Tillbaka till…..

Av , , Bli först att kommentera 16

barnens

Passerade den gamla tramporgeln på min väg att avsluta arbetsdagen…

Plötsligt befann jag mig i klassrummet i den gamla skolan i Vindelgransele. Jag hörde med ens bruset från skolans gamla tramporgel och såg fröken Ingeborg sitta där i sin gröna crimpleneklänning där stålfjädrarna från korseletten framträdde tydligt vid skulderbladen. Vi barn stod i en halvcirkel bakom henne och sjöng. Just för dagen var jag den utvalda att vända blad i koralboken åt henne.

Framför svarta tavlan som var grön hängde planscherna. Jag kan höra fröken med inlevelse berätta de bibliska påskhistorierna och lära oss de gamla psalmerna – Se vi gå upp till Jerusalem…. Och så den som var påskpsalmen framför andra: Jesus för världen givit sitt liv. Våra barnaröster steg klara mot klotlamporna i det brunfernissade taket i vårt klassrum. Vi lyssnade och sjöng med allvar och förundran.

När påsken var till ända fick vi barn bära tillbaka planscherna till lärarrummet och hänga tillbaka dem på ställningen bland alla de andra planscherna där årstiderna, skördetiderna och livets stora mysterier var representerade. Allt som barn av den tiden behövde lära sig.

Det doftade starkt av stencileringsvätska. På hyllorna stod burkarna med diverse mysterier inlagda i kloroform. Och på stativet skymtade planschen där blåsippan ute i backarna står. En blomma som ingen av oss barn hade sett i verkligheten. I den växtzon och verklighet som enbart erbjöd tussilago viol och kabbeleka. En bra bit in i juni.

Jag satte mig förstås vid min gamla orgel igårkväll och spelade de gamla psalmerna i den första gryende påskkänslan. Kände mig föranledd att påminna mig själv om påskens ursprungliga betydelse. Bälgen läckte i samma takt som jag trampade och ungefär likadant lät min hesa stämma. Men jag blev ändå påmind, och kände mig älskad för just den jag är.

Det kändes fint rätt och högtidligt på något sätt. Även fast jag var omgiven av berget av tomma kartonger från gårdagens butikshandel. Mammons skördar.

Men utanför fönstren glittrade Guds fria natur och fjällvärlden i all sin strålande prakt. Och här får jag leva i fred och frihet fylld av tacksamhet.

Men jag inser varje vår att min orgel och jag måste gå skilda vägar. Den här har tjänat ut sin rätt. Kvar finns förstås alternativet att skaffa en ny gammal vän, med klaffar pedaler och mystiska benämningar. En nygammal trotjänare med en spännande historia som fortsätter att brusa min historia, min barnatro och tjänar som Gunnels Gym även i den framtid som krymper.

Nu har den älskade men skrymmande vännen fått dispens i 9 år fast majbrasan hotat vartenda år. Känner mig nog lite besläktad med den. Avskavd, med läckande bälg och nötta trampor efter alla fotsteg. Kanske därför det är så svårt. Nu får den leva och finns med ända tills den dag vi lämnar vykortet. Då har den tjänat ut sin tid och spelat Morgon mellan fjällen åtskilliga gånger.

Bli först att kommentera

Det fina i kråksången…

Av , , Bli först att kommentera 17

kraka

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

Bli först att kommentera

Knepkorvsjublieum

Av , , 2 kommentarer 26

ravens

14 år idag har det gått sedan vi träffades och slog våra påsar ihop. Två knepkorvar i kubik, halvgamla begagnade och med helt olika sätt att angripa livet. Alla dagar är inte solsken men vi är ett prima team i det gemensamma arbetet. Vi bor och lever på jobbet och är varandras chef/underhuggare.  Skinntjockleken på näsorna har förändrats dessa år. Jag har fått mer och han har fått mindre:) Kanske vi har gjort varandra liiite bättre. Vi jobbar 52 helger per år och nästan alla vardagar. Ihop. Det kräver sin man /kvinna. Men vi slår väl till med ett stort GRATTIS till oss!

2 kommentarer

Sportlovstider

Av , , Bli först att kommentera 23

fjäll36

Vårt besök i Jokkmokk åtföljdes inte bara av fina minnen utan även av diverse snuvor och hostor. Så vi är lite glåmiga och grå för närvarande, men förr än vi anar piggnar vi till och  ämnar göra även den här högsäsongsperioden så bra som möjligt för kunder gäster och besökande vänner.  Dagarna blir allt ljusare och solen gnistrar i den vita snön . Nu börjar sportlovstider, först norska sportlov och därefter svenska. Den här bilden är tagen en senvår. Den där tiden när det är lätt att köra överallt och folk färdas vida omkring och gräver snögrottor att avnjuta de fina dagarna i. Den femte årstiden. Vi hoppas även hinna få njuta lite själva av denna vårvinter. Jag kniper ju åt mig mina gryningsfisken förstås – som vanligt. Det som är själva toppingen på det ljuva livet här uppe i hörnet. Så samlar jag kraft att möta arbetsdagen med glädje. Nu blir det spännande att se hur det går, om det finns några seriösa vykortsspekulanter!

 

Bli först att kommentera

Vykortsförsäljning

Av , , 4 kommentarer 26

vlcsnap-2019-01-28-13h11m26s166

Så går åren och tiden fortare än man anar. Minns den där januaridagen när jag såg flygbilden av Sandvikens Fjällgård för första gången. En plats jag aldrig besökt men det uppstod kärlek vid första ögonkastet och efter många turer bröt vi upp från Umeå och  begav oss norrut mot en  spännande framtid. Varje morgon har jag vaknat här med  förundran och glädje att vara leva och bo mitt i denna fantastiska miljö. Vår ursprungliga plan att i minst 5 och mest 10 år verka, utveckla och njuta av denna plats kommer vi att hålla oss till. Nu har vi lagt ut Sandvikens Fjällgård till försäljning hos fastighetsmäklare. Blandade känslor men det känns ändå rätt.

4 kommentarer

Medarbetarsamtal i vykortet

Av , , Bli först att kommentera 18

En sådan här intensiv arbetsdag när snuvan gör sig påmind  så känns det behövligt med ett medarbetarsamtal. Min lyssnare har bruna kloka ögon, vita morrhår på överläppen och säjer inte mycket men lägger empatiskt sitt lena tunga huvud i mitt knä och slickar mig lite på handen. Värmen han utstrålar ger mer kraft och mod än aldrig så kloka människoråd och utvecklingsplaner. Vi vecklar istället in oss i fleecefilten och ger varandra lite ordlös kärlek  och medhundsklighet innan livet rullar vidare

Bli först att kommentera

Barndomsminnen på längden och tvären

Av , , Bli först att kommentera 22

P1150851

Skidsäsongen får mig att minnas ännu ett par saker från förr, som t ex störtloppet utför Flakaberget! Brorsan och hans kompisar var riktiga våghalsar i mina ögon, när de med dödsförakt justerade kabelbindningarna, innan de nedhukade tog fart ned längs det vältrampade spåret i bästa backhopparstil. En fräsande sladd avslutade åket, just nedanför ”göningskasa” strax bakom våran lagård.

Själv åkte jag lite stillsamt utför på en gammal masonitskiva en bit därifrån i en något mindre backe nämligen slänten ned mot slaskdiket. Killarna hade också spårat ett spår runt berget där det tävlades och slogs rekord på rekord. Lite senare fick byn sitt elljusspår och Korpenbrevlådan kom upp.

Flera av mina kompisar kom från familjer med stort skidintresse, och de tränade och åkte snabbare än vinden i motsats till mig. Åsa, Ulla och Ingegerd från Bjurås var duktiga skidåkare all tre och coachades av sin spänstiga pappa Tore. Min kompis Laila var också duktig, och hennes pappa Allan var en av byns entusiaster gällande skidåkning.

Jag brukade hänga på systrarna Lilian och Barbro ibland, men de var både äldre, snabbare och bättre än mig, och hade det inte varit för min mörkerrädsla, så hade jag nog ohjälpligt kommit på efterkälken.

En vinterdag i början av 70-talet fick jag följa pappa till Lycksele där han tog med mig till Haraldssons sportaffär för en överraskning. Där fick jag köpa ett par citrongula underbart fina längdskidor med rottefälla, vita mjuka skinnpjäxor med en smal röd kant och nya skidstavar. Jag minns inte ens att jag hade tjatat och önskat mig dem, men jag antar att pappa såg att de ärvda handmålade hemtjärade Edsbyns med obefintliga brätten var mogna för majbrasan. Den dagen var jag så glad att det kändes som sockerdricka i hela kroppen. När vi kom hem vallade pappa mina nya skidor och jag skyndade mig genast ut för ett provåk.

Denna vinter åkte jag elljusspåret många gånger och lade varje gång en lapp i Korpenbrevlådan. Det var någon form av pris eller bonussystem till de allra flitigaste, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Vi åkte även buss en dag från byaskolan till en skidtävling på Furuvik i Lycksele. Då gick jag i femman. Där pratade vi med några killar. Bland annat minns jag en riktig snygging som hette Åke Moren. Häromåret såg jag honom i Vk i ett reportage från Lycksele. Han har förmodligen ingen aning om att han finns kvar i ett litet minnesfragment från 1970 hos en jänta från Vindelgransele.

Samma vinter åkte jag även Domänloppet i Björksele, tog guldmedalj i min klass och gjorde skidhistoria. Att jag var den enda som ställde upp i min klass, låter vi vara osagt…. Svenska Skidspelen i Lycksele minns jag också som en stor händelse. Alla dessa tusentals människor, och så storåkarna – stjärnorna. Jag minns att jag nuddade vid Sven-Åke Lundbäcks armbåge när han gick förbi. Det var stort. Riktigt stort.

Denna skidsportsspäckade vinter åkte vi även buss till Tjamstan i Malå från skolan för utförsåkning för en dag. Med kabelbindningar och plättlaggar….. Jag med min höjdskräck minns paniken inför liftåkandet, och ångesten som gastkramade mig när jag inte vågade kliva av liften där uppe, och i panik slängde mig av i sista sekunden. Detta enda mardrömsåk hasade jag mig ned på rumpan. Först de sista 50 metrarna plogade jag mig ned den sista flacka biten, fram till ryggsäcken, chokladtermosen och tryggheten

Bli först att kommentera

Snabbspolning och tillbakablick

Av , , Bli först att kommentera 19

leeoaNu och då tackar jag mig själv för  den dokumentation av livet jag gjort de senaste ca 10 åren. Främst för allt jag skrivit sedan vi flyttade hit. Livet går ju som bekant i 100 knyck och veckorna flyter ihop med varandra. Ibland försjunker jag i att läsa något ur det gångna. T ex februari 2012. Blir påmind om allt jobbigt roligt dråpligt och ljuvligt vi fått vara med om. Mycket som varit strävsamt och så mycket vi faktiskt åstadkommit under våra år här. Har högläsning för R och vi ömsom skrattar högt och ömsom tittar på varandra med blanka ögon.

Och allt fortare rullar livet. Veckans ledigdag är redan slut. Räven smyger utanför knuten och kvicksilvret sjunker lite väl djupt. Hoppas på lite mildare väder, mera sol och fler fina dagar här i vykortet. Nu blir det dagsfärsk röding till middag.

Bli först att kommentera

Farfars fjällröding

Av , , 2 kommentarer 21

fjallrod+

Idag piskar snövinden iskalla nålstick i kinderna så förutom dagens träningspass – att skotta av bron – stannar jag inomhus. Dax att städa i mitt vitrinskåp och putsa mina ”grönsaker”. Samlar kraft och tittar lite extra kärleksfullt på min fina skatt – Farfars fina fjällröding – som jag fick av min kusin Åke på min 50-årsdag

Jag minns hur jag som barn stod i farfars finrum vid det stora skrivbordet och tittade på den, följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Nu och då genom uppväxten och livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallade den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, i vars vadmalsknä jag som barn ofta satt efter middagen. Han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla sverigekuvert och som en försommarkväll lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten när jag var 8 år.

Han som retsamt rufsade om mina trasliga hårflätor och kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”: Tripp trapp trull, ingalunda lurv. Harta kvarta kvinta get´n böcken skörv!

Nu är rödingen min och rankas definitivt till en av mina finaste ägodelar. Den har fått hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

Det känns som att den är hemma här – i sin naturliga miljö. Tack kusin Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”.

2 kommentarer

Syraks vishet

Av , , 1 kommentar 19

Tänk så många fina mejl brev, vänner och nya bekantskaper som kommit ur bloggandet och andra sociala medier de senaste 10 åren. En av dem är Kerstin från Umeå. Så mycket uppmuntran och fina ord och tankar hon delat med sig av under dessa år är helt fantastiskt. Fastän vi aldrig har träffats i verkliga livet så räknar jag henne som en fin vän. Hon har ett försprång i år och livserfarenhet. Hittade här ett visdomsord som hon skickade mig 2011. Det är bara för bra för att inte delas igen. Ur Syraks vishet:

Neka dig inte en glad dag och försaka inte ett oskyldigt nöje. Minns att döden inte ger uppskov, men tiden som dödsriket fastställer, känner du inte. Gör gott mot din vän innan du dör. Ge och ta och njut av livet.

1 kommentar