Avg hem till Umeå enl. tidtabell 21.15.
Men ack, nu är klockan 23.00 o vet fortfarande inte när vi får lämna storstan. Problem med plan som kom från Egypten via Göteborg o sen vet vi inge mer.
Nu kommer besked om avg. 00.00. med ett plan som kommer fr Oslo. Ska vi tro på det???
Vi får väl börja fundera på vad Kalendern ska innehålla i morron. Se tidigare inlägg i dag.

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndoms Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sej i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och hon kallades Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön o Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sej och liksom skred fram - fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen blivit skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första vita Liljeholmens ljuset hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade man varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå Volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så täcktes fönstret i själva dörren av säckväv. Därinne pågick förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sej av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum än just denna afton.

Jag kan i andanom se alla dessa mindre och större barn flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och de glittrande bollarna och banden.

Visserligen stod säkert Fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Välkomna till min adventskalender med barndomsminnen som tema!
Förutom lite vanligt vardagsbloggande kommer jag att varje dag fr.o.m . 1 dec t.o.m. 24 dec ge dej ett barndomsminne med julanknytning benämnt med lucknummer 1-24. Från dej som känner igen, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag mej i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, recept, uppmuntrande tillrop eller egna minnen.

För att locka dej att följa min kalender kommer jag att i varje "lucka" spränga in en eller flera udda versaler (Stor bokstav). Av dessa bokstäver så kommer du att kunna bilda en ordföljd som har med julen att göra. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mej på gunnel_f@hotmail.com, kommer att få ett speciellt gott hemgjort julpris. Dessutom möjlighet att få gästblogga ett julminne, här hos mej.
Lycka till o välkommen till min Julkalender/Gunnel.

Oj vad fort tiden går. Nyss var det fredag och jag lämnade Umeå, mellanlandade i Stockholm, och hann med ett par intensiva timmar tillsammans med Daniel och Britta innan R anslöt sej och vi klev på tåget till Göteborg. Daniel o Britta förslog Kulturhuset som lunchställe och där njöt vi av en god lunch. Jag hann få nosa lite på deras sydamerikanska äventyr och ser fram emot ikväll när jag ska få se deras bilder på den nya storbildsteven och rå om dom lite mer.

Lisebergs julmarknad blev inte av denna gång det vi anlände till ett spöregnigt Göteborg efter en mestadels slumrande tågresa. R har inte återfått formen sedan Indienresan och är fortfarande spak i magen.

Vi har haft ett par underbara dagar och gårdagens brakfest med julbord och födelsedagsfirande var jättetrevlig. Mycket god mat och många glada skratt. Sandra blev verkligen firad efter alla konstens regler, och än en gång blir jag lite rörd och tacksam när jag känner den värme hon får från Christians familj, och det sätt dom visar mot henne.

Christian - svärmorsdrömmen själv - var på alerten ändå från frukost, efter det att vi gemensamt förberett festen under förmiddagen, så intog han med absolut självklarhet värdrollen när gästerna kom och lät Sandra vara festföremål. Sånt värmer i ett blivande svärmorshjärta. Vilken kille du är Christian!

Tack för fina dagar och vi kommer nöjda att sätta oss på Stockholmståget i eftermiddag, fyllda av glada minnen.

Anledningen till att vi redan nu småfirar jul lite i förskott är ju som jag tidigare berättat att Sandra o Christian snart beger sej ut på långresa över julen, så vi passar på idag och slår två flugor i en smäll - födelsedag och jul på en och samma dag.

Här har en helt oväntat men fullödig julstämning otippat infunnit sej. Den riktigt genuina julstämningskänslan har blivit utrotningshotat och jag har insett att det förmodligen har med ålder och åtaganden att göra.

Här i Göteborg är det iallafall jul inne hos oss. Vi har bakat pepparkakor, kokat knäck, skållat o skalat mandlar, tullat på glöggen och gjort den obligatoriska svampstuvningen som ska toppa omeletten om några timmar. I Sandra o Christians julfina kök lägrar sej just nu dimman av stekta köttbullar o prinskorvar. I ugnen tronar skinkan som just griljeras, och på arbetsbänken tinar mjukkakorna och lussebullarna som bakats i Sörfors.

Om ett par timmar blir det lite av ' tomten är far till alla barnenstämning' när Sandras pappa Göte med sin Anna och deras lille Samuel kommer tillsammans med Christians far Bengt och hans Lena, Mamman Eva och hennes Ingemar samt Christians ungerska mormor Irene och hans syster Veronica. Det känns bara roligt och befriande att alla kan träffas utan komplikationer. Misstänker att det är ett litet genrep inför ett framtida bröllop, för att se om vi sköter oss! Vi ska göra vårt allra bästa.

I högtalarna ljuder gammal fin nostalgijulmusik. De som saknas idag är - Alexander, Isabelle och Danel med sin fru Britta, samt Johan, Marina och barnen. Tur att - avstånd är bara ett ord. Sänder även tankar till mormor Marianne , farmor Eina, Ove och Ingrid och till mina syskon med familjer denna första adventhelg.

Vaknar till och undrar vart jag är. Jag inser snart att vi befinner oss i Göteborg, och att just denna morgon för precis 27 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sej ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sej upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sej. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB. Inne i köket lade sej den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg till på detta allra största av livets äventyr - ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mej själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mej med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången. Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dej åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingade ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dej och finns där - vad livet än för med sej. Lycka till med allt!

Nu går vi i samlad tropp med sång och paket in och säjer Grattis Sandra!
 

Den inneboende hygiensköterskan i mej vaknar abrupt till liv när mobilen ringer och R skärrad undrar om vi har vitpepparkorn hemma. En kille på Kogertek insjuknade nämligen tvärt under kvällens jobbmöte i akut magsjuka som han i sin tur ärvt av sin sambo. Hon insjuknade i förrgår.... och han rekommenderade denna huskur.

Detta verkar ju lovande inför helgen! Omedelbart får man läskiga hypokondriska sensationer i magen och får flashbacks från när Vinterkräksjukan härjade på demensboendena, med veckor av besöksförbud och isolering. Vet ni något om aktuella magsjukor som florerar? Hoppas verkligen att det inte är vinterkräksjukan som är ovanligt tidigt ute denna gång.

Googlar lite på huskurer för att förbygga magsjuka och hittar allt från fladdermusvingar till vinäger och vitpeppar. Turligt nog var vi 'out of ' både fladdermöss och vinäger.

Det är bara att hålla tummarna och resten av händerna rena och leva i celibat tills faran är över. Jag får hålla R på en armlängs avstånd, nöja mej med slängkyssar alternativt vira ett varv gladpack runt huvudet (hans) och faktiskt....faktiskt så blir det 10 vitpepparkorn var - som kvällsmat för oss båda. Man vet ju aldrig.....

Inte för att jag tror på det, men ändå.

På lördag fyller nr 2 Sandra 27 år. Det är helt ofattbart att det förflutit så lång tid sedan den kvällen vi skulle fota och hade lagt ut ett brunt lakan på köksbordet. Det lilla kvicksilvriga muskelpaketet var ständigt på väg ut ur bilden, och häll sina föräldrar raska och rörliga.
Intill denna dag har hon behållit sin spirit och det ska bli SÅ mysigt att få vara på plats på själva födelsedagen!!

Mycket mysig helg som ligger framför, och sedan på det 2 dagar i Stockholm - Stimulerande boendemiljöer för demenssjuka. Visst låter det intressant

Ser fram emot en mysig helg i Göteborg och Stockholm. På fredagkväll blir det Lisebergs julmarknad. Sandra o Christian hämtar upp direkt från tåget. Visst låter det mysigt? På lördag firar vi Sandra 27 år och sedan blir det kombinerad födelsedag och julmiddag tillsammans med alla föräldrar m resp. Detta eftersom de unga tu är i Indien över julen.
Hinner även med en övernattning i Solna hos Daniel o Britta. Det ska bli så kul!

Gunnel kliar storebror för 25 öre

Idag var det Demensprocessdags igen. Under en vådlig biltur i yrande snörök kunde vi längs 363:an jämföra de olika kommunernas snöröjning. I Sikselberg där Lyckseleröjningen tar över, framträdde plötsligen salsgolvet ur töcknet, från att ha slirat oss genom Vindelns moddiga väglag. Karin N rattade med den äran och själv satt jag helt oansvarigt i baksätet och slappade.

Malå var slutmålet för vår färd, och väl framme vid sjukstugan nedanför den gamla ättestupan parkerade vi och fick oss en välbehövlig kaffetår innan vi diciplinerat skred till verket med själva arbetet.

Vid lunchdags bar det av till Malå Hotell som verkligen genomgått en ansiktslyftning under de 35 år som förflutit sedan jag sist var där. Där serverades mycket god mat och jag såg även en massa folk - mest karlar - som några skulle kunna vara tänkbara gamla bekanta från skoltiden.

Har ni noterat hur svårt det är att avgöra folks ålder? Jag försökte diskret scanna av några halvgamla uvar som åt lunch där, för att se om jag kände igen någon av dem. Kunde krasst konstatera att de som jag bedömde vara i min ålder hade närvaro av både läsglasögon, näshår och tofsar i öronen.

Ingen ropade heller igenkännande mitt namn och med tanke på hur mycket gravitationen och 15kg + gör med en människas rumpa och troligen även kindpåsar (ca 15cm söderut) så har nog även jag transformerats till en helt vanlig medelålders hagga trots att hjärtat bultar varmt och ungt - åtminstone mellan varven.

Dagens lokala guide, arbetsterapeuten Paula, hade planer för oss direkt på maten. Planen låg helt i linje med vårt arbete - Individen i centrum.....ja Malå centrum alltså, så vi individer begav oss för en rekordsnabb sightseeing i bil längs Storgatan. Målet var den kombinerade blomster/present/sko/möbelaffären/begravningsbyrån - allt i ett.

Ett kreativt exempel på en affärslösning i inlandet. Där hade man lätt kunnat sätta sprätt på löningen, men jag höll hårt i plånboken med tanke på helgens Stockholms/Göteborgsäventyr som lär tära på kassan. Expediten fick dock genast dollartecken i blick när vi stegade in sju köpstarka kvinnfolk. Nu var alla hyfsat återhållsamma med impulsshopping, så hon blev nog besviken.

Jag kunde iallafall konstatera att allt låg kvar där det skulle - Dungers, Forum, Tjamstan och Burvalls. Malå i mitt hjärta.

Jag har begåvats med ett gäng underdimensionerade bihålor, vilket får till följd att minsta förkylning gör att det blir helt tätt bakom pannbenet och jag blir helt utslagen med gräslig huvudvärk . Så även idag, trots att almanackan inte ger utrymme för skröplighet.
Det fanns tyvärr inget annat att göra än att återta horisontalläge direkt i morse. Sonen låg i andra änden av huset och var lika eländig han. Par i smärter.

Först nu - fram på kvällen har jag snutit fria luftvägar och känner mej någorlunda. Har iallafall försökt jobba hemma framför datorn med några dokument. I morgon bär det av till Malå för jobba med demensprocessen. Få se om den nostaligiska Malåluften är hälsobringande. Bäst dock att ladda med Ipren i handväskan. Tur att jag får vara passagerare.

Gud fader får ursäkta mej men i somligt tror jag faktiskt det finns en och annan ap-gen i familjen. Åtminstone om man tittar på vår tradition av ryggkliande. Om ryggkliandet var ett substitut för andra ömhetsbetygelser och en rumsren anledning att få grotta ihop sig eller om det rent allmänt bara kliar i fingrarna på oss lite till mans vet jag inte. Intill denna dag är det iallafall bland det bästa jag kan tänka mig .

Ingen slår mamma i ryggkliande. Hon är än i denna dag den bästa av bästa och gör det lagom länge, lagom hårt, lagom fort. Tålmodigt flyttar hon handen från det ena stället till det andra tills varje kvadratcentimeter har fått sitt. Man blir korsögd av salighet.

Jag har försökt lära upp R i denna ädla konst, men han är en rätt otålig typ och tycker att ritsch ratsch filiklart är ett gångbart koncept. Dessutom verkar han tro att man kan kompensera länge med hårt. Fel fel  och dubbelfel! Men skam den som ger sig. Han har ändå gjort markanta framsteg på fronten, troligen för att han näst intill dagligen själv får åtnjuta en förstklassig ryggklining.

Ryggen är en underskattad baksida. För min egen personliga del är jag nästan säker på att själen sitter där - strax ovanför behåknäppet. Om jag är ledsen, tjurig eller arg blir jag omedelbart mild och snäll när man stryker mig just där, istället för att gå i polemik. Eller hur R? Visst var det ett bra knep i främjandet av husfrid och harmoni som jag lärde dig den där gången?

Som barn var jag en lättköpt typ. För ynka 25 öre kunde mina syskon få allehanda ärenden sprungna eller ryggen kliad. Min bror utlovade en gång 25 öre om jag skulle gå och pinka åt honom. Själv gick jag fortfarande på pottan, men antog utmaningen , klättrade upp på porslinsstolen och hamnade dubbelvikt med rumpan nere i vattnet - till allas ohöljda munterhet - skall tilläggas. Efter det lade jag mig till med en sund dos skepsis till syskonens olika uppdrag. Det händer faktiskt även idag att R ibland försöker ge mej samma uppdrag, men "Den gubben går inte!" Även om det var många år sedan jag rymdes dubbelvikt i kröken....och för det andra så finns ju inte 25-öringen längre! 
Ovan kan ni se en bild av mig kliandes storebror på ryggen, just på garagetaket - plåtplayan, en solig vårvinterdag för länge sen.
 

Underbar låt - lyssna på texten - man blir glad!

http://www.youtube.com/watch?v=dWqKQpFzphg

Önskar att jag visste hur sjuttsingen man bär sej åt för att lägga in ett videoklipp som ni kan se direkt!!!

Underbar låt - lyssna på texten - man blir glad!

http://www.youtube.com/watch?v=dWqKQpFzphg

Önskar att jag visste hur sjuttsingen man bär sej åt för att lägga in ett videoklipp som ni kan se direkt!!!

Ett klokt ordspråk från inre Västerbotten,och så sant - att nordanvinden är kall från vilket håll den än blåser.

Idag fick man verkligen fälla ut tånaglarna och hålla i hatten. Till och med för oss förhärdade norrlänningar är detta oväder gränsfall övermaga. Kontrasten blir desto ljuvligare när silhuetten av hemmets varma härd framträder i snöröken.

Nu en stund senare med mat i magen och mysfilten runt benen har jag nästan förlåtit R för hans flykt från snöskottningen. Han befinner sej i Lycksele ett par dagar, och det är bara att hoppas på uppehåll i snöandet, alternativt att eländet blåser bort. Ja snön alltså ;)

På ett sätt är det väl bra att snöslungan inte kom till användning riktigt än. Då syftar jag på förra årets stenregn över centrala Sörfors i samband med första rimfrosten. Å andra sidan hade undertecknad inga som helst sysselsättningsproblem fram till i mitten på Juli. Stenplockning från gräsmatta är jag nämligen expert på ända sedan barnsben.

Dagen har varit mastig men rolig. Fick nöjet att tillsammans med Jenny ha en halvdagsutbildning för 13 blivande usk från 7 olika länder. I framtiden kommer vi verkligen att ha nytta av fler språk och kulturkompetenser! Därefter direkt till Sävar för att köra Tankeväckaren för ca 25 personer varav ett antal värdefulla volontärer. Vi behöver fler volontärer i äldreomsorgen!

Hade nyss en skakig Isabelle på tråden från Phuket. Ett erbarmligt litet elände som efter att ha bränt sej på underbenet vid mopedåkning, ådragit sej blodförgiftning från såret och legat i feberdimmor sista dygnen. Stort pådrag med antibiotika och stelkrampsspruta. Usch för att ha dom så långt borta när det händer något. Nu var hon iallafall på benen men längtade för stunden hem till mamma.

När hon fick höra att hon skulle ha stoppats om på soffan med ett fluffigt täcke, eld i kaminen och en mamma som stryker över håret och serverar nybakade saffransbullar och iskall mjölk så kved hon - kan du inte lägga in en bild av julmyset på bloggen. Här kommer den. Speciellt avsedd för min Bellabulle. Avstånd är bara ett ord. Älskar dej gumman!

De obligatoriska påskmötena i kapellet i Vindelgransele minns jag inte mycket mer av än att påskbudskapet givetvis predikades och besjöngs efter konstens alla regler. I regel gästades församligen av någon tillresande sångarpastor. Av påsksångerna minns jag mest den medryckande: När Jesus dog på Golgata. Vid orgeln i minnesbilden sitter faster Anna-Lisa och spelar. Jag provsjunger lite för mig själv såhär efter ca 45 år och inser att texten sitter som en smäck - hela! Det gör även överstämman på refrängen, eller "kören" som vi sa. Hjärnan är verkligen en märklig manick. Däremot har jag idag glömt var jag lagt nycklarna tre gånger...

Vi satt där i det gula kapellet på våra förutbestämda bänkrader. Längst fram på höger sida satt predikanten och de tre äldstebröderna farbror Hjalmar farbror Klas och så pappa. Bänk två var tom. Bänk tre var vikt åt "Klases ", bänk fyra var "Alvars",¨på bänken bakom satt "Edvins, bänk sex var "Ivans" och Farbror Bertils, och längst bak satt Frithiof. På vänster sida intill lilla salen, satt resten av pastorsfamiljen, farfar och farmor, farbror Harald som tog upp kollekten, Hermans familj, Lina och Elsy och familjerna Asplund om jag minns rätt.

På påskdagens morgon hände så det som jag minns som nästan roligast ifrån mitt barnaperspektiv. Den stora äggmålningen - en tradition som jag hållit fast vid intill denna dag till min egen familj. Alla tillsammans målar ägg vid frukostbordet, och senast när jag besökte mamma så såg jag den blågröna gamla kritkorgen som hängt med i alla år. Jag tror att det är samma gamla vax och kladdkritestumpar som ligger däri som när det begav sig i min barndomverkligen. Vi var ett kreativt gäng som målade allt från kycklingar och blommor till  karikatyrer och ledsna gubbar med krackelerat huvud. Pappa gjorde alltid roliga karikatyrer. Sedan lade man alla äggen i korg till allmän beundran innan man åt dem.

Om det var soligt under påskdagarna så skottade vi snön av garagetaket, och sedan klättrade vi ut genom rumsfönstret. Där bredde vi ut de vitblå filtarna och solade på den varma plåten. Man skulle solbränna sig till varje pris. Ibland hade mina storasystrar med någon tjusig kompis hem som gjorde oss sällskap på garagetaket. Jag minns Marlene och Gunilla, Eivors kompisar, vilka pangbrudar!De förde omåttligt spännande samtalsämnen som jag spetsade öronen maximalt för att uppsnappa. Det måste ha sett märkligt ut för förbipasserande med dessa vitbleka halvnakna varelser på Alvars garagetak mitt i vintern.
 

Den klassiska påsklördagspimplingen var en helt egen och tidvis mycket dramatisk historia med  långväga gästfiskare,tunna isar och dramatiska skoterturer med  bortslarvade storasystrar, och förtjänar nog ett eget blogginlägg.

 

Del. 2
På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sej i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.

Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden - Alfie Cummings - en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)

Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne 'jätte' (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han had vissa problem att hålla sej upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min blivande storasysterAnn-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.

På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk - så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag - som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Del 1.

Så här någon vecka innan julbloggandet drar igång, så skriver jag om ett påsklördagsminne från mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säja att det är en liten sammanfattning av min barndoms påsklördagsminnen.

Påsken var efterlängtad - då kom syskonen hem - eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sej i ordning. Slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren, användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra, om man inte föredrog svansar eller flätor.

Här hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren - byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet - lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn - för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sej i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars Sixten!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast till deras uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom dom hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by - företrädesvis några snyggingar från Sorsele. Pappa satt glad i hågen uppe och 'övervakade' samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem döttrar och en son.....

R vill även ha recept på Glödkaka/Gáhkku - det samiska mjukbrödet - som inte går sönder i ryggsäcken.

(Undra om han tänker baka?????)

Tack på förhand för ditt recept!

Hoho mina kära telningar. Nu har jag bakat första laddningen av Mormors mjukkakun för att ha med nästa helg när vi kommer neröver. Det luktar underbart, Alex och R är lyriska och själv har jag överskridit dagens kalorigräns redan nu - INNAN kvällsglöggen :(

Kära övriga läsare: Utlyser härmed en receptinsamling av era allra bästa mjuktunnbrödsrecept - både de som går att grädda i vanlig ugn men även bagarstugubröd. Kanske ni har tips på hur man kan grädda bagarstugubröd på annat sätt än i vedeldad ugn?
Lägg in ditt recept som kommentar till detta inlägg och berätta även lite om brödets historia eller egenskaper. Fattar ni vilken receptskatt det skulle kunna bli!

Kanske man borde köpa en lott eller nåt?

Vägarnas väg för mig är naturligtvis 363:an, och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele. Längs den vägen har man färdats springandes, hoppandes och cyklandes samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle.

Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någon gång tjippa fast sig djupt i leran på hemväg från skolan, och få lämna en gummistövel på plats. Skylten med ordet "svallis" begrep jag inte riktigt men tyckte det lät lite nochalant hejigt - svallis.....

Ett intensivt men ögonblickskort "heurekaminne" är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Det var en stolt dag.

I vägdiket vid vårt vägaskäl var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med pinnar. Sedan brukade några hamna i en glasburk hos mig, för att bortglömda gå en säker uttorkningsdöd tillmötes.

Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett riktigt äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sig kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.

En dag när jag konstruerat ett eget kastspö av en trärulle björntråd och en pinne, och agnat med en böjd säkerhetsnål till krok, satte jag mig för att fiska i ovan nämnda dike. Några av byns gubbar passerade och var och en av dem stannade upp och gjorde lustiga över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag till sist gav upp och pallrade mej hem.

Samma väg korsade jag med blixtens hastighet dagen då min uppfinningsrike storebror skulle lära mig att cykla på en stor damcykel. Han skickade iväg mig nedför en backe som sedan korsade landsvägen, nedför nästa backe - över gårdsplanen och nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mig faktiskt att cykla där och då.

Traktorincidenten skedde när jag fyllt 16 och en dag bestämt mig för att ta traktorn för att hämta posten. Det gick bra dit men hemresan var värre. Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta och på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa med vitt uppspärrade ögon blev vittnen till min tvärnit framför ladugårdsporten. Puh! Dessvärre hade jag ännu en växel i och råkade släppa upp gasen och kopplingen samtidigt. Det blev ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det "katthål"som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.

Tidigare har jag skrivit  bloggen Underbara Alice och stuvbitarna - En kärleksförklaring. Nyligen blev jag påmind  om Alice igen, när jag härom veckan mötte min dotter Isabelle iförd just den klänning jag hade på min avslutningsdag i nian vid Malå centralskola. Isabelle var vacker som en dröm i den , och jag fylldes med minnen och nostalgi blandat med stolthet över min fina och duktiga tjej. Här kommer en repris på Underbara Alice och stuvbitarna - en kärleksförklaring:

 

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska - och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser "Kärlekens lov", och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag "hemsökte" även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem. Alice sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i nian av fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor - som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljublå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna... Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka komma när jag gick ut nian - det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där - båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen - om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!

Lördag morgon, gryning, helgen framför - ja allt det där underbara som jag nämnt förut ni vet.....I köket puttrar kaffet och en stilla frid utbreder sej. Dagen kan börja. Somnade sent omsider först när jag hörde Alex komma hem med nattbussen, och då till tonerna av regelbundna snarkningar. Nu först - inser jag hur tyst det varit denna vecka utan R:s andningsljud.

En oktoberfredag sannolikt 1968, vaknade mamma och jag på morgonsnatten till ett fruktansvärt brak. Redan på kvällen innan hade en kraftig höststorm dragit in över byn och jag minns hur små vi kände oss och hur läskigt det var att försöka somna den där torsdagskvällen. Till ljudet av en råmande skorsten, piskande regn mot rutorna i det svarta mörkret och silhuetterna av de vajande träden utanför fönstret.

Pappa var för en gångs skull inte hemma, utan på en kurs i Storuman och det kändes riktigt läskigt, så jag hade fått sova i hans säng bredvid mamma för första gången på evigheter.

Ljudet fick oss att tvärt vakna och rusa till fönstret för att se vad som hänt. Där - tvärs över gårdsplanen med toppen bara nån halvmeter från boningshuset, hade en av de jättebjörkar som inramar föräldrahemmet brutits rakt av i stormen. En stubbe på ca 1 m stod kvar. Det var svårt att somna om igen, men vi var glada att inget fönster gått sönder eller något annat kommit till skada.

Efter frukost skulle vi få åka med Farbror Viktor till Lycksele i hans svarta blanka bil. Jag hade fått ledigt från skolan. Vi klev över det omkullfallna trädet och lyckades ta oss över och komma oss iväg. Farbror Viktor var en snäll man med inflytande och pondus. I hans mungipa satt - under hela sjumilaresan - en fet stinkande cigarr, som bolmade och sände ut kvävande puffar av gul rök inne i bilkupén. Mamma satt i framsätet och led och jag satt bak. Aldrig har väl den resan känts längre, och inget vågade vi säja.

Den dagen minns jag speciellt för då fick jag min första Barbie, något som känns lite obegripligt, för leksaker kunde man egentligen bara önska sej till födelsedagen och julen. Men jag fick i allafall barbiedockan denna dag. Lyckan var fullständig. Hon hade guldbrunt långt hår och en vit och blårandig klänning, vita klackeskor och vit handväska. Dessutom fick jag ett ritblock och ett par plommonlila strumpbyxor, som exakt skulle matcha den grå klänning med lila mönster som tant Alice höll på att sy till mej. En riktig lyckodag!

Hur hemresan förlöpte minns jag inte mer än att vi gruvade oss hela dagen för den, och att vi åt en exotisk lunch bestående av köttfärslimpa och kokt potatis på Domusrestaurangen i den stora stora staden. Samt att mina fina nya strumpbyxor kom på avvägar någonstans på vägen mellan Lycksele och Vindelgransele och aldrig återfanns. DET kallar jag ett riktigt mysterium.

Ett av alla kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig förstod.... Dock var det uppenbarligen tillräckligt mystiskt för att väcka din nyfikenhet. Bra!

Ström, energi, kraft - begrepp som ligger helt rätt i tiden. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi suktar efter iögonenfallande julbelysningar. De ligger där i garaget och väntar på att lysa upp den 'Sörforsska' vinternatten.

Här och nu - när jag sträcker mej ut för att pilla lite kelsjukt på R som sitter vid min sida och laddar hem bilder från Indien - får jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddar hans arm. Bzzzzzzzzzzz Om det beror på den bärbara jag har i knäet, om han uppladdats av den indiska solen eller rent av självaste Buddah, lär jag inte få något svar på, men faktum kvarstår. Energier verkar iallafall finnas i luften runt oss hela tiden. Currylinjer, kraftfält och strålning... Detta för mej osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.

Om det berodde på närheten till Vindelälvens vatten, byns läge i dalgången eller annat vet jag inte, men åskvädren var i alla fall både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta kom dessutom muller ifrån överljudsplanens Viggen som hade lekstuga ovan trädtopparna. De lyfte titt som tätt från flygfältet i Gunnarn och bangen gjorde mej fullständigt vettskrämd. Tillsammans med de pedagogiska farbröderna i byn som ofta talade om 'världsläget' och om 'den yttersta tiden' fick de min värld att gunga.

I min värld tycktes ljudet vara snarlikt det tordön som förebådades i Uppenbarelseboken om ' den yttersta tiden', och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mej på den yttersta domen om dagarna och väntade på att få rätt. Nämligen att Jesus skulle hämta hem alla - utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker, eld och evig förtappelse återstod för min räkning. Så fort mamma var utom synhåll tog jag för givet att det hade hänt - Jesus hade kommit och hämtat alla - utom mej.

Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och oskyldigt flickebarn, får jag lite ont i magen idag när jag inser vad mycket av min barndom som gick åt till att vara rädd, gastkramas och känna mej dålig och förtappad. Så hemskt och onödigt! Kombinationen av Uppenbarelseboken och min livliga fantasi var alls inte alls uppbygglig.

Ibland gick strömmen. När åskan gick fann vi på råd! In under köksbordet kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga. Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven. Spänning - i ordets rätta bemärkelse.

Uppe i Hägna - där jag mest lekte - stod 'Transformatorn'. Vid dess fot fanns en urgröpt sten som jag ofta lekte vid. Och än idag kan jag nästan känna kreosotångorna från de solvarma stolparna och minnas det gåtfulla surret från elektriciteten.

Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut och reste en stege för att klättra upp och kontrollera 'tjukan' vid husknuten. Byborna samlades runt omkring i spänd förväntan. Gubben hade munderat sej i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar. Innan han påbörjade klättringen upp - vände han sej till folket och sa: Om je nu sei I som 'schtiven å' - då jer i dö!

Man ska inte leka med elen!!

Hälsningar sladdbarnet Gunnel

Allt har ordnat sej med blogginläggen, vilket känns skönt då jag trivs här i VK. Jag vill fira detta genom, att bjuda er alla på varsin varm och doftande 'blögg'som ni dock får hålla själva. Även ni på Vk -red som tillmötesgått mina önskemål denna vecka!!!

Nu har jag skurat upp mej, slaktat den gödda benfria kotlettraden och potatisgratängen, köpt ett dyrt gott rödvin som vännen Annika rekommenderat (Brown Brothers, Sydafrika 99kr) och tänt välkomnande ljus i alla fönster och lyktor innan R kommer hem. Allt för att förmedla en varm och välkomnande stämning, trots den snöiga kalla nord han återvänder till.

Om han mot all förmodan hunnit acklimatisera sej i Indien så får jag väl pudra kudden med curry, lägga ett gäng häftstift i sängen och se till att han får det allmänt hett om öronen så han känner sej hemma.

Har en MASSA oskrivet i helgen! Håll utkik!
Kram och trevlig helg önskar jag till alla trogna läsare!

Turkisk buffe på Operabaren, med trevligt sällskap av Jenny och Anki. Snart är det helg igen och imorgon kommer R hem igen. Veckorna rusar så snabbt och snart är vi mitt i julruschen. Då har jag planerat lite 'adventskalender' över bloggandet. En lucka om dagen med julminnen från barndomen.

Tyvärr upptäckte jag idag att ca 1 månads bloggar är borta här från Vk-bloggen. Jag vet inte varför... Ingenstans i blogginstruktionen står det något om någon övre gräns, och det känns riktigt trist. då jag lagt ned både själ och möda i dem. Visserligen har jag skrivit de flesta i Word, men alla era kommentarer är ju försvunna och de är ju helt ovärderliga. Jag har aldrig hört talas om något annat bloggforum där inlägg plockas bort utan vidare, så just nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Speciellt ledsen är jag för att Lenas kommentar är borta liksom hon själv.
 

Hittills har 10 000 besökare tittat in! Otroligt kul och välkommen åter!

Det fanns en sak på min barndoms julklappsönskelista som alltid återkom år från år. Det var agentväskan i svart plast, som innehöll allt en detektiv kunde önska sej. Redan när postorderkatalogerna kom, i början av hösten hade man noggrant markerat med kryss och gjort hundöron för den sidan.

Jag läste Enid Blytons böcker, Kitty och alla möjliga mysterier. Ja egentligen så läste jag allt jag kunde komma över - från Bernard Nordh till Hans Lidmans fiskeböcker, men när jag hunnit halvvägs in i Ivar Lo`s Bara en mor - så grep censuren i och den hamnade i brasan.Skolans bibliotek hade jag snabbt varvat, och när bokbussen började komma släpade jag hem kassar med böcker varje gång.

Mysterierna satte dock väldig fart på min medfött livliga fantasi och jag längtade intensivt efter och tyckte mej även se mystiska företeelser, suspekta typer, fotspår, blodspår och fingeravtryck lite varstans.

En sommar låg jag ofta gömd i gräset vid vägen med mitt anteckningsblock och skrev upp bilnummer på förbipasserande i hopp om att komma något stort på spåret. Jag höll visserligen på att skrämma livet ut Bertil Önnerlövs hushållerska som ramlade av cykeln och jag fick vackert be om ursäkt och skämmas. Men utöver det blev det inte många napp. Mest bara Kalle W och Bror H som pruttade förbi i sina saabar på väg till posten, och så Lestander på cykeln som verkade lite småfarlig med sitt speciella skratt.

En annan dag tappade jag och min vän Laila ut en liten ljusstake av trä genom alkovfönstret på övervåningen hemma när vi i brist på annat skulle spionera på farfar som lyckligt ovetande satt i skuggan och vilade med sin blårutiga näsduk på huvudet - knuten i alla fyra hörnen. Vi sprang snabbt och gömde oss i samma ögonblick som vi hörde den landa på hans huvud.

Många fotspår blev uppmätta med måttband och en gång när en mystisk resande persiennhandlare skulle övernatta - var jag så fast övertygad om att han var en skummis med allt annat än rent mjöl i påsen, att jag kände mej nödgad att ge honom en varning. En halv husmans smulade jag adrenalinstinn i hans säng med bultande barnahjärta.

Mellan varven lekte jag sjuksköterska med rödakorsprydd vikt pappershätta och inredde hela övervåningen till sjukhus. Krajade min fina dockvagn efter att ha ommodifierat den till rullbår åt oss barn.

Sisådär 30 år senare började jag bläddra i utbildningskataloger och undra vad jag skulle bli när jag blev 'stor'. Den där visionen där svaret skulle stå i eldskrift på himlen uteblev. Jag fick helt enkelt ta saken i egna händer. I samma veva hittade jag min gamla skolpärm från småskolan och där hittade jag teckning på teckning med samma tema. 'När jag blir stor vill jag bli sjuksköterska'.

Idag kan jag se att det blev klockrent. Demenssjuksköterska är nämligen precis på pricken en mix av lika delar sjuksköterska och detektiv. Det handlar ofta om att lägga pussel med ledtrådar. Tänk så det kan slumpa sej!

Den första dagen
I vemod brann mitt bröst
Och ingen makt på Jorden
Mig kunde giva tröst

Den andra Dagen
Förtärdes jag av sorg
Och ingen Gud i världen
Fick bli min tröst och borg

Den tredje dagens Himmel
Var mörk - och smärtan röd
Jag famlade i mörker
Jag sökte hjälp och stöd

Den fjärde dagen såg jag
En strimma utav hopp
Men ännu hade döden
Sitt grepp omkring min kropp

Den femte dagen randades
Och smärtans krafter vek
När solens doft jag andades
Fast ännu var jag blek

Den sjätte dagen läktes jag
I hjärtats bittra sår
Och kunde nästan ana
En doft av liv och vår

Den sjunde dagen kände jag
Att sorgen var förbi
Var starkare än någonsin
Och glad att jag var fri

Får ikväll veta att en vän till oss, hastigt och helt oväntat gått bort. Natten känns tung och full av 'varför'. Våra varmaste omtankar går ikväll till de allra närmaste - till hennes barn och livskamrat.

Just hemkommen från restaurangen Tapas och dess vitlöksdoftande spanska smårätter med en "kontinental" andedräkt som heter duga. R ska tacka sin lyckliga stjärna som är utom puss-håll. Har tillbringat denna trevliga kväll tillsammans med sju sköna brudar. Vi började prata matminnen och vips mindes man en massa nya saker.

Det som vi hemma kallade för Kams kallade någon annan för Småpalt.
Jag kan varmt rekommendera Pelle Molins - Ådalens poesi, där det berättas om ett riktigt häftigt kamskok med förvecklingar. Kamsen är en underskattad lättgjord snabbpalt gjord på ägg mjöl och vatten och var en av min pappas paradnummer.

Filtett`n kunde man som barn få springa till byss och låna - i en glasburk. Alltså - en skvätt hemfilskultur - för att kunna stöpa en egen filbunke. Hemfilet var segt och om man vände skeden snabbt blev den helt ren. Då använde man utan att skämmas, mycket strösocker som gjorde grönaktiga slingor i filet.

Hemma hos oss åt vi mycket kornmjölsgröt från egen gröda, och den åt man med "smörbrunne" - alltså ett gemensamt lågt grötfat på bordet som man åt från varsitt håll och i gröten lade man små gyllene smörklickar. Mjölken hade man i sin egen tallrik.

Dagen efter kunde man äta Kallgröt´n och Filet. Man lade den kalla kornmjölsgröten direkt i det sockrade sega hemfilet och åt. Riktigt gott faktiskt, även om det kanske låter äckligt.

En affärsidé en kall kväll som denna - vore väl att flytta till varma Spanien och öppna ett litet exotiskt hål i väggen där man serverar nordsvenska specialiteter som Kamsn, Kallgrötn och Filet, Misseruppan och Torrgäddan till hutlösa priser. Lappas istället för Tapas...Vad tror ni om detta??

Heja VK och tack för snabb respons i fråga om Umeå-bloggen. Man bugar.

Har inte följt debatten kring Vojmån mer än att jag slängt ett getöga då och då på något blogginlägg. Icke desto mindre - som generell vän av fria brusande älvar och speciell vän av Vindelälvens bevarande - fick jag ståpäls imorse när jag såg i rubrikerna att nej-sidan vunnit. Djupt i hjärteroten och troligen i generna, sitter denna ogrumlade kärlek till det vilda brusande vattnet som inte låter sig tämjas och som jag på något klurigt sätt identifierar mej med.

Jag har alltid känt mej kluven till att helt anamma ett politiskt partiprogram rakt av, utan föredragit att fritt kunna följa hjärtat i olika frågor. Det hänger troligen samman med att jag hamnade i ett religiöst fack på grund av födsel och ohejdad vana och nu är allergisk mot 'sammanslutningar' där man 'tycker' i grupp.

Möjligtvis skulle jag kategorisera mej som 'militant folkpartist' eller extremcenter - men då bara för att retas lite.

Sitter och tittar på "Fråga doktorn" som handlar om övergrepp mot barn. Tänker på hur många vi har runt omkring oss som bär på mörka hemligheter, skam och skuld. Idag vågar man tala om ämnet, det finns myndigheter, och professioner som är insatta i problematiken och samhället uppmanar oss att påtala när vi anar att någon far illa. Man talar om vikten av att skulden läggs den den hör hemma - hos förövaren. Det är bra!

Jag tänker på hur previligerad min och yngre generationer är - rent generellt är det idag okej att tala om hur man mår. Man vågar berätta om man varit deprimerad, utbränd, mått psykiskt dåligt utan att stämplas. Vi har många olika ventiler och forum - alltifrån vänner och familj till professionella personer som kuratorer, läkare och psykologer.

Jag tänker på tidigare generationer, på våra äldsta, de som växte upp under knappa förhållanden i umbäranden, och fick genomleva kriser, sorg, förluster, våld, svek och övergrepp utan att kanske någonsin få sätta ord på känslor som smärta, sorg, vrede skuld, och skam. Förutsättningarna att kunna "göra upp", gå vidare, förlåta, läkas eller "förlika sej med" var obefintliga.

Ibland ser jag äldre - främst kvinnor - som är fångade i sin egen ångest och smärta. På grund av sjukdom är de för länge sedan bortom förmågan att längre kunna sätta ord på sina känslor och obearbetade upplevelser. Då fylls jag av ömhet.

Orden räcker inte längre. Medicinen heter värme, närhet, lyhördhet - helt enkelt medmänsklighet. Det kanske inte räcker hela vägen - men det räcker långt. Det är min fasta övertygelse.

Läs texten på sången som Björn Skifs förmedlar med sådan känsla. Lyssna på den - eller ännu bättre - Sjung den!

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Minns ni den sången? Imorgon flyger R till Indien, närmare bestämt Bangalore med Handelskammaren för att titta på olika företags verksamheter, äta Curry och lufta sommarkläderna som han under visst bryderi sökt fram ur gömmorna. Konstigare än så lär det inte bli.

Jag googlade på Bangalore och insåg genast shoppingpotentialen. Nämnde med min timidaste röst en försiktig julklappsönskan. Det framkallade en glimt av panik i hans blick och jag kan slå mej i backen på att blodtrycket sköt i höjden. Shopping är inte hans favoritsysselsättning precis.

För att inte flygresan ska bli outhärdlig får vi nog lov att göra en repris på temat i en av mina sommarbloggar - öronspolning - dock inte i fjällmiljö denna gång. Så det är väl bäst att Syster Gunnel tar fram storsprutan och beordrar ned honom över tvättfatet.

Sitter och njuter av några klipp från min favorit Fröken Fleggmans Mustasch. Där är såväl Hasse, Tage Gösta Ekman,Lena Nyman som pianisten Svensson på plats i en helt galen, genial och mycket underhållande historia. Jag har sökt efter den i åratal på vhs eller dvd med ljus och lykta utan resultat. Nu undrar jag om någon som läser detta har den eller vet något om vart man kan få tag i den. Se och njut!

http://heavypatience.wordpress.com/2008/03/21/froken-fleggmans-mustasch/

Just nu är jag lite förtretat för att vi vardagsbloggare i Umeå är förfördelade. Småkommunernas bloggare oavsett inriktning, ligger synliga i dagar/veckor. Så även Umeå sport, nöjes och politikerbloggarna som liksom småkommunernas har egna kolumner. Men vi - små eländiga vardagsbloggare från Umeå kan inte få en egen rad, utan får enbart kämpa om uppmärksamheten längst upp, där även alla andra får en chans att poppa upp - PLUS i sina egna kolumner. Morr. Hallå alla ni andra små vardagsbloggare från Umeå ...Visst vill vi ha en egen arena?

Annars kanske man får byta inriktning och anmäla sej att bli sportbloggare istället. Får väl damma av mina egna meriter. Det skulle då kunna handla om den ena av de två medaljer jag förvärvat förutom de köpta simmedaljerna, nämligen Guldmedalj i min klass, i Domänloppet i Björksele någon gång o slutet av 60-talet. Jag var den enda som ställde upp i min klass.....Samt gång 5 km, där alla fick medalj. För övrigt är det glest med sportmeriter....kanske jag får börja blogga om R och alla hans skidskyttemeriter. HAN var bra!!

Men jag har ett ruggigt referat från min enda hockeymatch - som publik of course. Det gäller Löven - Ske-å och jag hamnade då mitt i Skellefteåklacken. Det var en riktig rysare.

Är det någon annan här som provar maila webred utan att få svar? Hur kommunicerar ni övriga med red? Kan ni se statistik över era besök?

Vinmässan 2008

Med spänd förväntan äntrade vi Vinmässan på lördagseftermiddagen. Ett myller av glada människor, mestadels medelålders, minglade eller stod koncentrerat försänkta med näsan i glasen. Omkring 600 personer räknade man med ha besökt mässan under dagen, berättade Karin Larsson, vår värdinna, som tillsammans med sin man P-O var en av alla de Munskänkar som presenterade, serverade och informerade om viner under dagen.

R insåg nästan omedelbart att hans mobilklocka gick en timme fel, vilket innebar att vi hade en timme mindre till vårt förfogande än beräknat, innan den sällsynta 'Sörforsbussen' skulle avgå. Vi skred genast till verket med våra provsmakningskuponger och hann med varsitt vitt från Australien/Nya Zeelandbordet där Karin och P-O stod, innan vi bestämde oss för att prova ett Pinot Noir-spår från några olika länder.

Taktiskt nog hade jag råkat glömma läsglasögonen hemma, så Robert fick agera Ullabella och notera i den fina broschyren hur vi betygssatte de olika vinerna. Ömsom vin - ömsom vatten. Ett par riktigt goda fick höga poäng av oss.

R tog tillfället i akt att spotta - väl inte i glaset - men väl i den för ändamålet avsedda spottpapperskorgen (ja bara vatten förstås) som värsta proffset. Mina smaklökar verkade aningen mer alerta än Robbans. Han hade lite svårt att känna skillnader.

För egen del tror jag faktiskt att surret och myllret runt ikring gjorde det aningen svårare att skärpa smak och luktsinnet. Dessutom skulle nog mat till vinet ha gett en fördjupad helhetsupplevelse. Nu blev det lite 'Jorden runt på 80 dagar' för oss som plötsligt skulle gå mot klockan.

Pricken över i var iallafall den smutt av Penfolds Grange (1997) 2000kr, som Karin lät oss få smaka. Wow! Ska här slutligen försöka ge mej på en liten oortodox men välment beskrivning av min upplevelse av denna dyrgrip.

Jag var inte förberedd för vad som kom att hända men tog andäktigt emot de dyra dropparna. (För att R ska förstå mitt känslospråk tar jag till lite karaaktiga vokabulär) Först doften.....Otrolig, därefter kom effekten som från en knallhatt (förladdning) i själva munhålan, man kände att det var något stort på gång, och därefter explosionen när smakerna fullkomligt fick gomseglet att jublande lyfta. Tack Karin!! man kan nästan förstå att som du sa - Somliga skulle gå genom eld för den flaskan

Som sista vin provade vi - också på Karins rekommendation - ett sött franskt dessertvin som vi båda föll för och som skall inköpas till jul. Domaine Pouderoux, Gran reserva (2003)för alldeles lämpliga 110kr. Tack Karin o P-O för en trevlig upplevelse.

Testade en ny, riktigt god rätt till middag idag. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halluomiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet - det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök - igen. Det är ost i görningen. Råvaran - mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken. Jag kan höra det rytmiska ljudet när de vassa strålarna träffar botten i hinken som mamma har fastklämd mellan sina knän. Hon lutar huvudet med den brokiga hilkan mot kons buktande rödbruna sida. Själv sitter jag på en liten trebent pall och håller i korompan under morgonmjölkningen. Mitt allra första jobb.

När hon mjölkat klart hälls den ljumma skummiga mjölken genom silfiltret ned i den stora mjölkkrukan. Katten sitter på helspänn och väntar på att få smaska i sej silfiltret. Därefter bärs mjölkhinkarna till bäcken för att kylas, men inte idag.

Den största grytan står snart på spisen, full med mjölk. Det är nästan som ett mirakel att följa processen när löpen tillsätts och slutligen ostmassan hälls upp i sina formar för att pressas i durkslaget. Det luktar sött och tryggt av mjölk.

Kaffepannan visslar från spisen och signalerar att det äntligen är dags för provsmakning av den ljumma och ännu lite formbara osten. Något ljuvligare har jag svårt att tänka mej än den vita kaffeosten naturell. Det överträffas endast av osten när den legat i det sockrade kaffet och antagit en seg och halvsmält form. Mmmm

Borta på spisen fortsätter den nu sockrade vasslan att koka för att reduceras ända tills dess att endast den ljuva kolafärgade Misseruppan, eller Missun som vi också kallar den, återstår i grytans botten. Ett slags messmör som bäst avnjutes på en stor bit hårt tunnbröd.

Då hade man ingen aning om att det kanske samtidigt, någonstans i ett land som heter Italien, satt en liten flicka som iakttog och följde sin mammas hantverk i att framställa Halluomiost från just den gården.

Idag blir det Vinprovarmässa i stan. R har fått en inbjudan som även innefattar mej. Det ska bli intressant och roligt. Vi uppskattar verkligen god mat och dryck, men med bästa vilja i världen kan jag inte påstå att någon av oss är vinkännare.

Mina depraverade bihålor kan ligga mej i vinfatet. För R.s del är det tålamodet som tryter. Han kan inte behålla något i munnen längre än nödvändigt, sväljer nästan innan han tuggar och uppfattar sällan smaknyanser. Han tycker att det mesta är jättegott.

Vi är visserligen livsnjutare, men fort ska det gå! Ritsch ratsch filiklart och så vidare till nästa göromål. Lite som att chi gong inte är något för mej - hellre då karate - man gör samma rörelser, fast mycket fortare och blir alltså klar snabbare. Svisch!! Effektivitet och tidsbesparande i sanning.

Men man lär ju så länge man lever och vi får väl snegla lite på hur de andra gör idag. Humma instämmande, nicka och säja nåt klokt om jord, gräs eller kanske vanilj. Med lite tur och ett par puffar Nezeril kanske mina bihålor öppnas och skickar hisnande smakupplevelser till hjärnan, och R - han får lägga manken till, sakta ned en aning och öppna sina sinnen.

Varken det dyra goda vinet från hans förförelsemiddag eller storrödingen från hans profilbild har jag sett röken av sedan de uppfyllt sitt syfte, och när vi någon gång köper vin är det på mitt initiativ. Falsk marknadsföring kallas det visst. Himla tur att det fanns andra mysiga kvaliteter som uppvägde!

Min arbetskamrat Jenny brukar förundras över att jag inte riktigt känner mej bekväm i den lite 'nippertippiga' look som jag tydligen har på jobbet. Egentligen känner jag mej mest äkta i grönstövlen fleecejackan och stormössan då jag liksom får ett annat tonfall och mer kraft i stegen. Men det passar sej kanske inte idag.

Inatt blev mina tankar kring 'ställen' fullgångna och jag vaknade upp full av oskrivna ord och med lite krystvärkskänsla. Låg på ohågan en stund men tassade strax upp i gryningsljuset...Åja ...i sanningens namn var klockan 8.55.

Ute är det nästan vitt på marken, och med en flammande brasa i kaminen, sköna morgonrocken och fårskinnstofflorna på, kurar jag ihop mej i skrivarfåtöljen, innan övriga huset vaknar till liv.

Det finns en liten strimma av julstämning i rummet och jag känner hur mycket jag saknar och längtar efter barnen. Det blir inte så ofta vi ses, men till första advent får jag träffa Sandra o Christian i Göteborg och Daniel o Britta i Stockholm. Jag ser fram emot Lisebergs julmarknad, Sandras 27:e födelsedag, en tjuvstart på julmaten och julstämningen. De reser nämligen iväg österut på långresa över helgerna.

Jag hinner även med en övernattning i Solna hos de nyligen hemkomna sydamerikafararna som verkar ha överlevt både tjyvar, magsjuka och panflöjter. Vi har fått följa deras resa, och fått skratta och förfasa oss över deras eskapader. (http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=82513

Saknar dej Isabellegumman som känns så långt borta i Phuket. Tur att Alexander finns hemma så jag har någon att skämma bort.

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala i dessa 'compakt livingtider'. Allt man behöver finns på liten yta. Någon som försörjer dej ;) Varm och skönt. Ljudet av en annan människas hjärtslag. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromkvällen blev jag senast påmind om det. Maria vad fin du var med din lilla kula och med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är 'på det viset'!

De ställen där man som barn lekt - i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen. Ställen där man känner igen sej och kan varje sten, tuva och dörr - där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hittat nya 'ställen' efter barndomens, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta där jag bott.

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

Så långt som till Sörsidan, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, syskon eller pappa blev man mycket djärvare.

Från älvssidan i båten drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet, Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och då följde man trygg med dit det bar iväg. Där kände man till varje sten och råk, varje glänta och skrymsle. Regnbågen slutade vid foten av Middagsberget. Där fanns faktiskt guld precis som i sagan. Vi fick se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.

Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehoparna och i skogen. Kojor, indianer, klubbar och tältande och mysterier. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket 'Tant Åska' längst upp i hägna, där många lekar utgick ifrån.

Idag känner jag tyvärr inte igen 'mina ställen'. Sly, skog, och avverkning ändrar landskapsbilden. Hembygden håller på att växa igen. Vemodigt, men det är samtidigt kanske livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dom vart jag går, inom mej. Home is where my heart is.

Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det 'hemma' i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina 'mjukkakor' fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när jag kommer. Då först blir det jul.

Jag vet inte om mina barn har 'ställen' i samma utsträckning. Det ska jag fråga om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sej. För även om guldkornen är små - så har de ansenlig tyngd - och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge dom ett råd. Gör som jag - städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.

Mest av allt så hoppas jag att dom - genom allt - ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla - HEMMA - finns kvar, och att även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

Där ser man. Det visade sej trots allt att vi fastnat på bild. Röda mattan känns trots allt lite glammigt, och som min pappa brukade säja: Man bli snyggast på lite avstånd. En annan sak han sa om bilder var: Antingen blir det bra, eller så blir det likt......

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite 'Sound of music-aktigt' där barnen lite tripp-trapp-trulligt sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommarvar allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt dessa intensiva sommarveckor medans man såg byarna flimra förbi. Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sej brevskrivandets tid - och så även slåttannan, som alltid började denna måndag - om det inte regnade förstås. Och så fort den första hässjan var rest - så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sej ut i arbetet. Jag minns hur lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket det gråa och stickiga, som man fick hämta 'däri hässjehopen'. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller sommarromansen. Detta slet man ivrigt upp och läste medan man vandrade landsvägen hem. Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon - i Vikstens lon - i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Man tog 'minuter'

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk. Som aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sej ett hemligt bo i höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Trötter, nöjder och böjder. Ungefär så känns det idag. Trötter - efter ännu en intensiv jobbvecka i mörkaste november. Nöjder - över veckans arbetsinsats. Mötte en härlig personalgrupp i Sävar igår. Det känns ibland lite overkligt att jag får vara med på det här hisnande utvecklingståget. Högt i tak, kreativa jobbarkompisar och möjlighet att prova lite nya pedagogiska arbetssätt, att få omedelbar feedback i mötet med personalgrupper och därmed få möjlighet att justera till nästa gång utifrån vad utvärderingen säjer. Tänk att få kramar på jobbet emellanåt OCH dessutom en så fin kommentar som till mitt förra blogginlägg. Lycko mej!

Böjder - efter gårdagens bugg och nalta ovigulant. Det är bara att konstatera att man inte är någon Ginger Rogers längre - och självaste Fred Astaire är stappelbent och har ont i en höft, så stalltipset om lårbenshalsen blev nästan rätt . Ont i ett lårben OCH i halsen.

Har nyfiket scannat av alla galabilder och lättat konstaterat att vi undslapp med blotta förskräckelsen att bli ihågkomna i 'Hall of shame' och få våra frisyrer och hakor analyserade av kritiska betraktare. När vi klickade oss igenom bildkavalkaden kom R med en tänkvärd passus kring folk som kammar över flinten. Han menar att det är ett klart tecken på opålitlighet. Man har något att dölja. En intressant tanke!

Hemma igen, med livhanken i behåll efter denna utflykt i flärd och glam. God mat, tjusiga människor och många sorters glas att laborera med mineralvattnet i. Musik prisutdelningar och applåder. Trevligt sällskap av andra Kogertekare med respektive. Intressanta samtalsämnen om allt ifrån könsroller, damfotboll, hur man får ett barn att sova, till spekulationer kring kvällens meny.

Jag hade längtat sååå efter ett riktigt storband att njuta av och dansa till. Hasse Hjortek!!!! Vart var du ikväll? Underhållningen denna kväll var lite väl blek, modern och obekant för en halvgammal människa som mej själv. Den redan lomhörde R hade dock turen att ha tajmat in en vaxpropp i världsklass så han hade liksom en inbyggd sordin. Han tog denna kväll begreppet 'samtalston' to a new level... (läs tordön)

På menyn stod en terrin gjord på päron och chevre med en pjött fikon på, en tunn surdegskrutong och ett uns lufttorkad skinka. Gott!! Den bräserade oxkinden med rotsaksgrejs väckte dock en del funderingar kring bordet: Hur mycket kindkött har en oxe egentligen? Hur många oxar har fått sätta livet till för att mätta alla dessa galamänniskor? Vad är bräserad? Det var inte utan att man lyfte lite på 'kinden' för att se så det inte råkat följa med någon oxjäckel. Gott var det men jag saknade lite tuggmotstånd.

Vi gjorde givetvis dansgolvet osäkert en stund och buggade loss. Undvek med en hårsmån att ramma några paranta ekipage och sällade oss sedan svettiga till resten av skaran för en stund innan vi sa godnatt och jag tog på mej taximössan för att ratta hem till Sörfors.

Ett litet tips tog jag med mej hem: Hädanefter när jag glömt stoppa limpskivorna i brödpåsen över natten ska jag kalla dem 'rågkrutonger'. Det låter genast SÅ mycket bättre.

Nu ska jag göra den pömsige R sällskap till bingen. Han har ont i halsen stackarn - och ni vet ju hur det är när en kille är riktigt förkyld.... Han kan behöva en godhjärtad Florence Nightinggale som lägger en sval panna på hans hand....eller hur det nu var.

Som den trista och hemkära kräfta jag är, tvättar jag av mej festmakeupen, hänger bort strasset och mördarstrumpbyxorna och kryper i fårskinnstofflorna. Ser fram emot en alldeles lugn skön fredagskväll imorgon. Nattinatt.

Nu är vi uppskurade och stajlade efter bästa förmåga. Dags för årets Umegala. Det lär bli en del buggande misstänker jag. På återseende. Rapport kommer - om inte annat från ortopeden. G&R

En läsare väcker söndagsskoleminnen. Söndagsskolan som så småningom blev lördagstimmen. På näthinnan framträder en samling smårufsiga bakhuvuden som sticker upp mer eller mindre bakom ryggstöden på de bruna hårdlackade obekväma kapellbänkarna. Pappa hade kört runt i byn i duetten samt till Bjurås för att samla ihop söndagsskolebarnen.

Framför oss i bänkarna står flanellografen uppställd. En söndagsskolefröken - jag minns inte vem - berättar om kortväxte Sackeus som kättrade upp i mullbärsfikonträdet för att bättre kunna se Jesus i folkhavet. Hon fäster figurerna på den blågrå flanellen - mullbärsträdet, Jesus, åsnan, ett par tre lärjungar och så Sackeus hopkrupen uppe i trädet med turbanen på trekvart.

De enkla pappersfigurerna tilltalade oss ungar som då inte var så bortskämda med animerade figurer och dylikt. Man hade kanske hälsat på hos någon kompis som hade tv och sett enstaka avsnitt av Pellepennan o Suddagumman, Humle o Dumle, samt Familjen Flinta och Teskedsgumman. I bibeln fanns det gott om dramatiskt stoff som presenterades bättre eller sämre - dock alltid med någon sensmoralisk knorr på slutet.

Syndens fula svarta fläckar i mitt hjärta bor - minns ni sången? På flanellografen placerades rena vita hjärtan, och sådana med gråsvarta fläckar på. Gissa vilket man skulle sträva efter att ha?

Därefter dags att stoppa den medhavda pengen i den bockande afrikanen, och be en bön för de fattiga. Många sånger hade helt absurda texter - Vi komma ifrån Afrika....och Lilla Svarta Sara.

Man skulle kunna rabbla den obligatoriska minnesversen - i detta fall: Sackeus kom ner! Ty idag vill jag gästa i ditt hus.... och därefter erhålla en guldstjärna samt ett kort med en bibelvers och en ängel, eller motivet med Jesus - den gode herden, som håller det lilla lammet i famnen med herdestaven intill sej.

Vid något exklusivt tillfälle kunde 'Månadens överraskning' utlovas. Spänningen steg snabbt för att ännu snabbare dimpa när överrraskningen visade sej vara Farbror Hjalmar - varken mer eller mindre.

Mitt sista minne från den typen av barnverksamhet var från en vårvinterlördag. Jag var kanske 11 år och hade varit nere på älven och fiskat hela förmiddagen men motvilligt börjat dra mej hemåt för kl 13 började lördagstimmen. Kikmetar in i det sista och har 2 fina svårflörtade harrar som står där på grusbottnen och frestas. Jag vill verkligen inte gå hem - men måste, och det svider att behöva lämna de intresserade firrarna. Där någonstans sviktar barnunderlaget i byn och det blir slutet på den epoken. Hur var det där du bodde?

Sitter just och spar en massa pengar. Det är slingblekning på gång så jag sitter här i plastmössa med dragna slingor och starkt luktande blekningsmedel på hela huvudknoppen. R följer skeptiskt spektaklet på en halvmeters avstånd, men verkar nu vara på väg att somna. Det kan ju bli så i efterförloppet till en chock. Tur att kameran är gömd. Hoppas resultatet blir godkänt inför morgondagens jippo - Umegalan, då man vill vara lite extra fin så R slipper skämmas.

Ikväll har vi sett nya Bondfilmen - mitt livs första Bondfilm och jag är väl måttligt imponerad. Eftersom jag alltid blundar i biljakter, slagsmål, skottlossning, båtjakter och våldsscener så blev det inte många ögonblick med öppna ögon.

Fick denna fina 'ängel' i mailen av min kära syster. Kunde inte motstå att dela den med er. En ängelsman - som en liten försmak. Visst får man nästan tårar i ögonen?

Återkommer med en söndagsskoleblogg efter hårsköljningen. Häng kvar.

En tidig augustimorgon 1973, stod jag i vardagsrummet hemma och tittade 'västet'. Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, den allra första skoldagen i 7:an. Äntligen dök den upp borta vid Önnerlövs. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk - de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet låg i en tredje kommun nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. 11 mil om dagen på hårda galonsäten under tre års tid. Spänningen var på topp och man hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag.

Veckan innan hade jag och Mamma varit i Lycksele och ekiperat mej. Jag hade fått köpa två par byxor - ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De som nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill ett par röda 'alla stjärtars byxa' (ja utom min lilla smala förstås) som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mej så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Plus en läcker portfölj med två utanpåfickor.

Man var preparerad med Date rollon, och myskparfym och för säkerhets skull även med en droppe Liljekonvaljparfym bakom örsnibben. Rustad för stora världen och för kanske för kärleken. Mina kära storasystrar julklappade mej med fåfänga dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och Fenjal.

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara - ni vet den man skulle spotta i samt en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid det här laget hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort det kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. Tur att vi var flera som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så Ulla - min vapendragare som liksom jag var lite smågalen.

Skolan var enorm med mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och killar som tuppade sej. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A och omedelbart spanade in mej. Min första tonårskärlek Rolf. Glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården. Mycket orange belysning och möblemang, pussar, halvmörker och så Popcorn - landsplågan som strömmade ur skivspelaren.

Ett alldeles speciellt mode växte fram. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns dock en skönlockig 'tidig' Åke Svahn med en häftig orange täckjacka som han var ensam om. Han satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka och hade utmärkt spanläge.

Tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen mellan 30-40) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk. Någon gång slog man till på en luffarmacka på torggrillen.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dej när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag aldrig lära mej. Utan dej hade jag nog hamnat i Lainejaur Rentjärn eller någon annan centralort.

Var dag har nog av sin egen plåga, efter solsken kommer regn.....eller hur det nu var. Volvon är nu hos bildoktorn, och R fick alltså vackert sitta bredvid och hålla i handväskan i sann samåkningsanda imorse.

Efter avslutad arbetsdag tänkte jag bara mata Lagunan med en slurk soppa innan hemfärd och svängde in på macken. Fråga mej inte hur det gick till, men på ett eller annat sätt lyckades jag låsa in bilnycklarna.

Övervägde förkrossat för en sekund att kasta mej på marken och banka med knytnävarna i den våta asfalten, men hostade upp mej och tog till plan B. Ringde låssmeden som nu var inne på jourtaxa - 2000 kr i handen. Kontorstid kostar det "endast" 1000. Gjorde ett snabbt överslag om det var värt att sälja en njure för detta ändamål, men tvekade. Vad göra nu?

Ringde naturligtvis till billöse R som turligt nog var i faggorna och snabbt var på plats tack vare Erik. Här uppvisar plötsligt min sambo nya, helt okända kriminella talanger för mej. Så från och med nu kommer han här att benämnas "Glommersträskmannen", "Ripjägaren" eller "60-åringen" i bästa medieanda.

Som värsta biltjyven ordnade han nämligen snabbt en svetstråd som gick att vässa och böja. Joxade och trixade lite i bildörren och sim salabim var dörren öppen. Lättad kunde jag styra kosan hem till vårt varma tjäll.

Hyste vissa aningar om att middagskonversationen idag skulle gälla vilka synonymer som finns till uttrycket "Hommel". Jag kom själv på dessa: Klantskalle, klantarsel, slarvmaja, klåpare, odugling, tjockskalle. Jag fick rätt angående samtalsämnet...och just idag är jag ödmjukt benägen att instämma i samtliga samt villig att köpa ett nyckelband att ha runt halsen.

Ripjägaren kommer ikväll att överösas med tacksamma pussar och hämtade tofflor. Om han är smart så passar han på att köra lite med mej. Ödmjukare än så här blir jag nämligen inte, men det sitter nog inte i så värst länge.

Till dej som tror att det ska skrivas något snaskigt nu måste jag tyvärr göra dej gruvligt besviken. Detta handlar snarare om den diametrala motsatsen till heta nätter, och det enda som hände med underredet var att något där verkar ha lossnat......

Ja jag pratar förstås om bilen nu - inget annat. På hemväg från fjällen började ett mystiskt ljud underifrån ge sej tillkänna redan på halva hållet. Detta tilltog i styrka för att kulminera i Överrödå då vi var tvungna att ringa bärgarn. Innan han dök upp hann rutorna imma igen. Vi tar det som något positivt - ett tecken på att vi lever och andas.

Sent omsider är vi hemma i Sörfors igen. Hem ljuva hem! Nöjda över en mysig men kort helg. Vi hann även vara en stund hos mor som såg riktigt pigg ut och bjöd på nyponsoppa och kaffetår.

Fars dag idag.

Till minne av min pappa känner jag liksom en liten doft av Aqua Vera herrparfym och minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. De bruna Tretornsstövlarna och slitna bondeförbundare som stod i torkrummet bakom tygdraperiet intill mammas lagårdsstövlar.

Halmhatten, hans bruna skogsryggsäck - vardagsredskapet -som mamma varje morgon kärleksfullt fyllde med 'nästn' alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom. När vi någon gång stannade till på kiosken köpte han Dajm och Dixikola, men berättade för oss om den fantastiska sega Sportkolan som en gång kostade 2 öre.

Jag kan se honom gå bakom hästen med släpräfsan, hässja raka fina hässjor, och ta 'minuter' med sin favoritdricka Guldus bakom lon. Eller outtröttligt tjava på i skog och myr i jakt på bär eller fisk.

Jag minns hans underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning. Hans positiva personlighet men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Han kom alltid med kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. Hans brottardräktsliknande badbyxdräkt från den svartvita ungdomsbilden. Hans vackra tenorstämma, violinspel och mandolin. Noterna i hans bruna svinläderportfölj. Hans respekt för noter och ogillande för gehörsspel.

Jag minns hans väderbitna solbrända ansikte och hans små vita öron som vilat skyddade bakom hörselkåporna under skogsarbetet. Hans julklappsrim och specialare från det årliga marsipanbaket - de rosa lösgommarna och ärtskidorna.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid var varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring på vaxduken, som rymde pappas och inuti kunde mammas arbetsnötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur kan låg där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne - du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och rädd i djupa skogen med härsket smör i svepasken. Hans fiskarhistorier och jägarminnen. Hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar.

Jag minns hur vi uttrade han och jag - i timmar - regniga sommardagar när det var legalt att 'fira' från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde. Han lärde mej känna varje sten och varje grund i det som kom att bli 'mitt' sel. Jag minns triumfen i att tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon. Hur dessa stunder med pappa grundade mitt eget fiskeintresse. Hur han berömde min uthållighet och min roddteknik.

Min pappa trodde på himlen. Jag hoppas att han sitter där, med fötterna l glashavet och spelar mandolin - när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dej idag - här ifrån Gauto - min himmel på jorden. Ser du att jag är ganska lik dej? Att jag har det bra, att det blev folk av mej till sist och att jag är lycklig.

En sista fisketur strax. Det har börjat snöa här i Gauto och om några timmar styr vi kosan hemåt igen via Mor Marianne i Vindelgransele. Jag vill passa på att titta till henne och höra hur hon mår. Varför går helgen så fort??

Här är ännu en sannhistoria från en tack och lov - svunnen tid. Vi förflyttar oss till sommaren 1970. Du kanske kommer att ifrågasätta årtalet längre fram i berättelsen och tro att jag skrivit fel på ett helt sekel, men så är inte fallet.

Det är veckan efter midsommar och jag har precis fyllt 11 år. Sommaren är efterlängtad. Allt det roliga och spännande händer under några få sommarveckor. Naturligtvis var det mesta församlingsrelaterat, så var det bara, och för mej som inte kände till någon annan verklighet var det den naturligaste sak i världen.

Först ut var ungdomsveckan i Örnäsudden med avslutning på midsommarhelgen. Midsommarafton var vi barn/ungdomar alltid uppe på Nalovardo och sjöng i midnattssolens sken. Veckan därpå var det dags för den egna ungdomsveckan som alternerade mellan 3 församlingar - Norrbyberg, Blåvikssjön och Vindelgransele och så första veckan i juli, kronan på verket - Lapplandsveckan - årets absoluta höjdpunkt. Därefter slåttannan, pärgrävningen och en deprimerande evighetslång väntan ända fram till nästa sommar. Man blev expert på längtan.

Några små ljuspunkter under den mörka säsongen fanns dock. Bibelskoleavslutningen i Rusksele någon gång under hösten. Predikantdagarnas avslutning i Sorsele i januari. Ungdomsdagar i Tväråträsk i mars, och sedan den spännande Långfredagen på Forum i Malå. Det var i första hand sången musiken och att träffa andra ungdomar som var det roliga.

Denna sommar var det Vindelgranseles tur att vara värd för ungdomsveckan och man såg fam emot att det skulle komma lite spännande nya tjejer och helst killar förstås till byn. Det är tisdagkväll och jag ligger på kökssoffan hemma - förorättad, förgråten och rödrandig på rumpan. Jag har nämligen nyss fått mitt livs enda kokstryk på bara ändan av pappa, med björkris som jag egenhändigt fått hämta.

Han kom hem trött och intet ont anande från skogen. Lyckligt ovetande om att han strax skulle få uppdraget verkställa den bestraffning som utfästs tidigare under eftermiddagen. Mitt brott bestod i att jag olovandes tagit in en kompis i lillstugan. Golvet där var nämligen nyfernissat, fast jag bedömde det felaktigt som torrt och trotsade förbudet. Våra 'fälen' avslöjade oss. Kok stryk. Ingen pardon. Jag har en känsla av att kokstryket var ett slags uppsamlingsheat för ett och annat som jag ställt till med.

Förorättad låg jag där och tyckte extremt synd om mej själv, när det plötsligt knackar på dörren och där står 2 tuffa okända killar i min egen ålder. Ni kan förstå känslan va? Jag ville uppslukas av jorden. Dessa grabbar hade tilldelats logi hemma hos oss och tillhörde ett gäng Vännäsungdomar som skulle närvara på ungdomsveckan.

Vännäsgängets närvaro vände helt upp och ned på vår lilla värld. De kom från 1900-talet, var frimodiga självsäkra och moderna 12-15-åringar. Vi bara häpnade. I sann 70-talsanda fanns en liten hippiekänsla över såväl deras kläder frisyrer som över sångerna. Bredvid tramporgeln på estraden i mötestältet ställdes så en blankröd elgitarr upp tillsammans med våra nylonsträngade Levingitarrer. Revolutionerande var bara förnamnet.

Vi inlandspingstvänner hade oftast klänning, poplinkappa, hästsvansar och virkade dunbaskrar av angoragarn i olika färger. Som tjej var man tvungen att ha huvudbonad när man skulle vara med i 'sången' eller på annat sätt uppträda. Dunet svajade i det tilltagande bönebruset fram på kvällen inne i det lilla mötestältet på lägdan intill kapellet. Tjejerna från Blåvikssjön var svårslagna. De hade de överlägset längsta dunen i sina vita baskrar.

Vännästjejerna hade tuffa sjaletter, utsvängda byxor, sandaler, fransar, självförtroende och så det ofattbaraste - En av dom hade ett pannband!! Här kommer prejudikatet in i bilden. Hela världen höll andan när tjejen med pannbandet hävdade att detta självklart skulle gälla som 'huvudbonad'. Jag minns pastorernas flackande blickar sinsemellan då de aldrig förut hade ställts inför denna situation.

Ingen av oss lokala förmågor skulle ha kommit på tanken att ifrågasätta. Det var ju den största synden av dem alla. Mest av allt minns jag den kittlande triumfen när 'bröderna' något motvilligt accepterade denna nya företeelse - pannbandet.

Jag tror bestämt att Gud fader gjorde en liten segergest däruppe och Pannbandsincidenten kom därmed för mej att symbolisera det första urrivna bladet av många, ur den fördömande s.k syndakatalog som vid den tiden uteslöt och dömde ut människor där i inlandets dåtida inskränkta frikyrkovärld.

Den obligatoriska frågestunden där vi fick skriva anonyma frågor på små lappar och lägga i en burk kom även denna ungdomsvecka. Frågorna lästes sedan upp och besvarades av ledarna inför alla vid särskilda frågestunder. Av bara farten kom det denna omvälvande sommar att ställas en och annan lätt provocerande ny frågeställning som nästan fick svetten att pärla på ledarnas överläppar. Det otroligaste exempel på en sådan fråga jag hört och som faktiskt ställdes på fullaste allvar är - Är det synd att laga strumporna med ofärgat nagellack?

Detta är även titeln på den bok som jag en dag skulle vilja skriva. En retroaktivt lite ifrågasättande, kanske aningen trotsigt perspektiv, men ändå mest en kärleksfull skildring av denna värld som så motsägelsefullt slungade oss mellan himmel och helvete, mellan hopp och förtvivlan. Mitt i sången och glädjen planterades känslor av skuld och synd i oskyldiga barnahjärtan. Känslan av att det redan då var kört och att man hade förbrukat sin kvot av nåd och förlåtelse för evinnerlig tid vet jag att jag inte är ensam om.

Jag vill inte döma någon, bara lufta faktiska företeelser och sätta ord på tänkbara konsekvenser. Det mesta gjordes i bästa välmening och utifrån den fasta övertygelsen att detta var den rätta vägen. Mycket var roligt och fantastiskt, som gemenskapen sången och musiken. Det finns ingen bitterhet idag, bara bättre och sämre minnen att förhålla sej till. För tron kanske finns.....tror jag........eller?

Glöm aldrig bort att uppmuntra barn till att bli ifrågasättande individer. Uppgradera värdet av det sunda förnuftet. Lär dom att fatta kloka beslut baserade på tillit, självförtroende och magkänsla.

Lär dom att ta ansvar för sina personliga val, beslut och bedömningar och sedan att stå för dessa. Visa att man är värd att älskas - inte för vad man gör - utan för den man är.

Lär dom att stå på egna ben, att inte gömma sej bakom kollektivet utan våga stå rak och stå upp för egna värderingar. Att man själv måste vara skeppare i sin egen båt. Det går inte att skylla på någon annan om man går på grund.

Om man sedan vill ha Gud som styrman så är det upp till var och en. Det är ett tillval man gör - aktivt och utifrån ett medvetet val.

Som ni ser - optimala förhållanden för ett första isfiske. 8-10 cm nyis. 1cm pudersnö. Alldeles vindstilla och nollgradigt. Dock är det ingen större fart på fisken. Endast ett par mindre rödingar tog maggoten. Stekpannan får vackert vänta. Ny dag imorgon dock!

En bra men intensiv vecka är till ända, det är bara att hålla i hatten.
Mamma har kommit hem från sjukhuset och mår mycket bättre.
Mina bihålor har äntligen lyckats hitta någon liten fri luftkanal och mitt huvud återfinns alltså inte längre under rubriken 'Bortskänkes mot annonskostnad alt bytes mot något användbart'

Möten - många möten - alltid spännande, ibland pirrigt, ibland dränerande och ibland tankande. Det känns som om mitt mentala debit och kredit är hyfsat i balans, ja till och med en aning på plus, trots rykten om valutakriser.

I mitten av veckan såg det aningen sämre ut, men speciellt två möten har lagt till ett plustecken framför slutsumman. Fick i somras nöjet att återse en barndomskamrat som jag ej mött på kanske 40 år. Vi kände inte varandra väl, men befann oss i samma väldigt speciella sammanhang. På skolkortet i svartvitt ser man en ganska allvarsam flicka. Med den bilden på näthinnan, stod jag så plötsligt öga mot öga med en fräsch jämnårig kvinna, naturligt snygg med glittrande ögon och härlig utstrålning. Jag kände igen henne, men ändå inte.

Vi fick ett par intensiva timmar då vi uppdaterade oss/varandra om livet då, om framtidsdrömmar och visioner. Det kändes fantastiskt och gav mej ytterligare några pusselbitar i bilden av mitt nu och då. Jag berättade för henne om Åsa Borgströms kommande sommarprogram - de gick i samma klass, och omTjarn.

Med utbytta mejladresser och förhoppning om forsatt kontakt skildes vi. Häromdagen kom mailet med stort M. Hon hade verkställt den dröm/vision hon berättade för mej om i somras och färgar nu garn som hon säljer via sin webshop. Varje gång jag möter en tjej som gör verklighet av drömmar får jag rysningar - det är så häftigt!!!

När jag nyfiket öppnar länken för att få se, hinner jag inte värja mej för den omedelbara känslan som sköljer över mej när jag ser hennes garner i fantastiska färger. Med tårarna rinnande utför mina kinder faller bitarna på plats. Färgerna förmedlar samma känsla som jag fick vid mötet med henne. Wow. Tänk att redan för 40 år sedan - någonstans inuti den smala allvarsamma flickan - som jag minns henne - fanns allt detta. Alla dessa färger, nyanser, konstnärligt vridna garnhärvor, lusten och drivkraften att förverkliga en vision, modet att välja kreativitet och göra något bra av sitt liv. Tack Rachel!
Kolla hennes länk http://www.garnpaletten.se/

Säja vad man vill om internet, men det kan verkligen vara en källa till Kasam. Man hittar sin historia, skolkamrater, minnen, platser och gamla vänner. Facebook, en sajt jag gick med i med oerhörd skepsis, men viss nyfikenhet, är för mej först och främst ett familjeforum där jag får möjlighet att kommunicera , men även spinka lite på telningarna, deras bekanta etc. Min syster och trogna supporter Sonia har där startat en 'fanclub' för min blogg!!!! Det trodde man aldrig att man skulle få en egen grupp på 'fejjan' Systergunnels Guldfyndigheter heter den och alla är välkomna med!

Via Facebook återfick jag kontakt med en vän som lämnade Umeå för många år sedan, och som jag ej träffat på ca 20 år. Eftersom hon läser till bildterapeut i Umeå och har vägarna upp nu och då, passade vi på att träffas över en kaffetår på stan. Hur spännande och kul som helst! Det har runnit en hel del vatten - både under och över broarna - för oss båda sedan dess, så vi hade massor att avhandla.

Ingen av oss är direkt den talträngda typen om du förstår vad jag menar.... Om jag säjer att det hade varit ett svettigt uppdrag för en stenograf i värdsklass att hänga med i svängarna så har jag inte tagit i. Vi hann prata jobb och insåg att våra specialområden hade en hel del beröringspunkter. Bilden kan ju vara ett starkt komplement både till det sagda och outtalade. Ännu ett språk kan man säja.

Även detta möte gav verkligen mersmak. Tack Kerstin! Hoppas vi snart ses igen. Du är en sådan färgstark, kreativ och positiv person och det hoppade över en hel del smittande energi till mej, som jag ska försöka förvalta på bästa sätt.

Nu ska jag göra mysfrukost till R och pep-talka maggotsen!

Du återför mej - Ger mej sinnesro
Min spända själ och kropp
kan slappna av

Mitt lugna bo -

Mitt här och nu blir hanterbart
Med ens står klart
att livet är allt det jag har

Så underbart -

En stilla ro - en tystnad stor
Mitt i det tysta friden bor




Gunnel 081108


 

Sent omsider och lätt stressade kom vi iväg med siktet inställt på fjällen. Mörkt och lite halkigt är ingen bra kombination, men nu är vi efter diverse missöden iallafall på plats, och eldar för brinnande livet för att få upp värmen i stugan.

Missöde 1: I Släppträsk börjar jag må fruktansvärt illa (samband oklart) kallsvettas och känna mej svimfärdig. Lätt panikslagen fruktar jag att magsjuka - i värsta fall vinterkräket har ansatt mej, och skissar på ett mardrömsscenario för helgen som innefattar djupfryst kisshink och alltför avlägset utedass. Efter ett nedsläpp i Malå och inhandlat mineralvatten försjunker jag i illamåendets dvala, frossande och beväpnad till tänderna med kräkpåse och papper. Dessbättre piggnade jag till något de sista 5 milen, alldeles i tid för att ta itu med nästa missöde.

Missöde 2: Väl framme i Gauto i svarta natten parkerar vi vid stugknuten och tänker börja bära in packningen, när jag hör R förtvivlad och arg från baklucksregionen. Där har en burk ljusgrå väggfärg stått på sniskan, locket lossnat och säkert en halvliter färg runnit ut på i bagagerummet - som tur är har det mesta hamnat på en gammal plastmatta, men även på originalmattan. Sjön är frusen, -10 och en ynka medhavd vattendunk att börja slabba med i kolmörkret.Tajming kallas det visst för.

Nu sitter vi här rätt avslagna och väntar på att det ska bli tillräckligt varmt för att krypa till kojs. Vi hoppas på bättre tur imorgon. En alldeles nyinhandlad maggotsburk och en ny upphängare att sätta ovanför rödingblänket väntar ju på att komma till användning. Jag vill INTE bli sjuk!

Några gånger per år for vi ut och "campade". Detta innebär att vi knökade in oss i den grå Volvo Duetten och styrde kosan till något av våra standardutflyktsmål. Orrträsket - en sjö mitt i den glesaste av glesbygder . Där mitt i skogen intill vägen öppnade sig en glänta där en fin iordningsställd rastplats fanns. Poängen med utflykterna var naturligtvis att grilla korv - eller "sot körven" som Pappa sa. Han brukade istället ställa den öppnade korvburken mitt i glöden och koka korven, vilket vi barn fnös indignerat åt.

Orrträskscampingen kombinerades ibland med att Morfars och Karl-Axels gjorde oss sällskap. Samvaro kring cementgrillringen, mammas goda smörgåsar och saft tillsammans med lite fiske efter aborre i sjön. Det var alltid trevligt. Ibland fick man en alldeles egen ljummen sockerdricka. Så gott! Visst var allting en smula godare innan kylbagarnas tid?

Rastplasten fick sitt namn efter att tryckfelsnisse faktiskt levererade en vägskylt med texten: Rastplast. Så här 30 år efter att skylten bytts ut lever namnet kvar. Nu står det även Vindelälven 200 m på skylten och är ett populärt utflyktsmål vid älven än i denna dag.
En sandravin ner till älven, chans till öring eller lax och vacker tallskog gör platsen toppenfin.

Ett annat nöje var att åka ut på en öde skogsväg på försommaren. Alla satt knäpptysta medans pappa vevade ned rutan och började härma skogsfågel som orre och tjäder. Han var skicklig, och snart närmade sej fåglarna. Vi kunde till slut ha flera fåglar runt bilen och det gällde att sitta riktigt stilla för att inte skrämma dom.

På fettisdagen åkte skogshuggarfruarna ut till rastkojorna med semlor till sina gubbar. Det var också en alldeles speciell stämning doft och ett riktigt äventyr. Semla med varm mjölk i tallrik. Mmm

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sej vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark arbetsvillig och hyfsat 'tjurut' alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt!!

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv - Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när de började närma sej - flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga. Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor. De första gökropen kunde höras där man stod i spänd förväntan spanande uppströms.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppandes på stockarna med sina båtshakar. Hetsiga rop, snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen. Allt sammantaget skapade spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes leva, och någonstans mitt i allt detta fanns pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta - ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sej från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren - Göte Lif - för: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

I fjol fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa...

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv - av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mej inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne - väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mej vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet - Grädda din egen ekologiska musmatta......

Äntligen - jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

Ser fram emot en fjällhelg i tystnad. Elda i kaminen, äta och dricka gott, och så förhoppningsvis lite rödingfiske på nyisen som jag antar har lagt sej på sjön nu. Fördelen med ett höstfiske är att isen är tunn och att jag därmed orkar borra på egen hand medans R donar med sitt. Få se om vi kan prova ekolodet som R köpt av en vän. Det skulle vara häftigt (men lite fuskigt) att se fisken.

Jobbet är roligt, kreativt och stimulerande men tar mycket kraft och cirkulerar i bakhuvudet även när man är ledig. Det blir till att hårdträna på att avgränsa - att skilja på arbete och ledighet för att skjuta upp bäst före-datumet.

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp - gårdfarihandlaren, nasaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström. Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gårdsplanen på sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en spännande tilldragelse och ett välkommet inslag och besök från 'världen utanför' Vindelgransele.

Någonstans ifrån - på väg mot ett okänt mål. En spännande tanke i vår lilla värld. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne - som jag minns - ganska voluminöse vagabond i sina mörka 'vämmarnsbyxen' och sina grova skor.

Innan det var dags för hans Pandoras ask - kofferten att öppnas, tog han god tid på sej för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan. Vips så stod denne - i mitt minne - gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var omkring 55 år.

Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena till sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade 'nytt'. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa - med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt i finaste kvalitet.

Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så - familjepack. Minns en gul plastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den - lite giftigt plastigt liksom. Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna.

Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebandsknappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan? Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns iallafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.

Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten - sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.

Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.

Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var koncentrerat knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga - då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt.

Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna. Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i han stora koffert. Vilken skatt! Jag kan idag känna mej previligerad som fick möta honom. Hellre ett original än en blek kopia.

Idag fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mej och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa mej för att höra om han kunde påbörja middagen - ett uttalande som fick mej lite ur balans och det tog ett tag innan jag, häpen och lätt chockad, inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en simpel ugnspannkaka. Jag tipsade för säkerhets skull även om att ta min artonåring Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa.

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat och blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv - av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda och grisfötter. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken mammas recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick och tillika paradnummer nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mej inledningsvis på fall, och i rödvinets softade verklighet verkande denne man framstå inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne - väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mej vad kökshemligheterna beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Dock genomskådade jag honom redan vid första övernattningen när hans ungkarlskylskåp brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan och eftersom jag är i kökstjänst årets resterande 363 dagar, så tilllåter jag mej förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka.............. I ugnen ståtade en tilltänkt ugnspannkaka, men något hade uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mej med att säja såhär: Årets julklappstips är räddat - Grädda din egen musmatta......

Äntligen - jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Som av en händelse tog jag mej själv en Nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mej, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

Denna gång är det dock inte Göingeflickorna som levererar, utan vår vän brevbäraren. Döm om min förvåning när jag bland dagens postskörd fann två handskrivna brev - båda adresserade till mej. Ett avlångt vackert grönt av kinapapper från min kära syster Ellen i NY, och ett gammaldags flygpostkuvert innehållande ett fint foto och brev från sonen Daniel m fru som befinner sej i Sydamerika, och fn på Galapagos.

Jag kan inte ens minnas när jag senast fick ett handskrivet brev i dessa mailandets tidevarv, och händelsen väckte med ens den gamla postkassörskan i mej till liv - Hon som en gång kunde rabbla världens huvudstäder och snabbt som attan hitta i pärmen vad ett skrymmande sjukilos paket med båtfrakt till Equador kostade och hade järnkoll på att de enda djur som fick skickas med post var blodiglar och bin. Tänk att jag en gång hade 'vikterna' i kroppen och kunde tippa rätt på såväl vikten av ett 18g brev som ett 20-kilos paket.

En uppsjö av postala dokument virvlar tvärt förbi för min inre syn. Tulldeklarationer, eftersändningsblanketter och förstadagsbrev, och jag kan faktiskt för en sekund förnimma känslan av en väl fuktad svampkopp och höra frasandet från en snabbt uppräknad bunt av hundralappar. Undra om takterna sitter i? Nuförtiden räknar jag inte så ofta buntar med 100 hundralappar, eller låser in en miljon i kassavalvet.

Före kösystemens tid var det bara att hålla i hatten när det var pensionsutbetalning den 15:e i varje månad. Trupper av morgonpigga seniorer pressade på mot dörrarna och stormade kassaluckorna på slaget 9, där vi satt i våra märkliga outfits bakom glasluckorna. Jag minns med fasa en vinröd kreation, lång rak kjol med motveck fram, benvit knytblus och tjock mörkblå dubbelknäppt kofta med sjalkrage och extralånga ärmar. Helt missanpassad för 1,5 meters människa.

Bankböcker och pengar kunde ibland vara oerhört äckliga och ibland kunde det ramla ut en välpressad korvbit som kommit i retur ur en småfuktig och byxvarm bankbok. Minns ni dom gamla vackra sedlarna? Jag minns den andaktsfulla känslan när man någon gång fick in en 10 000 kronorssedel, och den lite småsorgliga dagen när pappersfemman gick i graven. Jag har en hel obruten serie i min ägo - vad jag nu ska med den till.

Ibland kom stinkande försändelser s.k småpaket som enligt innehållsdeklarationen innehöll Iranska lokala ostar, men som man starkt kunde misstänka innehöll små döda släktingar med begärd förlängd liggetid av stanken att döma.

En rufsig manchesterklädd fransman sökte sej alltid till min kassa. Han hade alltid segdragna komplicerade ärenden som krävde att jag öppnade luckan. Den mannen spädde verkligen på mina fördomar om vitlöksdoftande fransmän och hjälpte mej att slå mitt personbästa i kombinationen hålla andan/prata samtidigt.

I begynnelsen av min karriär 1979 hade man 50 kr/mån i felräkningspengar. Det vara bara att punga upp med mastiga 800kr när jag hade kassabrist vid stängningsdax min sista arbetsdag vid postkontoret Sollentuna centrum 1, innan det bar av till Umeå för bröllop och framtid. Nesligt var ordet.

Kända personer jag haft i kassan är Åsa Jinders pappa, Tommy Berggren och Ola från Solstollarna - han sa att jag var söt! Samtliga på tidigt 80-tal. Fantastiska meriter på 'jag mötte Lassienivå' eller hur?

Nu är ju Postverket historia, Posten i det närmaste nedmonterad förutom den 'kassa servicen' som återstår och mitt gamla yrke existerar inte längre. Nya tider stundar, med mejl, sms, fax och alla möjliga varianter på papperslös överföring. Lite andefattigt faktiskt kan jag tycka - en dag som denna när jag får återuppleva den härliga känslan att någon faktiskt har tagit sej omaket att - köpa brevpapper o penna, ta sej tid att skriva till lilla mej, köpa frimärke, ta reda på min adress och pallra sej iväg till brevlåda. Det är kärlek!!

Idag har vi varit på barnkalas hos Jazmine 5 år. En liten prinsessa som gillar rosa. Den stolte farfadern hade via ombud (ähum gissa vem....) ordnat presenter i passande storlek och färg. En höstgarderob till en mycket ung dam i rosa, svart, rutigt och strassigt. Trevlig samvaro, tårta kaffe, mycket fotograferande, uppspelta barn och ljusblåsning - ja alla ingredienser som behövs för ett lyckat femårskalas.

Försökte dra mej till minnes någon av mina egna födelsedagar som barn, men minns istället en slags kollektiv födelsedagskänsla av hur vi i familjen i samlad tropp med gräddtårta och paket sjöng oss uppför trappan fram till aktuellt födelsedagsbarn, och hur vi fikade tillsammans runt sängen. Om det var bara lilla jag - sladdbarnet - som alltid fick en 'pixask' oavsett vem som var jubilar vet jag inte, men jag njöt iallafall oerhört av att öppna det lilla paketet och njutningsfullt mumsa i mej min ask Candy, Friska Fläktar, Fruxo eller PimPim.

Jag brukar tänka på att vi alla är som ryska dockor - inuti oss alla finns en stor, en mellanstor, en lite mindra och en pytteliten. På kalas ska man plocka fram den lilla - det tycker jag iallafall.

En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. En salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstumpeben i de halkiga småskorna, när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sej Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dom aldrig men gissar att de var högst en handfull tappra själar på framförandet av döma. Som vanligt i körsammanhang var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland sopranerna - och så det som jag främst minns och förundras över - kantorns kreativitet - att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning i mina små öron där och då.

Icke desto mindre minns jag hur jag som tioåring rördes av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig - som jag där hörde för första gången. Den är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan lite senare när kyrkovaktmästarens dotter - som var något år äldre än jag själv - tände ljusen ett och ett för de hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mej ovana kyrkoritualen kändes spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag däremot inget av, men jag kan när jag vill i andanom liksom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången 'När jag änglars boning hunnit' som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

En otroligt vacker kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes han på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sej i mjuka flingor över graven och oss som stod där. Sov i ro lilla pappa - Sov gott.

Bänkade mej framför Nyhetsmorgon och hamnar mitt i en underbar intervju med Hasse Alfredsson och Lasse Bengtsson. Hasse får frågan om han minns alla de 'Lindemän' som gjorts och svarar med ett otroligt bra uttryck som jag genast anammar och gör till mitt : Jag har i detta fall beviljats amnesi! En helt lysande kommentar från en av mina tre favoritgubbar Hasse, Tage och Povel.