En dag som denna - om man fick önska att träffa någon av de som gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1989, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800. Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna - njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.

Jag minns förutom farfar Gustav särskilt farbror Axel - en gammal fanjunkare, hans syster Ebba - folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.

Av någon anledning kom vi in på fiske - den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett 'familjärt ordspråk' som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi alltid in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.

Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar, tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader. Skrönor om Lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med Kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.

Mina små barnaöron uppsnappade 'bra att ha-ställen' som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav även mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar ur min egen men kanske även din historia.

För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like - att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om minnen och berättelser. Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora -från födsel till död - på gott och ont.

Hasar mej stapplande upp ur alvedonruset för att borsta tänderna. Kastar ett getöga i spegeln och blir riktigt rädd. Hallowentjuvstart för min del. And It´s natural!!! Ställer frågan 'bus eller godis' till min egen spegelbild och bestämmer mej för godis, vilket närmare bestämt innebär en kopp systerte med honung till Rinexintabletten.

Systerteet fick vi av storasyster Eivor som inför Ellens avresa till NY gav oss varsin påse gott lösviktste. Vi kom överens om att varje gång man tog en kopp, skulle sända varandra en tanke och påminnas om att avstånd bara är ett ord. Extra skönt att tänka på när man själv är lite skruttig och nu när vår lilla mamma är sjuk.

Jag vill utöka systertetanken till mina övriga nära och kära så här i höstrusket, och även till dej som läser. Koka en kopp, luta dej tillbaka och sänd en tanke till någon som du har kär, eller någon som du vet har det tufft just nu. Passa på att stanna upp och minnas, tider, människor - både de som finns men också de som lämnat oss.



 

Huvudvärken låg molande på lur hela gårdagen och eskalerade tillsammans med feber till outhärdlig idag på morgonen. Allt annat än att stanna kvar i sängen var otänkbart. Jag känner igen en bihåleinflammation i antågande och preparerar med Rinexin och Alvedon, så nu ikväll orkar jag sitta uppe en stund.

Skrivandet får vänta tills jag är pigg igen. Lilla mor ringde nyss själv från sjuksängen och hon känner sej lite piggare idag vilket känns skönt att höra. När jag blir pigg ska jag berätta om en gårdfarihandlare som jag minns. Häng kvar!

Känner hur spänningen släpper efter ett intensivt dygn. Lilla mor är nu i trygghet på sjukhuset där hon vårdas för lunginflammation. Jag tänker på att livet är skört och att det enda vi säkert har - är här och nu.

Ny vecka - nya tankar. Kanske det blir lite annat tema denna vecka, men jag fick mersmak på minnen och kommer troligen att återkomma senare till den trenden.

Vid middagsbordet idag kom jag och R in på något i vår värld så inaktuellt som könsroller i föräldraskap. Inaktuellt - för att vi inte delar vare sig några sådana upplevelser föräldraskap eller barn.

R som är av den gamla stammen får emellanåt nåt John Wayne-aktigt över sej och känns då fullständigt mossig. Detta är inte helt hälsosamt för mitt blodtryck men jag är inte helt säker ifall detta är ett provocerande spel för gallerierna (han älskar nämligen att reta gallfeber på mej) eller om han faktiskt är så in i bomben inskränkt. I varje fall lyckas han få mina rödstrumpor att klia ordentligt.

Barnafödande var ämnet på tapeten. I hans mansdominerade och testosteronstinna bransch är det ständigt några bullar i ugnen, på jäsning eller hur man nu vill beskriva det. Det snackas i lunchrummet. Man är missnöjd med bemötandet av blivande fäder på förlossningen. Å ena sidan sägs pappans närvaro vara väldigt viktig - å andra sidan erbjuds ingen säng till pappan - och ingen mat!!! Här fnissar jag ystert och påpekar att 'han kan väl få en matbit och en säng när han sympatibajsat en honungsmelon'

R - som älskar att provocera mej berättar om en i hans ögon normgivande gammal indianfilm där kvinnan minsann bara 'gick åt sidan' några minuter och födde i nysnön för att sedan strax sälla sej till sällskapet. Stammen drar vidare, hövdingen rider medans hon vandrar bredvid med sin nyfödde.

Här putar han med sin 'pondus' och proklamerar att han minsann aldrig behövde gå nån föräldrautbildning eller missa en enda jobbtimme i samband med ende sonens födelse.
Som om han kunde slå sej för bröstet i sammanhanget!!

Jag tror att det skulle ha varit väldigt 'danande' för R, att gå i en sån psykoprofylaxkurs som jag gick tillsammans med en mycket ung, långhårig, foglig och plyschklädd barnafader 1980 om våren. Man fick ligga bland kuddar, puffa pusta, andas och bekanta sej med sin bäckenbotten. Krysta och knipa om vartannat. Den situationen skulle nog ha försett R med en gnutta klädsam ödmjukhet.

Samtalsämnet går över till IQ kontra EQ. R ser frågande och en aning förorättad ut när jag morrar att det inte skulle skada med lite uppgraderad EQ för somligas räkning, och att ett rejält snedklipp i mellangården (och nu snackar vi INTE Bullerbyn) följt av lite korsstyngsbroderier i 'aftonsången' skulle ha gett honom en lite mer klädsamt ödmjuk approach.

Visserligen blir han lite charmigt rödögd i slutet av Pretty Woman och understundom när avsignaturen till Rapport klingar ut, och faktiskt har vi unisont ulkat till eftertexten av Såsom i himlen, men än är han inte riktigt 'färdigformad' systrar. Tur att han är ung.

Love him anyway.....

Bella notte - ett av alla mina smeknamn på nummer 3 - Isabelle. Just nu åker lilla stumpert Isabelle ut i världen till Phuket ifrån Arlanda på ett jobb som varar ända fram till påska. Allt gott önskar vi dej. Håll tassarna borta från syltburken i fortsättningen gumman.

Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.

Radioprogrammen Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren.

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg - Långvåg..... ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sej hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara uppochnervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar:Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring etc.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts - De som skåda upp till Herren - trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla de "möten" - alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida jag ska skratta rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, Hawaiigitarr och Elcittra. Man bänkade sej storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt - ömsom förfasade sej. En sak är säker - tråkigt var det aldrig.

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in. I

dag skäms jag retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur Djungeldoktorn fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser om krokodiler och rafflande djungeläventyr.

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen.

De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sej en livs levande afrikan, och alltid lämnade de ett svartvitt foto av missionärsfamiljen - det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sej. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mej kan någon trudelutt på språket Swahili.

Där - mitt i detta - satt lilla jag och var fast övertygad om att min värdsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.

Idag hittade jag boken 'Mina klasskamrater'. Ni vet den där man skulle sätta in ett foto samt ange alla möjliga saker om sitt liv. Allt ifrån längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen, till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/rädsla inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder fyllde i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-143cm långa och vägde ca 25-40 kg och i åldrarna 9-12 år om jag räknat rätt.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott. Det varierar en hel i intressen och vad man tycker om i skolan, men det verkar finnas en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan står en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen toppar den önskelistan.

För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen...Samband oklart)

De flesta trakterade ett eller flera instrument såsom piano orgel eller gitarr. En hade dock skrivit radio. Vi läste Kitty, Lottaböckerna, KullaGulla och Enid Blyton.

Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.

Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp 'Sven Hedlund' i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade - Sven Hedlund - i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan.

Det var bara att inse: Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.

Hur det har gått för de andra tjejerna vet jag knappt, men åtminstone ett par stycken vet jag blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga med råge, och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera att Svenne Hedlund nu uppnått den faktiska ålder att han bör matcha den gamla rösten vi hörde i telefonluren.

Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.

Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 40 år sedan. Barbro, Lilian, Laila, Åsa och Annika. Hur har ni det nuförtiden?

Skriv gärna en rad här eller maila mej på gunnel_f@hotmail.com


Kram från Gunnel

Läser gamla skolpärmar och hittar små skatter ur minnenas arkiv, denna från när jag var 10 år gammal

Sommar

Sommaren kom så ljuvlig och öm
Den smekte min kind, det var som en dröm
Ty blomster och löv den gav åt oss alla,
men nu kommer hösten den ruskiga kalla.

Förut stod ju björken så frodig och fin
Den susar ej längre på vårmelodin den diktade en gång om våren

Nu går alla dofande blommor i dvala
Nu flyttar åt söder båd sångsvan och svala - att reda ett bo över vintern

Men ändå så finns det nåt vackert hos Hösten
De rödgula löven ger Sorgfågel trösten - för makan hans frös ju ihjäl

Jag gräver en grav i den frostbitna jorden
Och Sorgfågel sjunger när graven är vorden

Jag är tillräckligt gammal för att ha provat gå i skola även lördagar.
I skolans stora kapprum med sin hårdfernissade pärlspont satt raderna av klädkrokar - hela vägen bort till fönstret. Där var dörren in till Småskolan klass 1-2. Direkt till vänster intill drickesfontänen och tvättstället vek trappan av till vänster upp till Storskolan klass 3-6

Från lärarrumets hemliga inre dök de så upp - fröken och magistern och vi förväntades då stå på led i väntan på klartecken att marschera in i klassrummet.

Ibland släppte fröken en knappnål i golvet - för att lägga ribban på ljudnivån vi förväntades ha. Man skulle höra nålen falla.

Fröken hade ett brett spektra från stenhård disciplin till mer eller mindre pedagogiska och ibland tyvärr handgripliga uttryckssätt, men även ibland lite oväntade mjuka sidor - som när vi uppmanades att ligga tysta böjda över bänklocken och 'drömma'.

Hon var en duktig dramatiker och berättare och mycket handlade om högläsning. Det mesta präglades av en religiös touch redan från morgonpsalmen vi sjöng:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

Hon bänkade sig vid orgeln. Lade ett par uppslagsverk på orgelstolen, bläddrade fram rätt psalm i den avlånga röda koralboken, fällde ut knäklaffarna och malde igång.

Jag kan minnas hur jag fascinerat betraktade henne i den gröna crimpleneklänningen. På ryggen - en bit under hårknuten kunde man ana kanten där korsetten slutade .

Jag minns hennes bruna strumpben i de svarta skorna som trampade och trampade. Hur vi sjöng och sjöng.

Någon pratsjöng tyst bakom mej. Detta gillades inte av Fröken som hade den bestämda uppfattningen att alla skulle "lära sej att sjunga" men troligen resulterade detta istället i en och annan tappad sug på sångfronten.

Många psalmer blev det, och många berättelser runt någon av alla de planscher som hängde i lärarrummet. Motiven handlade om årstiderna, traditionerna, bibliska historien - you name it.

Hur skulle man annars ha kunnat hålla den ytterst viktiga uppräkningen av Jakobs 12 söner levande än i denna dag?Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin? Eller bli väckt mitt i natten och kunna sjunga hela - Se vi gå upp till Jerusalem?

Kommer ni ihåg alla användbara ramsor som till exempel: Januari börjar året, Februari kommer näst, Mars April ha frost i håret, Maj och Juni blomma mest, Juli Augusti och September ljuvlig sommar är det då, men Oktober och November och December äro grå.

Minns ni denna? 30 dagar har November, April, Juni och September. Februari 28 allén, alla de övriga 31.

Eller varför inte tonarternas förtecken: Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt - eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Minns ni hur svårt det var att rita en G-klav?

Vi fick också mängder av glimtar om äventyr och fantastiska sagor och hon uppmanade oss att rita och använda vår fantasi.

Hon gav mej nyckeln till böckernas värld och jag glömmer aldrig när hon lånade ut sin privata Mio min Mio till mej. Berättelsen om Bo Wilhelm Olsson berörde mej oerhört starkt och jag tro att jag kan säja att det är mitt livs starkaste läsupplevelse.

Elsa Beskows - Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin förkom ofta som högläsning. Sörgården - Önnemo - Vill du läsa. Vill du sjunga - visst hette den så - den orangea sångboken? Sampo Lappelill av Zackarias Topelius - ja det finns hur många berättelser som helst någonstans i minnets boklåda.

En gång när jag var först av alla var klar med uppgiften på teckningslektionen belönades jag med den tvivelaktiga uppgiften att få sitta på hennes plats i katetdern och läsa högt ur bibeln för mina kamrater - ur gamla testamentet - Jesaja 6, och jag kan den utantill - än i denna dag. Varför - har jag inte en susning om.

I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

Ja ni ser ju själva, ännu en av de märkliga dagar som formade mej till den jag blev idag. Men jag tackar henne för att jag fick lära mej Tomten av Viktor Rydberg - alla elva verserna utantill till julavslutningen i tvåan. Det tycker jag faktiskt var duktigt av lilla mej!

Vad minns du från din barndoms skola?

Att det finns guld i Vindelgransele är sant - och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till mitt exx så kunde han mest troligt gnola en strof på "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började iallafall mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn - såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 Kycklingar - små små gula påskkycklingar - endast någon dag gamla kryllade runt i parti och minut. Riktiga söta påskkycklingar - helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mej.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sej ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en uppochnervänd vattenflaska på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis.

Folk vallfärdade för att titta på spektaklet, skolan var på studiebesök. Jag var mäkta stolt.

Så småningom växte dom till sej, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest - som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och flå dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort - förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel - upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt - men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.

Morgonens samtalsämne vid frukostbordet var bilar drivna av alternativa energikällor. Teknikkonsulten själv påminde oss om att kraften i sig aldrig försvinner, utan bara byter form.

För egen del känns det stundom som om min egen kraft försvinner och efterlämnar en tom soffpotatis, men jag hoppas verkligen att den ska dyka upp igen lagom till helgen i form av lust och glädje.

Sitter och funderar på att köpa ett träningskort i simhallen för friskvårdspengarna. Ordet SIM-kort har fått en helt ny betydelse. Jag drar mej till minnes mina första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven i kraftig vårflod.

Simskola - Anslaget satt på den aprikosfärgade eterniten som pryder den nu nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Domeijs - Självaste centrum. Det var sent 60-tal. Där på bron satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Man kan sammanfatta dom med ett enda namn egentligen - Dan - länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.

Givetvis anmälde man sej till simskolan på Lappvallheden - byns badstrand, trots att det var försommar högvatten och flottning. Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var 'kokhett däre Skolavan'. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel - att man inte skulle gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt på denna breddgrad så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid uppropet. Vi hade medhavda påsar med färgglad essenssaft i glasflaska, smörgås/bulle, baddräkter av extremt segtorkade materiel och en handduk. Simlärarinnan utrustade oss med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats och med dödsförakt som man doppade sej: Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta Grodan - 25m bröstsim i kraftig medström parerandes bland timmerstockarna och jag minns än våra blårutiga ben och hackande tänder när vi med sandiga fötter försökte byta om, hoppandes på ett ben inlindade i handdukarna.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder på badhuset i Malå. Däremellan överlevde jag ett drunkningstillbud på den exotiska gamla simhallen i Umeå.

Nu - däremot skulle det krävas både mycket och hårt jobb av en stark och händig karl att lyckas dränka mej, då jag under åren har begåvats med stor flytkraft och mycket värmande underhudsfett.

Tänk hur livet kan förändras ;)

En dag knackade det på klassrumsdörren på övervåningen i skolhuset i 'storskolan' som vi sa. Klass 3-6 i Vindelgransele byaskola delade klassrum och det var magister Norberg som var vår lärare.

In steg en optiker. För min egen personliga del kunde det lika gärna ha varit en utomjording - lika främmande tedde sej titeln på denna människa som hade i uppdrag att massbesiktiga oss barn och fånga upp eventuelle defekter på synfronten.

Spänningen steg omedelbart inför detta nya inslag i skoldagen. Litet roar barnen. Till min stora besvikelse hade jag fullgod syn och fick alltså inte sälla mej till den exklusiva skaran bärare av orangebruna ovala plastglas - de bågar som kommunen tydligen då hade mängdrabatt på och som sedan stolt bars av några utvalda.

Det sved kraftigt av förtrytelse när dessa "lyckligt lottade" senare kunde ståta med denna intellektuella look. De betraktades som smarta och hypermoderna.

Själv fick man vackert gå där med sina 'pingstarflätor' helt oansenlig i sina pepitarutiga - utan brillor och kunde möjligtvis som motvikt ståta med lite äggvita i urinen vid urinprovstagningen inför doktorns unika besök på skolan.

Man radade då upp och lämnade ifrån sej flaskorna och glasburkarna med morgonkiss på utsatt dag. Idag skulle det vara intressant ur ett sjuksköterskeperspektiv att veta hur, när och i vilken temperatur dessa fraktades till något avlägset laboratorium.

Det hann nog växa till sig både ett och annat i burkarna antar jag. Har svårt att tro att de skickades med taxi utan snarare med fembussen. En gammal fin årgång m.a.o.

Jag minns historien om brödraparet från byn som 'delade' på en flaska. Först kissade den ena i och gjorde en markering på flaskan innan den andra presterade slutklämmen och man kunde lämna ifrån sej resultatet - en full flaska. Vad fröken sa om detta förtäljer inte historien som möjligen är en skröna.

En dag när jag stod i lärarrummet intill raderna av planscher och burkar med konserverade suspekta kroppsdelar/djur - (minns någon vad det var i burkarna egentligen??) och vevade på stencileringsapparaten för att kopiera det mödosamt präntade grupparbetet, kom farbror doktorn in.

Detta är mitt enda minne av någon slags hälsokontroll från skoltiden. Doften av stencileringsvätska var genomträngande i det lilla rummet. Vi fick snabbt avsluta stencileringen för nu skulle det minsann bli hälsokontroll för alla.

Vi blev inkallade en efter en och skulle ta av oss i bara småbyxorna. Antar att han lyssnade på hjärta och lungor samt tittade i halsen, men minns enbart att han slutgiltligen lyfte på troslinningen, gluttade snabbt och sprätte gummibandet mot magen och hur generad jag blev.

Än idag är jag osäker om det ingick i inspektionen eller om det var ett övertramp från hans sida. Man vågade ju aldrig fråga någon av de andra barnen om han gjorde likadant för alla, men rimligen var det ett sätt att göra en bedömning om hemförhållanden, om man var hel och ren och att attiraljerna satt där dom skulle.

Jag hoppas det iallafall.

Jag inser att somligt kan likna Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst som barn, när jag berättar episoder ur minnenas arkiv, men även om en del kan tyckas rätt absurdt minns jag det mesta med glädje.

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss skolungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Gradin. Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr - utan mamma och pappa till staden den brusande och pulserande - Lycksele.

I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket - Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. I kindpåsen bultade ännu blodiga bomullsrullar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, många lagningar, mycket nytt amalgam och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag - precis som vi lärt oss hemma. Jag undrade för mej själv vad dom skrattade åt.

Redan genom glasdörren kunde härligheterna anas och man drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar. Svårigheten var att välja bland allt det underbara. På hyllorna stod rader av glaskupoler fyllda med färgglad njutning.

Tomtebrus - små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver - ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp...svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter den tunga Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt - ja nästan omänskligt. De allra första lösgodisprototyperna - surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på. En liten krinolindam tror jag var avbildad på påsen. Minns jag rätt?

Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av tunga påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen.

Sensmoralen av kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser med en positiv eftersmak. I skolan fick vi förstås förmaningar om tandborstning, träna på den stora grinande rosa plastkäken samt rita av tandtrollen Karius och Baktus och därefter skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.

Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste - troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven - mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola - ett revolutionerande steg.

Där fanns nämligen en gymnastiksal. På innegymnastiken fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar.

Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars "pingstara" som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen - missa lyran - kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i ute laget skrek alla unisont - redan innan man slagit - TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina yllebyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen - den låga röda byggnaden tvärs över skolgården lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man - för att lämna fick man inte. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mej lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss "pingstara". Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sej. Den som spar han har.....

Länge levde jag i tron att jag hade väldigt få minnen från min barndom, men under arbetet med att utveckla min föreläsning Tankeväckaren har jag gång efter annan ertappat mej själv med att återföras till barndomen och med själ, hjärna och hjärta minnas såväl situationer och personer, som smaker dofter och känslor.

Just nu flödar det dagligen djupt ur minnets källor. Oftast positiva minnen - vilket jag är oerhört glad för och jag inser att jag troligen passerat fasen i livet då man ska vara oförrättad, småbitter och martyrisk, men som ändå kanske är nödvändig att gå igenom på vägen för att kunna förlika sig med och acceptera sig själv och sitt ursprung.

Från att tidigare i livet ha varit delvis frustrerad och ifrågasättande över min existens och bakgrund, känner jag mig i nuet previligerad och hittar hela tiden positiva komponenter från barndomen. Inget har egentligen förändrats - förutom jag själv - och min inställning /självkänsla. Jag har förlikat mig och förlåtit mig själv och andra. Ett litet mirakel kan jag faktiskt tycka - alternativt tjoar jag uppmuntrande till mig själv: Bra jobbat Gunnel !!!

Denna vecka kommer att gå i minnenas tecken, hemifrån, från skolan, kapellet och syskonskaran. Förhoppningsvis blir det en smula underhållande för dig som läser - när jag på detta viset terapeutar mig själv, det bjussar jag på. Blandning av svart och vitt - skratt och allvar, det verkar vara lilla mej i ett nötskal. Håll utik efter mitt nästa svanhopp ner i minnenas arkiv. Och fortsätt kommentera snälla ni - det är bästa bränslet för min skrivarlust, och det gör mej så himla glad när jag lyckas få era känslor och minnen i rotation.

 

Känns det igen? Från att kliva ut genom ytterdörren hyfsat torr och prydlig, anländer man till jobbet råkall och regnvåt och en diffus känsla av att lukta lite blöt hund, trots att man nyligen duschat och rollat sej efter konstens alla regler. Resten av dagen går man där med stripigt hår och känner sej folkskygg.

Kanske dags att bli unisex och köra med 3mm? Då kan man bara polera upp skulten med polish. För att inte tala om hur mycket pengar man skulle spara in på schampon, frisörbesök och produkter.....En varm mössa och saken är biff. Detta tål att tänkas på!

Fick ett hastigt påkommet uppdrag ikväll inringt av R som inte kom iväg från Gauto förrn nu ikväll. Följdaktligen skulle han bara hinna hem för att få en puss och ett par timmars sömn innan det är dags att sätta sej i bilen och åka till Ske-å. Ändrade planer innebär hotellnatt i Skeå och uppskjutet pussande.

Mitt uppdrag var att sätta en aluminiumportölj med viktigt material inför arbetsdagen imorgon på kvällsbussen till Ske-å. Det skulle alltså hänga på chaufförens goda vilja om han var beredd att frakta den i bussen. Normalt ska sånt skickas som bussgods med fraktsedlar och byråkrati. Nu skulle det till att smöras, skrapas med foten och verka allmänt övertygande.

Själva väskan i sej såg extremt suspekt ut. En perfekt bombgömma. Jag slängde en orolig blick i spegeln innan jag for och försökte se så anti - Al-Quadisk ut som möjligt, lämnade min lila palestinaliknande sjal hemma - allt för att inte ge intryck av att vara en terrorist - mera en 'bombad' falsk blondin.

Ställde mej nervöst i busskön och försökte spana in och lyssna av hur chauffören lät - snäll, vresig, mesig eller tuff - allt för att hinna lägga upp en passande approach. Han lät mjuk på rösten men var en aning svårövertalad Jag lade huvudet på sned och lyckades uppbåda en smula charm (alternativt skrämde jag honom till tystnad) och så småningom gav han med sej och jag skyndade mej därifrån innan han hann ändra sej och utlovade att han skulle komma i åtanke i mitt testamente.

Kände mej lite JamesBondig och körde försiktigt hemåt i den tilltagande halkan. Tur att sonen har satt på mina vinterdäck idag. Ville komma helskinnad hem - känner mej nöjd och fredlig ikväll och inte sugen på att terrorisera någon alls faktiskt!

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland ned till vår besvikelse. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattandes. Med andra ord får man alltid gardera sej och ha något på lut "utifall att". Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna - häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag gick jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet...hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt 'Farfars fransyska' och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.


 

Vilket fint arrangemang! Jag pratar om kreativitetsmässan som ordnats av några eldsjälar i vår personaförening Sporren. Många utställare, bord och väggar fyllda med bilder, konst samt massor med spännande hantverksföremål. Kul att se 'andra sidor' hos folk än bara jobbaspekten. Det finns uppenbarligen många duktiga och kreativa anställda i Umeå kommun.

Från scenen bjöds på musik, dans, poesi, kampsport och sagor coh man kunde prova på olika tekniker att få utlopp för kreativitet. Jag hann tyvärr inte se och prova på allt jag hade tänkt, men handlade lite fina små presenter och ett fint halssmycke till mej själv och umgicks med Annika Lovisa o Anngerd.

Tack snälla Lovisa för att du fotade både mej och den odräglige Birger under våra uppträdanden och för de övriga fina bilderna du tog. Njuter här och nu över friheten att inte ha något mer inbokat denna helg - förutom kvällens planerade pub-besök med Annika o co. Det blir en stilla lunk med städ tvätt och kanske en god bok.

Ibland undrar jag vart gränsen mellan galenskap och kreativitet går. Å ena sidan tackar jag snabbt ja eller hoppar på projekt såväl spex eller seriösa spelningar och känner verkligen en sann äkta lust och glädje där och då. I den stunden ser jag bara möjligheter, tror på mej själv och är ganska trygg i att eventuella krångel kommer att lösa sej under resans gång - vilket ju faktiskt oftast sker. Ideérna haglar och pennan glöder.

Tiden går och dagen D närmar sej. Där någonstans - typ 48 h innan det är dax - kommer Ågren som ett brev på posten. Jag ångrar mej, tvivlar på min förmåga, mitt omdöme, på tekniken och logistiken och är mer eller mindre övertygad om att jag troligvis kommer att skämma ut mej, men övar ändå enträget in i det sista och dubbelkollar det praktiska tills ingen återvändo finns. Förbereder mej mentalt på ett liv i exil - utom steningshåll - och snickrar så smått på en ödmjuk bön om förlåtelse för att jag drager skam och vanära över mina stackars släktingar.

Samtidigt säjer en kaxig men pytteliten röst inom mej: So What? Det är ju nu först jag äntligen vågat göra något åt mina gamla entertainerdrömmar. Jag har lite att ta igen och den drivkraften känns oftast starkare än Jantes röst som dessa 48h minsann indignerat påpekar att medelålders kärringar ska ha den goda smaken att stanna hemma och varken synas eller höras.

Mina snälla vänner tycker iallafall att jag är modig, och jag brukar ha dem som bollplank till mina buskisfigurer N´Birger den odrägliga gammpojken med relationsbekymmer, A´Valborg - ett kaxigt moget fruntimmer och N´Klemens med cykelhjälmen - han som int är så stark.

Egentligen tror jag att detta är ackumulerade barndomsdrömmar som då inte hade något rimligt forum att förlösas i förutom 'roliga timmen' i Vindelgranseles skola. Ni hör ju själva hur roligt det låter.

Icke desto mindre var mitt huvud oftast bräddfullt av scenarier för tänkbara 'pjäser' som jag ägnade timmar åt att fantisera kring varje vecka. Det var allt ifrån exotiska zigenarläger till bibliska scener som jag ville regissera. Varje vecka släpade jag stora papperskassar med pjäskläder ifrån källaren hemma - till mammas stora förargelse - till skolan och de andra barnen. Detta upptog mycket av mina drömmar men det fanns inte på den tidens världskarta att detta skulle kunna bli en del av min liv eller ett seriöst yrkesval. En liten sjungande teaterapa i fel forum kan man säja.

En lustig episod jag minns var när vi skulle spela upp en nattvardsscen på en religionslektion och jag förstås hade tagit på mej uppdraget att baka 'det osyrade brödet'. Det visade sej sedermera att brödet inte bara var osyrat - det var dessutom fruktansvärt segt, gummiaktigt och omöjligt att svälja, vilket innebar att de flesta replikerna föll bort och måste ha lämnat publiken i en total förvirring över sammanhanget. Nu skrattar jag åt det - men minns den hemska och svettiga känslan av det frenetiska tuggandet.
Jag tror iallafall att man ska vara trogen mot sej själv, ge sin kreativitet en chans och släppa ut det som finns inuti. Ta vara på "hela sig". Vad tror du?

Är solokvist här på täppan då R har styrt kosan mot Gauto för ännu en helg i byggandets tecken. Det känns lite ostimulerande att sitta här och munhuggas/diskutera med sej själv. Dynamiken blir inte riktigt densamma när jag hela tiden får medhåll för mina kloka ideer. Blir nästan irriterad på mej själv - vilken ja-sägare jag är!!

Tog dock tillfället i akt - nu när jag har huset fritt - att spela och sjunga ett par timmar och öva inför helgens spelning. Den förlorade sladden till min ljudanläggning har nu återbördats och det renderade nästan en slakt av den gödda kalven. (Katten - skulle R ha förslagit med munter min) Det är härligt att kunna kräma på och ge järnet när ingen hör. En klar fördel med att bo i eget hus. Jag är en aning nervös att tekniken ska krångla nu när min roddare är borta.

Ute är mörkt och kallt. Det blåser och spöregnar och är en riktigt mörk höstkväll. Det blir till att tända några ljus som motvikt till det mörka. Inatt kommer kisse demonstrativt bre ut sej över R:s säng. Tur att han inte kan se det. Det blir en riktig tjejkväll med andra ord.

Man häpnar!

Erkänn att ni inte kunde motstå rubriken!!
När jag Googlar på mitt eget namn får jag till min häpnad se att jag är till salu på Tradera, och inte nog med det - jag är tydligen författare också. Kolla här får ni se.
Hmm Undrar om det är R som har tröttnat på mej - men isåfall skulle han nog ha lagt ut mej på sitt favoritforum - Blocket!


Fynda Gunnel forsberg här
Köp Gunnel forsberg på Tradera nu!

Tradera.com


Gunnel forsberg
Köp böcker av Gunnel Forsberg
hos oss. Snabb leverans & billigt!

www.cdon.comGunnel forsberg

Tänk vilket fantastiskt tidevarv att leva i ur teknisk synvinkel. Här - från min tv-fåtölj kan genom att bara klicka på en liten symbol ha ett långt telefonsamtal med syster Ellen i New York via Skype. Det låter som om hon är alldeles intill. Hon berättar om livet i NY, spännande människor och möten - långt ifrån den lantliga lunken i Röbäck. Ser fram emot att åka dit och hälsa på nästa år.

Lika nära inpå tjoar äldste sonen via messenger från Sydamerikas djupaste salmonellareservoar, där de sakta men säkert betar av provkartan av lokala tarmbakterier, och försöker akta sej för tjyvar, banditer och panflöjter med varierande framgång.

Vi hann bli lite oroliga för hans fru Britta som beskrevs som 'genomskinlig' efter helgens toalettrally Ibland kan det nog vara tryggt att ha 'Syster mamma' och 'Doktor pappa' att konsultera när det 'kniper'. Fantastiskt iallafall att kunna få rapporter flera gg i veckan via Resedagboken och Messenger.

Lilla Bella sitter i Götet, vaccinerar sej och väntar på visum för att åka till nya jobbet i Phuket - Thailand. Där ska hon jobba som 'Sports and Activityleader' på nåt stort Fritidsresehotell. Morgonpromenader, vattenpolo och games, varvat med våffelbakning vid poolen. Undra vart dom sportiga generna kommer ifrån plötsligen?? Det måste vara en mutation med tanke på de soffpotatiska arvsanlagen.

Det känns lite extra i mammahjärtat att skicka ut en av 'de små' i stora världen...men jag får försöka komma ihåg att vid hennes ålder hade jag två småbarn och var fru för hela slanten och förberedde min första 'släktjul' med grisfötter, julbak och hela kitet. Hon är nog större än vad jag tror och förresten - så här på hösten så far dom ju sin kos - flyttfåglarna.

Umeå Kommuns Personalförening Sporren arrangerar Kreativitetsmässa på Nolia nu på lördag. Alla möjliga uttryck för kreativitet kommer att serveras för allmänheten som är inbjuden. Det ska bli kul och spännande att vara med.

Från säker källa kan meddelas att N´Birger Isaksson - Gammpojken från Sursegmyrträsk har fått en släng av rampfeber inför presentationen av sitt personliga Genombrottsarbete på dejtingfronten. Han hoppas dock på bra skoterföre och tur med tekniken inför sin Pavverpåjntpresentäjschön.

Kul att det är många som läser min blogg. Särskilt bra ruljans verkar det vara på söndagarna. Ni vet väl att ni kan prenumerera på bloggar som ni vill följa. Gå in på RSS-flöde. Om jag förstått saken rätt så får du ett mail när aktuell blogg uppdaterats.

Kul också att fler har börjat kommentera. Mera kommentarer önskas! Tyck till - för och emot. Nu är det kvällen och sköna sängen hägrar så jag önskar godnatt och en bra vecka till er alla.

Skönt att man inte befinner sej på ett skumt hostel i Sydamerikat som min son och sonhustru just gör nu. De kämpar en ojämn kamp mot magsjuka och uttorkning. Prisa högre makter för Ciproxinet som verkar funka!!

Ett gammalt Vindelgranselskt talesätt när det skett nått nytt.

Har snart sorterat lådorna med ungarnas saker klart. 4 stora lådor med diverse teckningar leksaker och gosedjur. Ringde till döttrarna i Gbg för att få hjälp att identifiera den suspekta samlingen mer eller mindre luggslitna gosedjur. Mina beskrivningar av deras utseende var uppenbarligen väldigt roliga för det skrattades en hel del. Det kunde låta tex så här: Enögd deprimerad turkos enhörning eller möjligen dinosaurie i gula hängslebyxor med texten Mimmi, svarta fötter och blank röd nos. Innan identifieringen var klar låg enbart ett par anonyma typer kvar, däribland en lätt skelögd brun frotteuggla med kardborrevingar Dessa överblivna två klassificerades slutligen som typiska barnensdagvinster och får gå oavkortat till Myrorna.

R håller på med ännu ett ljusskyggt projekt. Han försöker omvandla en skabbig gammal Kabe till ett funktionellt flygbåtsgarage. Jag är skeptisk. Gården är täckt med husvagnsplymåer, masonite och bråte. I wish him luck, morrar en aning hotfullt angående rathögen på gården och lyckas utverka ett löfte om ett snart besök på tippen. Hyser en ond föraning om att allt kommer att hinna snöa över annars.

Lösningen verkar bli att jag blir illa tvungen att ha en fullastad släp med mej till jobbet imorgon. Gode Gud låt mej hitta en parkering så jag inte behöver backa! Please!!

Flitens lampa lyser här hemma och jag går igenom och slänger en del, skänker bort en massa och sparar allt för mycket. Hittade idag två av mina barndomsböcker: Fem och hundtjuvarna, och Radiospionerna. Det blir till att läsa ikväll - och bli nostalgisk innan jag beslutar om dom blir kvar i bokhyllan eller hamnar i Myrlådan.

Oj vad många tankar som dök upp när jag började fundera kring mina drömmar.

Jag börjar med att delge er en kort sekvens ur en galen och ganska så absurd dröm. Tror att denna dröm härrör från åren då min dotter Sandra fick tandställning, alltså någon gång i slutet av 80-talet. Den enda minnesbild jag har ifrån den drömmen, är att det verkar vara kväll och jag står framför badrumsspegeln och förbereder mej inför natten. Jag stoppar in tumme o pekfinger i munnen trycker på en liten metallspärr i gommen och vips fälls den metallkonstruktion ihop som uppenbarligen har hållit uppe huden över min skalle och ansikte. I handen står jag plötsligt där med detta nätverk av stag som helt genialiskt fällts ihop till en liten kompakt metallgrej.

Jag står häpen och ser mitt huvud deformeras och sakta sjunka ihop som en suffle, helt tomt tills det slutligen ligger som en basker över halskotpelaren. Den drömmen du!! Det blir något att sätta tänderna i för en hungrig drömtydare! Att några av er redan idag rycker på axlarna och säjer - än sen - det har vi länge misstänkt..får jag helt enkelt stå ut med.

Allra överst på önskedrömlistan står: Att mina kära får ha hälsa och kärlek, samt att jag ska hitta nya vägar att tanka energi. I mina önskedrömmar finns även hela tiden känslan av att det bara är en tidsfråga innan jag kammar hem storvinsten. Frågan är dock hur detta skulle kunna gå till när jag ytterst sällan spelar eller köper lotter.

Egentligen står nog den drömmen för önskan att slippa bekymra sej om ekonomi. Tänk att kunna bo och ha basen i R:s stuga i Gauto 2/3 av året, få fiska och vara nära naturen, men tjäna tillräckligt för sitt uppehälle o framtida pension genom att skriva, göra och framföra musik samt åka runt med några riktigt bra föreläsningar. Att samtidigt kunna ha en liten lägenhet i Umeå med omnejd som knutpunkt för mej och familjen det är min önskedröm, min framtidsdröm. Orealistisk måhända, men drömma är alldeles gratis.

Det dröms, fantiseras och visioneras alldeles för lite. Ta fram din dröm i dagsljuset, fundera över den och ta med den in i en alldeles ny, oskriven morgondag - full av möjligheter.

Vad tror du om drömmar?
 

1988 dog vår pappa Alvar på Lycksele lasarett. Vi visste att hans hjärta inte skulle orka länge till, så vi samlades där syskonen med respektive tillsammans med mamma. Förloppet drog ut över flera dygn och vi turades om att sitta inne hos honom de sista dagarna.

På ett fantastiskt sätt beredde personalen rum för oss, fast vi var många och vi kände oss aldrig i vägen trots att avdelningen var fullbelagd.

Den sista natten satt jag inne hos pappa några timmar tillsammans med min syster Ellen. Hon satt vid sängen och höll hans hand. Här kommer min berättelse - dröm eller glimt - Vad tror du?

Jag sitter i en fåtölj vid fönstret och blundar - kanske slumrar. Det är fridfullt i rummet och pappa sover lugnt. I denna stund får jag vara med om något märkligt och trösterikt.

Plötsligt befinner jag mej liksom högt ovanför, i en otroligt vacker festsal som badar i ljus. Där är mycket högt i tak. Tänk er Blå salen där Nobelfesten äger rum, fast ljusare och vackrare. Min utkikspunkt är högst upp ifrån hörnet mellan kort och långsida och det känns som om jag kikar in genom en liten öppning vid taket genom ett slags titthål.

Där ser jag i andra änden av salen hur några ljusa gestalter håller på att duka ett festbord med kandelabrar. Man har just lagt på en vit lång duk och påbörjat dukning och dekoration. Jag kan tydligt höra klirr av glas och bestick. Ett glatt sorl hörs ifrån sällskapet som utstrålar en positiv och förväntansfull energi. Det är feststämning i luften och förväntan. Något är tydligen på gång och festföreredelserna fortgår medan jag iakttar.

Sedan är stunden över, jag vaknar till efter min korta slummer men har ännu känslan kvar inom mej fast jag konstaterar att läget är oförändrat för pappa. 19 år senare kan jag fortfarande känna det trösterika i denna drömsekvens, och jag väljer att behålla känslan av att någonstans förberedde man hans ankomst. Det skulle bli fest - för Alvar var på G.

Drömmar av silver, drömmar av gull
Vakna för månens och kärlekens skull
dagdrömmar,s
Ni känner igen strofen eller hur?

Drömmar..... Förutom en bild av en alldeles underbart spröd liten småkaka, väcker ordet en mängd andra associationer och minnen hos mej.

Dagdrömmar - förkom mest i ungdomen då man hade utvecklat konsten att hänge sej åt vistelse i luftslott till fulländning. Då handlade de oftast om kärlek och framtid och kom oftast i kölvattnet på längtan, väntan på ett telefonsamtal, ett brev, eller ett möte och ofta i samband med 'Starlet-läsning'. Företrädesvis dagdrömde man när man vandrade vägen mellan Domeijs och hemmet. Skulle det ligga ett brev och vänta där i postfacket? Nuförtiden är det svårare. Man är mer krass, följer koncentrerat livets snitslade bana och är mer obenägen att improvisera och ta dagen som den kommer. Men ibland kan jag sakna dagdrömmarna. De tillförde ju onekligen livet en ny dimension av möjligheter.

Mardrömmar - är jag tack och lov nästan helt förskonad ifrån. Den senaste mardrömmen jag kan minnas måste ha varit när jag i 5-6 årsåldern drömde att den bruna tjuren som körde den grå traktorn på 'Nils Holgersontapeten' i min barnrum kom ut ur väggen och skadade mej. Glömmer sent förtrytelsen i mitt barnahjärta när jag för syskonen påstridigt skulle överbevisa dom om att detta faktiskt hänt 'på rikt' och visade klösmärken på mina överarmar. Ljudet av deras råbarkade skratt och känslan av att inte bli trodd, sitter etsat i hjärnbarken.

En falsk sanndröm - med ett så förvirrande begrepp kategoriserar jag en av de drömmar som bitit sej fast i snart 25 år. Situationen är absurd, men jag vill börja med att ge en liten faktabakgrund för att göra det hela mer begripligt. Vid den tiden jobbade jag som postkassör och mötte många människor dagligen i luckan. Däribland en hel del företagskunder. På Helektron jobbade vid den här tiden en kille som ofta gick företagsärenden på posten. Vi hälsade nästan dagligen på varandra och utbytte ibland någon artighetsfras, men jag minns inte hans namn.

Något år senare drömmer jag en märklig dröm. Jorden är helt översvämmad av vatten, så till den milda grad att jag ser horisonten rundas och allt runt omkring mej består av mörkt och farligt vatten. Jag håller på att drunkna och kämpar för mitt liv. Inte en människa i sikte. Då ser jag hur en vit, öppen, ganska snabb motorbåt närmar sej. I aktern står en ensam man och kör. Det är han - killen från Helektron. Han är klädd i orange livväst och han blonda hår fladdrar i vinden. När han kommer fram till mej stänger han motorn, båten sänker sej ner, han böjer sej fram - sträcker ut en hand och drar upp mej i båten. Jag fylls av en intensiv känsla av tacksamhet över att han räddat mitt liv. Där tar drömmen slut. Än i denna dag tänker jag på honom med varm tacksamhet, fast jag inte har en aning om vem han är och har inte sett honom på snart 25 år. Märkligt eller hur!

Gamla mor har en stor tilltro till drömtolkning och vädrets inverkan på människan. Jag vill addera 'fullmånen' till dessa faktorer. Hörntänderna känns faktiskt lite svårare att dölja bakom överläppen dessa dagar. Fråga en barnmorska vad som händer med tillströmningen av födande kvinnor med vattenavgång vid fullmåne.

I 'Drömmar etapp 2' vill jag delge er den fantastiska dröm jag hade när jag och min syster satt vid min pappas dödsbädd. Samt litegrann om framtidsdrömmar.Håll utkik.

Fredagkväll igen. Myskväll med lite gottis och välförtjänt lättja framför tvn. Belöning för en väl genomförd arbetsvecka.

På skärmen flimrar idolerna förbi - unga, begåvade och sockersöta. Just nu sjunger en norrbottning från Malta. Intressant.....men inte på långt när så intressant som om man skulle byta ut dessa snälla smågodisar mot en samling ärrade medelålders föräldrar med sälta, patina och årsringar som desperat försöker återupprätta krackelerade ungdomsdrömmar om glamour och framgång.

Jag kan omedelbart se potentialen i att kunna tillföra flera svårslagna publikfångaraspekter, nämligen humor, skam, och häpnad. Visserligen har man redan fått smaka lite på dessa känslor under uttagningsmomenten i nuvarande idolupplägg, och vi har vant oss en aning vid detta, men erkänn att det skulle kittla mer att se helt vanligt medelålders folk som Bengan 53, Sture 58 eller Birgitta 47 framföra och slakta stora hits, iförda suspekta kreationer?

Erkänn att vårt intresse skulle öka och att man engagerat skulle älska, hata och utse favoriter. Våra barn och unga tonåringar som fortfarande stannar hemmavid en fredagskväll skulle vrida sej i konvulsioner av skam och gömma sej bak närmsta soffkudde kvidande av pinsamhetsfeber. Garanterat hög 'skämsighetsfaktor' och därmed också sevärt. Lite av Kurt Olssonkänslan från Lets dance .... Folk röstade ju där som tokiga. Ju sämre desto bättre. Samtalsämnet i lunchrummet på jobbet är givet!

Kanske man skulle anmäla sej?? En enkel Whitney Houstonlåt måhända? Ähum...Eller ledmotivet ut Titanic kanske? Förresten - vid närmare eftertanke tror jag att jag anmäler R... Han kan ju alltid damma av sina tigershorts! Grrrrrrrrrrrrrr

Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mej att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.

När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid rökrock och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en slipprig roman, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sej (på äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).

På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag hennes laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan och dagstidningen intill. I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sej och vinkar från webcamen.

Under armstödet ligger en halväten påse Riesen - kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska banna henne för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.

I den av personalen vältummade "levnadsberättelsen" (önskedröm) står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål.

Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla, tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.

Där beskrivs vad som av mej uppfattas som julmat och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mej rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Dessa har ofta stått framme i två dygn - öppnade.

Provsmaka om ni inte tror mej! Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311, och serveras kylskåpskall i ett fint glas.

Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen. Mitt rum är min borg!

När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sej något extra romantiskt, gott och lättuggat... (ostron känns lite passerat - förstå mej rätt)

Då vill jag vara nyduschad - lukta gott under rökrocken och få min privata skylt - STÖR EJ - upphängd på dörren

Vilket arrangemang det blev! Jag syftar på demensdagen i Robertsfors 6/10.
Vi fick nöjet/äran - Jenny och jag från Umeå Kommuns Äldrevårdsteam att delta som föreläsare tillsammans med en läkare och en anhörig. Demenskunskap ur flera viktiga perspektiv. 230!! personer samlades kring detta intressanta och angelägna ämne. Arrangörerna och ortsbor fixade ett trivsamt och förstklassigt arrangemang trots oväntat högt deltagarantal, där dagen flöt friktionsfritt och smidigt. Störst är inte alltid bäst!

Efter veckor av bredvidåkande med R där jag kämpat för att få en syl i vädret när GPS-tanten hämtat andan, var det med en yster känsla av frihet och härskande över luftrummet i bilkupén som jag tog plats bakom ratten i nya GPS-fria kärran.

Lugna favoriter i bilradion, motorns nöjda spinnande och en maklig trafiktakt. Livet på en pinne helt enkelt. Ingen som såg som sin livsuppgift att lyssna på motorvarv, växlingsfrekvens eller som stint sneglade på min vänsterfot för att eventuellt lyckas "sätta dit mej" i ett allt för flitigt användande av kopplingen. Jag njöt i fulla drag över min nya frihet och känslan av att vara oberoende - när som ur tomma intet etern plötsligt klövs av en kararöst som på engelska upplyser om att "sidoljus ej fungerar" samt att det är "dags att fylla på spolarvätska!!!

Ett kontrollorgan i maskopi med R helt enkelt! Adrenalinet strömmade raskt till och jag scannade panikslaget av kontrollpanelen efter avstängningsknappen. För en sekund var hela min uppmärksamhet inriktad på att få tyst på karleländet.

Nu sitter jag alltså här med en icke-avstängningsbar spökröst i bilen och vet inte riktigt vad jag ska tycka om saken. Det blir till att ta på sej starkaste läsglasen och dyka in i instruktionsboken för att lista ut hur jag ska tysta honom. I nödfall får jag väl bända bort en eller annan säkring. Alla tips emottages tacksamt!

Kjellsortering - frestelsen blev mej övermäktig - att göra ett fånigt ordvitsarskämt av detta. Det handlar alltså inte om hur jag organiserar samtliga 'Kjells' i bekantskapskretsen, utan svårigheten att i detta komplicerade sopsamhälle riktigt veta vad man ska göra med alla skumma förpackningar,lergods, värmeljushållare och annat.

Jag är i en utvecklingsfas och lär mej nya saker hela tiden. Bland annat har jag förstått hur oerhört mycket energi det går åt att framställa en aluminiumhållare till ett helt vanligt värmeljus. Följdaktligen försöker jag samla dessa i en särskild burk innan jag tar med dom till återvinningen. Det brukar gå åt en ansenlig mängd värmeljus hemma hos oss under den mörka årstiden.

Här kommer ett gratis tips till eventuella uppfinnare med idetorka:
Varför inte göra värmeljus utan hållare. I varje påse skulle bara några återanvändningsbara finnas av lite stabilare kvalitet. Tänk vad vi skulle spara energi.

Vi måste göra allt för att förhindra att dom börjar snegla lystet på energipotentialen i Vindelälven. Om detta skulle ske så kommer undertecknad att kedja fast sej i en 'Pudaslåda' och strida till sista blodsdroppen.

Känner mej en aning skamsen.....men bara pyttelite!! Lyckades med lite lock och pock med huvet på sned lura iväg R till köksregionen för att koka en liten kaffetår åt mej.
Köket är annars en region som han helst undviker, och på något sätt har vi funnit en fredlig men tyst överenskommelse i detta faktum.

Hittade en jättefin kökshandduk på överskottsbolaget med texten KRIGSMAKTEN - en humor helt i vår smak, och vilket ger en liten hint om att köket är belägrat av mej. Vi är lite för gamla för att tjafsa om könsroller och förblir helt enkelt ett litet rabiat fruntimmer och en riktig grävskopesuktande traktormachoman. Det funkar - för det mesta, och känns rätt komfortabelt - i synnerhet nu när det börjar bli dags att sätta på vinterdäck!

Städar bland mina fotomappar i datorn. Har hittat ett par bilder ifrån när jag själv var en liten tussegumma. Det finns inte så många kort ifrån min barndom och därför har dessa ett alldeles speciellt värde för mej. Jag försöker minnas med hjälp av dom. Själv har man ju tagit kilovis med kort på ungarna, och jag märker hur dessa bilder ofta hjälper dom att minnas sina jular, somrar, luciatåg men även helt vanliga tisdagar ibland.

Tänk att man en gång har varit en sådan här liten sötnos, med små rosiga mjuka fötter och en bedårande liten röst. Svårt att tro när jag idag betraktar mina hårdhudade skovelblad och hör mej själv säja 'Godmorgon' med sprucken stämma. Inte undra på att de fem storasyskonen tyckte att man var gullig, men säkert även övermåttan odräglig - i varje fall om jag ska analysera deras mystiska smeknamn på mej. 'Garost`n' eller 'Den leda korven'.

Inget pluttinuttegull där inte, men jag lärde mej säkert snabbt att utnyttja sladdbarnets previlegier. I ett brev till mormor som någon av systrarna skrev i början av 60-talet kan man läsa det kryptiska: Den leda korven är likadan idag.......

Tänk om det hade funnits bara en liiiiiten videosnutt så man fått se och höra sej själv både med ljud och rörelse. Det hade varit kul. Jag antar att min sena ankomst i familjen både förvånade och rörde till ett och annat i deras redan etablerade rolluppsättning. Ett litet otippat jesusbarn helt enkelt, eller möjligen ett resultat av att mina föräldras underkläder kom i samspråk i tvättmaskinen. Allt annat förnekar min mor bestämt!

Så ska det väl i rättvisans namn inte vara en älgtjur längre på älgvarningsskylten. Dags för en ko alltså.

(en liten komplettering till mitt fredagsinlägg om Herrgårman kontra Härgårhon)

Jag pratar om "manuell hopdragning av virke inom skogsbruket" som det står i NE. Just det har jag ägnat mej åt i detta vintriga landskap som Gautosjö uppvisar idag En stelfrusen sjöfågel ligger blick stilla ute på sjön och inatt frös viken delvis till då det var - 6.

Tänk vad frisk och nyttig man känner sej när man jobbar med kroppen utomhus. Man drar och bär och snyter sej i näven mellan varven. Min favoritsyssla - att elda är också en friskfaktor - om man bortser från den stickande röken, och nu har jag röjt bort lite byggskrot och förberett för vintern.

R släppte till och placerade mej vid byggsågen där jag fick det stora förtroendet att såga upp 40 lika långa brädor till altantrallen på baksidan. Ett riktigt "karajobb". Nu sitter jag här med sågspån på tröjan och är lite osäker på om det kommer utifrån eller inifrån , men vill tro på det första alternativet.

Kanelbullens dag har vi givetvis firat, om än ej med hembakta denna gång. Ikväll blir det "Skördefest", (visst låter det mysigt och bra) tillsammans med Ove o Ingrid. Kantarellsoppa med gott bröd och till efterrätt Äppelsmulpaj med vaniljsås står på menyn.

Berätta inte för någon att jag "skördat" såväl svampen som brödet på ICA och att det enda hemskördade är äpplena till pajen, men det är stämningen jag är ute efter. En slags mental sammanfattning och avslut på en fantastisk sommar och höst.

Vi bör ta varje tillfälle att fira och vara tacksamma för det vi har. Ove är gammal och börjar bli trött, men jag hoppas att vi ses här i Gauto nästa sommar igen.

Läser hur djurrättsaktivister än en gång släppt lös tusentals minkar. Syftet är höljt i dunkel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom dom inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om.

Vem tror man att man hjälper? Ingen vet.

Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En 'hästlig rättighet'. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går 'medel före mål'. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.

Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet.....och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?

Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter för mej som en högst rimlig önskan, men för de mest utsatta - våra sjuka äldre - gäller att 'medel går före mål' när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.

Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.

Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa 'basic' saker som man inte fick tumma på.

Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en 'lyx' idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna.

Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser.

Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sej en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en 'tamaguchifunktion' på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka , eller en stunds vila, annars dör hon....

Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.

En seriös ide jag har - är däremot att istället för värnplikt, borde alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt "socialt värnpliktsår" där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.

På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sej i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu mestadels fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG - är nutidens mantra.

Jag tror det vore en bra livsläxa och skulle ge samhället framtida tex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!

Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dej en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.

Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.

Jag kunde ha tagit gift på att detta var ett "bondskt" uttryck och blir därför lite paff när jag hittar det i ordboken. Iallafall så beskriver det på pricken vad som händer en lagom tjock och ganska prydlig norrländska i sina bästa år när hon kommer till fjällstugan.

Allmänt okammad,oborstad och mystiskt munderad beger man sej ut i friska luften. Idag är det skoteroverall som gäller, och under den några omaka varv med tajts, plyschbyxor och fleecekoftor. Hårborsten ligger kvar hemma i Umeå och tandborsten känns oroväckande torr så andedräkten syns bokstavligen i den kalla höstluften - av flera skäl än enbart kylan.

Sjön ligger mörk och stilla. En ensam sjöfågel glider ljudlöst fram. Fjällen är nu snötäckta och alla löv har fallit till marken. Vattnet är spegelblankt och ytan bryts endast av ett par strövak. Ingen större aktivitet på fisken, men jag beger mej ändå ut i båten. Imorgon ska det snöa så det finns risk att detta är årets sista fisketur från båt.
Alltid lika vemodigt när naturen går ned på sparlåga och förbereder sej för vintersömn under snötäcket.

Frid och tystnad känns som balsam för min överhettade hjärna efter veckans jobb och anspänning. Jag vilar i att bara få vara. R jobbar på med skotergaraget och altanbygge på baksidan. Det börjar bli klart nu. Jag ska bära in en massa ved och plocka undan inför vintern. I kaminen brinner en stilla eld. Min själ är hemma här.

Sådärja, då var man på plats i fjällen igen. Mörkt tyst och kallt, så kan man sammanfatta Gauto när vi kom nu ikväll (+2) Dessutom hade en storm rasat och ställt till med en viss förödelse, bland annat så hade vår fina (och enda!!) skugg-tall på udden knäckts, bordet kastats omkull och en virkeshög i presenning vräkts ned från altanen. Starka naturkrafter i omlopp vill jag lova.

Dagens titel föranleds av mina tidigare utfästelser om kriterier på den bil jag ämnade anskaffa. Så här med facit ihand - och som nybliven ägare till en blågrön Reunalt Laguna kombi-99, kan man konstarera att det blev inte en siffra rätt till slut. Jo faktiskt ett rätt - fyra airbags, så säkerheten har jag inte tummat på. Men trots att jag strax innan provkörde en superläcker liten Nissan Almera silverfärgad som gick som ett spjut, så kände jag direkt jag tog plats i Reunalten vilken skillnad det var i komfort. Så jag är nöjd med både bilen och priset - 31000 kr.

R är nöjd med mitt val och tycker att jag gjorde ett klokt val. Antar att det var skuffen, railsen och dragkroken som föll honom mest i smaken. Iallafall har han varit helt otrolig i att hjälpa mej fram till bilköpet med att söka bilar och kolla upp allt möjligt. Sedan har karln ingen skam i kroppen när det kommer till prutning, men det gynnar ju mej! Puss på dej gubben!

Nu blir det fiske och jobb varvat. Har en mäktig hemläxa med från dagens arbete med demensprocessen i Skellefteå, där jag haft förmånen att jobba tillsammans med ett gäng kreativa och härliga kvinnfolk från länets olika hörn. Ett sant nöje! Men klurigt och inte helt enkelt uppdrag vi har. Rödingen får se upp imorgon, för då tar vi dom!

Nu har vi fått värme i stugan och jag vågar krypa ut ur filten och borsta tänderna. Det ska bli skönt att sova!

.

Ikväll handlar min blogg om trafikmärken, tillbud" och extrapriser.

Dagens trafikmärke på tapeten är "herrgårman" som nu i jämlikhetens eller eventuellt fåneriets namn ska bytas ut alternativt kombineras med "härgårhon" - ett präktigt och lite avkönat fruntimmer i rejäla promenadskor. Vad detta ska tjäna till står ännu skrivet i stjärnorna, men är icke desto mindre ett faktum.

http://aftonbladet.se/wendela/article3421685.ab

Tillbudet stod busschauffören för som körde "åttan" från Ersboda kl 17.08. Visserligen regnade det och var blött på vägbanan men hur man kan lyckas få en rejäl sladd på sommarföre är mer än jag förstår. Vi hann bli riktigt rädda där och hjärtat satt fortfarande kvar i halsgropen när han 10 sekunder senare var en hårsmån från att köra in i framförvarande bil. Jag kände mej föranledd att omedelbart trycka på stopp-plingen och fotvandra i spöregnet till tryggheten på Robbans kontor. Bäst att hålla ögonen öppna och undvika denne chaufför i fortsättningen. Det vore onekligen nesligt om jag införskaffade en säker bil med 4 airbags och sedan ändå lyckades massakreras i en buss i lokaltrfiken.

Veckans extrapris gäller odlad röding för 149kr kilot hos en välsorterad matbutik i centrala stan!! Dagens gåta är: Gissa vem som ska åka till Gauto i helgen och äta pinfärsk röding för 0 kr kilot??? Fundera på den du!

Kommer hem efter en intensiv men rolig jobbdag. Har tillsammans med Jenny varit ute på handledningsträffar för omvårdnadspersonal, dessutom en del kontorsjobb och förberedelser inför morgondagens nätverksträff i demensprocessen med folk från länet.

Det känns spännande att få vara med och påverka riktlinjerna för demensvården och att man ska ha samma rätt att få en bra diagnostik, behandling och omvårdnad vart än i länet man bor. En svår nöt att knäcka, men inte desto mindre viktig!

Sjunker ner lätt utsjasad i fåtöljen vid hemkomst kl 19.30 och slår på teven. Nyhetsrubrikerna skriker ekonomisk kris, varsel och elände. Man hör hur många kommer att drabbas och kanske får gå från hus och hem. Känner mej med ens lite piggare och tacksam för att ha ett fast jobb som dessutom är kul och utvecklande.

När jag så hittar Marie Wiklunds berättelse om sin tuffa kamp mot sitt återfall i bröstcancer, http://www.aftonbladet.se/wendela/special/article3433125.ab verkar med ens mina egna små krämpor och bekymmer helt bagatellartade. Man glömmer bort att vara tacksam för hälsan, kärleken och jobbet. Marie - jag vill tänka goda och varma tankar för dej och de dina. Ge inte upp!