Hänryckningens tid

Av , , Bli först att kommentera 10

2 (2)

 

Pingst…. Smakar lite på ordet och på de minnen och tankar som stiger fram från förr.  Små blå  violer i dikeskanten en och annan backtrav i solslänten och en försiktig grönska pryder naturen kring barndomshemmet. Kanske häggen blommade? Jag minns inte. Från tidiga tonår bar det iväg till Norsjö på ungdomsdag varje pingsthelg. Man hade alltid någon ny fin klänning som mamma eller Alice sytt. Jag minns tydligast en benvit med blå blommor, så otroligt fin. Och en figursydd kittfärgad midikappa köpt på H&M samt platåskor av kork från Oscaria i Lycksele.

”Alla” var där. Ja det vill säja – alla som man hade lite koll på och träffade i andra liknande sammanhang. Så småningom blev jag vän med Karin Ödling som bodde där. En sådan här helg skulle jag gärna  träffa henne och prata gamla minnen från pingstlivet och från vår studietid på musikgymnasiet i Härnösand. Minnen har en alldeles speciell förmåga att smyga fram ur dunklet och göra sig påminda i goda vänners sällskap. Särskilt när man har delar bitar av historien.

karin

I sommar kan vi vi här uppe i hörnet som är rätt låsta både till vardags och helgdags nu äntligen kunna ryckas hän från arbetet och bege oss ut på små miniresor i närområdet. Kanske även någon lite längre tripp. Vi har nämligen blivit med husbil!

 

Bli först att kommentera

Sluttampen

Av , , Bli först att kommentera 21

DSC_2341

Säsongen går mot sitt slut. Till helgen är det fullbokat men sedan lugnar det av innan sommarsäsongen kommer igång. Idag snöar det och smälter på en och samma gång. Inte så strålande vackert som på bilden. Den togs härom året vid Kristi Himmelsfärds dag. Marken tinar dock fram och vårfåglarna anländer. Nya för varje dag. Nu väntar vi på sjöfåglarna. Det känns att det är en brytningstid och att vi går mot midnattsolens ljuvliga tid

 

Bli först att kommentera

Möten

Av , , Bli först att kommentera 12

haren

Så satt hon där tidigt i morse, på min väg ner till sjön, alldeles stilla orädd och vi bara såg på varann. Kanske 3 meter emellan oss. Och vi sa till varann – att vår bästa tid är nu. Innan världen larmar och rävarna vaknar. Särskilt vi som är lite för frimodiga och så lätt syns i den omgivande terrängen. Jag känner mig utvald som fått möta dig. Våra små hjärtan bultar ödmjuka och tacksamma för livet vi fått till låns

Bli först att kommentera

Istället för tomten

Av , , 2 kommentarer 28

staren

Vaknade i gryningen av att Leo skällde som besatt. Rusade ner och vad satt inne i kaminen om inte vårens första stare :/ Nu vidtog projekt ”rädda stare” utan att sota ner hela solskensrummet. Öppnade altandörren och tog ett engångsbadlakan och täckte öppningen till kaminen och öppnade försiktigt. Den lyckades ta sig förbi min fälla och slinka ut genom en hörnglugg. Satte turligt nog kurs direkt mot friheten och satte sig i en björk. Hoppas att sotet går bort och att den ej tagit skada.
2 kommentarer

Som med livet…

Av , , Bli först att kommentera 21

livet

En vårvinterbild från ifjol. Som med livet, rosenrött, himmelsblått, lurvigt och grått, med sorgkant eller glitter. Allt på en och samma bild. Och en vind som blåser vart den vill. Vi får bara finnas som små marionetter mitt i allt detta storslagna.

Bli först att kommentera

Den första och största påskpresenten

Av , , 2 kommentarer 18

dalin

Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 38 år idag. Han är nu äldre än jag understundom känner mig. Det är med glädje och tacksamhet jag tänker på honom idag. Min älskade son.Tänk så fort tiden går och livet rusar förbi.

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk.

Specialistmödravården hade ropat vargen kommer i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk ”pojkmage”.

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger – det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade – fortare, fortare, men inget hände! Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.

På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….

Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Allt kretsade kring den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i alla fall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Eller så låg du och sov på din pappas bröst. Nära nära. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 38-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli ”tvärsnört” till dig och fått träffa er idag, krama om dig och Britta och gosa lite med Sixten  Vera och Svante, men det får bli en annan gång. Så rik du är min älskade son.

Stor födelsedagskram från mamma

2 kommentarer

Äggtemplation

Av , , Bli först att kommentera 14

aggen

Så visslar dagar och vårveckor förbi i en rasande takt och påsken är redan passerad. Den för ett par dagar sedan så fullpackade butiken gapade åter tom tills för ett par timmar sedan och nu är hyllorna fyllda igen. Snöovädret utanför känns i onödigaste laget, men låter oss inte luras. Snön smälter så sakteliga och  vårfåglarna börjar fria så smått och plötsligt är det dags att packa ned påskpyntet i lådan igen. Det som alldeles nyss kom upp. Överallt syns spår efter små älskade påskbesökare. Teckningar pärlplattor och fingeravtryck. Jag känner mig mjuk i hjärtat.

I vanlig ordning går tankarna bakåt och framåt i tiden. Minnen, milstolpar och framtid i en salig blandning. Ett tecken på att man blir äldre är nog tänket att det är bäst att packa ned påskpyntet prydligt ifall det är någon annan som ska plocka fram det nästa gång. Alternativt så åker det då raka spåret på tippen vilket för mig är helt i sin ordning. Mina minnen är det tveksamt om någon annan sätter värde på. I den lilla påsklådan ligger blandat gammalt och nytt. Fådda, ärvda köpta och hemgjorda saker i en osalig mix. Långt ifrån lika nostalgiska som julsakerna men ändå spridare av känslor.

Ännu har jag kvar några av de vackra äggen som en dam på ett äldreboende gjorde och sålde för många år sedan. De har ännu behållit sin skönhet och glans. Jag köpte några och  tänker på henne varje gång jag hänger upp eller tar ner dem. På bilden ser ni mammas ägg som även hon köpte av samma dam. Påskäggen är som en spegelbild av själva livet, spröda brokiga och hänger på en skör tråd. Innehållet är redan preskiberat men vi har ju chans varje ny morgon att spara livets finaste ägg i minnet.

Högsäsongen brakar på och det finns inte mycket tid till vila och eftertanke. Fötterna värker och stegen känns tunga. Men tacksamheten över avklarad arbetspåsk är stor. Ännu stundar vårvinterdagar av lugnare sort och kanske tid för lite avkoppling. Och förr än vi anar så sitter vi där på altanen i den stora tystnaden med kaffetåren och kikaren, spanar på vårfåglarna och väntar på ljudet från när isen lossar i brudslöjan. Livet går vidare.

Bli först att kommentera

Påskminnen Del2 Hedmans på hal is

Av , , Bli först att kommentera 17

eivors

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anoraker och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.
Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)
Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne jätte (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.
På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.
På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.
Bli först att kommentera

Hedmans Påskminnen Del 1

Av , , 2 kommentarer 14

familj

n bloggtradition under mina år här på bloggen har blivit att dela med mig av mina barndomsminnen från påsktiden. Igår hann jag inte lägga in något så här kommer ett gammalt långfredagsminne – en dag försenat. Glad Påsk på er alla!

Påsken var efterlängtad – då kom syskonen hem – eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. Slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren – fanns inte med i syndakatalogen. Den användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra i storlek och omfång, om man nu inte föredrog svansar eller flätor enligt pingstvänsmodet på den tiden.

Här hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren – byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet – lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn – för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars storebror!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast till deras uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by – företrädesvis några snyggingar från Sorsele- hem på the och smörgås. Pappa satt glad i hågen uppe och ”övervakade” samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem fina döttrar och en stilig son…..

2 kommentarer

Tillbakablick till tonerna av en tramporgel

Av , , Bli först att kommentera 12

barnens

Passerade tramporgeln på min väg att avsluta arbetsdagen…

Plötsligt befann jag mig i klassrummet i den gamla skolan i Vindelgransele. Jag hörde med ens bruset från skolans gamla tramporgel och såg fröken Ingeborg sitta där i sin gröna crimpleneklänning där stålfjädrarna från korseletten framträdde tydligt vid skulderbladen. Vi barn stod i en halvcirkel bakom henne och sjöng. Just för dagen var jag den utvalda att vända blad i koralboken åt henne.

Framför svarta tavlan som var grön hängde planscherna. Jag kan höra fröken med inlevelse berätta de bibliska påskhistorierna och lära oss de gamla psalmerna – Se vi gå upp till Jerusalem…. Och så den som var påskpsalmen framför andra: Jesus för världen givit sitt liv. Våra barnaröster steg klara mot klotlamporna i det brunfernissade taket i vårt klassrum. Vi lyssnade och sjöng med allvar och förundran.

När påsken var till ända fick vi barn bära tillbaka planscherna till lärarrummet och hänga tillbaka dem på ställningen bland alla de andra planscherna där årstiderna, skördetiderna och livets stora mysterier var representerade. Allt som barn av den tiden behövde lära sig.

Det doftade starkt av stencileringsvätska. På hyllorna stod burkarna med diverse mysterier inlagda i kloroform. Och på stativet skymtade planschen där blåsippan ute i backarna står. En blomma som ingen av oss barn hade sett i verkligheten. I den växtzon och verklighet som enbart erbjöd tussilago viol och kabbeleka. En bit in i juni.

Jag satte mig förstås vid min gamla orgel ikväll och spelade de gamla psalmerna i den sista flyende påskkänslan. Kände mig föranledd att påminna mig själv om påskens ursprungliga betydelse. Bälgen läckte i samma takt som jag trampade och ungefär likadant lät min förkylda stämma. Men jag blev ändå påmind, och kände mig älskad för just den jag är.

Det kändes fint rätt och högtidligt på något sätt. Även fast jag var omgiven av berget av tomma kartonger från helgens butikshandel. Mammons skördar.

Men utanför fönstren glittrade Guds fria natur och fjällvärlden i all sin strålande prakt. Och här får jag leva i fred och frihet fylld av tacksamhet.

Men jag inser att min orgel och jag måste gå skilda vägar. Den här har tjänat ut sin rätt. Kvar finns förstås alternativet att skaffa en ny gammal vän, med klaffar pedaler och mystiska benämningar. En nygammal trotjänare med en spännande historia som fortsätter att brusa min historia, min barnatro och tjänar som Gunnels Gym även i den framtid som krymper.

Vet du någon fungerande tramporgel som bara står där och väntar på mig, så säg till? Är den vacker så är det förstås en bonus. Och finns en snurrpall dessutom till så är saken klar

Bli först att kommentera