Mina klasskamrater – Om framtiden

Av , , Bli först att kommentera 12

blogg 026

Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.

Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott mer än 40 år efteråt.
Det varierar en hel i vilka intressen man angivit och vad man tyckte om i skolan, men det verkar ha funnits en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan stod en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen var frekvent förekommande önskningar.
För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen. Samband oklart)
De flesta trakterade ett eller flera instrument som piano orgel och gitarr. En hade dock skrivit radio…
Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.
Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ”Sven Hedlund” i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan. Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.
Hur det har gått för alla de andra tjejerna vet jag knappt men åtminstone ett par stycken blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera av Svenne Hedlund nu uppnått den ålder att han bör matcha den röst vi hörde i telefonluren.
Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.
Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 50år sedan.
Bli först att kommentera

Och tiden allt fördriver….

Av , , Bli först att kommentera 23

skolavslut

Det är skolavslutningstider och det här gamla mammahjärtat blir så där genomskinligt och saltvattenstinnt. Mina älskade barnbarn börjar vara i skolåldern och jag skulle ge bra mycket för att få vara på plats med dem och köpa skolavslutningsglass.

I bakgrunden här hemma hörs The Real Group sjunga Den blomstertid nu kommer, och minnesbanken sköljs över av minnen av finklänningar vita skor, rosetter och foton. Åren blir liksom bortsuddade. Inte mycket minnen från min egen barndom men desto fler från mina älskade barns. Daniel,Sandra,Isabelle och Alexander

Från min egen barndoms skolavslutningar i Vindelgransele minns jag endast den årliga Tophaten. Mamma bjöd på en glasstrut, där vi finklädda promenerade hemåt, dagen till ära och sommarlovet låg evighetslångt och löftesrikt framför. Så går livet…..

Tänker på när mina egna barn var i skolåldern. Känner känslan att promenera bort till Tegs kyrka i finklackeskor. Oftast styrande en barnvagn och med äppelblomsbuketter i vått hushållspapper till de älskade små som kämpat ännu ett läsår. Längs vägen slösar syrenerna med sin doft och sina färger. Efteråt ska vi köpa bakelser och fika på en filt på gräsmattan. Vår egen lilla tradition.

Stoltheten i att sitta där i kyrkbänken och försöka få syn på dem där framme. Ofta något litet busigt och svettigt småsyskon att hålla reda på. En barnvagn i gången. Alla dessa stolta föräldrar. Ljudet från fotoblixtarna och så småningom filmkamerornas surrande.

Och så känslan…när kyrkorgeln brusar som livet självt och man får klämma i med de älskade psalmerna. Ni vet, känslan då det snörs ihop i bröstet av sommarfröjd och rörelse. Ett avstamp in i ännu en sommar med sand förhoppningar och ballerinakex. Ja, jag vet att du känner igen dig i somligt.

Så hör jag strofen i psalmen: Och tiden allt fördriver…
Jag blir tvungen att googla och se på ordets innebörd: Jaga bort, köra ut, avhysa. Ja just – så funkar tiden. Därför blir våra minnen så viktiga. Våra bilder våra sånger och våra berättelser.

Håll dina minnen hårt, vårda dem och dela med dig av dem. För minnena är allt vi har kvar när tiden har gått.

Bli först att kommentera

Den sakta maken…

Av , , 2 kommentarer 24

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!
Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den ”sakta maken” saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

…..Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….

2 kommentarer

Simskola i vårflod

Av , , Bli först att kommentera 18

Försommarminnen

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola.
Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.

Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.

Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.

Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel och en handduk.

Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 12-14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.

Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.

Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

Bli först att kommentera

Minnen från mammas kök

Av , , Bli först att kommentera 17

lilljag

Testade en ny, riktigt god rätt till middag nyligen. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halloumiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök – igen. Det är ost i görningen. Råvaran, mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken.

Jag kan höra det rytmiska ljudet när de vassa strålarna träffar bottnen i hinken som mamma har fastklämd mellan sina knän. Hon lutar huvudet med den brokiga hilkan mot kons buktande rödbruna sida. Själv sitter jag på en liten trebent pall och håller i korompan under morgonmjölkningen. Mitt allra första jobb.

När hon mjölkat klart hälls den ljumma skummiga mjölken genom silfiltret ned i den stora mjölkkrukan. Katten sitter på helspänn och väntar på att få smaska i sig silfiltret. Därefter bärs mjölkhinkarna till bäcken för att kylas. Men inte denna dag.

Den största grytan står snart på spisen full med mjölk. Det är nästan som ett mirakel att följa processen när löpen tillsätts och slutligen ostmassan hälls upp i sina formar för att pressas i durkslaget.

Kaffepannan visslar från spisen och signalerar att det äntligen är dags för provsmakning av den ljumma och ännu lite formbara osten. Något ljuvligare har jag svårt att tänka mig än den vita kaffeosten naturell. Det överträffas endast av osten när den legat i det sockrade kaffet och antagit en seg och halvsmält form. Mmmm

Borta på spisen fortsätter nu den sockrade vasslan att koka för att reduceras tills dess att endast den ljuva kolafärgade misseruppan eller missun som vi också kallade den återstår där i grytans botten. Ett slags messmör som bäst avnjutes på en stor bit hårt tunnbröd.

Då och där hade jag ingen aning om att det samtidigt, någonstans på en ö som heter Cypern kanske satt en liten flicka som iakttog och följde sin mammas hantverk i att framställa Halloumiost från gården.

Bli först att kommentera

Ett gammalt herbarium

Av , , Bli först att kommentera 18

växtHittade ett gammalt herbarium på loppis en gång och vid åsynen vill jag dröja mig kvar lite i minnet från min egen skoltid då vi gav oss ut i skog och mark för att lära oss om växterna. Det var i småskolan 1967. Fröken eller ”Fru Holm” som vi också kallade henne, radade upp oss på led, två och två och så begav vi oss ut i omgivningen kring skolan som ligger vackert på en holme i Vindelälven.

De lektionerna lärde jag mig många saker: Att gran har korta barr och tall har långa. Blomnamnen minns jag än idag. Kråkvicka, backtrav, rölleka, höstfibbla, smörblomma och många fler. Vi fick samla växter, pressa och torka några av dem och rita eller skriva om dem. Kabblekan berättade fröken om – man fick inte gå barfota förrän kabblekan blommade, vilket skapade en del huvudbry hos mig – jag hade aldrig sett skymten av en kabbleka i hembyn, och HUR skulle man då veta när man skulle få ta av skorna…

Tänk om man hade kunnat glutta tillbaka i tiden och se det där lilla sällskapet på sina vandringar på de där gröna ängarna som omgav skolan, med fröken i spetsen. Just  nu kommer jag att tänka på mina gamla skolpärmar där en del av detta finns dokumenterat. Tack mamma för att du inte slängde dem. Det blir till att ta fram och titta tror jag bestämt……

Bli först att kommentera

100 sommardagar

Av , , Bli först att kommentera 18

6

 

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ända tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra!

Diktat av Alf Henriksson

Bli först att kommentera

Av någon anledning kom vi in på fiske….

Av , , Bli först att kommentera 16

farfar

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden – så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.

Själv skulle jag sätta mig väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sig fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.

Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.

”Av någon anledning kom vi in på fiske”  Den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har sedan dess blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven var full av fisk.

Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.

Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.

Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mig en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen  historia.

För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.

Dela med dig, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.

Bli först att kommentera

Flottarkärlek

Av , , Bli först att kommentera 18

papsibat

 

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Bli först att kommentera

Hälsning till dig

Av , , Bli först att kommentera 19

hjortron

Det växer och gror överallt, nästan så att man kan höra en knopp brista eller ett blad veckla ut sig. Så fort snön smälter – ja ibland redan innan. Jag är alltid full av förundran inför växtkraften i ett frö. Tusensköna eller maskros, björk människa eller djur gör detsamma. Förundran är lika stor.

Hur vet ett frö vad som är upp och ner? Att man ska skjuta rötter nedåt och sträva uppåt mot ljuset? Växa rakt eller slingrigt beroende på art. Ska man få gul tofs, bli lurvig, få åtta ben eller få tåligt näver eller skrovlig bark? Bli något ätbart? Hur vet ett frö – så litet att det nästan är osynligt – vad det ska bli när det blir stort? Vad som är förutbestämt.

Ett frö behöver ej fundera på att omvandla sig till något det inte är – utan kan vara trofast mot den ursprungliga planen och helt enkelt låta sig vattnas av regnet, färdas med vinden, rotas i myllan eller växa i sin livmoder. Och låta det korta livet hända.
Tänk – ett oansenligt, mystiskt litet skräp som blir något fantastiskt och bär gener till framtidens generationer i sitt DNA.

Tänk om man skulle ta och göra som det lilla fröet. Sluta att grubbla så mycket på vad man ska bli, när var och hur. Och istället bara se vart man landar, ta en klunk vatten och sikta mot ljuset. Låta livet och möjligheterna forma. Visst kan man bli lite skev och skamfilad på vägen upp – särskilt om det inte varit optimal växtplats.

Men förutsättningarna finns att vi alla kan bli stora starka och fantastiska mirakel. Vi har det i oss. Oavsett om vi är maskrosor eller människor.

Se dig bara omkring min vän

Bli först att kommentera