Knepkorvsjublieum

Av , , 2 kommentarer 25

ravens

14 år idag har det gått sedan vi träffades och slog våra påsar ihop. Två knepkorvar i kubik, halvgamla begagnade och med helt olika sätt att angripa livet. Alla dagar är inte solsken men vi är ett prima team i det gemensamma arbetet. Vi bor och lever på jobbet och är varandras chef/underhuggare.  Skinntjockleken på näsorna har förändrats dessa år. Jag har fått mer och han har fått mindre:) Kanske vi har gjort varandra liiite bättre. Vi jobbar 52 helger per år och nästan alla vardagar. Ihop. Det kräver sin man /kvinna. Men vi slår väl till med ett stort GRATTIS till oss!

2 kommentarer

Sportlovstider

Av , , Bli först att kommentera 22

fjäll36

Vårt besök i Jokkmokk åtföljdes inte bara av fina minnen utan även av diverse snuvor och hostor. Så vi är lite glåmiga och grå för närvarande, men förr än vi anar piggnar vi till och  ämnar göra även den här högsäsongsperioden så bra som möjligt för kunder gäster och besökande vänner.  Dagarna blir allt ljusare och solen gnistrar i den vita snön . Nu börjar sportlovstider, först norska sportlov och därefter svenska. Den här bilden är tagen en senvår. Den där tiden när det är lätt att köra överallt och folk färdas vida omkring och gräver snögrottor att avnjuta de fina dagarna i. Den femte årstiden. Vi hoppas även hinna få njuta lite själva av denna vårvinter. Jag kniper ju åt mig mina gryningsfisken förstås – som vanligt. Det som är själva toppingen på det ljuva livet här uppe i hörnet. Så samlar jag kraft att möta arbetsdagen med glädje. Nu blir det spännande att se hur det går, om det finns några seriösa vykortsspekulanter!

 

Bli först att kommentera

Vykortsförsäljning

Av , , 2 kommentarer 22

vlcsnap-2019-01-28-13h11m26s166

Så går åren och tiden fortare än man anar. Minns den där januaridagen när jag såg flygbilden av Sandvikens Fjällgård för första gången. En plats jag aldrig besökt men det uppstod kärlek vid första ögonkastet och efter många turer bröt vi upp från Umeå och  begav oss norrut mot en  spännande framtid. Varje morgon har jag vaknat här med  förundran och glädje att vara leva och bo mitt i denna fantastiska miljö. Vår ursprungliga plan att i minst 5 och mest 10 år verka, utveckla och njuta av denna plats kommer vi att hålla oss till. Nu har vi lagt ut Sandvikens Fjällgård till försäljning hos fastighetsmäklare. Blandade känslor men det känns ändå rätt.

2 kommentarer

Medarbetarsamtal i vykortet

Av , , Bli först att kommentera 18

En sådan här intensiv arbetsdag när snuvan gör sig påmind  så känns det behövligt med ett medarbetarsamtal. Min lyssnare har bruna kloka ögon, vita morrhår på överläppen och säjer inte mycket men lägger empatiskt sitt lena tunga huvud i mitt knä och slickar mig lite på handen. Värmen han utstrålar ger mer kraft och mod än aldrig så kloka människoråd och utvecklingsplaner. Vi vecklar istället in oss i fleecefilten och ger varandra lite ordlös kärlek  och medhundsklighet innan livet rullar vidare

Bli först att kommentera

Barndomsminnen på längden och tvären

Av , , Bli först att kommentera 22

P1150851

Skidsäsongen får mig att minnas ännu ett par saker från förr, som t ex störtloppet utför Flakaberget! Brorsan och hans kompisar var riktiga våghalsar i mina ögon, när de med dödsförakt justerade kabelbindningarna, innan de nedhukade tog fart ned längs det vältrampade spåret i bästa backhopparstil. En fräsande sladd avslutade åket, just nedanför ”göningskasa” strax bakom våran lagård.

Själv åkte jag lite stillsamt utför på en gammal masonitskiva en bit därifrån i en något mindre backe nämligen slänten ned mot slaskdiket. Killarna hade också spårat ett spår runt berget där det tävlades och slogs rekord på rekord. Lite senare fick byn sitt elljusspår och Korpenbrevlådan kom upp.

Flera av mina kompisar kom från familjer med stort skidintresse, och de tränade och åkte snabbare än vinden i motsats till mig. Åsa, Ulla och Ingegerd från Bjurås var duktiga skidåkare all tre och coachades av sin spänstiga pappa Tore. Min kompis Laila var också duktig, och hennes pappa Allan var en av byns entusiaster gällande skidåkning.

Jag brukade hänga på systrarna Lilian och Barbro ibland, men de var både äldre, snabbare och bättre än mig, och hade det inte varit för min mörkerrädsla, så hade jag nog ohjälpligt kommit på efterkälken.

En vinterdag i början av 70-talet fick jag följa pappa till Lycksele där han tog med mig till Haraldssons sportaffär för en överraskning. Där fick jag köpa ett par citrongula underbart fina längdskidor med rottefälla, vita mjuka skinnpjäxor med en smal röd kant och nya skidstavar. Jag minns inte ens att jag hade tjatat och önskat mig dem, men jag antar att pappa såg att de ärvda handmålade hemtjärade Edsbyns med obefintliga brätten var mogna för majbrasan. Den dagen var jag så glad att det kändes som sockerdricka i hela kroppen. När vi kom hem vallade pappa mina nya skidor och jag skyndade mig genast ut för ett provåk.

Denna vinter åkte jag elljusspåret många gånger och lade varje gång en lapp i Korpenbrevlådan. Det var någon form av pris eller bonussystem till de allra flitigaste, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Vi åkte även buss en dag från byaskolan till en skidtävling på Furuvik i Lycksele. Då gick jag i femman. Där pratade vi med några killar. Bland annat minns jag en riktig snygging som hette Åke Moren. Häromåret såg jag honom i Vk i ett reportage från Lycksele. Han har förmodligen ingen aning om att han finns kvar i ett litet minnesfragment från 1970 hos en jänta från Vindelgransele.

Samma vinter åkte jag även Domänloppet i Björksele, tog guldmedalj i min klass och gjorde skidhistoria. Att jag var den enda som ställde upp i min klass, låter vi vara osagt…. Svenska Skidspelen i Lycksele minns jag också som en stor händelse. Alla dessa tusentals människor, och så storåkarna – stjärnorna. Jag minns att jag nuddade vid Sven-Åke Lundbäcks armbåge när han gick förbi. Det var stort. Riktigt stort.

Denna skidsportsspäckade vinter åkte vi även buss till Tjamstan i Malå från skolan för utförsåkning för en dag. Med kabelbindningar och plättlaggar….. Jag med min höjdskräck minns paniken inför liftåkandet, och ångesten som gastkramade mig när jag inte vågade kliva av liften där uppe, och i panik slängde mig av i sista sekunden. Detta enda mardrömsåk hasade jag mig ned på rumpan. Först de sista 50 metrarna plogade jag mig ned den sista flacka biten, fram till ryggsäcken, chokladtermosen och tryggheten

Bli först att kommentera

Snabbspolning och tillbakablick

Av , , Bli först att kommentera 19

leeoaNu och då tackar jag mig själv för  den dokumentation av livet jag gjort de senaste ca 10 åren. Främst för allt jag skrivit sedan vi flyttade hit. Livet går ju som bekant i 100 knyck och veckorna flyter ihop med varandra. Ibland försjunker jag i att läsa något ur det gångna. T ex februari 2012. Blir påmind om allt jobbigt roligt dråpligt och ljuvligt vi fått vara med om. Mycket som varit strävsamt och så mycket vi faktiskt åstadkommit under våra år här. Har högläsning för R och vi ömsom skrattar högt och ömsom tittar på varandra med blanka ögon.

Och allt fortare rullar livet. Veckans ledigdag är redan slut. Räven smyger utanför knuten och kvicksilvret sjunker lite väl djupt. Hoppas på lite mildare väder, mera sol och fler fina dagar här i vykortet. Nu blir det dagsfärsk röding till middag.

Bli först att kommentera

Farfars fjällröding

Av , , 2 kommentarer 21

fjallrod+

Idag piskar snövinden iskalla nålstick i kinderna så förutom dagens träningspass – att skotta av bron – stannar jag inomhus. Dax att städa i mitt vitrinskåp och putsa mina ”grönsaker”. Samlar kraft och tittar lite extra kärleksfullt på min fina skatt – Farfars fina fjällröding – som jag fick av min kusin Åke på min 50-årsdag

Jag minns hur jag som barn stod i farfars finrum vid det stora skrivbordet och tittade på den, följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Nu och då genom uppväxten och livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallade den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, i vars vadmalsknä jag som barn ofta satt efter middagen. Han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla sverigekuvert och som en försommarkväll lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten när jag var 8 år.

Han som retsamt rufsade om mina trasliga hårflätor och kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”: Tripp trapp trull, ingalunda lurv. Harta kvarta kvinta get´n böcken skörv!

Nu är rödingen min och rankas definitivt till en av mina finaste ägodelar. Den har fått hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

Det känns som att den är hemma här – i sin naturliga miljö. Tack kusin Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”.

2 kommentarer

Syraks vishet

Av , , 1 kommentar 19

Tänk så många fina mejl brev, vänner och nya bekantskaper som kommit ur bloggandet och andra sociala medier de senaste 10 åren. En av dem är Kerstin från Umeå. Så mycket uppmuntran och fina ord och tankar hon delat med sig av under dessa år är helt fantastiskt. Fastän vi aldrig har träffats i verkliga livet så räknar jag henne som en fin vän. Hon har ett försprång i år och livserfarenhet. Hittade här ett visdomsord som hon skickade mig 2011. Det är bara för bra för att inte delas igen. Ur Syraks vishet:

Neka dig inte en glad dag och försaka inte ett oskyldigt nöje. Minns att döden inte ger uppskov, men tiden som dödsriket fastställer, känner du inte. Gör gott mot din vän innan du dör. Ge och ta och njut av livet.

1 kommentar

Tankesortering

Av , , Bli först att kommentera 18

Att sortera bland sina tankar kan vara nödvändigt emellanåt, speciellt när man är ambivalent, osäker eller känner sig låg. Källsortering är litegrann samma sak som denna ”själssortering” och handlar om samma sak.

Det bästa sättet för mig att göra detta är att städa skåp, lådor eller att baka. Båda dessa aktiviteter har förmåga att skapa lugn, harmoni och förlösa tankeknutar. Dessutom blir ju resultatet fint, luktar eller smakar gott. Idag blev det gammal skåpmat som rensades ut här hemma och ett gäng gamla naggade kaffekoppar åkte äntligen i soporna.

Samtidigt händer det saker både i knoppen och i kroppen: Svarta tankar går direkt till papperskorgen, försiktiga spirande drömmar putsas vänds och vrids för att sparas på ett säkert ställe. Orealistiska eller galna tankar  får gå till returmarknaden för att värderas igen och kanske få nya användningsområden, säljas eller kasseras. De rent av kanske kan malas ned och bli något helt nytt.

Destruktiva tankar, avundsjuka, jantefärgade och energikrävande tankar känns både omoderna, kostar på tok för mycket och måste bort. Precis som gamla glödlampor måste bytas ut till hållbara energisparande men ändå upplysta tankar som sprider ljus.

Sura, bakvända gamla härsknade tankar  som ändå är ganska mänskliga och naturliga  går till komposten, där de under en tid får genomgå förruttelseprocesser, bli grogrund för nya kulturer och producera en och annan spänstig metmask att fiska med på livets hav.

De fina, vackra, men kanske sköraste tankarna ler jag lite åt, putsar dem en aning och ställer försiktigt dem i själens tittskåp bland mina finaste där jag stolt kan glädjas över dem emellanåt.

Drömmarna  i framtidens fönster – dem vattnar och gödslar jag, småpratar lite med dem och plockar bort ett visset drömblad. Vi går mot en ny vår.lila

 

Bli först att kommentera

Högsta vinsten!!

Av , , 2 kommentarer 25

P1320011

Har genom livet haft en diffus känsla av att endera dan kommer jag att vinna högsta vinsten. Hur detta skulle vara möjligt då jag aldrig spelar annat än att jag köper 2-3 trisslotter per år, vet jag inte. Igår när jag stod där på Tjaktjaure, med vinden i ryggen och solen gnistrade över fjäll och sjö, så småfilosoferade jag som vanligt. Då slog det mig – att jag har ju redan vunnit högsta vinsten i livslotteriet.

Visst. Jag skulle lätt kunna räkna upp en massa gnäll över saker som inte går min väg, människor som suger kraft, ouppfyllda önskningar eller behov. Men till vilken nytta? Jag tillåter inte hjärnan att ödsla kraft på att vara rädd, oroa mig för att något ska hända, vara avundsjuk eller bitter. Jag har hittat mitt eget sätt att direkt blockera destruktiva tankespår, och slå bort negativa fantasifoster innan de växer sig oreglerliga. Förr i världen bar jag någon skum uppfattning att det var bäst att oroa sig för allt som skulle kunna tänkas hända för att alltid kunna säja ”vad var det jag sa” OM det verkligen skulle hända. Så onödigt slöseri med kraft och tid. Händer det något så får man väl ta tag i det då.

Livets färgpalett vill jag inte använda till att måla fan på väggen. Idag vill jag måla blått för himmel, rött för röding, vitt för snöklädda fjäll och buteljgrönt – för att det är min älsklingsfärg

2 kommentarer