Försthalka´..

Hösten är kommen, hör stormarna gny, sjöng vi i småskolan, då helt ovetande om hösthalkan som alltid kom vid den här tiden. Nåja, oktober i vart fall. Alla vet, kylan har trängt på och så kommer regnet….snacka om snorhalt!
Vi hade varit i Malå en finhöstkväll i just oktober. Året var 1974 och vi hade investerat i en stor fin gammpostbuss, gul och blå, som det anstod på den tiden. Det hände ofta, att när vi kom körande, vinkade folk åt oss att stanna vid olika ställen, hållplatser och vägkorsningar, i tron att ….nukombuss´n! Men vi körde alltid förbi….Jo nog hade vi roligt allt, men jag tror inte den stackaren som stod och väntade på buss´n var lika road.
Nåväl, vi hade kört en teaterföreställning, med Lycksele-Teatern , jag, Gun Jacobsson ( tyvärr omkommen i en tragisk trafikolycka over there) Martin Uddestrand, Roger Lundholm, John-Erik Westerlund och Puppe Damberg. Regnet stod som spön i backen och bussen gled som en vante hit och dit över den äckligt såphala vägen. Till slut efter en lång raksträcka, kunde vi stanna av. Tack vare lite grus som låg vid vägkanten och gav däcken en anings fäste. Där stod vi. Det var regnigt, kallt och mörkt.
Snabbt insåg vi att vi kommer ingen vart. Vi slängde oss ut ur bussen och hela gänget stod på näsan handlöst. Det var duktigt halt.
Bussen, den gul&blåa gamla postbussen, hade ägts av Max Fenders och var snyggt inredd, sängar bak, tre och tre, sittplats med bord, bra komfort, vi turnerade som kungar. Vi hade under sommaren gjort vår långa resa till Tyskland och bussen var mer eller mindre vårt hem under många år.
Ja, det var bara att inse fakta. DÅ, kom Martin, den oförbätterlige….Ingen fara kamrater, jag ska hålla er vid liv i 48 timmar!…Han bar på KRISRYGGSÄCKEN, nåt vi alla funderat över vad det egentligen var som låg där baki sovkupén. Nu fick vi svaret. KRISRYGGSÄCKEN! Den som skulle rädda oss arma själar i den mörka kalla höstnatten! Jag har kaffe, buljontärningar och….kläder…sa Martin!! Hålögt glodde vi på varann och även honom….när han med den magi som bara Martin kan, öppnade krisberedskapen. Fram halades en T-shirt som luktade järvenpäää, med texten SP 2 Singers, nött men ändå kunde skönjas, samt ett par gamla välhavda ullsockar, som dessa också stank ovannämnda luktuttryck. Kaffet då? Buljongen? Vi som var hungriga och vråltomma, törstiga och allt det där när man är i ….hum..nöd. Martin blinkade milt och medlidsamt åt oss kamrater och lät meddela med den mjukaste röst jag någonsin hört honom alls uttrycka sig…..Hä ä no slut!
Tystnades lade sig som en grå filt över den blå&gula postbuss´n och en efetr en pep vi iväg till sovkupén och kröp frusna, hungriga och eländiga isäng. Jag hade ju min pappas dubbla Fjällrävsovsäck med dun i, så mig gick det ingen nöd på. Men magen knorrade på oss alla och det i sig skapade läten i bussen som går till historien….Det var mörkt, kallt och regnet vräkte ner över oss…stackare…ha ha.
Fram på morgonsidan väcktes vi av sandbilen. Han stannade av och tittade pillimariskt in i bussen och försiktigt undrade hur det var med oss!! Babraba, jag satte mig och startade vidundret, körde glatt efter sandaren och vi stannade till vid affären i Björksele. Där inhandlade grabbarna en..KORVRING och mjölk. Frukost som anstår en gourmand. Det var den godaste körv jag ätit .
I bussen, den gul&blåa gammpostbuss´n som Max Fenders hade haft, satt vi nu, nöjda, varma och helskinnade…på vår väg genom höstlandskapet, solen vräkte ner och livet nattens vedermödor var som bortblåsta.
Vilka minnen!
Den första halkan är förrädisk, kör förståndigt alla!
Krisryggsäcken då undrar ni? Nja, den försvann och kom aldrig fram igen.