Mor lilla mor, vem är väl som du – Ingen i heela världen!

Av , , Bli först att kommentera 2

Gunnel ForsbergTack kära lilla mamma Marianne 85 år för att du är vårt nav och för att du med din positiva och kreativa utstrålning är ett fint föredöme för dina bullriga ungar och så generöst delar med dej av dina tankar, minnen, grödor mat och omtankar.

Tack för att du hållit vårt barndomshem levande och för det sätt du överfört begreppet "arbetsglädje" till mej och mina syskon.

Du är en stor liten kvinna som växer alltmer för varje gång jag träffar dej, fast du i själva verket krymper. Jag skulle vilja se alla de harrar som passerat via diskbänshon och gjutjärnsstekpannan till alla de munnar på släkt och vänner som fått njuta vid ditt bord.

Du kära lilla servicemorsa – ofrånkomligen har du skapat ett helt nytt koppel av tjänare/tjänarinnor och paltkokerskor som springer före och efter sina gubbar och ungar.

Tack för alla omtankar och aftonböner. Min älskade supermorsa som har utrymme i hjärtat för alla sina 6 barn 22 barnbarn och 12 barnbarnsbarn med omkrets.

Livets höst

Av , , 3 kommentarer 1

Gunnel Forsberg

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning.

Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden.

Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata. Allt förändras i ett nu.

Sammanlagt hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenheter, toaletter och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla vår egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?


Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition för jag åsyftar likaväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal. Vi som är friska har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för dagligt arbete som vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många suveränt duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre orkar göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?
 

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Blodtrycksblogg eller Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen?

Av , , Bli först att kommentera 0

En liten krönika som jag skrev i OS-tider.

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans adrenalinstinna reaktioner vid provocerande trafiksituationer, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida förstås…) studsar här och nu upp och ned i tv-fåtöljen.

En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons bronsmatch.

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak – just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten. Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor.

Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke – iallafall för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.

Jag minns ifrån min barndoms tvfria frireligiösa miljö – chocken – när vi besökte släktingar i den närbelägna staden i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur min morbror och kusinerna skrek, vred sej och kastade sej på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål.

Själv satt jag totalt oförstående och vettskrämd, gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta nästan förekom i var mans tv-rum och var fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten.


(Ha ändå i åtanke att jag växt upp i en frireligiös miljö med tungomålstalande som vardagsmat så jag var inte helt obekant med känslomässiga utspel ).

Från den dagen höll jag mej nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen – långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot – sporten – som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: "Mot Sherwoodskogen" och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sej inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina strider – ur ett hälsoperspektiv.

GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Av , , Bli först att kommentera 0

Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst – männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya nödvändiga inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, – den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och till och med fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är en kalender för PMS-perioder, vilket faktiskt är synd, för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ‘ovetenskapligt säkerställt’ att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS:en strömmar en kvinnoröst?!
Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma?

Nu radar grabbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana ‘gör om rutt’ eller ‘om 200 m ‘sväng vänster’ när vi levande kvinnfolk alltid har gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta milersättning för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har ‘min chaufför’ aldrig tidigare lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret – sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen….Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sej att längta?

Idag sitter man hörlurade över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN – och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där…

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen – med både hängslen och livrem…..alltså både mej och min rival GPS:en.

Kör försiktigt hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Höstmys för Blocket-busters

Av , , Bli först att kommentera 0

Gunnel Forsberg

Borta bra men hemma bäst! Så sant som det är sagt.

Att få komma hem från jobbet, byta om till fårskinnstofflor och sedan krypa upp i fåtöljen efter att mat/köksbestyr är avklarade. Det är livskvalitet! Höstkvällar är faktiskt mysiga.

Scannar snabbt igenom Blocket i jakt på den optimala, snygga praktiska, bensinsnåla, säkra och billiga bilen. Har nu haft tre objekt som jag fastnat för men som sålts rakt framför näsan på mej. R är mej behjälplig även om vi har lite olika syn på vilken sorts bil det ska bli.

Ser fram emot att avyttra mina två gamla bilvrak från gården och ha en bra körduglig kärra. Just nu åker jag snålskjuts med R och med min jobbarkompis Annika som även hon är i bilbytartankar. Bussbiljett till Sörfors är dyr och Klabbölevägen känns fullständigt livsfarlig. Vägarbetet kommer visst inte igång i höst som vi hoppats TYVÄRR! Hoppas att det inte hinner ske fler olyckor innan ombyggnationerna görs.

Jag vill hitta en bil innan halkan kommer så att jag hinner övningsköra med sonen på torrföre. Det känns viktigt att hjälpa honom med körkortet!

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Om provhytter kunde tala, eller En bakdel i svart – blir en värdsdel i rutigt.

Av , , 1 kommentar 0

Efter 2 timmars provhyttande häromveckan inför ett stundande bröllop var jag inte bara snudd på utbränd utan också desillusionerad och benägen att instämma i vad min storasyster rådde mig för ca 15 år sedan.

Hon sa: Gunnel – om du håller din arm framför ansiktet och ser dig omkring hemma på ca 120cm höjd – så ska du se vad fint du har det hemma.

Samtalsämnet då gällde vi kvinnors oförmåga att vara nöjda med våra hem, men kan ju lika gärna appliceras på omöjligheten att förnöjas över vår egen spegelbild. Med armen i näshöjd såg jag faktiskt riktigt söt ut i spegeln.

I provrumskön stod jag några minuter och smygbegrundade det som skedde i golvhöjd, under svängdörrarna.  Damfötter snurrade runt därinne framför speglarna och jag kunde ana hur man försökte få en bild av hur man tog sig ut i backspegeln.

Fötter av alla sorter, från små marsipanrosa leksaksfötter till rejäla fotblad med håriga stortår tillhörande damer i varierande åldrar och storlekar snurrade där runt framför min åsyn.

Från båsen hördes svettiga stånkanden och desillusionerade suckar. När det äntligen var min (o)tur så påmindes jag om min gamla ide om bronserade speglar och soft belysning i provrum. Jag är övertygad om att försäljningssiffrorna skulle skjuta i höjden den dagen affärsidkare inom damkonfektion insåg detta.

Celluliter, valkar och hakor – alla skulle de te sig mindre deprimerande och deras ägarinnor skulle glada shoppa vidare visserligen med allt tommare plånböcker, men i alla fall en illusion rikare.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Kisses resultatlösa charmoffensiv – eller Husses maktkamp om fotändan

Av , , Bli först att kommentera 0

Gunnel Forsberg

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern.

Sorgearbetet efter "Tudor den förre" blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om han var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sej ut på en något längre pilgrimsvandring.

Vi hade nämligen hittat honom i Lokus under ‘upphittat’ och återbördat honom 3 gg från en gård nästan 1 mil hemifrån, men valde till slut att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när kvällar av sökande och ropande inte givit resultat.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket kraftig benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat det året han levde.

Hans ankomst i familjen fick Husses blodtryck och tillika testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna Husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem honom som liten unge.

Varje kväll när Husse tog sin traditionsenliga powernap, bredde Tudor diskret ut sej över en centralt belägen utbuktning som för att markera sin makt. Tudor hade dock inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt utanför dörren och inväntade morgontoaletten då han var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen för R var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle, och det hände sej vid den tiden när Tudor en dag satt som välkomstkommitte på traktorsitsen i husses käraste klenod Grållen vid hemkomst från jobbet.

Närmare än så kom vi tyvärr aldrig och nu vilar Tudor i frid i motsats till sin Husse som numera har en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla tänkbara tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när han tror att ingen ser eller hör, så kan jag höra honom småprata i ett nästintill kärleksfullt men också lite smågement tonfall. ‘Kattskrälle’ – brukar han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull vet inte riktigt vad hon ska tro, om detta är ett gott eller dåligt tecken, och flackar oroligt med blicken.

I början av vår relation – innan jag riktigt hade insett hur mycket R värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i stugbyn och kolla läget. Husse blev djupt indignerad och fnös mycket och länge tills jag förstod att det garanterat skulle haverera hans image för tid och evigheter.

Hur skulle det se ut med en R i skinnbyxen och storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje?

Lilla Gull har nu skickligt nästlat sej in i vårt sovgemak och etablerat en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrar ljudligt och ofta. Husse "råkar" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper – just i fotänden – och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta ses dock inte med blida ögon av mej som upprört hytter med pekfingret och morrar att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar.

Än så länge har han inte riktigt fallit till föga men vi jobbar på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag. Jag brukar påminna om min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade för ca 10 år sedan: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.

Hälsning ifrån fjällen

Av , , Bli först att kommentera 0

Gunnel F

Sparkade just av mej storstövlen efter eftermiddagens fiskafänge här i Gautosjö.


Två fina öringar i halvkilosklassen skvalpar tungt i fiskhinken plus ett par smårödingar till kisse -världens mest previligerade katt. Här får man nästan alltid fisk och jag tillbringar många timmar med mitt fiskespö på land eller i båt när vi är här. Robban bygger i vanlig ordning.

Det är höst i luften, friska vindar och naturen bjuder på så vackra färger att ögat tåras. Det mörknar redan före kl 20.00 och det luktar kallt. Än har inte snön lagt sej på fjälltopparna, men nästa gång finns det nog risk/chans för det. Här råder frid och själen vilar i tystnaden.

Man tankar kraft så bra häruppe, inför arbetsveckornas korseld av möten och göranden.


Varsågoda här kommer en bild ifrån vårt paradis.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Anti-modeblogg eller Hur intressant på en skala är det att jag köpt nya tubsockar??

Av , , 1 kommentar 1

Bänkar mej vid tangentbordet denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden och häpet konstaterar att så stor del av bloggarna fokuserar på mode.

Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden. Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet – allt för att inte bli galen på riktigt.

Är det verkligen på allvar’ på detta viset’ att man lever i så ytliga tankar om sej själva och sitt värde att insidan är ointressant? Att det enda som räknas är ytan likformigheten och stereotypen? Vad är man då värd när man inte längre är 18 år, perfekt uppdaterat moderiktig och dessutom har mage att visa sej offentligt i fjolårets Lindexkollektion? Dags för ättestupan månne?

Inser krasst att mitt eget ‘bäst-före-datum’ har passerat sedan länge och att både garderoben och spegelbilden lämnar en hel del övrigt att önska, men känner till min glädje att mitt inre – min själ – mitt tankeliv – min lust är friskare fräschare och mer pulserande än nånsin.

Jag har helt enkelt den extremt dåliga smaken att våga vara lycklig och nöjd med mej själv utifrån mina egna preferenser. I ärlighetens namn – när kommer du senast ihåg vad någon annan hade på sej förra nyårsfesten? Nä, just precis. Folk överskattar sin egen betydelse. Ingen minns och man bryr sej förmodligen föga.

Jag menar – vad skulle det tillföra dej att få veta att jag införskaffat en 6-pack tubsockar eller en ny mygghatt? Hur intressant är det på en skala? Jag brukar visserligen stolt uppvisat ett och annat loppisfynd och skulle gärna glutta runt vad andra har gjort för dito, men där handlar det om något annat än att ‘duga’.

Det vore en riktig mardröm att kastas 30 år tillbaka i tiden och vara 19 år igen. När jag ser hur hårt klimatet är och hur skruvade skönhetsidealen är idag så avundas jag inte dagens unga tjejer.

Unga mammor har inget lätt match heller. Förutom att vara tjej/sambo/maka med vältränad perfekt kropp ska man vara moderiktigt stajlad friserad och mejkad, helst ha en helt hårfri kropp, ett rafflande sexliv, ett stajlat hem bra jobb, spännande socialt liv, perfekta ungar (med ett eget sinnesjukt tempo i sina små vardagsliv fyllda av aktiviteter)och en bra karriär på G.

Dessutom är det fult att bli äldre. Stackars krakar.

Det var nog svårt att få till det även utan denna sjuka press när man hasade omkring i plyschbyxor på 80-talet. Mitt råd till dej unga tjej är: Gå din egen väg, tro på dej själv och tyck om dej själv – precis som du är och du ska se att du plötsligt kan njuta av både det ena och det och andra. Du kommer att våga hänge dej – utan att behöva hålla in magen och fundera på hur du tar dej ut i profil under tiden.

Fejkens tid är förbi! Var dej själv! Låter inte det skönt så säj?

1 kommentar
Etiketter: , ,

Klonad vare din man, eller återvunnen

Av , , Bli först att kommentera 0

Måste medge att framtidsforskningen skapar nya möjligheter men även skräckscenarier.

Både för egen del och andras kanske det skulle vara ide att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att. Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går…..så sant så sant.

Kanske R till julklapp skulle få ett presentkort som utlovar ett exemplar av mej – en naturtroget uppstoppad sambo på hjul, att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta. En kamrat till Tjädern, Ripan och Ekorren. Som en sentimental installation skulle jag stå där full av träull med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett.

Just sådan han minns han nog mej – med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk alls, utan mer som en naturtrogen dammsamlande relik. Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett torna upp sej bredvid sängen i nattmörkret.

Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins – lätt förskönade. Och som alla konstverk så är det bara originalet som är riktigt värdefullt.

Att den dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då?? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta.

Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst. Sedan torde man vara rätt fullproppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.

Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej! Men medge att det är synd på så rara ärter att inte utnyttjas bättre i kretsloppstänkandet.

Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom helt olagligt strö mej i den fria, vilda och brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla 4 ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då. Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister just den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.

Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden, men jag föredrar att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut. Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.

Bli först att kommentera