Den lilla källan

Av , , Bli först att kommentera 26

kallan

Jag kom där gående bland bergen. Våra blickar möttes och jag blev stående blick stilla, helt tagen och betagen av djupet jag såg. Av skärpan, stillheten och tålamodet i den lilla källans öga. Förstod att här finns oändlig tid, visdom och läkedom. Tidens brus tystnade. Och jag inväntade fridfullheten och kände mig sedd, älskad och ett med det lilla i det stora eviga.

Bli först att kommentera

Ett annat paradis

Av , , 2 kommentarer 34

gautoq

 

Nu har vi avslutat vår tid i Sandviken efter 9 år av hårt arbete och ljuvliga stunder på den fantastiska platsen. Vi har välkomnat nya ägarna  och flyttat till nästa vykort i Laisdalen. Dit vi egentligen hade tänkt styra kosan för 10 år sedan. Nu är vi här och gläds med varandra över den tid i ett lugnare tempo som bjuds. R blir pensionär på riktigt och själv tar jag det lugnt och ledigt ett tag för att fundera på framtiden och för att få ordning på hälsan. För närvarande är det här och nu som gäller. Möjligheterna att träffas och umgås med familj och vänner blir obegränsade. Och likaså möjligheten till att själva få tid att utforska denna fina fjällvärld och allt vad den erbjuder.  Fisket finns alldeles utanför knuten. Pianot står på plats och pennan är vässad för skrivande när inspirationen kommer. Just nu puttrar förmiddagskaffet, solen skiner, fåglarna kvittrar och harmonin är komplett

2 kommentarer

På fjällsemester 1970

Av , , Bli först att kommentera 30

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de hundratals sjöarna utspridda mellan bergen där nere i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg.  Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas besvikna min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten. Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp.

Vi hyrde en båt. Pappa plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och vi rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare i samma båt.

Bli först att kommentera

Storskollesnälln

Av , , Bli först att kommentera 22

24 (2)

Apropå Länsstyrelsens uppmaning att dokumentera trollsländor dammar jag av en gammal text . Bildbevis saknas tyvärr från just det mötet och stavningen är måhända inkorrekt, men icke desto mindre fick jag idag det färggranna nöjet att beskåda inte mindre än tre Storskollesnäll – ar på ett och samma ställe. (Hur skriver man egentligen här???)

Det handlade alltså om en stor vanlig trollslända och två mindre knallblå metallic av sportmodell som obrydda om min ingående granskning helt ogenerat kopulerade i en yster schottis. Ja inte alla tre, utan de två blå. Nån måtta får det vara!

Hannen var mer blå än honan som var mer grå till färgen och hade en maffigare stjärt som hon placerade i ett ”gynsamt” och lämpligt läge för ”ändamålet”. Låter det bekant?? Hanen buklandade strategiskt, och en kullerbytta senare tumlade båda i en svindlande flykt innan proceduren upprepades på nästa blomma.
Förundrat iakttog jag denna parningsritual och vart nalta huvvevill när jag försökte koncentrera mig på den svindlande kärleken.

Alla sätt är bra utom de dåliga – som igelkotten sa när han vänslades med rotborsten
Tänk att Blommorna, Bina, Storskollesnällarna och Människorna – alla drivs vi av samma drift.

Benämningen Storskollesnäll eller Storskallesnäll är alltså Norrbottniska för Trollslända . Det har jag fått lära mig – först av en norrbottning, och sedan av en annan:)

Bli först att kommentera

Livet och färgerna

Av , , Bli först att kommentera 22

vallm

Bläddrar bland mina bilder och tänker som så ofta på livet som så snabbt rusar förbi. Varje ny dag – som ett rent vitt oskrivet blad. Händelser, känslor och stämningar sätter prägel på dagen som så snabbt övergår i natt och därefter i nya kommande dagar.

Vi sitter där, precis som när vi som barn skulle måla med vattenfärger, med en ny ren färglåda, en ren pensel och ett klart vatten i glaset. Med andakt satte man så den vattenfyllda penseln i en ren ny färg och började måla. Vartefter man bytte färg så grumlades vattnet i glaset för att snabbt anta en dyster grå färg – summan av alla färgerna tillsammans. Det gällde att skölja penseln noga mellan färgbytena.

Litegrann så tänker jag på livet och på dagarna som går, som flyter förbi och samman i livets ström. De går in i varann och bildar snabbt ett töcken. Vartefter hjärnan åldras så blir det allt svårare att hålla isär skeenden, dessa otaliga midsomrar, jular, födelsedagar och inte minst vanliga vardagarna.

För mig har dagboksanteckningarna, bilderna och blogginläggen varit ett ovärderligt sätt att spara minnen och tankar. Det som inte finns på pränt, som bild eller text, tenderar att bli grått alldagligt och grumligt – precis som vattnet i målarglaset.

Vissa ögonblick, vissa stunder, möten, miljöer eller människor lämnar lysande klara eller till och med outplånliga avtryck, medans andra bara blir skuggor i periferin. Somligt lämnar varma lyckospår, somligt ger växtkraft och energi och annat lämnar avtryck som ärr eller energitjuvar.

Jag tänker att jag måste fortsätta att skriva, måla eller beskriva för att hålla mina minnen levande även när lusten och kraften saknas. Och sånt som blev trist, eländigt eller fel, kanske kan målas över, omredigeras eller helt enkelt kastas i glömskans hav.

För varje ny morgondag som blir mig given finns ett oskrivet blad med nya färger och nya möjligheter.

Bli först att kommentera

Naturens bildterapi

Av , , Bli först att kommentera 27

ljumma

Jag vet inte om du också är vanemänniska och aningen tjurskallig? Kanske vi alla är lite för tvärsäkra eller trångsynta mellan varven? Med tiden har jag blivit varse att bilder kan ge nya infallsvinklar. Scener från naturen kan bidra med lösningar. De kan puffa igång tankens kraft och lossa på fastrostade tankegångar.

I det häringa hushållet med två halvdana ”experter” kan det lukta bränt emellanåt. Då är den allra bästa lösningen en gemensam eller ännu bättre – en ensam utflykt på sjön i båt.

Och si! När man förflyttar sig en bit närmare, en bit i sidled eller en bra bit bort ser saker och ting plötsligt helt annorlunda ut. Nya stränder och möjligheter uppenbarar sig, ett barmhärtigt soldis gör plötsligt världen lite mjukare och Björntoppen lite mindre vass.

Vattnets stilla kluckande mot båten skingrar dystra tankar och en röd eller prickig fisk får en att glömma alla ledsamheter. Och får man dessutom med sig några fina bildminnen i kameran så är lyckan gjord.

Så kan man återvända hem till brottsplatsen – förnyad , revitaliserad och betydligt mer följsam eller förhandlingsbenägen. Med naturens egen bildterapi sker dagligdags små mirakler som gör oss lite lite bättre.

Bli först att kommentera

Livets fjällbjörkskog

Av , , Bli först att kommentera 24

bjork

Somliga av oss är kortare än andra. Andra är knotiga eller yviga. Men vi är ändå rätt så lika när det kommer till kritan och när livets höst nalkas så byter vi färg eller blir lite kala krokiga och grå. Helst av allt vill vi fortsätta att vara raka vackra och krispigt klara som kristall, ha hälsa och krafter i behåll – in i det sista.

Förr eller senare dör vi dock, fattig som rik.
Men ibland råder grymma orättvisor och vi knäcks eller falnar i förtid. För en del av oss slutar livet i en oigenkännlig dimma som berövar oss minnen färdigheter och sammanhang. En av de allra grymmaste sjukdomar jag vet.

Ta vara på din dag och din tid min vän. Njut av minuternas vandring genom tiden. Lev nu.

Bli först att kommentera

Och tiden allt fördriver….

Av , , Bli först att kommentera 15

skolavslut

Det är skolavslutningstider och det här gamla mammahjärtat blir så där genomskinligt och saltvattenstinnt. Mina älskade barnbarn börjar vara i skolåldern och jag skulle ge bra mycket för att få vara på plats med dem och köpa skolavslutningsglass.

I bakgrunden här hemma hörs The Real Group sjunga Den blomstertid nu kommer, och minnesbanken sköljs över av minnen av finklänningar vita skor, rosetter och foton. Åren blir liksom bortsuddade. Inte mycket minnen från min egen barndom men desto fler från mina älskade barns. Daniel,Sandra,Isabelle och Alexander

Från min egen barndoms skolavslutningar i Vindelgransele minns jag endast den årliga Tophaten. Mamma bjöd på en glasstrut, där vi finklädda promenerade hemåt, dagen till ära och sommarlovet låg evighetslångt och löftesrikt framför. Så går livet…..

Tänker på när mina egna barn var i skolåldern. Känner känslan att promenera bort till Tegs kyrka i finklackeskor. Oftast styrande en barnvagn och med äppelblomsbuketter i vått hushållspapper till de älskade små som kämpat ännu ett läsår. Längs vägen slösar syrenerna med sin doft och sina färger. Efteråt ska vi köpa bakelser och fika på en filt på gräsmattan. Vår egen lilla tradition.

Stoltheten i att sitta där i kyrkbänken och försöka få syn på dem där framme. Ofta något litet busigt och svettigt småsyskon att hålla reda på. En barnvagn i gången. Alla dessa stolta föräldrar. Ljudet från fotoblixtarna och så småningom filmkamerornas surrande.

Och så känslan…när kyrkorgeln brusar som livet självt och man får klämma i med de älskade psalmerna. Ni vet, känslan då det snörs ihop i bröstet av sommarfröjd och rörelse. Ett avstamp in i ännu en sommar med sand förhoppningar och ballerinakex. Ja, jag vet att du känner igen dig i somligt.

Så hör jag strofen i psalmen: Och tiden allt fördriver…
Jag blir tvungen att googla och se på ordets innebörd: Jaga bort, köra ut, avhysa. Ja just – så funkar tiden. Därför blir våra minnen så viktiga. Våra bilder våra sånger och våra berättelser.

Håll dina minnen hårt, vårda dem och dela med dig av dem. För minnena är allt vi har kvar när tiden har gått.

Bli först att kommentera

Nya tider stundar

Av , , Bli först att kommentera 19

gauto

Full fart i båda vykorten. Här Gauto i kvällssol. Vårt nygamla paradis dit vi flyttar på sensommaren och överlämnar Sandviken i nya pigga händer. Gauto är vackert som alltid. Det renoveras där och packas här samtidigt som livet och jobbet flyter på utan pardon. Vi får helt enkelt klona oss i möjligaste mån. Ända in i kaklet.

gauto2

Bli först att kommentera

Lyckselestintan

Av , , Bli först att kommentera 21

fasterebba

Min farfars syster lärarinnan Ebba Hedman, även kallad ”Lyckselestintan”, här intill sin svarta pärla en Austin av 1937 års modell om jag inte minns fel. Den är nu i min bror Sixtens ägo och under upprustning. En gång fick jag åka med en kort bit. Jag kanske var 6-8 år och kom ihåg känslan av undergång när motorn startade.

Faster Ebba bodde, när jag var barn, tillsammans med sin syster Agnes i Lycksele. En gång när vi var på besök och blev bjudna på våfflor fick jag en liten trästol som stod i köket. Den har jag och även mina 4 barn använt och den är fortfarande i min ägo.

Faster  Ebba var en av de som tog fram Lyckseledräkten. När jag googlade på Ebba Hedman kom jag till länken om Lyckseledräkten. Smycket till dräkten är den bronsfågel som finns i Västerbottens museums logotype som du kan läsa om här.www.vbm.se/avdelningar/samlingar1/arkeologi1.html  Spännande läsning!

I tidskriften Vestkusten, nr23, från 11 juni 1953 kan även läsas följande: På sin 60-årsdag blev Lyckselestintan, småskolelärarinnan Ebba Hedman i Kattisavan, föremål för stora hyllningar från korporationer och enskilda. Ett 100-tal telegram kom också till den över hela Sverige välkända sjungande stintan.

Långt före de sociala mediernas tid spreds detta budskap ända till Amerika. Själv står jag just i färd med att fylla 60 år och undanber mig vänligt men bestämt uppvaktning förutom  små uppmuntrande tillrop, tummar hjärtan samt snälla kommentarer som ju alltid lyser upp tillvaron.

När jag var 16 år fick jag följa mamma och pappa på auktionen efter faster Ebba. Där fick jag ropa in hennes gamla kaffeservis, en Hackefors cremefärgad med guldstjärnor på. Idag är den en av mina käraste ägodelar och har genom en alldeles speciell fantastisk historia utökats till även matservisen i samma serie.

Jag har själv inte så många minnen av min gamla släkting, men känner att jag skulle vilja veta mer.

Bli först att kommentera