Fars dag

Av , , Bli först att kommentera 16

paps

Fars dag idag.

Tänker min pappa i sin himmel och önskar att jag hade fått sjunga för honom och komma med kaffe på säng som på gamla tiders farsdagsmorgnar. Få hedra honom igen. Åh vad jag önskar att jag hade fått träffa honom en gång till, nu när jag själv är medelålders och småprata om livet, fiskningen och annat viktigt. Vi använde inte alltid vår gemensamma tid optimalt medans han levde. Vi var två hetlevrade tjurskallar som båda ville ha rätt och använde ofta tiden till diskussioner som ingen vann. Tyckte olika. Idag minns jag inte ens vad vi diskuterade om. Önskar att vi hade samtalat mer, kramats mer. Men idag är det försent och jag har gjort ett medvetet livsval i att leva i de goda minnena. Vi var ju bara människor. En far och en dotter. Mänskliga.

Har du kanske din egen pappa i livet ännu? Gammal eller ung. Frisk eller sjuk. Han kanske inte har varit den far du önskade och behövde när du växte upp, eller kanske konflikter har söndrat er relation på senare år?  Men han är ännu levande! Du har nu en sprillans ny möjlighet att använda denna Fars Dag 2018 till något fantastiskt.Ta ett steg i riktning mot försoning, om inte annat så för din egen skull. Det finns ingen godare känsla än att ta ett steg framåt – bara för att du kan. Att veta att du har kastat bollen, gjort vad du kan – även om du egentligen tycker att det är han som ska ta steget, be om förlåtelse eller upprätta kontakten. Du kanske inte tror att du kan eller vill förlåta. Att du inte har förmågan att ta klivet ut ur besvikelsens eller försmåddhetens bubbla. Försök.

Du och jag har turen att leva i en tid då det är möjligt att ta många olika sorters kontakt, utan att det behöver vara så svårt. Steget behöver inte vara så långt – ett sms, ett telefonsamtal, kanske skicka en bild på barnen, eller barnbarnen. Ett brev, en trisslott ett blomsterbud. Skicka en osynlig missil av kärlek eller saknad. Tiden kanske har gett en öppning. Tiden som kanske inte läker alla sår, men som förändrar och ger nya perspektiv.

Öppna haspen till ditt hjärtas rum. Vädra lite och släpp in lite nytt syre i det gamla förlegade. Kanske det virvlar upp lite kärlek från dina mörka vrår där under packen av oförrätter. Kärlek som gör dig storslagen och och är ett frö till någonting nytt. Någonting bortom det förflutna,

Bli först att kommentera

Livets väv

Av , , 2 kommentarer 23

Årstiden inbjuder och uppmanar till gardinbyten och mer vintriga textilier. Jag hämtade strykjärnet och ett gammalt påslakan att stryka på och tog med det ner i köket. In genom köksfönstret gnistrade en intensiv novembersol och lyste in på mig och mina göromål där på köksbänken. Det gamla påslakanet kändes mjukt som siden under mina fingrar och jag tänkte på alla gamla textilier som jag inte vet jag jag ska göra med.

På något sätt har jag väldigt svårt att skiljas från dem. Särskilt gamla påslakan. På något sätt har de varit med i familjen, nötts och blötts genom åren. Sett glädje och sorg, vänner och familj. Förväntan, välkomnande, kärlek och vila har nötts in i de mjuka fibrerna. De kanske blir omoderna till utseendet. Men känslan i dem är svårersättlig även om man alltid är sugen på att köpa nya snygga. Det är inte heller alldeles självklart att man vill lägga dem i återvinning eller insamlingar. Det är lite för privat för det. Men samtidigt känns det vulgärt att bränna upp dem.

I mammas och svärmors vackra trasmattor kan man känna igen minnen från förr – gamla lakan, sängöverkast, examensklänningar, kläder och tyger från förr. De ligger där med sina ränder i livets väv och minner om glädje sorg och möda från svunna tider.

Själv kommer jag aldrig mer att väva, och inte kan jag samla allt på hög heller. Men jag stryker lite med handen över den aprikosfärgade blomman och känner en liten fläkt som från en nybadad barnkind på min kudde. Barntvål, Via och Comfort. Sovsvettiga små lockar. Livet som alltför snabbt passerat revy.

Jag fnyser lite åt mig själv – åt min sentimentala ådra, men gläds samtidigt åt livsväven och dess randningar. Att jag har fått ha den i 59 år. Somligt måste förvisso kasseras ur lådor och skåp. Men i minnets linneskåp kommer de för alltid att ligga kvar, fint hopvikta och lavendeldoftande. Fyllda med kärlek.P1270606

Årstiden inbjuder och uppmanar till gardinbyten och mer vintriga textilier. Jag hämtade strykjärnet och ett gammalt påslakan att stryka på och tog med det ner i köket. In genom köksfönstret gnistrade en intensiv novembersol och lyste in på mig och mina göromål där på köksbänken. Det gamla påslakanet kändes mjukt som siden under mina fingrar och jag tänkte på alla gamla textilier som jag inte vet jag jag ska göra med.

På något sätt har jag väldigt svårt att skiljas från dem. Särskilt gamla påslakan. På något sätt har de varit med i familjen, nötts och blötts genom åren. Sett glädje och sorg, vänner och familj. Förväntan, välkomnande, kärlek och vila har nötts in i de mjuka fibrerna. De kanske blir omoderna till utseendet. Men känslan i dem är svårersättlig även om man alltid är sugen på att köpa nya snygga. Det är inte heller alldeles självklart att man vill lägga dem i återvinning eller insamlingar. Det är lite för privat för det. Men samtidigt känns det vulgärt att bränna upp dem.

I mammas och svärmors vackra trasmattor kan man känna igen minnen från förr – gamla lakan, sängöverkast, examensklänningar, kläder och tyger från förr. De ligger där med sina ränder i livets väv och minner om glädje sorg och möda från svunna tider.

Själv kommer jag aldrig mer att väva, och inte kan jag samla allt på hög heller. Men jag stryker lite med handen över den aprikosfärgade blomman och känner en liten fläkt som från en nybadad barnkind på min kudde. Barntvål, Via och Comfort. Sovsvettiga små lockar. Livet som alltför snabbt passerat revy.

Jag fnyser lite åt mig själv – åt min sentimentala ådra, men gläds samtidigt åt livsväven och dess randningar. Att jag har fått ha den i 56 år. Somligt måste förvisso kasseras ur lådor och skåp. Men i minnets linneskåp kommer de för alltid att ligga kvar, fint hopvikta och lavendeldoftande. Fyllda med kärlek.

2 kommentarer

Köttsoppenostalgi

Av , , Bli först att kommentera 42

guuiKöttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Bli först att kommentera

En kupol av renhet och fröjd

Av , , Bli först att kommentera 29

fjall

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Bli först att kommentera

Tangenser och Profeter

Av , , Bli först att kommentera 27

Hösten är hemmets tid – så har jag känt i alla tider. Man (jag) blir sugen på att fräscha upp, förnya och göra det allmänt mysigt.  R och jag har ganska (för att inte säja diametralt) skilda  uppfattningar om  mycket här i världen. Bland annat om detta. Där jag vill ha saker på ett visst ställe – för ordningens och trevnadens skull – vill han ha allting ständigt och praktiskt till hands – helst liggande just på den plätt där han senast lade den ifrån sig. Den plätten tenderar ofta att vara matbordet i kök eller vardagsrum.

Så har vi fördelat hemmets sysslor. Han drar fram, och jag plockar bort både hans och mina saker. Ofta får jag ägna en ansenlig del av dagen åt att leta hans ”förlorade” ägodelar. Min barnsliga pedagogik om att alla saker behöver en egen plats, ett eget hem, går inte hem…och så går dagarna ifrån vår tid. (Jag har förstått att detta är en vanlig fördelning i de bästa av hem)

Det allra senaste i heminredningstrender ovan polcirkeln just nu verkar vara att toppa ”mysfaktorn” med ett avancerat men mycket anskrämligt laserinstrument – ett avvägningsinstrument. Det flyttade in hos oss här förleden. Ett vederstyggligt åbäke på tre ben (naturligtvis placerat mitt i finrummet) som för stunden upplystes av mysljus och tillika röda prickar som fick mig att ängsligt spana efter lasermannen i fönstren. Detta fick ingenjören att tindra som en julgran och sades vara lösningen på många av hans problem.

Temat vid förmiddagskaffet idag fortsatte lite på samma tema. Hur beräknar man olika saker, såsom lutningar lyftkraft och annat kryptiskt? IngenjöRen noterade snabbt min stilla undran och började skissa avancerade beräkningsformler på baksidan av ett kuvert efter att jag i ett oförsiktigt ögonblick ställt en kontrollfråga. Han hävdade att ”alla” minsann fick lära sig detta tidigt i skolan – åtminstone i Glommersträsk på medeltiden. Jag kontrade genast med Jesaja:6 som jag som ”belöning” fick högläsa för klassen i tvåan – en gång när jag blev först klar med en teckningsuppgift. Ett kapitel som jag sedan dess kan som ett rinnande vatten. Skilda världar måhända. Jag har inga som helst minnen av trigonometriska funktioner såsom cosinus eller  tangens men har troligen lärt mig det någon gång. (Sannolikt tecknade jag avancerade karikatyrer av läraren i marginalen under genomgången)  Pi har jag ett traumatiskt minne av från ett matteprov i klass 7, men kommer faktiskt ihåg talet 3,14, även om jag tycker att Pi är liksom mer vore ett gulligt namn på ett könsneutralt husdjur.

Ni förstår att jag skojar va? Men sanningen att säga så tycker jag det är synnerligen praktiskt att vara bra på så olika saker som vi två är. Desssutom är ju familjen kompletterad med en ungdomlig själ , Leo, som tillför både energi, kompletterande hormoner och motion till oss gammfolk. Perfekt!

Bli först att kommentera

Fjällets guld

Av , , Bli först att kommentera 22

bågen

 

Ok. Skatten är där! Tar sikte, gör ett märke på mobilskärmen och beger mig någon ledig stund på tur efter fjällets guld.

Bli först att kommentera

Skodonsfunderingar

Av , , Bli först att kommentera 23

glaciär

Investerade härom året i ett par vandringskängor – som komplement till storstövlen och barbieskorna. Allt ett kvinnfolk behöver – utom möjligen ett par sköna sandaler. Skam till sägandes har de ej nyttjats så mycket ännu för sitt riktiga ändamål utan sitter mest olämpligt till på en spik när jag ska hämta presentpapperskassen under trappen.

Ibland går jag in dem här hemma och ”drykt” mig med visioner om fjärran magiska vandringar. På nånda. Värmen ska jag då inte klaga på och jag känner en viss likhet med slalompjäxor där jag försöker trippa fram så serviceinriktat som möjligt mellan butikshyllorna. Klampetiklamp som ett annat bergatroll.

Härom dagen uppenbarade sig möjligheten att testa dem i skarpt läge då det frestades med glaciärbesök igen. Men det blev snarare storstövelläge och feber, så jag avstod från att i år återse Salajekna. Glömmer dock aldrig det fantastiska besöket dit. Vem vet. Nya år, nya möjligheter och nästan nya vandringskängor väntar. Eller obegamlade som nån av mina små sa en gång för länge sedan…

Bli först att kommentera

Gammeltidens väggord

Av , , Bli först att kommentera 23

bonad

Dags för en lättlunch. Sardiner på finncrisp… Och med ens är jag förflyttad tillbaka i tiden. Apropå bilder och minnen. Plötsligt befinner jag mig i min f.d svärmors kök där mitt första möte med sardinerna ägde rum, för 40 år sedan. Som ett tillbehör till söndagssteken.

När jag ändå har Eina i minnet ser jag fram för mig en av de bonader hon broderade till vårt hem. Inte just den på bilden, en mycket finare, men med samma text: Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta. Aktuella intill denna dag. Ett exempel på den gamla ”långsamma” tidens väggord. De som nu i svart eller vit plast finns vart än du ser. Köps för en spottstyver och byts snabbt ut mot något modernare.

De gamla ”väggorden” var handbroderade och broderi var just en av Einas intressen. Bonaderna var gammeltidens vardagsalternativ till dagens livscoacher. Något man såg när man passerade köket på väg ut i arbetet igen, i vardagen på hemmaplan. Tänkvärda, påminnande, stärkande eller uppmanande. De väcker minnen och känslor. På gott och ont.

Om du lyssnar riktigt noga så kanske du hör köksklockans slag. Riktiga slag. Bing bång. Känner stramaljens rutmönster under dina fingrar, anar mormors parfym, eller plockar ett skott från de prunkande pelargonerna.

Eller du kanske bestämmer dig för att just idag skriva ett alldeles verkligt pappersbrev till någon. Ett kort eller en hälsning till någon från förr, nu eller kommande dagar.

Bli först att kommentera

Valaffischer

Av , , Bli först att kommentera 25

En att föredra.

valaffisch

Bli först att kommentera

Pudas igen!

Av , , Bli först att kommentera 18

pudas

Husbilar husbilar husbilar. I alla de modeller årsmodeller och modejanger har de och deras invånare passerat här i sommar. På väg hit eller dit. Till när och fjärran.

Här är det för dagen bara kallblåst och grått. Blir lite sugen på en roadtrip till ljumma och soliga trakter. Lite compact travelling kanske. Och en pytteliten husbil vore väl mysigt. MED Pudaslåda! Lämpligt stor för ett litet medeltjockt fruntimmer.

Stoorn och Husb får ursäkta och icket ta detta personligt. Tänk då kan jag stanna till här och där och protestera mot en massa dumheter. Såna finns det ju gott om i dessa valtider!

Bli först att kommentera