid tårögd och varm. Hon ville gärna bjuda på allt möjligt och hennes mackor breddes alltid med tummen, vilket gjorde dem särsklit goda för lilla Gun. Jag åkte på mina löparskidor efter vägen ner mot backen, upp och ner, upp och ner, mellan de tumbredda smörgåsarna, hon ville verkligen jag int sku gå borta bena av allt skidåkande! Vid ett tillfälle tog hon mig i sin hand och förde mig in i hennes kammare, tog fram en liten posrlinsask, som hon gav mig. Den här ska du ha lilljänt, som ett litet minne ifrån tant Lotta..! Den var vit med blåa sirliga blommor och små korta utsvängda ben…..hur fin som helst..och den gav hon till mig…! Fast jag erkänner att det var smörgåsarna som fastnat hos mig. Den där lilla korta tummen som bredde ut smöret på brödet….När som helst kan jag förnimma smaken när jag satte tänderna i mackan… När sedan Lotta skulle flytta till Hemmet i Sorsele, var det pappa som fick åka och följa med henne. Ingen annan dög.
Så kommer vi då till Ammarnäs, 50 år senare. Här möts vi av strålande sol, den lilla byn mellan fjäll och vatten, potatisbacke och värme. Vi bjuds på ren och mandelpären, glada människor och nyfödda bäbisar….kramar och skratt….minnen och känslor. Vi är på något sätt hemma. Hemma bland Ammarnäsborna som helt och hållet öppnar famnen för oss. Det är inte svårt att sjunga Ammarnäs i mitt hjärta, tala om den tid när Rickard Renman drev Ammarnäsgården, den tid när Hilding Renman hadd affärn´, den tid som gav mig mina fina minnen. Nu är vi tillbaka, jag och Bo och visst, vi hör även hemma här. På hemvägen stannar vi naturligtvis till hos vännerna Ingrid och Robert i Kraddsele. Där möts vi av ett helt gäng fiskare och natuligtvis värdparet, de alltid glada. Livet är fantastiskt. Många intryck och upplevelser och allt detta beror på det bemötande vi fått, FÅLLKÄ´!
Vi är tårögda, jag och Bo. Med <3 till alla er i denna vackra bygd……

. Jag har förmånen att få sjunga allsång med många länsbor, tja även utsocknes och varje gång är lika fantastiskt rolig! Önskesånger ibland och javisst, jag har ju varit med några år, så det är aldrig några problem egentligen. Sist med en sång från 1954, Fiskarflickans sång..! Känns den igen? Så fort man börjar sjunga är det alltid någon i publiken som nickar igenkännande. Det är just det, igenkännandet! Som med dansen! I min sommarserie Absolut Svenskt, Robban och Kurt har semester och jag har förmånen att göra programmet, vidhåller mina veckogäster samma sak; Det ska kännas igen! Även om man knappt hört låten, så ska man känna igen den….! Det måste vara receptet på en bra låt, eller hur! En refräng som sitter som gjuten och du minns den på en gång! Att det görs många låtar är ingen överdrift, men hur många minns man? När melodin sitter i kroppen och dessutom framkallar minnesbilder kanske, från barndomen, eller något möte som gjorde skillnad.! Att sjunga för kroppen har dessutom nyligen konstaterats i forskningen vara ren och skär hälsa. Men vi som sjungit i alla våra år, vet det ju redan! Vilket välbefinnande som infinner sig…Nåja, som jag haft många tillfällen till musik och sång genom livet, ör ingen hemlighet, men från början, så där i början. Jag lirade bas vilket i min värld är HUVUDINSTRUMENTET, jag hade en Röd Rickenbacker voj voj voj, hängades nere vid knäna! Hur tufft var inte det, spelandes bompobom i låtar som Hey, did you happen to see the most Beautiful girl in the World, Midnight Hour, där Per-Örjan Åhden talat om för mig hur basgången skulle gå, Tack Pösse, du gjorde skillnad i mitt liv! Vi repade i Ordenshuset på Grisbacka och vännerna i Max Fenders ställde upp som läromästare! Vilka tider. Jag, som växt upp under förhållanden som inte hade något alls med kvinnligt/manligt att göra, Rehnmans Mekaniska, eller i folkmun……Ejnars Lapp&Smide….Jag fattade inte varför det alltid var så mycket folk nedanför scenen, ja folk och folk, killar då…hade med mig basen på hotellrummet och satt och repade nätterna igenom, Gud man måste ju lira bra! La Paloma Blanca, Stadens tupp, Gula flygmaskin, Älskling förlåt, Gråt inga tårar, The letter, en salig blandning av det som då var den populära dansmusiken. Som bevisligen håller måtte ännu, Aj aj aj, det bultar och det bankar, Oh Pretty Woman, Dagny kom hit och spill, allt i igenkännandets tecken.
Men jag ska ju bli rockstjärna när jag bli stor, så jag övar mig så ofta jag kan. På scenen förståss..
Hyt allt jag kan ibland…och det är alltid lika roligt….Så återigen tackar jag Gud för min mamma och pappa som gav mig verktygen och deviset; Du jett ju prov…jag kommer dock aldrig att bli lika grym på sång som mamma Mait, hon vababäst…