Lugnet före stormen

Av , , Bli först att kommentera 21

raket

Lugnet före stormen. Det förrädiskt stillsamma och grå vädret yppar ingenting om vad som komma skall. Plåsväre – som man säjer i Arjeplog. Vi nutidsmänniskor är hänvisade till väderprognoser och beräkningar av banor som väder och vind tar.

Jag tänker på dem som var här före oss. Långt tillbaka när morgondagen fick tas precis som den kom. Oavsett väder. De besatte andra kunskaper, tolkade naturens och vädrets tecken. Molnens krokar, färg och tappar. Var förberedda på fjällvädrets snabba kast. Men de lyssnade även inåt.

Tänker på lilla mor som ofta kunnat känna annalkande oväder i kroppen redan innan de gjorde entre. Är det kanske därför det känns stelt och värkigt en dag som denna. Kanske kroppen vet mer än jag själv.

Nu kan man avläsa detaljerade prognoser för minsta håla. På gott och ont. Lufttryck, vindriktning, vindhastighet, temperaturer och morgondagens väder. Timme för timme.

Jag kan sakna Polman en smula. Trovärdig i sin mellanbruna terylenkostym där i teverutan. Med ett finurligt leende och en vag veckoprognos. Man var lyckligt ovetande om de orkaner och busväder som ruvade och växte till sig på andra sidan klotet.

Nu vet vi lite för mycket, men blir kanske överväldigade ändå – eller besvikna. Förväntningarna är höga och det känns lite spänt i luften. Vägen ligger nästan öde idag. Allt löst är undanplockat, termosen är fylld och vi är redo att låta naturkrafterna tumla om här utanför.
>
Vedkorgen är fylld, en god bok väntar på att läsas, öronpropparna ligger på sängbordet och man är tacksam för hus och hem. Så kom an bara!

Bli först att kommentera

Nyårstankar

Av , , Bli först att kommentera 26

kåsornaNyårsgryta.
Tänkte häromdagen på livet och dess mångfald av ingredienser. Att livet i mångt och mycket ju blir den anrättning vi själva kokar ihop. Men vilka råvaror lägger jag i och hur är kvaliteten på dem? Hur handskas jag med beståndsdelarna i livets gryta? Anrättningen blir ju inte bättre än de råvaror jag använder.

Vilka kryddor använder jag? Och vågar jag ta ut svängarna och skapa mitt eget recept, eller kopierar jag någon annans livsrecept? Lever jag ett husmanskostliv eller ett mer exotiskt spännande och oförutsägbart gourmetliv? Är det piggvar eller en korvbit som står på matsedeln? Tänker på att nästan det bästa är det enklaste. Som en halstrad nyfångad fisk över öppen eld en ljus sommarnatt i fint sällskap. Bara lite salt, friskt jokkvatten och kärlek därtill.

Visst kan det kännas tryggast att kopiera gångbara recept och lita på andras omdömen och smaklökar. Men glädjen i att tro på sin egen förmåga att skapa det man är sugen på. Krydda och känna in, låta det vara lagom länge i grytan och sedan presentera en alldeles egen anrättning är stor och häftig. Att lita på sin förmåga ger mod att våga fortsätta utforska möjligheterna.

Men de där dagarna när strömmen går, då man bränner vid eller saltar för mycket de händer oss alla. Då man kokar eller steker för lång eller kort tid. Eller glömt att inhandla en viktig ingrediens. Sånt som händer och som man kanske lär sig något av. Som med livet.

Så kommer dagar då vi varken orkar eller förmår. Då våra kroppar eller själar sviker. Sjukdom, sorg och smärta. Sådant som överskuggar allt och vi sällan kan påverka. Då livsgrytan får bli satt på sparlåga eller frysas in. Då allt handlar om att orka från ögonblick till ögonblick.

Sådana dagar då vi som medmänniskor, vänner och grannar kan träda in och ställa upp för varandra. Hålla om. Hålla grytan kokande och smaka av med kärlek.

Idag tänker jag på dig som har fått ovälkommet besök av sorg eller sjukdom under det gångna året. Jag blundar och tänker att jag vill krydda din nyårsgryta med varma tankar och hopp. Och en stark önskan om att 2020 ska bli året då du återfår hälsa och glädje.

Bli först att kommentera

Julafton i minnenas värld.

Av , , Bli först att kommentera 17

24

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, och målet för mammas alla förberedelser och vedermödor.

Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor. Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården mamma och jag. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samman och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sig på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda,  väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan ”Lycksabergarna” kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås skall dukningen av julbordet förberedas. Potatisen ska skalas och fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen, laxen och sillen så ska det vara några varma rätter. Stekt fisk och en mustig stek, köttbullar och Janssons. Och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen ska råskalas. Smöret ska rullas och de randiga smörkulorna läggas på de koboltblå assietterna. Mjukkakan och tunnbrödet läggs upp i brödtråget. Ostarna ställs på fat och tedrickan hälls upp i tillbringare.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand. Den ställs mitt på bordet och den särskilda skinkgaffeln dekoreras med rött kräppapper.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med nya paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, och när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Hemmjölk kanel och socker till. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt ”övervänten” och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken där flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam  till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak. Och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar så läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden…….

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har – frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Sångerna tonar starkt och klart till pianoackompanjemang. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet, och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut klappar. När jag till sist betraktar min egen stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan! Ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor till alla, och inuti ligger den gula pappersfemman, precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny ep-skiva….min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På assietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin. Man äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Kaffet serveras och alla kaksorterna dukas fram. Alla dessa fina kakor. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med enkla råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgon bitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan väntar släktkalas i dagarna tre innan julen är över för denna gång. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra mina minnen till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

Bli först att kommentera

Änglahår, Änglaspel och Tomtebloss

Av , , Bli först att kommentera 20

tomtebloss

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små. Den bör definitivt plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken eller med den fina tavlan med skyddsängeln som hängde på väggen i mammas och pappas sovrum. Eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett på varje bänk.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma hål, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarn klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för ”änglandet” i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig dock omedelbart den enerverande klådan i strumporna, av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag föregående år, öppnas försiktigt. På asken avbildas gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas innan jag bränner fingrarna på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor, sprider för ett ögonblick sitt ljus, sitt ljud, och den omisskännliga doften av tomtebloss över vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. Om en barndoms jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

Bli först att kommentera

Gammeltidens livscoacher

Av , , Bli först att kommentera 17

bonad barndomsminne

Dags för en lätt frukost. Sardiner på finncrisp… Och med ens är jag förflyttad tillbaka i tiden. Apropå bilder och minnen. Plötsligt befinner jag mig i min f.d svärmors kök där mitt första möte med sardinerna ägde rum, för över 40 år sedan. Som ett tillbehör till söndagssteken.

När jag ändå har Eina i minnet ser jag fram för mig en av de bonader hon broderade till vårt hem. Inte just den på bilden. En annan med denna text: Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta. Aktuella intill denna dag. Ett exempel på den gamla ”långsamma” tidens väggord. De som nu i svart eller vit plast finns vart än du ser. Köps för en spottstyver och byts snabbt ut mot något modernare.

De gamla ”väggorden” var handbroderade och broderi var just en av hennes intressen. Bonaderna var gammeltidens vardagsalternativ till dagens livscoacher. Något man såg när man passerade köket på väg ut i arbetet igen, i vardagen på hemmaplan. Tänkvärda, påminnande, stärkande eller uppmanande. De väcker minnen och känslor. På gott och ont.

Om du lyssnar riktigt noga så kanske du hör köksklockans slag. Riktiga slag. Bing bång. Känner stramaljens rutmönster under dina fingrar, anar mormors parfym, eller plockar ett skott från de prunkande pelargonerna.

Eller du kanske bestämmer dig för att just idag skriva ett alldeles verkligt pappersbrev till någon. Ett kort eller en hälsning till någon från förr, nu eller kommande dagar

Bli först att kommentera

Småfåglar Julkärvar och Farfars lillpiga

Av , , 3 kommentarer 11

smafaglar

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktsbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och Farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster Ellen lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio. Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så ”syndiga” uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet.

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt under hennes begravning att jag störde ceremonin. Mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit till farfars varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i det röda snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars lilla vedrum under snedtrappen. Jag kunde sitta en stund där inne i dunklet och bara andas in dofterna av den torra veden. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade strängt ned på mig med sina gula glasartade ögon. Och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo eller Piano. Jag trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna… Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort, studentfoton och bröllopsbilder på mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod den skimrande ljusbågen och den söta doften från farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i den svala luften.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

3 kommentarer

Ett hem för de hemlösa

Av , , Bli först att kommentera 11

hem-bonad

Inom äldreomsorgen möter man ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” – en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över.

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in” och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas.

Bli först att kommentera

Tvåmetershalsdukar och snöänglar.

Av , , Bli först att kommentera 12

lucka5
Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi skolbarn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen, så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken. Bara en liten ögonspringa syntes då jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd. Och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på farstubron gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sig dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen. Vi hade beställt Mors Julbrev och så en Lilla Fridolf som min bror Sixten skulle få i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätornna. Dn skiner över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Bli först att kommentera

Priskuranter och önskedrömmar

Av , , Bli först att kommentera 14

lucka-4 (1)

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sig på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben länge behöll sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det liksom i luften att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksakssidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara med att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet. Och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen.

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken. Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs ”Tomten”. Jag skulle kunna alla verserna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

Bli först att kommentera

Kalenderskandalen

Av , , Bli först att kommentera 15

lucka2

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra…

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva – Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock?

Efter ett snabbt överslag bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut – utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kaledern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar! Man lär så länge man lever!!

Bli först att kommentera