Björntoppen 10 poäng!

Av , , 1 kommentar 37

P1280733

1 kommentar

Förändringens vind

Av , , Bli först att kommentera 47

nyast

Kände mig gammal grå och trött och bestämde mig för att göra nåt drastiskt och väcka livsandarna igen. Ett frisörbesök senare och med en något lättare plånbok kändes det redan kuligare att existera. Trots snö och kyla som inte vill släppa sitt grepp här. Men jag är visst i gott sällskap:)

Bli först att kommentera

Tvära kast….

Av , , Bli först att kommentera 37

_1210124

Från att för bara någon dag sedan vara full vinter här kom våren under natten med ilfart. I en märklig kombination av strålande sol, några plusgrader och nordvästliga vindar som gränsar till storm. Eller rättare sagt – jag blåste nyss omkull ute på sjön vilket säjer en del om vindstyrkan. Då har jag ju ändå minskat en del i vikt och tar inte lika mycket vind längre. :)

På sjön har det varit några decimeter skare på nästan metertjock is i flera månader. Nu på morgonen är det plötsligt vattensörja och jag fick ta fart och plöja mig fram med skotern för att inte bli stående.

Det är helt i sin ordning att våren kommer ikapp. Men jag blev lite paff att det skedde så tvärt. Toppen att ovanlagret  tinar ner så det får bli ”salsgolv” av isen. Brukar vara en fin tid för fiske innan isen blir osäker och börjar ge med sig.

Bilden är från fjolåret en bra bit längre fram i processen då lommen installerat sig och sin hulda maka. Vi går en härlig tid till mötes. Till dig som ska ut på isarna – ta det ändå försiktigt vid inlopp/utlopp, uddar och ställen som ser mörka ut.

Bli först att kommentera

De röda

Av , , Bli först att kommentera 33

rodings

Här är det full vinter i naturen. Men en och annan vårfågel finner sin väg hit ändå och ser lite bekymrade ut där de sitter i lä och väntar på bättre tider. Fisket har inte varit på topp denna vårvinter enligt våra fiskande gäster som provat lyckan lite överallt. Själv får jag en och annan och det känns lika lyxigt varje gång  att kunna hämta sin lunch ett stenkast härifrån. Men våra säsongströtta hjärnor kan nog behöva alla essentiella fettsyror som går att fånga. Den här rödingen beredde mig stor glädje en majdag förra våren.

Idag håller vi i hatten i hårdblåsten, dricker förmiddagskaffe och för egen del längtar jag förstås ut med mina vänner kameran och fiskespöet. Kanske  jag får sällskap på fjället av R om det lugnar sig med blåsten. Ha en fin dag alla!

Bli först att kommentera

Pensionären som kom av sig.

Av , , 1 kommentar 30

oveflyg

Detta datum för 7 år sedan gick R i pension. Vi var då precis i slutskedet av förhandlingarna kring köpet av Sandviken. Den pinfärske pensionären hann dock ej uppleva många dagar/timmar av pensionstiden innan det brakade loss med arbete på allvar. Ingen nedtrappning men väl en upptrappning som hette duga och som ökat år från år. NU är han nybesiktigad och har fått mvg av farbror doktorn.

Men visst är det slitsamt så det heter duga. Av hans ”högtflygande” gummibåtsplaner har det inte blivit något av sedan vi landade här. Hans tid går mestadels åt till att laga fixa och dona något på anläggningen eller hjälpa gäster med diverse reparationer eller sakletning.  Minns  sommaren 2009 när han flög som mest i Gauto och hans gamle far satt på bryggan och önskade att han kunde följa med i farkosten.

Tiden går och R går och går även om han numera förenklat tillvaro genom att använda fyrhjulingen här på området. Såhär i säsongsavslut lutar vi lite båda två och ser fram emot någon vecka av lugn och återhämtning innan sommarsäsongen kommer igång. Snart får vi fara ut på våra kvällsturer för att titta på tjäderhönorna och andra återvändare till trakten. En av vårens höjdpunkter.

Överst på min önskelista för mig själv och för pensionären som kom av sig står hälsa krafter och en fin senvår. Och han ska få tid eller kunna ta sig tid att göra roliga saker för egen del.

flygpremiär 007 (1)

 

stjarnorna

Kanske dags att återuppta dansbandskarriären? Ikväll tänds stjärnorna igen…

robsspann

Hundspannstiden  längtar han tillbaka till ibland

tindran

Barnbarnen står hans hjärta nära men finns på för långt fysiskt avstånd.

flygs

 

gauto

Våra härliga familepåskar kan vi sakna ibland!

oss

Såhär såg vi ut våren 2010. Innan Sandviken.

 

1 kommentar

Gammal kärlek. Gunnel och storharren

Av , , 1 kommentar 24

pirken (1)

 

Gammal kärlek rostar inte brukar man ju säja. Det kan mycket väl stämma. Somligt får ännu hjärtats strängar att vibrera. Jag minns när jag stod inne på Domeijs lanthandel i början av 1970-talet och begrundade fiskegrejerna. De hade några fina balanspirkar och blänken. Och så den här älsklingen. Jag minns liksom igår hur jag valde den med omsorg och hur den under otaliga vårvintermorgnar liksom dansade över den rena grusbottnen på Varebäcksgrundet dekorerad med spänstig metmask sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Det var kanske 30 cm vatten under vårisen. Pirken dinglade i sin rev från en liten trästicka som låg an och balanserade mellan tummen och pekfingret känslig för att uppfatta minsta rörelse. Jag låg där framstupa och kikmetade. Det var i liggunderlagens morgon. Den vita stickemössan med brun muddkant var på, likaså den lilarutiga anoraken, jeansen och långkalsongerna och seglarstövlarna. Jag minns aldrig att jag frös.

Jag hade i färskt minne sommarens turer med utter eller släplina över och kring just detta grund. Hur man kände hur det liksom knakade när de största harrarna nästan fastnade på den lila röda eller vita flugan. Alltid flugan som var längst bort från båten. Och nästan alltid just när man vände uttern eller höll linan slak under vattnet. Ibland lyckades man fånga någon och stoltsera med för mamma och pappa som skröt över sin tappra fiskardotter.

Det handlade om samma harrar på sommaren och vintern. Grå, silvriga, starka och med den lila mäktiga ryggfenan som sitt bedövande vackra signum. Jag glömmer aldrig dagen, stunden, sekunderna som etsat sig fast i mitt minne – där jag ligger med nästippen någon centimeter från vattenytan. Det är alldeles ljust under isen. Den grafitgrå lilla pirken med kopparprickarna dansar stax under iskanten. Den guldgula grovkorniga sanden ligger ren och glittrande på den böljande botten och mina sommarfötter minns hur det känns att vada ut och känna den mellan tårna.

Plötsligt, som från ingenstans, uppenbarar den sig som en skugga en vålnad och fyller nästan ut hela mitt synfält där i borrhålet. Jag vågar knappt andas, börjar fumla lite med reven men darrar så enträget jag nånsin kan för att locka den att hugga. Den står alldeles stilla och iakttar, granskar och liksom värderar om detta är något värt att smaka på. Strömmen tar för ett ögonblick med sig mask och krok under iskanten och den stora harren försvinner plötsligt. Mitt hjärta bultar hårt och jag vågar inte röra mig, än mindre andas. Är stunden förbi? Besvikelsen bränner bakom ögonlocken.

Men så händer det. I en kaskad av guldgula sandkorn och i ett mirakulöst ögonblick kommer den tillbaka och hugger. På mindre än en sekund ligger den där på isen och slår häftigt med stjärten. Jag hinner inte tänka. Ser mig omkring efter någon att dela min lycka med, men det är bara jag, solen och selet som jag älskar. Jag sparkar försiktigt över råken där isen ser blå och farlig ut och vidare på vårskaren hem för att visa min fina fångst.

Jag tänker på den då och då – än idag. När jag passerar Vindelgransele eller när jag är nere vid stranden och fotograferar. Nuförtiden är jag ju aldrig där och fiskar. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att storharrens ättlingar lever och frodas där i Vindelälvens klara vatten. Och jag vet – att en dag kommer jag tillbaka. Kanske med den här kära lilla klenoden som idag väckte så många minnen när den fick chansen – denna gång på röding- och gjorde mig lycklig åter igen.

1 kommentar

Som med livet….

Av , , Bli först att kommentera 36

livet

 

En vårvinterbild från ifjol. Som med livet, rosenrött, himmelsblått, lurvigt och grått, med sorgkant eller glitter. Allt på en och samma bild. Och en vind som blåser vart den vill. Vi får bara finnas som små marionetter mitt i allt detta storslagna.

Bli först att kommentera

Kära Pappa

Av , , Bli först att kommentera 37

papp (1)

Kära pappa!

Vi saknade dig på mammas kalas. Du skulle ha varit med, för vilken dag det blev. Eller du kanske var där och såg och framför allt hörde oss? Det lät precis som vanligt när vi kommer tillsammans. Vi pratade i munnen på varandra skrattade skojade och pratade gamla minnen. Och fikade förstås. Du skulle garanterat ha gillat min smörgåstårta, och Sonias bullar och kakor, tårtorna och så Den underbara älgsteken hos Sixten och Anna.

Mamma var förstås strålande som vanligt, men hon har blivit så liten och tunn. Lite mer allvarsam men så glad över oss, över alla blommor, hälsningar och telefonsamtal. En dag att minnas. Hon ville att vi tillsammans skulle lyssna på sången ”Mitt rika liv”. Det kändes så fint. Jag är så innerligt glad att jag åkte hit. Alltid vemodigt att skiljas åt och åka hemåt. Det ligger ju i sakens natur att antalet födelsedagar tillsammans krymper.

Nu har jag fotat av en massa fina gamla svartvita bilder från händelser från förr ur ditt gamla svarta kartongalbum. Du ska få se sedan. Snart kör jag hemåt och uppåt längs älven där forsarna river för fullt i Vindelälven. Lite som livet med dess uppbrott. Tänker som vanligt på dig, på livet, på farfar och gamla minnen när jag passerar. Har fått mycket inspiration att skriva. Hittade den här fina bilden på dig. Du var en riktig snygging och jag tror att mamma längtar efter dig. Jag skriver snart igen.

Kram Gunnel

Bli först att kommentera

Tillbakablick till tonerna av en gammal tramporgel

Av , , Bli först att kommentera 35

barnens

 

Passerade tramporgeln på min väg att avsluta arbetsdagen…

Plötsligt befann jag mig i klassrummet i den gamla skolan i Vindelgransele. Jag hörde med ens bruset från skolans gamla tramporgel och såg fröken Ingeborg sitta där i sin gröna crimpleneklänning där stålfjädrarna från korseletten framträdde tydligt vid skulderbladen. Vi barn stod i en halvcirkel bakom henne och sjöng. Just för dagen var jag den utvalda att vända blad i koralboken åt henne.

Framför svarta tavlan som var grön hängde planscherna. Jag kan höra fröken med inlevelse berätta de bibliska påskhistorierna och lära oss de gamla psalmerna – Se vi gå upp till Jerusalem…. Och så den som var påskpsalmen framför andra: Jesus för världen givit sitt liv. Våra barnaröster steg klara mot klotlamporna i det brunfernissade taket i vårt klassrum. Vi lyssnade och sjöng med allvar och förundran.

När påsken var till ända fick vi barn bära tillbaka planscherna till lärarrummet och hänga tillbaka dem på ställningen bland alla de andra planscherna där årstiderna, skördetiderna och livets stora mysterier var representerade. Allt som barn av den tiden behövde lära sig.

Det doftade starkt av stencileringsvätska. På hyllorna stod burkarna med diverse mysterier inlagda i kloroform. Och på stativet skymtade planschen där blåsippan ute i backarna står. En blomma som ingen av oss barn hade sett i verkligheten. I den växtzon och verklighet som enbart erbjöd tussilago viol och kabbeleka. En bit in i juni.

Jag satte mig förstås vid min gamla orgel ikväll och spelade de gamla psalmerna i den sista flyende påskkänslan. Kände mig föranledd att påminna mig själv om påskens ursprungliga betydelse. Bälgen läckte i samma takt som jag trampade och ungefär likadant lät min förkylda stämma. Men jag blev ändå påmind, och kände mig älskad för just den jag är.

Det kändes fint rätt och högtidligt på något sätt. Även fast jag var omgiven av berget av tomma kartonger från helgens butikshandel. Mammons skördar.

Men utanför fönstren glittrade Guds fria natur och fjällvärlden i all sin strålande prakt. Och här får jag leva i fred och frihet fylld av tacksamhet.

Men jag inser att min orgel och jag måste gå skilda vägar. Den här har tjänat ut sin rätt. Kvar finns förstås alternativet att skaffa en ny gammal vän, med klaffar pedaler och mystiska benämningar. En nygammal trotjänare med en spännande historia som fortsätter att brusa min historia, min barnatro och tjänar som Gunnels Gym även i den framtid som krymper.

Vet du någon fungerande tramporgel som bara står där och väntar på mig, så säg till? Är den vacker så är det förstås en bonus. Och finns en snurrpall dessutom till så är saken klar.

 

Bli först att kommentera

Det fina i kråksången

Av , , 1 kommentar 30

P1200292

 

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

1 kommentar