Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens med sitt genuina ursprung från Piteå har fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta. Palt i pulverform….Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och köpt ett paket. Elaka tungor säjer till och med att de är goda

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen åt dagdrömmande kring nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas – en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens. Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under tiden.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat – i sanning.

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.
Jag vågar drista mej till att påstå att troligen all mat har sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började. Se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen -deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får nog helt enkelt söka människans ursprung i Piteå. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke – visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten?

(Obs att det inte finns något samband med Pitbullen och Pitepalten)

Imorgon smugglar jag iallafall en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt på pulver) till min Paltgourmet till syster i Gävle. Vi får invänta en rescention ifrån henne innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott…..

Vad är det egentligen för skillnad på mäns och kvinnors hjärnor?
Försökte spinka lite i Robbans öra vid öronspolningen men det såg oroväckande tomt ut därinne vad jag kunde se.

Dagens rubrik är föranledd av vår senaste diskussion – hur man håller en hammare eller inte. Jag tog mej för att färdigställa panelskivornas uppspikning och målning kring matplatsen i stugans köksdel. Glad i hågen, beväpnad med skivor, dyckert och en bautahammare satte jag igång uppflugen på en ranglig högstol. Inspektören själv uppenbarade sej som från tomma intet genast när han hörde mitt första hammarslag.

Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sej mannens uppmärksamhet? Han må var hur djupt försjunken i Tipsextra, Blocket, eller REM-sömn som helst, men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller knackande hammare hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer han med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken. Min kvasiintellektuella analys lutar mot att han upplever sig hotad på sitt territorium eller nåt ditåt.

Men si …..vi äro smartare än så, och det är väl inte för intet som vi utvecklat konsten att tejpa/knyta/häftstifta/häftmassa upp en gardinstång till fulländning. Till nöds kan man även få användning för ett klibbigt tuggummi. De små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås ’the wild horse’ häftpistolen, vars ljud man enkelt kan maskera med en strategiskt förlagd hostning.
Jag menar – hur skulle vi annars få saker gjorda?

Nåväl – dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till en intressant historia.
I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år (en fördel om man tänker kasta sej på golvet och skrikande protestera) Magistern själv – som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han har, för att förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser för en stund.
(Ännu ett perfekt uppslag till en ny tv-såpa) ’Husbonde försöker instruera husmoder’

Jag är helt kass på att ta instruktioner – just ifrån honom! Är det en typisk kvinnlig egenskap eller är jag ovanligt rabiat?

Analys: Det smärtar så oerhört att tillägna sej en insikt om att man inte redan hade den bästa tekniken/lösningen – men att HAN har den. Nåväl – jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför. Snyggt blir det iallafall.