Ett växelspel av vibrerande gomsegel, andningsuppehåll och knipholkar

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommaren – reprisernasVisst är det märkligt hur nya fenomen smyger sej på och läggs till floran av ålderstecken. Tillsammans med en aldrig sinande ström av nya leverfläckar, rynkor, nedsjunkna fotvalv och hormonell pingpong, sällar sej det stora relationshotet – snarkningen.

Må så vara att det pyser och låter – men inte nog med det… Om du någonsin får se en bild av dej själv sittade sovandes med tappad haka, säckande kindpåsar och drägel på hakan så inser du att attraktionen i ditt förhållande troligen får sej en allvarlig knäck.

Hittade spår efter R:s smutsiga hantverk häromdagen. Den filuren hade smygfotograferat mej ur flera kompromotterande vinklar där jag sitter och sover i bästa TV-fåtöljen.


När jag tömde kameran uppdagades brottet – till min stora förtrytelse och till hans uppenbara nöje. Han vägrade dock hårdnackat att avslöja syftet med bilderna och skrattade rått men hjärtligt. Hm! Kul att man kan vara till glädje för någon!

Man kan bli mörkrädd för mindre! Jag hade ingen aning om att mitt ansikte kunde deformeras på detta sätt och anta sådana groteska former under avslappning.

Vågar knappt tänka på hur man skulle ta sej ut i ultrarapid av ett hundrameterslopp, när till och med de stenhårda och vältrimmade atleternas ansikten lever sina egna liv och verkar vara på väg att lossna när dom springer.

Nåja nu är risken obefintlig att jag någonsin kommer att återfinnas på en sportarena och vad ultrarapiden anbelangar så är det nog så att ultrarapid numera är mitt grundtempo.


Nu medans jag skriver hör jag plötsligt små diskreta puffanden ifrån soffan där R till min skadeglädje somnat och tappat hakan ordentligt. Funderar starkt på att ta ett par bilder att ha på lut "utifall att" för att upprätthålla terrorbalansen. Gomsegel i motljus…..hm

Fast problemet snarkning är egentligen ingenting att skoja om. Jag tror faktiskt att bådas vår trötthet kan ha sin förklaring i snarkandet.

Man borde nog gå ned några kilo, medicinera mot den täppta näsan (schhhhhh, säj inte att det beror på katten!!) och börja sova på mage. Annars finns risken att vi båda slutar som dåliga Hannibal Lecterkopior med andningsmasken / Cpapen på om nätterna. Snacka om erotikdödare!

En bettskena på detta och ni bevittnar en sannolik relationskollaps.

Är det någon därute som har goda råd och huskurer mot snarkning så emottages dessa med tacksamhet!

Vad är meningen??

Av , , Bli först att kommentera 2

Går igenom barnens böcker, tidningar gosedjur och hittar de mest fantastiska teckningar och alster från deras skol och dagistid.

Bland annat en dikt som Isabelle (nr3) skrev när hon var 9 år 1996.

Isabelle föddes 1987 när storasyskonen var 5 och 7 år och blev genast prinsessan på ärten med sina guldlockar. Vår lilla primadonna absoluta.

Strålkastarljuset riktades dock 3 år senare på den sprillans nye lillebror Alexander lintott, vilket kanske kan förklara känslan i Bellas lilla förpubertetshjärta.

Uppenbarligen upplevde hon mellanbarnets osynlighet, mellan sina "lastgamla" storasyskon och sin omhuldade lillebror när hon skrev denna dikt, fast vi föräldrar tyckte förstås att vi var rättvisa och älskade alla barnen lika mycket.

Ska man skratta eller gråta? Läs och begrunda:

Vad är meningen med att leva!

Min storasyster är snart död!
Min lillebror är som nybakat bröd!
Men Jag – Jag är mittemellan….
och det dom får – får jag sällan…

Isabelle 9 år

Älskade lilla gumman Isabelle – Hoppas det går bra där borta på Cypern med jobbet och att ditt liv är fyllt av mening och kärlek!

Kram från Mamma

 

Jungfru – men ändå inte! Spännande Mingelbilder

Av , , Bli först att kommentera 2

Efter en intensiv jobbvecka samt en massa födelsedagsförberedelser kom så dagen D 12/9 alltså Roberts 60-årsdag. En gnistrande vacker septemberdag grydde.

19 timmar efter att min och Alex första skrovliga morgongratulationssång klöv etern, avslutades en lyckad födelsedag till tonerna av unisona snarkningar i tv-soffan. Allt noggrannt dokumenterat av min dotter Sandra och hennes Christian som till vår överraskning och glädje dök upp ibland de övriga gratulanterna under eftermiddagens "öppet hus", hitflugna från Göteborg.

Det vankades smörgåstårta, prinsesstårta och Bellas nybakade bullar tillsammans med kaffe och cider/vin. Pga knepig tajming fick en inplanerad brakmiddag med lax i ugn, pressad potatis o kantarellsås lov att sparas tills dagen efter, då vi hade smörgåstårta ända upp till struplocket hela kvällen lång.

En mycket rolig och trevlig dag tack vare familj, vänner och arbetskamrater som droppade in med telefonsamtal, mail, SMS, fina blommor och presenter.

Förutom amerikaresa, fin whisky och choklad, presentkort på norrlandsoperan, bio och show, lotter och en superfin väggljusstake, fick han boken Jorden sedd från ovan – en passande bok till denne gamm-Biggles.

Han fick också två otroliga förstoringar på canvas – bilder på jubilaren själv i sitt esse – vårvinterbilder ifrån skoteräventyr med grabbarna, tagna och bearbetade av vännen Roger Sandgren, vars fantastiska bilder jag varmt rekommenderar att ni tittar närmare på http://photo.net/photos/Rosan

Robban själv har som synes pysslat ihop en sammanfattningsbild av dagen där ni med en rejäl lupp och lite tur kan urskilja ett och annat bekant ansikte. Tack till alla er som gjorde dagen fin och minnesvärd.

 

Ett Hallelujamoment, eller När vi mötte ‘Guds rätte gök’

Av , , Bli först att kommentera 2

Gunnel ForsbergEn sällsam julidag i Arjeplog.

Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).

Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags ‘hallelujamoment’ skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?….. och det gör du med rätta!

Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.

Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.

Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.

R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur ‘Som en sträng på gitarren’.

Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger ‘Jag lyfter ögat mot himmelen’ som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.

Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.

Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen ‘Toffe’ Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst – för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: ‘Det stod en blomma så skön och blid’. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!

Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.

Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.

Jag – som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert – som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning – vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.

Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor – En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.

Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons ‘Jag ska gå genom tysta skyar’ och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert – och jag är ändå rätt kräsen. ‘Danne’ kan nästan slänga sej i väggen!

Nåväl – omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta ‘Guds rätte gök’ som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.

Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.

Bli först att kommentera

Sidoairbag, Lovehandels, Volanger – kärt barn har många namn

Av , , 4 kommentarer 2

Jisses vilket projekt det är att söka bil. Tur att R redan var liite gråhårig innan vi började söka – annars hade han definitivt varit det nu. Det är ont om snygga säkra välskötta små mellanklassbilar i rätt prisklass som duger åt mej. Något som jag inte tänker tumma på denna gång, är säkerheten.

Jag har redan förbrukat min turkvot efter fjolårets trädkrock och skoterolyckan för två år sedan då jag gjorde en baklängesvolt och landade med bakhuvudet på en gasoltub, när vi åkte på skrå och R såg en möjlighet att svinga mej över ättestupan genom att tuscha en sten i ovädret. Å andra sidan kan man välja att se det som att jag förbrukat min oturskvot och hädanefter skulle våga ge mej ut i vilken kärra som helst.

Nåväl, jag hoppas att varken jag själv eller någon av de mina någonsin mer blir inblandad i en olycka eller rättare sagt önskar jag naturligtvis ingen alls att drabbas av detta.

Dubbla airbags och sidoairbags är mitt krav, sedan ska den kosta max 40 000 och helst vara silverfärgad, bensinsnål, välskött och finnas i Umeåtrakten. Om du har någon pärla du vill sälja så tjoa på mej!

Om jag var rik skulle jag köpa en likadan som på bilden. Övre vindrutebalk skar av älgen på mitten, bilen förblev i det närmaste oskadad, och förutom ett riktigt vidrigt och grönt besök inne i älgmagen klarade sej passagerarna oskadda.

4 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Stormy Weather

Av , , 3 kommentarer 2

Idag gäller det att hålla i hatten. De vackra gula asparna nedanför byavägen kommer snabbt att tappa sitt lövverk nu och vägarna kommer att täckas av halkigt guld. Bäst att man fäller ut tånaglarna så man inte druttar i backen. En förarglig förkylningstendens börjar ge sej tillkänna med kliande hals och rinnande näsa.

Hösten kräver sin tribut, och nu får man ladda upp med C-vitamin och köttsoppa med klimp för att klara sej från snuvorna. Levande ljus och den dagliga brasan i kaminen får göra resan fram till adventstiden mindre tung. Hittade en gammal dikt som jag skrev hösten 1983 och som faktiskt är ganska klurig! Inte sant?

Vid närmare eftertanke

När Hösten knackar vresigt uppå rutan
och kalla Vintern lurar där bakom min dörr
Då ryter jag: Er kan jag vara utan –
men de bara klampar på som alltid förr

All sommarns fröjder och vårens grönska
de knyter in i sin mörka säck
Då blir jag frusen och börjar önska
båd höst och vinter för evigt väck

Men när jag tänker lite mer på saken –
på alla följder detta skulle få…
jag fryser hellre då om lilla baken
och låter nästippen vara blå

För jag vill längta åter efter solen
vill känna våren i min frusna kropp
Få glädjas åter över sommarkjolen
och vårens första lilla blomsterknopp

Så låt kölden komma – låt mej snöa över
jag ska ej sörja mera över det.
För att få längta var själ behöver
det är nånting som jag säkert vet.

Gunnel 1983

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Jag – en Loppoholic?

Av , , Bli först att kommentera 0

Någonting sätts igång i min hjärna när jag ser annonser eller skyltar om loppmarknad. En pockande sockerdrickskänsla som triggar känslan av två fulla bärkassar för en spottstyver -längtan efter det optimala fyndet.

Prutaren i mej bara väntar på att få köpslå, vrida vända och pokerfejsa mej till de bästa fynden. Jag och andra proffsloppare trängs och går som målsökande robotar efter rader av bord på jätteloppisar runt om istaden.

Utrustad med bra skor, några extra kassar och ett par hundralappar kommer man långt. De enda förberedelser som krävs är att planera rutten, äta en stadig frukost samt köra en sväng med roll-onen, tandtråden och tungskrapan för allmän trevnad.

En loppmarknad kan nämligen erbjuda en intressant, mångkulturell och rätt påträngande presentation av folks hygien, tandstatus, matvanor, alkoholkonsumtion, och frekvens av klädbyten. Inget för kräsmagade alltså….

Ekorrgenen i mej är nedärvd från mödernet som än i dag anno 2008 diskar plastpåsar och sparar använt julklappspapper och snörstumpar. Dock har jag inte riktigt nått den fasen än, men märker att genen gått vidare – iallafall till min äldsta dotter.

Nu är det ju inte på något sätt så att jag rent materiellt har behov av en endaste pinal till utan snarare så att jag själv skulle kunna ha en neverending loppis med eget stoff. Alternativt behöva en tändsticka…

I sanningens namn skulle jag behöva gå igenom och kritiskt granska det mesta jag äger. Motsägelsefullt nog så har jag länge haft en vision om att bara äga det som ryms i en papperskasse liten nog att kunna bära med mej på en pinne bort mot solnedgången.

Jag har en förkärlek för halvgamla saker, som grönt glas, gamla skrin och böcker – och så R förstås som nu uppfyller kriteriet "semiantik".

Mitt senaste bokfynd var ett band i 3 delar för 10 kronor – Kvinnan och hemmet, skrivet någon gång på 40-50-talet. Allt en kvinna kan behöva veta om såväl sin anatomi, psykologi och kvinnoroll som maka mor, kokerska, värdinna och husmor.

Visserligen saknas en viktig för att inte säja "springande punkt" (hi hi – nu fick jag till det!!) i beskrivningen av det kvinnliga fortplantningsorganet, men tack och lov är pricken över i:et med på kartan i den moderna anatomilitteraturen.

Idag lyckades jag dock besöka 2 loppisar och provköra 4 begagnade bilar utan att köpa något, vilket kändes som ett steg i rätt riktning. Det bästa fyndet var dock när jag och R hittade varandra på Livets returmarknad.

Kaffetåren den bästa är!

Av , , 2 kommentarer 0

Gunnel Forsberg

Utsikt hemifrån

Lördagsmorgon. Smaka på ordet – och medge att det är sött och ljuvligt. Ordet klingar skönt – som fredagskväll och löningsdag. Det bådar en känsla av välbehövlig ledighet, sovmorgon, umgänge med de sina och en orealistisk tro på att man ska hinna uträtta både små mirakel och underverk – på tomten, i garaget, källaren, bär och svampskogen samt förstår gärna hinna strosa lite på loppis och kanske även hinna med lite kulturbegivenheter.

Känslan är dock oslagbar när man får stänga av väckningsfunktionen på mobilen och sova – tills man vaknar. För min del råkar det nuförtiden dock bli ganska tidigt. Är det åldern månne?

Man har huset för sej själv, kokar en kaffetår, läser tidningen och smakar på tystnaden.


Dagen ligger löftesrik framför.

Försökte länge upprätthålla den fina traditionen jag ärvt av mina föräldrar – att alltid börja dagen med kaffe på säng och försökte införliva R i denna mysiga företeelse. Dock såg han mest olycklig ut när jag kom med brickan och meddelade rätt och slätt att han föredrog att äta uppstigen (jfr torrboll)  Där rök den traditionen och jag insåg att denna tid var förbi, men insisterade på att bibehålla den vid födelsedagar och andra speciella tillfällen.

Idag blir det gäster, loppis och kanske en sista fisketur för min del. Har en hel del bråte att ta hand om, men lyckas skickligt skjuta upp omhändertagandet av detta helg från helg.

Vi ska helst inte nämna kontrasten till den underbara lördagsmorgonskänslan – söndagseftermiddagsångesten schhhhhhhh!! (Dock är den inte så uttalad nuförtiden när jag har så himla kul jobb!)

Jag önskar oss alla en underbar helg – och för egen del – att mina läsare ska bli piggare på att skriva kommentarer!

Komvux-poesi från 1992

Av , , Bli först att kommentera 4

Till mina döttrar Sandra och Isabelle, då 11 resp 5 år

Till mina kära döttrar båda
som snart skall vuxenvärlden nå
Som vän och Mor jag vill er råda -
om sånt som ni kan stöta på.

Ni rena blad där ingen hunnit skriva -
där ingen penna ännu skrivit fel
Som blomsterknoppar efter vinterns driva
som orörd frukt – så fin och hel

Visst önskar jag – som mången ängslig Mamma
att vägen ska bli slät och lätt att gå
Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma -
Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.

I era ögon – själens klara speglar
man kan ej ännu skönja något svek.
Men flickor, när man ut i livet seglar
förstår man snart att det är ingen lek.

Ni kommer säkert mången gång att såras,
att känna sorg och ilska i ert liv.
Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras
Håll blicken högt – Ta inte utan giv!

Visst finns det mycket som är underligt i världen,
sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.
Slås inte ned av vanmakt under färden
Gör nånting åt det – stå ej blott och titta på.

Var stolt och ödmjuk – bådadera
Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt
Så sol och luft kan cirkulera
och vädra ut det som är skämt.

Men akta er mest för cynismen,
den kväver lust och växer ofta fast
Släpp aldrig in den , då finns risken
att ni får släpa jämt på denna tunga last

Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen
Ge den stort rum och njut av denna kraft
Men känn efter först – var gärna lite kräsen
innan ni njuter sötman i dess saft

Stå stadigt upp, med fötterna på jorden
då är det liten risk för något fall
Låt tungan vara våg åt orden
Stå alltid för ditt ord – Stå pall!

I era ögon – själens klara spegel
finns självförtroende och hopp
Vad ni är vackra – låt ej modenyckers segel
förkväva stolthet för din egen kropp.

Läs varje dag – en snutt, om inte mera.
Låt ordens vingar sluta er i famn.
Bli aldrig stor och sluta fantisera
Lär allt om Himmel Hav och Land

Låt aldrig stressens klo er fånga,
allt har sin tid, sin egen stund
Dagarna blir aldrig nånsin långa
om du har roligt – klockan den är rund.

Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?
Er framtid är i egna händer lagd!
Jag önskar att vi sedan blir väninnor -
en underbar och rolig pakt.

Jag önskar lycka till i Livet
Att Fria Starka ni ska gå
Jag finns hos er för alltid – det är givet
Jag älskar er SÅ, båda två

Från Mamma Gunnel 1992

Soldyrkare i eftertankens kranka blekhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Vips rusar den efterlängtade sommaren förbi och hösten nalkas. Tur att man har bunkrat upp med många härliga minnen från sommaren att leva på tills nästa år.

Tyvärr går en del av sommaren nuförtiden åt till att nitiskt akta sej för solens farliga men ack så sköna strålar.

Tänker nervöst men med ljuvt vemod tillbaka på tiden då man låg i vattenbrynet insmord med barnolja och pressade 8h på raken. Man vändstekte sej gladeligen sommaren igenom, oljemarinerad och kokosdoftande.

Pepparkaksbrun var idealfärgen. Inga mellanlägen där inte.

På vårvintrarna i min barndom satt vi i lä hemma i garagenedfarten eller i snödrivan omgivna av aluminiumfolie – allt för att hjälpa solen på traven. Man hade aldrig ens hört talas om farligheter som tunna ozonskikt och hudcancer och stornjöt intet ont anande av att känna solens strålar ända in i benstommen.

Det var andra tider det. Nu går man följdaktligen omkring som en tickande melanombomb iförd burka.

Mina forna oskuldsfulla persikokinder är numera vindpinat garvade och chict pigmentcamouflagefärgade och de en gång så mjuka persikofjunen har genomgått en transformation och är nu mer kiwisträva.

Nåväl, fördelen med att skyla sin kropp för solen gör även att man kan "tagga ned" den eviga jakten med rakhyveln och våga sej på en tredagarsstubb både här och där. Det frasar så hemtrevligt i skymningslandet….hm. Men det absolut enklaste vore ju om man faktiskt hade blivit man på en gång och sluppit denna långsamma förvandling. Jag har av mina döttrar avkrävt ett löfte om att den dag jag sitter på hemmet få hakan "justerad" vid varje besök.

Omgivningen är troligen positiv till mitt nya sommarmode och har nog nöjt noterat en ordentligt påklädd bakdel i motljus när jag rensat i rabatterna.

Minibikinin har for ever utgått ur mitt sortiment och det är inte utan att jag längtar efter en undergörande Miss Mary of Sweden-korsett… ni minns kanske den mirakulösa gördeln i postorderkatalogen Wästgöta Textilindustri som genom ett trollslag förvandlade en sur modell med bullig tantmage till en glad dito med spikrak och slank figursilhuett

Min försommarbantningskur, kom liksom av sej och Ballerinakexen trillade så förföriskt försmädligt nedför strupen och lade sej i mjuka volanger runt midjan, där dom genast fann sej tillrätta. De blir ett välkommet reservförråd (inte) om vintern skulle medföra hungersnöd.

I ungdomen brukade jag fundera ibland hur det skulle vara att ha en blind man. En som sensibelt kunde navigera bland celluliterna och tycka att man var mjuk och luktade gottis. Aldrig mer en "bad hairday"

Tyvärr får man ju i en relation acceptera att bli granskad under lupp, men man får trösta sej med att även mannen blir äldre, mer skumögd och får hårväxt lite varstans utom på huvudet. Nån dag skulle det vara intressant att forska i varför det verkar vara så ruggigt bra jordmån för hårväxt hos äldre män i öron och näsborrar.

En annan dag ska jag berätta den förskräckliga historien om när jag köpte en kärvande nästrimmer till min exman. Tills dess – ha det gott.