Vilken effekt har du?

Av , , 1 kommentar 21

Mitt neverending engagemang för demensvården ligger ständigt som botten i mig och allt som oftast får jag anledning att återvända till de viktiga frågorna. Som till exempel den effekt och de möjligheter vi människor har – i vad vi än tar oss för:

Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare – jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.

Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.

Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du ”scannat” och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?

Någon lyser rött – stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt – signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande – Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.

Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.

Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.

Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad – ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet….etc. Som ett brev på posten.

Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig – av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.

Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad ”Svea eller Bertil” behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.

Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?

Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.

Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.

Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.

Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.

Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.

Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen. Eller sitta i dagrummet och prata om hur jobbig det är på jobbet – medans ”jobbet” sitter i sin rullstol strax bakom och äter sin frukost – utan att det får konsekvenser.

Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.

Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i…länge. Ett enda förfluget glatt ”hejdå vi ses på måndag” personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.

Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.

Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.

1 kommentar

Tankeväckaren

Av , , Bli först att kommentera 21

hur svårt

Några bokningar av min föreläsning Tankeväckaren har trillat in igen. Den föreläsning som jag skapade unde4 min tid som demenssjuksköterska i Umeå kommun. Alltid lika hedrande och härligt att få möta folk som har det ärofulla arbetet att jobba med människor

Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar. Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur sjukdomstiden och  livets sista tid kan bli.
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Helst ska den erbjudas tidigt i sjukdomsförloppet medans personen ännu kan uttrycka sina önskningar och berätta. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer med sjukdomen hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar? Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid och att vi bara är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut.
Med Tankeväckaren vill jag också förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
Jag vill förmedla hopp och peppa. Påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara.
Bli först att kommentera

Hjärtats nyckel heter sång

Av , , Bli först att kommentera 15

hjärtats nyckel

Just i dessa dagar går tankarna kring äldreomsorgen lite extra nära hjärtat. Det kan nog bli så när verkligheten kryper ikapp och det gäller ens egna nära och kära.
Läser gamla blogginlägg från min tid som demenssjuksköterska i Umeå kommun och hittar fina minnen- Bland annat detta:
Med en ny erfarenhet i bagaget och med en fin och lite omtumlad känsla bar vi ut mitt piano till bilen. Fredagspub med pianobar på ett demensboende blev en riktig höjdare. När vi från äldrevårdsteamet anlände hade personal och enhetschefer dukat fram allt möjligt gott och mysigt i dagrummet. De boende satt runt borden. Flera hade sina närstående med sig. Stämningen var på topp hos gammal som ung.
Här fanns det något för alla. Ostar, kex, grönsaker, chips,dip, godis,ölkorv m.m . Personal serverade det man önskade. Fina glas, vitt eller rött vin. Ett glas öl satt fint. Någon fick assistans med sugröret.
Genast jag började klinka lite försiktigt på ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” hörde jag nynnande röster och en kvinna i rullstol började sjunga. Hon kunde så många av sångtexterna och jag kunde se hur hon njöt av den tillfredsställelsen. Jag kände hur rörd jag blev och våra blickar möttes i sången. Nästan alla kunde sjunga med.
Mina kamrater från teamet minglade med sällskapet och ett mysigt sorl ackompanjerade pianomusiken. Alla skrattade, pratade åt och drack.
Musik väcker som alltid känslor. Någon strålade som en sol, någon annan koncentrerade sig stenhårt för att hitta orden i allsången som var kravlös och lättsam, och någon kunde inte hålla tårarna tillbaka i de känslor som väcktes av de gamla sångerna och melodislingorna.
Tänk vad skönt att få gråta en skvätt i en sentimental musiksekvens. Vem av oss har inte gjort det någon gång? Fälla en tår över livets ibland trista utfall, kanske saknad över en förlorad kärlek, en förlorad hälsa eller helt enkelt bara för att saltvattnet måste ut.
En dam, var övertygad om att detta var hennes födelsedagskalas och sade: Tänk att det kom så många – det hade jag aldrig trott!
Det var den bästa Fredagspub jag någonsin besökt! En stor eloge till personalen som gjorde detta möjligt. Tack för att vi fick vara med på ett hörn.
Bli först att kommentera

Livets höst

Av , , 2 kommentarer 13

höst

Idag känns mitt gamla blogginlägg om äldreomsorgen alldeles extra viktigt♥

 

Om Livets höst…

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.

Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.

2 kommentarer

Halo

Av , , Bli först att kommentera 19

halo

Gårdagens bistra kyla har gett sig och idag har vi bara -13. Men de spännande och läckra vädereffekter som bjuds här är helt magiska. Som denna halo från igår.

Bli först att kommentera

Soffrukost

Av , , Bli först att kommentera 20

morrn

-25 i gryningen. Man är lite morgonfrusen och en brasa till kaffet gör susen inför dagens värv. Soffrukost är enligt min ringa mening en underbar företeelse. Man blir laddad för dagen. Önskar dig en god dag!

Bli först att kommentera

Frost. Du bistra tid!

Av , , Bli först att kommentera 22

frost

-36 i skrivande stund. Det svider i näsan och hunden skyndar sig att uträtta naturbehoven. Gårdsripan sitter stilla i björktoppen på kanske 10 m håll  och solar sig i det vackra men bistra dagsljuset. Solskenet flödar men ger ingen värme ännu. Bara hopp. Gårdagen bjöd på fina firrar och följdaktligen en riktigt god lunch. Man får glädjas åt allt som naturen ger. Och i kylan  får man glädjas åt elden som sprakar i kaminen. Tavk för den ljuvliga värmen

frost1

frost2

frost3

Bli först att kommentera

Busväder

Av , , Bli först att kommentera 27

busväder

Till denna vy vaknade jag i morse. Det har fortsatt hela dagen och än river vinden i knutarna och snön yr. Nu beställer vi några fina vinterdagar!

Bli först att kommentera

Krismöte!!

Av , , Bli först att kommentera 23

DSC_0331

Ikväll borde rödingen sammankalla till krismöte, bäva och utarbeta flykt och karaktärsstrategier inför mina kommande fisketurer. På köksbordet råder nämligen inventering av de perfekta spönas beten. Mina gamla favoriter kan bli svårslagna men vissa nya godbitar bland mormyskorna ser riktigt farliga ut. Endera dagen är det dags! Kompisarna till den på bilden är i skottgluggen.

Bli först att kommentera

Tulipanens dag

Av , , Bli först att kommentera 26

DSC_1014

Till alla mina fina vänner från förr och nu, från när och fjärran. Här och där. Ni som på olika sätt berikar livet och gör vägen lättare att gå. Tack för att ni finns! Här kommer i brist på äkta vara en bild på lite tulipaner och varma hälsningar från mig på tulpanens dag♥

Läste nyss ett gammalt blogginlägg som jag skrev 2009 om då R plötsligt uppenbarade sig med en tulpanbukett – en helt vanlig dag – som visade sig vara just ”tulpanens dag”. Gladare än så blir jag sällan. Vill därför passa på att rikta en uppmaning till er läsare: Gubbar, gummor, karlar, kvinnfolk, män eller hen! Gå ni och gör sammalunda! Överraska din kvinna, gumma, sambo, äkta eller oäkta hälft, mamma, pappa eller någon annan som du älskar eller uppskattar med en sprudlande tulpanbukett – en vårens budbärare – och du kommer att få uppleva givandets glädje. Jag lovar!

Bli först att kommentera