Tvåmetershalsdukar och snöänglar.

Av , , Bli först att kommentera 9

lucka5
Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi skolbarn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen, så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken. Bara en liten ögonspringa syntes då jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd. Och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på farstubron gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sig dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen. Vi hade beställt Mors Julbrev och så en Lilla Fridolf som min bror Sixten skulle få i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätornna. Dn skiner över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Bli först att kommentera

Priskuranter och önskedrömmar

Av , , Bli först att kommentera 11

lucka-4 (1)

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sig på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben länge behöll sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det liksom i luften att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksakssidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara med att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet. Och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen.

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken. Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs ”Tomten”. Jag skulle kunna alla verserna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

Bli först att kommentera

Kalenderskandalen

Av , , Bli först att kommentera 13

lucka2

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra…

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva – Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock?

Efter ett snabbt överslag bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut – utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kaledern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar! Man lär så länge man lever!!

Bli först att kommentera

Min barndoms skyltsöndag

Av , , Bli först att kommentera 23

Jul och adventstiden fyller mig alltid med nostalgi och jag hamnar ofta i minnenas värld. Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss kyrkkaffe och en matbit hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se byabarnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Bli först att kommentera

Min barndomskalender

Av , , Bli först att kommentera 13

barnens (1)

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss var sin liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I den spännande jullådan, som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar jag minns användes under adventstiden i skolan. En grålackad enkel träfåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan du känna igen den andäktiga känslan av att öppna ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan. Att sätta det i ljusstaken och så se fröken gå runt i klassrummet, bänk för bänk, och tända våra små ljus innan hon själv tog plats bakom katedern. Hon öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong och såg ut över vår lilla förväntansfulla skara. Så tog hon ett djupt andetag, stillade sig och började sedan att läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna eller någon annan gammal berättelse med julanknytning. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla i rader där de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra barnaröster fylla rummet. Fröken var en del av min barndomsmiljö som uppmuntrade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor vi fick genom berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas världar. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck bland andra barndomsminnen.

Bli först att kommentera

Sånt som inte kan köpas för pengar…

Av , , Bli först att kommentera 19

P1320820

Black Fredag hela helgen….Inkorgen är nedlusad med tvivelaktiga erbjudanden. Ja detta är sannerligen en mörk dag för mänskligheten. Man kan fort bli black eller pank, eller till och med skuldsatt om man inte passar sig. Som om inte förjulstiden innebär tillräckligt med utgifter ändå för många utan att dessutom hetsas till impulsköp. Speciellt för de som lever i frestelsernas omedelbara närhet i människobyn.

Själv ska jag unna mig något alldeles gratis – en morgon på isen. Att få stå där och möta gryningen är välsignat. Långt från hägrande extrapriser. Plånboken ligger i tryggt förvar i paltslungan hemmavid och lite fönstershopping på håll – att se adventsljusen lysa i våra egna fönster ger mig en tillräcklig känsla av nöjdhet. Allt jag vill ha har jag redan fått.

Men nog är jag väl ”nalta eljest” antagligen. Som nuförtiden får en släng av ångest vid blotta tanken på att stolpa omkring i klackeskor i nån hypnotiserande galleria med famnen full av kassar och trängas.

Lutar huvudet bakåt så långt artrosen tillåter, tittar rakt upp i stjärnhimlen och den svindlande oändligheten tills hjärnan bubblar som champagne. Känner kylan nypa i kinderna, tystnaden böljar i mjuka vågor och försanningen om jag inte känner ett aldrig så litet darr i spöspetsen. Rikedom.

Bli först att kommentera

Nötkonferens

Av , , 2 kommentarer 18

P1320848
P1320855
P1320847
P1320720P1320838P1320620P1320872P1320369P1320682P1320865P1320468P1320793
Varje dag har vi besök av dessa finingar. Det gäller att ha rätt sortens godsaker att bjuda dem på.

2 kommentarer

Finfrämmen

Av , , Bli först att kommentera 21

P1320880
P1320885
P1320897

Trots den påtagliga tystnaden och det karga här i fjällvärlden så vimlar det av liv. Bevingade och fyrbenta gästar oss och visar upp sina vackra former och färger. Mest fåglar förstås. Men även Mickel räv gör sig ärenden till vår altan och en och annan älg passerar. Kameran går varm och det är alltid lika speciellt att få närkontakt med naturens levande skapelser.

Häromdagen såg vi två tjädertuppar fyra järpar en flock ripor och många av de vandringsälgar som beger sig ner från högre terräng denna årstid. Ögat njuter. Delar med mig av fågelbilder senare idag.

Bli först att kommentera

Köp maggot!

Av , , Bli först att kommentera 23

ida
Noterar på shoppinglistan: Obs! Köp MAGGOT

Bli först att kommentera

Gryning

Av , , Bli först att kommentera 30

Steg upp före gryningen för att fånga tystnaden inför dagens larm.

En eld, ett ljus, en filt och stillhet. Den optimala arenan där nysprungna tankar föds och vågar sig fram.

Jag öppnar mina sinnen för ögonblicket och absorberar gryningens färger på dagens oskrivna blad. De milda ogripbara färgerna som förtröstansfullt sveper själen i skyddande lindor. Hoppets färger.

En ny dag är oss given med alla dess möjligheter. Ur gryningen vaknar fjällnaturen i all sin storslagenhet.
Och förr än man anar är ögonblicket över. Dagsljusets skarpa konturer och ljud tränger sig på.

Men rustad för livet kan jag resa mig och gå stärkt in i den nya dagen.

Bli först att kommentera