Kan man älska ihjäl sin hembygd?

Av , , Bli först att kommentera 6

Hembygden. Mitt arv. Mina rötter. Kanske en röd liten stuga ( en PerAlbin – variant, en gård med utsikt över sjön, ladugård.)eller som mitt, en verkstad med Shell mack/sportaffär/SkiDoo/Motorsågar/TVoRadio…..ett byatillhåll…SOM STÅR HELT TOMT idag. Helt igenbommat.

Det gör lika ont varje gång jag åker förbi. Så här har det blivit.

Men vi som bor kvar här, vi ska minsann gynna alla i bygden allt vi kan. Det förutsätts åtminstone att man ska göra det. Allt för att allt ska få kraft att finnas kvar. Service, tja, visst, men inte alla. Vi, som har andra värv, räknas inte in i detta. Man ska ställa upp gratis och görs inte det, ja då kommer reaktionerna i efterhand……Du, du to betartt i din egen hemby…..Så lät det! Utläggningen om vår insats var så absurd att jag inte riktigt tog in det som sades. HUR kunde han? Eller rättare sagt, de som nu skapade denna missunnsamhet? Ja, förvånad? Egentligen inte. Jantelagen gör ingen skillnad. Varken i stan eller på landet.

Visst vill jag ha kvar all den service som bara är möjlig! Men inte kan man väl begära att matvarorna ska vara gratis, eller att rörmockaren inte begär ersättning? DU, som bo tebyn, HarreGu, att du int skämmes…..Ta betarrt……Vi som den gången återuppstått och till och med drog långväga gäster. Herregud!     Idag kommer de andra från andra håll (och få betarrt. ) Men det är ju en helt annan sak. Däm kunn ju inte uppträ gratis….Förr kunde det stå i annonserna…….namnet på orkestern, förståss med tillägget: Från Stockholm!  Det drog folk! Ha ha:-)

Jag tror ingen tänker på likheterna. Vilka värv vi än har, så är vi fortfarande beroende av varann. Vi som älskar vår hembygd till bristningsgränsen…

Suck…

 

 

 

 

 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se