”Vem ska göra det, mamma”? Det var min dotters svar på min fråga varför hon valde Försvarsmakten…Ja , vem ska göra det….nån annan? Det slog mig direkt, på min tid stod vi på barrikaderna och hytte med nävarna iförda våra schalar och näbbkängor..( som fortfarande används och finns kvar i garderoben..) Nu är det andra tider. VEM SKA GÖRA DET DÅ?

Ett fredstänk hos de nya generationerna. Både starkt och ja, skrämmande. Vad säger du om jag skickas iväg till något uppdrag utomlands..? Där fred inte råder, där oskyldiga utsätt för omänskliga övergrepp, där ingen dag är den andra lik?  …Ja du…kära dotter…..jag kommer att BE hela tiden….

Jag gillar jämställdheten, ord och inga visor som soldat. Dusch med ett plastförhänge mellan…..om någon ens kikade åkte man därifrån på direkten…Fler bra exempel kunde nämnas..

Vi är ett soldatsläkte. Rote 100 Burträsk kompani, i Renbergsvattnet. Vår anfader dog i slaget vid Anjala 1788. Kanske finns det i blodet, kampen för rättvisa, det är vad jag tror och vill.

Kvinnor borde få utbildas i försvar. Närkamp, knep och tips som kan göra den skillnad det är mellan förnedring och någon sorts seger, överlevnad t o m. Varför inte? Jag skulle önska att de kvinnor som blivit antastade i vårt eget närområde, hade lärt sig detta. Snabbt och effektivt undanröjt våldet. Jag jobbade under tid med en oerhört duktig ledare inom kampsporten. Vi talade ofta om detta och han visade mig ibland olika varianter på vad som verkligen skulle kunna göra skillnad. Snabbt och effektivt. Men, hur klart tänker man i en sådan utsatt position, när rädslan förlamar och hjärnan är i chock..! Utbilda i försvar, det säger jag bara.

Den som utsätter för denna kränkande och förnedrande handlingen, ska inte tro att vi  samhällsmedborgare accepterar detta ynkliga tilltag. Eller att det är så spännande, hur spännande är det när antagonisten till slut ”åker dit”. Måttligt. Ut med namn och bild direkt. Jag kan inte se några förmildrande omständigheter, det är inte OK det som sker. Bild och namn….på första sidan. Det är fred vi ska ha. Ingenting annat.

Hösten är kommen, hör stormarna gny, sjöng vi i småskolan, då helt ovetande om hösthalkan som alltid kom vid den här tiden. Nåja, oktober i vart fall. Alla vet, kylan har trängt på och så kommer regnet….snacka om snorhalt!
Vi hade varit i Malå en finhöstkväll i just oktober. Året var 1974 och vi hade investerat i en stor fin gammpostbuss, gul och blå, som det anstod på den tiden. Det hände ofta, att när vi kom körande, vinkade folk åt oss att stanna vid olika ställen, hållplatser och vägkorsningar, i tron att ….nukombuss´n! Men vi körde alltid förbi….Jo nog hade vi roligt allt, men jag tror inte den stackaren som stod och väntade på buss´n var lika road.
Nåväl, vi hade kört en teaterföreställning, med Lycksele-Teatern , jag, Gun Jacobsson ( tyvärr omkommen i en tragisk trafikolycka over there) Martin Uddestrand, Roger Lundholm, John-Erik Westerlund och Puppe Damberg. Regnet stod som spön i backen och bussen gled som en vante hit och dit över den äckligt såphala vägen. Till slut efter en lång raksträcka, kunde vi stanna av. Tack vare lite grus som låg vid vägkanten och gav däcken en anings fäste. Där stod vi. Det var regnigt, kallt och mörkt.
Snabbt insåg vi att vi kommer ingen vart. Vi slängde oss ut ur bussen och hela gänget stod på näsan handlöst. Det var duktigt halt.
Bussen, den gul&blåa gamla postbussen, hade ägts av Max Fenders och var snyggt inredd, sängar bak, tre och tre, sittplats med bord, bra komfort, vi turnerade som kungar. Vi hade under sommaren gjort vår långa resa till Tyskland och bussen var mer eller mindre vårt hem under många år.
Ja, det var bara att inse fakta. DÅ, kom Martin, den oförbätterlige….Ingen fara kamrater, jag ska hålla er vid liv i 48 timmar!…Han bar på KRISRYGGSÄCKEN, nåt vi alla funderat över vad det egentligen var som låg där baki sovkupén. Nu fick vi svaret. KRISRYGGSÄCKEN! Den som skulle rädda oss arma själar i den mörka kalla höstnatten! Jag har kaffe, buljontärningar och….kläder…sa Martin!! Hålögt glodde vi på varann och även honom….när han med den magi som bara Martin kan, öppnade krisberedskapen. Fram halades en T-shirt som luktade järvenpäää, med texten SP 2 Singers, nött men ändå kunde skönjas, samt ett par gamla välhavda ullsockar, som dessa också stank ovannämnda luktuttryck. Kaffet då? Buljongen? Vi som var hungriga och vråltomma, törstiga och allt det där när man är i ….hum..nöd. Martin blinkade milt och medlidsamt åt oss kamrater och lät meddela med den mjukaste röst jag någonsin hört honom alls uttrycka sig…..Hä ä no slut!
Tystnades lade sig som en grå filt över den blå&gula postbuss´n och en efetr en pep vi iväg till sovkupén och kröp frusna, hungriga och eländiga isäng. Jag hade ju min pappas dubbla Fjällrävsovsäck med dun i, så mig gick det ingen nöd på. Men magen knorrade på oss alla och det i sig skapade läten i bussen som går till historien….Det var mörkt, kallt och regnet vräkte ner över oss…stackare…ha ha.
Fram på morgonsidan väcktes vi av sandbilen. Han stannade av och tittade pillimariskt in i bussen och försiktigt undrade hur det var med oss!! Babraba, jag satte mig och startade vidundret, körde glatt efter sandaren och vi stannade till vid affären i Björksele. Där inhandlade grabbarna en..KORVRING och mjölk. Frukost som anstår en gourmand. Det var den godaste körv jag ätit .
I bussen, den gul&blåa gammpostbuss´n som Max Fenders hade haft, satt vi nu, nöjda, varma och helskinnade…på vår väg genom höstlandskapet, solen vräkte ner och livet nattens vedermödor var som bortblåsta.
Vilka minnen!
Den första halkan är förrädisk, kör förståndigt alla!
Krisryggsäcken då undrar ni? Nja, den försvann och kom aldrig fram igen.

….ja, så redovisas en pilotstudie i Göteborg på uppdrag av Hjärt-Lungfonden……jag fortsätter…..har råd att gå på gym och äta nyttigt. Andelen av personer som drabbas av akut hjärtinfarkt sjunker med hög utbildning. Kvinnor med högskoleutbildning löper hela 60 procents lägre risk än lågutbildade kvinnor. De som har ont om pengar äter sämre, rör sig mindre och oroar sig mer. En anmärkningsvärd uppgift är, att antalet infarkter har ökat mest bland lågutbildade kvinnor i åldrarna 35-44 år!!!

Ja, visst är detta oroväckande läsning! MEN jag vill påstå, att en av de STORA orsakerna är EKONOMIN. ”Oroar sig mer”….står det i rapporten! Men tacka tusan för det! Om du inte vet hur du ska klara månaden, HUR ska räkningarna kunna betalas, HUR ska jag få det att gå ihop?? ! Sömnlöshet gör dig sjuk, det vet alla. När pengarna inte räcker till, helt enkelt. Detta torde vara den största bidragande orsaken. ORO som leder till håglöshet, uppgivenhet, orkeslöst masar man sig fram genom dagar, veckor, månader, år, fram.  Äta rätt? Javisst, finns inte pengar, blir det det billigaste på bordet, så enkelt är det. Gå på gym? Njaa, har du inga pengar, går det solklart bort.. Men det kan också handla om att man hellre motionerar på annat sätt. Who knows

Vem som får leva och vem som får dö avgörs alltså av ekonomin. Du behöver inte ligga vaken på nätterna och fundera över obetalda räkningar. Natt efter natt. Vilket hjärta klarar det? I ett system som under avdelningen ”sköt dig själv och skit i andra” får än mer fäste…

När jag var liten åkte vi alltid till Ammarnäs till påsk. Då, fick vi bo hos BlomsterLotta (Berglund) som hade sitt hus en bit upp efter vägen förbi skidbacken. Hennes trädgård var världsberömd. Sonen Albert ( visst var det så han hette..) hade haft med sig växter som definitivt inte var vanliga i Ammarnäs som Lotta skötte varsamt och under berget blommade det sällsynt!
Vi fick bp uppavinn hos henne. Pappa Ejnar var som en son för henne och vår ankomst var alltid tårögd och varm. Hon ville gärna bjuda på allt möjligt och hennes mackor breddes alltid med tummen, vilket gjorde dem särsklit goda för lilla Gun. Jag åkte på mina löparskidor efter vägen ner mot backen, upp och ner, upp och ner, mellan de tumbredda smörgåsarna, hon ville verkligen jag int sku gå borta bena av allt skidåkande! Vid ett tillfälle tog hon mig i sin hand och förde mig in i hennes kammare, tog fram en liten posrlinsask, som hon gav mig. Den här ska du ha lilljänt, som ett litet minne ifrån tant Lotta..! Den var vit med blåa sirliga blommor och små korta utsvängda ben…..hur fin som helst..och den gav hon till mig…! Fast jag erkänner att det var smörgåsarna som fastnat hos mig. Den där lilla korta tummen som bredde ut smöret på brödet….När som helst kan jag förnimma smaken när jag satte tänderna i mackan… När sedan Lotta skulle flytta till Hemmet i Sorsele, var det pappa som fick åka och följa med henne. Ingen annan dög.
Så kommer vi då till Ammarnäs, 50 år senare. Här möts vi av strålande sol, den lilla byn mellan fjäll och vatten, potatisbacke och värme. Vi bjuds på ren och mandelpären, glada människor och nyfödda bäbisar….kramar och skratt….minnen och känslor. Vi är på något sätt hemma. Hemma bland Ammarnäsborna som helt och hållet öppnar famnen för oss. Det är inte svårt att sjunga Ammarnäs i mitt hjärta, tala om den tid när Rickard Renman drev Ammarnäsgården, den tid när Hilding Renman hadd affärn´, den tid som gav mig mina fina minnen. Nu är vi tillbaka, jag och Bo och visst, vi hör även hemma här. På hemvägen stannar vi naturligtvis till hos vännerna Ingrid och Robert i Kraddsele. Där möts vi av ett helt gäng fiskare och natuligtvis värdparet, de alltid glada. Livet är fantastiskt. Många intryck och upplevelser och allt detta beror på det bemötande vi fått, FÅLLKÄ´!
Vi är tårögda, jag och Bo. Med <3 till alla er i denna vackra bygd……

. Jag har förmånen att få sjunga allsång med många länsbor, tja även utsocknes och varje gång är lika fantastiskt rolig! Önskesånger ibland och javisst, jag har ju varit med några år, så det är aldrig några problem egentligen. Sist med en sång från 1954, Fiskarflickans sång..! Känns den igen? Så fort man börjar sjunga är det alltid någon i publiken som nickar igenkännande. Det är just det, igenkännandet! Som med dansen! I min sommarserie Absolut Svenskt, Robban och Kurt har semester och jag har förmånen att göra programmet, vidhåller mina veckogäster samma sak; Det ska kännas igen! Även om man knappt hört låten, så ska man känna igen den….! Det måste vara receptet på en bra låt, eller hur! En refräng som sitter som gjuten och du minns den på en gång! Att det görs många låtar är ingen överdrift, men hur många minns man? När melodin sitter i kroppen och dessutom framkallar minnesbilder kanske, från barndomen, eller något möte som gjorde skillnad.! Att sjunga för kroppen har dessutom nyligen konstaterats i forskningen vara ren och skär hälsa. Men vi som sjungit i alla våra år, vet det ju redan! Vilket välbefinnande som infinner sig…Nåja, som jag haft många tillfällen till musik och sång genom livet, ör ingen hemlighet, men från början, så där i början. Jag lirade bas vilket i min värld är HUVUDINSTRUMENTET, jag hade en Röd Rickenbacker voj voj voj, hängades nere vid knäna! Hur tufft var inte det, spelandes bompobom i låtar som Hey, did you happen to see the most Beautiful girl in the World, Midnight Hour, där Per-Örjan Åhden talat om för mig hur basgången skulle gå, Tack Pösse, du gjorde skillnad i mitt liv! Vi repade i Ordenshuset på Grisbacka och vännerna i Max Fenders ställde upp som läromästare! Vilka tider. Jag, som växt upp under förhållanden som inte hade något alls med kvinnligt/manligt att göra, Rehnmans Mekaniska, eller i folkmun……Ejnars Lapp&Smide….Jag fattade inte varför det alltid var så mycket folk nedanför scenen, ja folk och folk, killar då…hade med mig basen på hotellrummet och satt och repade nätterna igenom, Gud man måste ju lira bra! La Paloma Blanca, Stadens tupp, Gula flygmaskin, Älskling förlåt, Gråt inga tårar, The letter, en salig blandning av det som då var den populära dansmusiken. Som bevisligen håller måtte ännu, Aj aj aj, det bultar och det bankar, Oh Pretty Woman, Dagny kom hit och spill, allt i igenkännandets tecken.
Men jag ska ju bli rockstjärna när jag bli stor, så jag övar mig så ofta jag kan. På scenen förståss..
Hyt allt jag kan ibland…och det är alltid lika roligt….Så återigen tackar jag Gud för min mamma och pappa som gav mig verktygen och deviset; Du jett ju prov…jag kommer dock aldrig att bli lika grym på sång som mamma Mait, hon vababäst…

En arbetsgivare har annonserat sedan i maj om arbetskraft. Tja, jobbet är väl ingen direktörslön direkt och inte heller är man ledig helger, men det är ett hederligt jobb och skall göras! Den som läst hit, förstår att det handlar om vården. Omsorgen om människor, ett jobb som kräver sin man och kvinna. Jovisst, vissa svar har trillat in, men det var till slut ingen som ville ha jobben, det handlade alltså inte bara om ett, utan flera..! Har man ingen hut? Om jag är arbetslös kan inget annat än ett jobb vara, under avdelningen, hur bra som helst! Orsakerna var flera, hade inte lust, nja ville egentligen inte, det var för långt att köra ( 3 mil) m m argument som mer eller mindre upplevdes fabricerade. Upprörd, det är ordet! Vad säger då AF? Visst ska man tacka ja, får man behålla den lilla ersättning man har trots att man nekar jobb?

Jag är upprörd, hääbaåbitihop, skulle min mamma ha sagt. Kan det vara en generationsfråga…men nej, det tror jag inte. Ett arbete är ett arbete, man lever inte på luft och att ha heder och vara stolt över det man gör, hör alltid ihop. Själv vet jag inte alls vad jag ska bli när jag blir stor…

ibland tror jag CUF agerar under avdelningen…..Syns man inte finns man inte…..slänger iväg lite kontroversiella frågor som rör upp.Mest för att få uppmärksamhet! Utan tanke på att det istället får motsatt effekt.  Månggifte, en ickefråga egentligen för mig och många med mig. Avskaffa skolplikten ej heller. Men cannabis….Tja jag minns hur man kände sig när alla vapen hade hittats här i byn efter avslöjandet om det stor odlingen för 12 miljoner, tror jag det var. Det är alltså inte bara bruket som skrämmer.  Nej säger jag bestämt. Eller tokforen, ett ännu bättre ord.

Vi har ett samhälle som mer liknar……….Skit i andra sköt dig själv…… Jag håller med om att vi själva har ett stort ansvar, men detta kan ändå inte vara grunden för solidariteten. Detta rimmar illa i min värld.

Senast igår berättades om den ändå så goda ekonomi landet har och att vi genom olika förfaringssätt ändå skulle kunna förbättra för många. Ett sätt var att sänka skatterna, ett annat att den offentliga sektorn ändå skulle ha muskler att öppna upp plånboken.

Jag gillar inte det skvalpiga vägen skutan går….

Nog kan jag undra över det senaste tilltaget från våra vänner i ungdomsförbundet CUF. Det är enligt min mening nästan i samma grad som när pengarna mellan Vännäs och Umeå försvann till Trollhättan-Göteborg på den tiden Mats Lundgren var kommunalråd i Vännäs…….Det liknar ankskit, sa han i media och jag håller med honom i det. Uttrycket passar även här, några år senare. Ankskit. Cannabis, som nyligen odlats i stor mängd här i byn och gett oss bybor ett annat perspektiv på dofterna. Inte bara det, den känsla av otrygghet var oerhört påfrestande.

Nu ska cannabis bli legalt, enligt CUF. Jag säger stopp och belägg. Det här går inte. Vem vill ha det så här? Ingen partimedlem som jag känner vill stöta ungdomsförbundets stämmobeslut. Är det inte månggifte eller avskaffandet av skolplikten så är det nåt annat "tok" och nu detta……Ja, det räcker väl att vi på alla sätt måste räta upp tex försäkringen…Hur kan det vara OK att man ska gå från hus och hem om man blir sjuk långvarigt, eller t o m sjukpensionär…..Är det verkligen OK att vi ska ha ett system som gör att höginkomsttagare har lika stort avdrag som en som knappt överlever på sin ynkliga lön..? Det är i min värld orättvisor som vi måste komma tillrätta med. Visst, man får tjäna pengar, tacka för det, men för den som lever på gränsen till bråddjupet och balanserar på överflödet….några hundralappar t o m i bästa fall varje månad när räkningarna tagit sitt………

Nää, jag vet inte vart vi är på väg…..för mig är det inte OK i vart fall……Sköt dig själv och skit i andra….den mentaliteten trycker jag absolut inte på gillaknappen för.

Nää, nu får det bli andra bullar……

….detta stod att läsa i en insändare av dåvarande infrastrukturminister Åsa Torstensson torsdagen den 26 juli 2007!  Så här avslutas hennes artikel: …Ett starkt och kraftfullt Sverige förutsätter ett engagemang och en delaktighet från alla landets delar. En utbyggd IT-infrastruktur i hela landet är en förutsättning för detta och den utredare som regeringen idag beslutar om har som utgångspunkt att alla orter och en klart övervägande del av landsbygden skall ha tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet vid utgången en 2013 ……Ja, just det läs detta…EN KLART ÖVERVÄGANDE DEL AV LANDSBYGDEN:…..

Redan här måste man ju dra åt sig öronen…vi åker till månen med en raket…som nRoger Johansson alltid uttryckte….men vi ska inte kunna kommunicera med varandra, trots att tekniken finns. Här hör vi hur den ansvarige hela tiden anger kostnader och bärighet, men jag säger bara, det är inte OK. Jag förlikar mig absolut inte med ….Sköt-dig-själv-och -skit-i-andra mentaliteten. Idag alldeles åt skogen för mycket av den varan. ..För oss boende utanför 40-skyltarna är infrastrukturen tillsammans med arbetet, det allra viktigaste. En farbar väg..( 353:an härifrån till Lycksele duktigt undantaget, det finns inga ord för HUR dålig den är, åk hellre över Långsele eller Nyliden-söderutåttByssträsk) och uppkoppling värd namnet är vad vi ska ha. Jag är döless på att höra alla skylla på än den ena myndigheten efter den andra, hit och dit och det leder ingen vart. Nej, här ska staten peka med hela handen. Jag får hurven varje gång jag hör diskussionerna om vem som ska och vem som inte ska……huvva. Visserligen är det nu några månader kvar på detta nådens år 2013, så än finns det tid, men jag undrar jag……

Visst är det märkligt att man ska kämpa hela tiden? För rätten att bo var man vill? jag blir så jäkla less ( och nu svärde jag också…)

åsså var det ju det där med hur man mår egentligen, socialt, mentalt, kroppsligen….tja allt hör ju ihop, vi har ju bara en kropp. Att du själv tänker positivt och bestämmer dig, har inverkan, det är ingen hemlighet, det vet vi. Men hur får man folk att börja röra på sig? Trots övervikt, trots läkarens recept, trots att man vet, att riskzonen är hur nära som helst…..

Jag träffade en engagerad hälsoutvecklare häromdagen. VI hade seminarium om brankonventionen. En av hennes stora utmaningar var,…….alla vet detta, men kommer ändå inte igång, hur gör man…..vad krävs för att motionen ska ingå i dagsvanan, som maten, vilan, jobbet….!

Även om man känner sig lite tveksam, eller att latmasken griper tag i ena benet och hänger sig kvar, även om det är lite gråmulet ute, ena skon har börjat gå sönder, jagskulleju vljasedetdärTVprogrammetsombörjaromenhalvtimme,….ja allt ,även om och du ändå går ut! Frisk luft, hjärtat börjar pumpa lite extra, himmelen bjuder på ett makalöst färgspel, älgspåren visar att de nyligen gått över vägen, renhopen glor förvånat på dig och springer fortare än du in i skogen, svetten tränger fram och dina muskler svarar på stegen. Yes, du är på gång….

Eller så har du fått på dig skidorna! Jag tillhör de som inte lägger timtal på vallningen. Uppväxt med sportaffär och min superpappa, som tack och lov gömt en hel del gamvalla i en stor plåtlåda, jag vet inte om det var för att man skulle göra utgrävningar om 1000 år och hitta vallorna, men det var jag som fann dem i alla fall! Halleluja, Lindgrens ettan, kall svart valla för -10 ca, grön SWIX, Rhode, tja många skatter att lägga på under fästet!  Det är precis det jag gör, kollar temperaturen och läser på vallburken ( med viss vånda, då jag tillhör gruppen FÖRKORTAARMAR, nuförtiden) och sen stryker jag ut och jämnar ut med handflatan!!!

Det behöver inte vara märkvärdigt. Men skidåkning är en av de rörelser som du använder flest muskelgrupper. Tänk alldeles Gratis!! Naturupplevelsen är gratis! Konditionen som efter ett par veckor bara blir bättre och bättre, leder till kroppens välbefinnande! Efter turen dusch, jag har bastu hemma, fanns i huset från -64, och en känsla som inte går att beskriva! Du kan äta vad du vill också. Riktig mat, godis, gofika alt i måttliga mängder, men ändå!  Vi har fått gåvan vår egen kropp och ansvaret är att förvalta denna.

Vill du hänga med mig, jag vallar gärna……<3