Pga storm/orkan så har Gunnel och R varken telefon eller ström i Gauto, så jag (syster och spökskrivare Sonia) lovade att lägga in en nyårshälsning från henne till alla hennes läsare.

Kärt barn har många namn. Idag har det blåst 'nangting' för att använda ett kärt gammalt västerbottniskt uttryck. R fick en ingivelse att gå ut och flytta bilen under eftermiddagen när det ett tag lät som om taket skulle lyfta, och fönsterspringorna unisont körde en lightvariant av amäjzing grejs. Tur var väl det, för bara en kort stund senare lyfte en 5 cm tjock homogen träskiva på en halv m2 och diagonalade tvärs över parkeringen där finbilen nyss stod.. Puh!

Det har m a o varit en sådan dag när jag är extra glad för att varken R eller jag själv har tupe eller Robin Hood-frisyr....ja ni vet den frisyren där man kammar långa slingor över skulten, och som ser ganska bisarr ut i kraftig sidvind.

Inget fiske idag heller. Jag har som längst varit ut på altankanten och tömt sumpen ur kaffepannan. Tror att jag 'tar lite väl mycket vind' för att våga mig ut innan det lugnat sig något. Istället har vi grejat inne, sett tv, läst och ätit mat. Kompressorn i frysen pajade, så det blev till att akutäta det mest känsliga vilket var laxen.

Fick oväntat en inbjudan till Roberts vänner Assar o Inga-Lill i Långviken imorgon, så då bär det iväg en bit. Det blir trevligt!

Ferrasbild tagen från Giertos, http://photo.net/photos/Rosan

Ännu en av Rogers fantastiska bilder

Vad är det egentligen för skillnad på mäns och kvinnors hjärnor?
Försökte spinka lite i Robbans öra i somras vid öronspolningen men det såg oroväckande glest ut därinne vad jag kunde se. Dagens rubrik är föranledd av vår senaste diskussion, hur man håller en hammare.... eller inte.

Jag tog mej för att färdigställa panelskivornas uppspikning och målning kring matplatsen i stugans köksdel. Glad i hågen, beväpnad med skivor, dyckert och en bautahammare, satte jag igång, uppflugen på en ranglig högstol. Inspektören själv, uppenbarade sej som från tomma intet, när han hörde mitt första hammarslag.

Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sej mannens uppmärksamhet. Han må var hur djupt försjunken som helst i Tipsextra, Blocket eller REM-sömn...men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller knackande hammare, hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer de med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken.

Min kvasiintellektuella analys lutar mot att mannen här upplever sig hotad på sitt territorium eller något ditåt. Men si, vi äro smartare än så, och det är väl inte för intet, som vi utvecklat konsten att tejpa/knyta/häftstifta/häftmassa upp en gardinstång till fulländning, och till nöds kan man även få användning för ett klibbigt tuggummi.

De små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås "the wild horse" häftpistolen, vars ljud man oftast kan maskera med en strategiskt förlagd hostning. Jag menar...hur skulle vi annars få saker gjorda? Nåväl - dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till en intressant historia.
I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år, vilket är en fördel om man tänker kasta sej på golvet och skrikande protestera. Magistern själv, som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter, och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han har och förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser för en stund.

Här har vi ännu ett perfekt uppslag till en realitysåpa i kanal 5. "Husbonde försöker instruera husmoder" Ni förstår vart jag vill komma va? Jag är inte särskilt bra på att ta instruktioner - från just honom. Är det en typisk kvinnlig egenskap, eller är det jag som är ovanligt rabiat?

Analys: Det smärtar oerhört att tillägna sej en insikt om att man inte redan från början hade den bästa tekniken/lösningen, och dessutom att få det svart på vitt just från honom. Nåväl - jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför, och låtsas nicka lite lagom instämmande. Snyggt blir det iallafall, och bra kvinna reder sig själv!

Sedan gör det förstås inte saken sämre att vädret är underbart, utsikten mot fjällvärlden smärtsamt vacker, kaffet nykokat och att rödingstimmen som ständigt patrullerar i viken finns inom räckhåll.

Fjällkanten sö Giertas, http://photo.net/photos/Rosan

Fortsätter att bjuda er på vackra fjällmotiv från dessa trakter. Denna bilden har är tagen sv från Giertos södra strand. Giertos ligger ssv om Svaipa.

Den flygande gummibåten

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se! På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes fullständigt livsfarlig farkost, som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt! Han utbrast genast i spekulerande kring vådliga och mycket visionära användningsmöjligheter av farkosten, utan att alls beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mej dej....och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam, övergiven och snorande på en sten i Gauto och snickra på utkast till hypotetiska dödsannonser, medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade länge och oroväckande enträget för sin sak, tills hon somnade utmattad på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...välj själv vilket, lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte ändå att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, dit ingen annan kunde nå, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat. Han köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans kvinnan och järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens 'uppkörning' och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren, och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av högt upp i det blå, ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med nästan vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 17/9 2008

Jag sitter och städar i mina mappar över sådant jag skrivit under året. Tänker lägga in några kåserier från det gångna året. Kanske något som ni redan läst, men förhoppningsvis tål att läsas en gång till. Hoppas ni har det bra. Här blåser det småspik ute men är varmt och gott inne så här i sluttampen av ett innehållsrikt år.

Får höra att det inte går att kommentera idag. Stämmer det. Hur funkar den funktionen hos er andra idag?

Med anledning av den fina dikt Jan N lagt in, skriven av hans far, och som inspirerats av människorna och trakterna just i övre Laisdalen någon gång på 40-talet, vill vi gärna dela några fantastiska bilder från några av de platser som nämns i dikten. R:s vän, fritidsfotografen Roger Sandgren, Umeå har bland annat tagit många bilder från jakt och fiskeresor i dessa trakter. Vi rekommenderar varmt ett besök på hans hemsida:http://photo.net/photos/Rosan

Provar att lägga in vackra fjällbilder med det går dåligt. Återkommer så fort det fungerar igen

Vinden är inte att leka med, det friskar i allt mer. Det till och med blåser inomhus. Kaminen har eldats hela dagen och nu börjar det kvällas. Middagsdags strax med sill ägg och potatis - sista skriket från julbordet. Jag tänker på hur folk förr i världen färdades över fjäll och myr i snöstorm och kyla, dåligt klädda. Hur överlevde barnen?Ska söka reda på någon gammal bok om trakten och se om det finns någon skildring från förr. Vi har det dock gott och mysigt inomhus, men vad vore livet utan eld - och utan fårskinnstofflor.

Jag och min syster Ellen brukar ibland när vi pratat om relationer, par vi sett eller känner, förundrat se på varandra och säja just detta: Att kärleken är ett mysterium. I vad själva receptet eller kemin består, kan faktiskt understundom vara ett riktigt mysterium. För si kärleken verkar allt som oftast strunta i ålder, utseende och alla de standardmallar och referenser som vi människor (kvinnor?) allt som oftast satt upp som norm. Omaka par, Kaka söker maka, Lika barn leka bäst, Man får vad man förtjänar, Kärleken är blind....är exempel på talesätt kring kärlekens förunderliga matchning.

Inte ens för egen del kan jag säkert specificera vilka faktorer som fått mig på fall genom åren, förutom att "sting i blicken", axlarnas rundning, händerna samt rösten och den mentala närvaron verkar vara saker som inledningsvis gör mig matt i magen. Nästan lika snabbt kan frånvaro av humor, självdistans, glöd och spirit få mig att kallna lika snabbt som en kaffekopp under ett telefonsamtal. "Mentalt tuggmotstånd" är ett mycket bra begrepp som en av mina medbloggare använder i sin presentation. Det vill jag ha av en man. Att sedan gödsla med kärlek i vardagen, att fortsätta "se" varandra , göra saker för varandra och nästan viktigast - att kunna ha roligt tillsammans tror jag är hörnstenar som i balans kan väga upp ett till synes omöjligt bygge.

R körde med ripmiddagskonceptet, levande ljus och dyrt vin, marknadsförde sig själv (falskt) som storfiskare och svängde sig med komplimanger som: Du har ett sensuellt intellekt... Hm... Vilken kvinna kan motstå ett sådant uttalande. Jag är så här i efterskott lite lur på att det var ett inlånat begrepp, men det var rart sagt i alla fall.

Åh vad jag njuter av medelålderns trygga lunk. Av tro mig om att duga för den jag faktiskt är och förstå att kärlek även kan vara tisdagar och ärtsoppa från plastkorv. SOM jag har kämpat för att ta mig ur dessa utopiska sockrade kärleksfantasier som jag slukat ända från tonårstiden genom hundratals romaner, men även "slavertidningar" som Starlet, Mitt livs novell, och andra. Dessa exempel var ändå mycket "snälla" jämfört med dagens tjejtidningar.

Oj så många skikt skal jag har gråtit mig igenom i processen "avskalandet av kärleksutopins svidande lök". Nu är de tack och lov bortskalade ända in till den vackra innersta kärnan och inga tårar finns kvar (utom kanske några pyttesmå). Nu är förväntningarna på kärleken realistiska och jag inser att man måste kompromissa och bjuda till själv med att ständigt jobba på en relation.

Man läste om perfekta drömprinsar på vita springare som saliggjorde menlösa men ack så vackra våp med darrande underläppar och glänsande hårsvall. Om ridderliga välbärgade bekräftande och uppvaktande ynglingar med sammetsbruna ögon och varma hjärtan, och alltid alltid om tjejer som satt och väntade och väntade på att göras lyckliga eller olyckliga. Nog håller jag med Jan N om att det är bäddat för missförstånd i kommunikationen.

Ett exempel på en typisk krock i kommunikation mellan könen kommer här. Jag arbetade min sista sommar under sjuksköterskeutbildningen som undersköterska på förlossningen, den i mina ögon då optimala arbetsplatsen. Livet tar sin början där, stämningen är positiv och man får vara med om det största miraklet gång på gång. De första veckorna var detta helt fantastiskt, och jag grät med varje gång en liten familj utökats med en liten ny människa.
Sedan blev jag dock smått luttrad och det romantiska skimret kring att kånka omkring på moderkakor och blodiga sopor mattades något. Skrek dom inte lite onödigt högt och sjåpade sej kvinnorna?

Jag insåg att detta var något annat än att vistas här själv och föda barn. I alla fall blev jag väldigt upprörd en dag. Det låg inne en ung mamma med en väldigt lång utdragen förlossning . Den blivande fadern såg ut att ha parkerat sin Puch Dakota utanför Han var en fjunig blyg kille med keps och verkade mycket okomfortabel med situationen. Hon var uttröttad hade jätteont, förloppet gick sakta och hon viftade rödblossig bort honom med handen. Han gick då lydigt bort till fönstret, satte sej i fåtöljen och började läsa en skotertidning?!!!

Anar ni vad som komma skall? Hon blev givetvis hysterisk och grät över att han så okänsligt lämnade henne i sticket. Han såg helt och oförställt förvirrad ut, och menade att hon nyss bad honom gå sin väg. Ett klockrent exempel på kommunikationsbekymmer.

För de män som här börjar flacka med blicken och undra om de missat något kommer här ett förtydligande: När en kvinna i kris/nöd säjer: Gå din väg?så betyder det: Gå INTE din väg, kom hit och håll om mej, tyck synd om mej, trösta mej, gulla med mej, var empatisk. M a o vad som helst UTOM att gå sin väg. Så äro vi nu funtade - kvinnfolken. Thats it

Vaknar till ljudet av stormvindar. Ligger under det varma sköna täcket och det tar en stund innan jag förstår att jag är i Gauto. Kontrasten mellan sängvärmen och den svala rumsluften är stor. Ute börjar det ljusna och utsikten av de isgröna konturerna av fjällen mot en ljusblå gryningshimlen med guldgula snabbt framilande molntussar är så bedövande vacker.

Idag är det nog bäst att stanna inne. Isen ligger blå och blank. Om man blåser iväg idag får nog R hämta upp mig i Laisvall. Det blir inomhusjobb, eld i kaminen och lite skrivande för min del. R ska snickra. Jag hoppas att vi hinner få upp det nyinköpta skiffergrå kaklet ovanför diskbänken. Det passar in så fint här ute på stenudden.

Här kommer min fina lilla mamma omgiven av mej och R

Äntligen framme i ett blåsigt men stjärnklart Gauto. Isen ligger blank i mörkret. Inte en maggotburk fanns att uppbringa i någon enda av de metropoler vi passerade, och jag inser att det blir till att offra några kräftstjärtar och hoppas att rödingen inte är så konservativ. De röda brukar ju inte vara ultrakonservativa. Får ta till morfars knep och spotta på kroken. Kanske Listerinmarinerade kräftstjärtar blir en succe på fiskefronten.

Passerade ett juligt Vindelgransele, stannade några timmar och hann träffa lilla mor och syster Sonia. Jag verkställde mammas julklapp - permanent och klippning, vitsade till det en aning genom att kalla mej ambulerande frisersalong som för tillfället är permanent. Fick njuta av mammas julmat, småkakor och doften av 'hemma'. Passade på att dela ut kalendern och mamma kramade mej lite extra hårt och länge. Hon kommer att läsa den lite pö om pö i sin ensamhet vet jag, om inte hon och Sonia kör högläsning för varandra. Hoppas att mamma känner värmen och tacksamheten till henne som jag velat förmedla, medan hon ännu finns ibland oss

R har varit mycket missnöjd med kvoten av årets julmusicerande och parkerade sej på rumsoffan i horisontalläge medan jag och Sonia brände av ett tjugotal tersduetter från vår fornstora repertoar. Märkligt att allt verkar sitta i ryggmärgen. Tacksammare publik kunde vi inte ha haft, och R som annars lätt skulle platsa bland hårdingar i rutigskjorta som Jan N beskriver, blir alldeles mild och blankögd.

Fortsättning följer strax

Min förstfödde son som är en fotointresserad ljudtekniker har ett hemligt projekt. Han håller på att göra något snyggt av min adventssång 'Förväntan' som jag skrev för en massa år sedan. Idag ville han ta bilder av sin gamla morsa att använda till projektet som jag inte får veta mera om i dagsläget. Jag fick dock se prov på vad man kan göra med ett redigeringsprogram, och med en gammal morsa framför kameran. En bild av mej och min kalender kommer här.

På grund av en fantastisk respons från er läsare och flera förfrågningar om hur man kan få tag i kalenderboken, undersöker jag nu möjligheterna att få den i tryck. Tills vidare gör jag de exemplar som efterfrågas för hand och de ser då ut som på bilden. Om du vill ha ett eget exemplar så maila även du till gunnel_f@hotmail.com

En liten badbrud

Bella i badet

En liten gullig badbrud

Förstår ni vad jag menar. Vi har nu rantat på stan ett par timmar och är helt utbrända. Varför utsätter man sig för detta, är frågan som alltid uppkommer i bensvaghetskomat som infinner sig direkt efter hemkomst?

Med matbit och kaffetår på kistbotten känns det lite bättre, men orken är puts väck. Nu har vi ett slött litet vuxen-lan hemma i sofforna och hela gänget surfar lite hit och dit. Ett härligt bubbelbad skall strax spolas upp med lite uppiggande extrakt, levande ljus, musik och förbereda gammkroppen för fjällvistelse. På det blir det en försenad julklappsutdelning med Daniel o Britta och eventuellt....jag säger eventuellt en ljummen ostkaka med jordgubbssylt och vispad grädde.

Kul att så många läser min blogg! Tack till dej som just nu läser. Däremot är jag lite fundersam över om webred verkligen existerar? Jag skickade in en trevlig julbild att byta till i profilen, men som inte kommit in än. Att byta profilbild eller uppdatera sin profil är ju något man själv skulle kunna göra, så nog finns det en hel del övrigt att önska. Idag har R skrivit ett långt brev till dem. Han har många kloka synpunkter på hur bloggen skulle kunna förbättras. Kommentarerna t ex, borde inte de komma som påminnelse i mailen. Nu måste man bevaka gamla inlägg själv och se om det tillkommit någon ny kommentar och det är lätt att man missar något. Hoppas på förbättringar!!

Vaknade av ett sms från Indien, där resenärerna nu beger sej av mot Nepal. 12h i buss låter farligt efter de usla vägarna i bergen. Jag tänker på kära Sandra och hennes fina Christian. Det blir till att koppla in mormor Marianne, som har en klockren vertikal förbindelse, att delegera ut en och annan skyddsängel till dom. Hon har ju ständig jour i omtankar och förböner, sen får man tro vad man vill eller inte om den saken.

Har nu suttit här en stund med inköpslista inför Gautoresan och försöker programmera om hjärnan från kalvsylta, leverpastej och julmust, till lite andra typer av förnödenheter, typ maggots, våtservetter och värmeljus.

Minns med värme förra årets nyårsafton i Gauto, provisoriskt mitt i ombyggnationen, men vi arbetade som små myror och fram på kvällen så tog R fram de fyrverkerier han oväntat köpt och började rigga upp värsta scudmissilerna runt stugan. Jag flackade lite oroligt med blicken när jag insåg att våra trevliga hundägande stuggrannar med släkt nog skulle ha invändningar mot denne dynamitards sprängorgie. Mycket riktigt så bad de så vänligt att han skulle avstå, och så blev det.

Jag hade gjort fullt av islyktor och placerat ut i drivorna runt stugan, stora eldar lyste upp den stjärnklara himlen. Vi satt där runt elden tillsammans med vänner och njöt av livet. Vid tolvslaget sände de upp små tysta varmluftsballonger mot stjärnhimlen. Mitt i den oerhörda skönhet som råder bland fjällen. Tystnad, eld, kyla, en trygg arm om mina axlar. Tankarna gick till de nära och kära. Det enda vi hörde var ljudet av våra andetag och bubblorna från cidern i glasen.Tystnaden var så vacker.

I år blir vi ensamma jag och R. Inte ett hundöra inom hörhåll och det vore ju synd men onekligen frestande att kasta dynamiten i sjön. Jag fick liksom smak för tystnaden i det stora.

En trevlig intensiv dag är till ända. Nöjda sitter vi här och funderar på om vi ska ta oss för att gå isäng. Läser vad Jan N har skrivit ikväll om kärlek, och tycker att det ska bli en intressant tråd att spinna vidare på, men först ska hjärnan sussa några timmar. Nattinatt

Sitter just nu i husets hjärta omgiven av våra kära barn och sonhustrur. Tjälknölen blev god och verkmästaren i magen kämpar just nu med den och potatisgratängen, röda fruktsalladen glassen och saffranskakan. Småbarnen sussar gott och ett glas vin och ostbricka sitter fint. Kan det bli mycket bättre? Vill konservera tiden en stund just nu. Naturligtvis går tankarna även till Sandra Christian och Bella nu - Vi saknar er!

Hittar en artikel samt web-tv från Vindelgransele. Det är pappas kusinbarnbarn som berättar om sin barndoms jular och om julmat. Vindelgransele finns tydligen i mångas hjärtan! Kul! Lycka till i kocklandslaget Ulrika!

http://www.vk.se/Article.jsp?article=240324

http://www.vk.se/media/?clipid=1028

http://www.vk.se/media/?clipid=1028

Ett klassiskt Hedmanskt uttryck för när kläderna känns i trängsta laget. Det börjar faktiskt kännas lite så... Gud ske pris, för stretchmaterielen som dominerar garderoben!
 

Försöker luta mej mot ett uttryck som min salig far brukade köra med: Fruntimmer är grannare om dom är fulle skinne. Trösterikt eller? Han syftade då på magra kvinnfolk med klimakteriekalkonhäng under hakan) Än har dock inte riktigt scarfarnas och knytblusarnas tid riktigt infunnit sej här, så en och annan östrogen cirkulerar tydligen ännu i blodomloppet. Så länge det varar.... som bakterien sa.

Dock håller sig R till de stumma kvaliteterna än så länge, om man bortser från det mjuka militärgröna understället i kasslerdesign förstås. Jag har lite svårt att föreställa mej honom i mjukisbyxor och plyschkofta. När han ska slinka in i något komfortabelt, handlar det oftast om skinnbyxen storstövlen och rutigskjortan, och vad gäller männen så kan dom ju lite orättvist lifta på begreppet pondus ett bra tag upp i midjemåttet.

Så bär det i väg norrut, inåt, uppåt. ja, som ni förstår så är det Gauto som är målet, och på vägen dit en dag i Vindelgransele hos mor Marianne. Min syster Sonia kommer också 'hem' så vi får träffas. Gissa om jag längtar!

Idag sov jag till 9.37. Egentligen ganska skönt, det är väl ett ganska ungdomligt tecken att sova på morgnarna. Jag har varit farlig på att vakna tidigt senaste året. Speciellt på helgerna. Så jag har funderat lite på alternativen: Är jag på väg att bli en gamling? Är jag på väg in i en depression? Är jag täppt i näsan, eller är jag helt enkelt utsövd? Utsövd borde jag inte vara med tanke på våra nattvanor, då vi sällan somnar före 01.00.

Depressionen känns osannolik, då jag oftast känner mej glad, om än pyttelite folkilsken mellan varven, enligt R. Näsan är alltid täppt på morgonen, åtminstone tills jag får avfyra min klassiska morgonfanfar, men det kanske blir bättre framöver eftersom en viss allergiframkallande personlighet nu befinner sig i katthimlen. Hu!Nupratarviomnågotannattack......snyft.

Nu ska här festas hela kvällen. Tjälknöl i ugnen är snart klar och vi ska ha en riktigt trevlig kväll med våra ungdomar. Välkommen hem säjer jag till Daniel o Britta som sällan är hemma i Umeå, och välkommen till Johan Marina o barnen på middag kl 16.30

Nej, det har inte danzatz i detta hem ikväll. Det handlar om min bloggsupport nr 1 alltså R som har suttit många timmar idag och pusslat med mina kalenderinlägg och bilder för att få till en utskriftsvänlig version av kalendern. Ikväll var den klar och R har agerat tryckare.

Nu är den äntligen utskriven på papper som är lite gulbeige och ser gammaldags ut, och skall bindas med röda band så jag kan ge mina syskon, moster Vivi, barnen och så kalendervinnarna förstås varsitt exemplar. Som framsida har jag en bild av den jättegamla adventskalender som jag fick efter en av mina föreläsningar. Tack Monica !!

Det blev hur fint som helst och den är tjock - nästan som en bok. Jag känner mej stolt och nästan lite rörd över att detta faktiskt är mina tankar som nu kommit på pränt. R ska få en tacksamhetens tryckare rakt på munnen ikväll, vare sig han vill eller inte. För övrigt, vad dans beträffar, så kommer jag just att tänka på en annan nostalgiföreteelse, nämligen kalvdansen.....

Som ni ser så finns det viss risk att det kommer mera ur minnets djup. Kom gärna med förslag och infallsvinklar till fortsatta tillbakablickar från norrlands djupaste inland.

Gör en liten parentes i julfirandet här och svullar loss med hemgjord köttfärspizza med purjo och en massa ost. Det skulle ju vara förskräckligt om man råkade förbränna mer än man stoppar i sej dessa dagar. Har just anmält mej för tränings/simkort på simhallen kommande månad, men det blir först nästa år....i morgon är en annan dag som sagt.....

Kan någon vänlig själ bistå mej med recept på Tjälknöl? Det ligger ett par fransyskor i frysen och väntar. Ja, stekar alltså....Jag ska idag bege mej ut på kalkonjakt i Kvantumskogen och dessutom se om vi kommer till skott med tjälknöltillagning inför morgondagens event, när den förlorade sonen med fru kommer hem. Robbans son Johan med fru Marina och barnbarnen Kim Jazmine och Tindra kommer också så vi hoppas på en trevlig kväll med god mat och en couronneturnering förstås. Men allra först är det dags för en promenad i det vintriga landskapet. Det blir till att fälla ut tånaglarna ta Robban under armen och stega iväg.

Vaknar utsövd! i gryningen och ligger en stund i den sköna värmen under täcket, hör ljudet av R:s lugna andetag. Adventsstaken lyser i fönstet och där ute gnistrar snötyngda träd. Smyger tyst upp, kryper i mysmorgonrocken och fårskinnstofflorna. Känner för en gammeldags juldagsmorgon, med en kopp systerte och kanske någon mysig sentimental gammal film innan herrarna vaknar. En alldeles hel ny dag utan måsten ligger framför. Oändligt njutbart. Lite mat i magen får vi naturligtvis ordna, men det finns hur mycket julmat som helst att hugga in på.

En mysig julafton om än lite ovant stillsam förflöt igår. Johan och barnen var här på julgröt klappar och eftermiddagsfika innan de vände hem till Marina som jobbat förmiddag, och för att fira jul tillsammans med barnens farmor. Det är något visst med barn och jul, det är liksom glädjen i deras ögon som står för julglädje. Vi själva delade julklapparna sent igårkväll, körde en coronneturnering enligt tradition som vi får fortsätta idag då R hamnade i ett odrägligt överläge. Alexander saknade nog sina syskon och den 'vanliga' julaftonsstämningen, men vi var tillsammans hela dagen och hade det riktigt mysigt efter omständigheterna.

Telefon från Indien där Sandra nu är sjuk och det låter lunginflammation om symtomen. Vi arrangerar ett trepartssamtal på messenger tillsammans med doktor pappa, och nu har de varit på apotek i Darjeeling och handlat medikamenter till fyndpris.1kr för 10st paracetamoltabletter, under 10 kr för en inhalator typ Bricanyl.... Där kan man snacka om mellandagsrea...kanske något för svenska Apoteket att ta efter. Krya på dej gumman!!

Få se om vi rent av tar på oss promenadskorna idag och vandrar av oss några knäckar. Det känns som om det skulle behövas!!

May your days be merry and bright!

Här är lösningen på min kalendertävling!

Vinnare är min kära barndomskamrat Ann-Kathrin Sandström uppväxt i Tväråträsk men numera Vännäsbo.

Priset är en hemgjord marsipanlimpa med nougatfyllning och choklad/mandeltäcke, samt hela kalendern prydligt utskriven i ett häfte. Sedan hoppas både jag och övriga läsare att du har något julminne som du kan tänka dej att dela med oss.

Hedersomnämnande till Mats E som var väldigt nära liksom Herr Hotmale!

God Jul till er alla

Vill säja varmt tack till alla er som följer min blogg, som läst min kalender och framför allt ett tack till er som så generöst gett mej bränsle i form av kommentarer. Utan dessa kan källan lätt sina så jag hoppas på fortsatt stöd, glada tillrop och uppmuntran.

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor. Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor.

Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sej på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan "Lycksabergarna" kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter - både stekt fisk samt en mustig stek och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt "övervänten" och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam - till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden.......

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har - frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan - ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva....min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin - äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgonbitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra dem till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

Ni missar väl inte Tv1 just nu. kan du vissla Johanna.

Ett litet namnsdagsbarn

Tomtemor är på benen, nyskurad efter all konstens regler, papiljottad och med ett nyskurat badrum på meritlistan hiittills idag. Nu ska här bakas en god kaka, städas lite till innan jag går upp och väcker stjärnkocken med en puss eller två. ja - naturligtvis blir det fika på säng, precis som hemma i fornstora dar, det får han vackert stå ut med. Fick besinna mej för att inte göra julstrumpa till Alex - han är ju nästan 19 år....NU ÅNGRAR JAG MEJ! Jag skulle ha följt min ingivelse. Åja! Fnys lagom....man skulle väl inte själv tacka nej till en julstrumpa full av omtankar såhär på julaftonsmorgon. Idag har vi 2-årig förlovningsdag och tomtemor har namnsdag och min chef Maria fyller 'typ' 29 år - GRATTIS! Så det är en festdag i flera bemärkelser.

Julafton blir dock vit - både ute och inne. Vi vill bara fylla våra sinnen med glädje, förnöjsamhet och gemenskap....... ja banne mej låter det inte som om vi tänker köra Socialtjänstens värdegrund rakt av - Omtanke - öppenhet och medskapande, *Sssss Hör ni att jag inte är avprogrammerad från jobbet än, men kom igen efter trettonhelgen, då har jag nog blivit ytterst civil. Ha en riktigt mysig julafton nu och kom ihåg att - avstånd är bara ett ord! Återkommer ikväll med den spännande upplösningen av kalendertävlingen. men först ska lucka 24 in. Nu ska herrarna få bidra med lite medskapande.

Kvällen före julafton är speciell. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats, och jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket.

I Vindelgransele är hela berget fullt av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag iallafall hur syskonen spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort hHan hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har de med sej ett par nya EP-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg - heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det pyjamasen på och håret ska torkas med mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en fisk...Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren lite extra gott. Varsitt äpple till korna och kanske jag vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Morfars kommer och Vivi och Karl-Axel. Det kommer att bli min bästa julafton nånsin!!

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

R älskar grisfötter!

Jag har upptäckt en nyfödd juloman. Det handlar om R som ikväll entusiastiskt har slagit in paket, krullat snören och skrivit snitsiga etiketter såhär i sista minuten. Nu har han spänt på sej förklädet igen och håller på att koka grisfötter. ...verkligen duktigt. Intresseföreningen noterar.... och poäng trillar in. Ping!! Visserligen föll han i djup sömn så fort han satte sej i fåtöljen, lätt utbränd efter alla bestyr, och nu sover han gott i brasans sken. Han ger ordet 'uppesittarkväll' en ny betydelse - man sitter uppe och sover helt enkelt. Nåväl imorgonbitti ska jag peka med hela handen åt mina herrar, delegera ut dom på en tidig dammsugningsräd medan jag återintar köksregionen. Ser fram emot en mysig jul och hoppas få kontakt med mina globetrotters på skypen.

Tidigt, tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att dan före dan före dopparedan är inne. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng - en tradition som dom upprätthållit i alla år, vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar lussekatter, saft och pepparkakor, till alla oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att Mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går nedför den branta hala källartrappen och ropar Mamma!

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, sträcker på sej och stryker sej mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år - som presentkort av oss nu du får.

På vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mej en kisse. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så sakta, och jag får inte väcka syskonen än säjer Mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mej över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar skicka vykort och brev, ibland med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mej. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar Filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna - att nu är allt i sin ordning - att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Tomten har redan kommit!!! R har klappat sej själv med en ny GautoplattTV som efter rådgivning av min brorsson Jim inhandlats hos den store giganten. Lite VÄL skarp bild tycker han. Sven-Bertil blev VÄLDIGT rynkig och Kjell Lönnå var ovanligt blålila. Nu är en programledare VÄLDIGT blek. Teknikens under i sanning! Därav utslaget på ovanstående mansbarometern!

Pst!!! Vill bara viska ett litet tips till angående kalendertävlingen: Precis som det står i instruktionen kan det löna sej att spana efter inlägg som har fler än en extraversal insprängd i texten. Särskilt de sista dagarna.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade "Klasarna", Några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small  det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sej ut och jagade inkastaren, tog honom med sej tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sej fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sej undan långbente morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mej, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dej...Han stack ned handen i väskan - som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Edvin Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga mIinnen och fina julklappar somnade men sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla av knäck.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Dagens utsikt från köksfönstret. Man kan inte tro att det är årets mörkaste dag

Årets nykomlingar på änglafronten kommer från sydamerika. Hemflugna av Daniel o Britta

Fina eller hur

Ett alldeles underbart arrangemang av denna gamla klassiker som står sig än idag. Blunda och få - Julstämning!

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes - det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen, och då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska 'hål' under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "brors" kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras - rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror - Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken - en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort - den fantastiska marmeladen - julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

I år fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje...och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

Cigarrer, Sandkakor och Apelsinrulle

Gjorde en stadstur på förmiddagen för några inköp samt lite julklappslogistik. Träffade Eivor o Lasse på NK över en kopp kaffe och ett wienerbröd. Tyvärr har vi inte lyckats pricka in pyssel och bakkvällen vi tänkte pga förkylningar, jobb och nyfödda barnbarn, så detta blir vår chans att mötas och få säja God Jul innan de åker till Stockholm. Alltid lika trevligt att mötas, och prata om stort och smått. Vi bytte julklappspåsar och Eivor hade med en påse till mej från mamma.

Väl hemma efter middag och stök, öppnade jag andaktsfullt påsen i min ensamhet. Längst ned under paketen hittar jag en plastpåse och i den.....tre små kärlekspaket. Typiska mammaemballage, en lättaask, en florsockerask och en liten plastlåda innehållande småkakor. Cigarrer, Sandkakor och Apelsinrulle - min favoritkaka.

Tårarna kommer. Jag blir verkligen rörd i hjärtats djup. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag denna kärlekshälsning. Mamma är 85 år nu, och så länge jag kan minnas, har hon bakat och skickat paket till oss alla på julen med barndomens klassiska kakor. Ett av de sätt som hon visar oss sin kärlek på.

På bilden ser ni dem, upplagda på en liten silverbricka och där under, mormors näversömsduk. Som ni förstår blev det ett litet anddäktigt eftermiddagsfika för R, Alex och för mej. Kära lilla mamma, mormor, svärmor. Vi älskar dej!

Kalle Anka på julafton känns inte alls lika viktig längre. Jag föredrar att titta på 'Kan du vissla Johanna' En alldeles underbar historia om en liten pojke som vill skaffa sej en morfar...Den brukar åstadkomma årets toppnotering i våta näsdukar och rekommenderas varmt till de av er som räknas in bland 'gamla snyftare'. Askungens visa är dock en favorit som jag gärna vill se/höra. Här får ni en liten tjuvstart från oss alla till er alla - en riktigt GOD JUL

En dröm ger åt tanken vingar
Den blir verklig då
I drömmen du allt betvingar
Och allt du vill ha kan du få

Och om du på lyckan väntar
Så kan du finna den en gång
Fast om ditt hjärta kanske gråter
så kommer drömmen åter
Och kärleken vaknar en gång

En fridfull fredagkväll ligger bakom. Jag och R lekte Lady o Lufsen över en god pastamiddag följd av powernap glögg och en rätt kul film. Tvätten hänger på tork precis som i filmen, mitt dragspel är kvar i Gauto, och mandolinen som påminner mej om pappa hänger kvar på väggen bredvid pianot i Vindelgransele, men ändå... en liten snyftromantisk scen eller hur?

Alex roar sej med sina vänner i stan och firar troligtvis jullovets början. Mina vanligtvis nästan hysteriska dagar så här före jul har i år varit betydligt lugnare än vanligt, men till min 'förvåning' så verkar det bli jul och riktigt mysigt ändå, även fast varken Daniel, Sandra eller den 'ljuva Bella notten' kommer hem. Självklart saknar jag dem och tanken gör mej lite vemodig, men alla lever ju, har hälsan och råkar bara för tillfället vara lite utströdda ungefär som glitter över jordklotet.

Lite morgonblogg, läsa tidningen och göra morgonfika till R, innan vi ger oss i kast med stadens brus och puls. Jag gruv mä - som pojken sa när han skull puss farfarn....

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där.......

I framsätet satt pappa i sin persianmössa och körde. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspän, och höll i sej i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de omisskänliga ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. En liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår i en knut och den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mej. Man tjöt och sprang undan.

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt deras mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick man raka spåret in till TV-rummet. De hade TV! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sej ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till Sibyllas korvpapper som jag hade sett i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt, gick ut i den iskalla grå Volvo Duetten och påbörjade hemfärden. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen.....

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma, och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

 

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan..............före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sej stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en Maria Modellera placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg deras julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över iet -toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd. 

Apan tedde sej trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sej i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen'"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor uppe på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivans, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod Segertonernoterna uppställd med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan , pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars sätt.

Frysen, och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker, och väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet med alla sina läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett, hade man kunnat begränsa sej till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i allafall väldigt fascinerande att följa köttets väg från slakt ända till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller småbrösörta som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter.

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon ändbit eller lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sej lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna - mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor - små underverk som smälter i munnen och så klenäterna. Spröda små rullrån. Mandelmusslorna inte att förglömma. Snedställda snittar med hallonsylt och glasyr, och de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel. De sega nöttopparna garnerade med en hasselnötter och sist men inte minst de lyxiga pariservåfflorna, pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten.

Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel,en kruskavel och lite blandade småmått av min snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel.

De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar och med en fläkt av flärrd, stiliga och väldoftande, alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de alltid kära och välkomna gäster i min barndoms jular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.



OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Ännu en av mina gamla julnostalgiker Phil Driscoll. Perfekt städmusik.

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju - den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommi in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyste så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen. Den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa i skogen. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet - sådana där som man sätter en liten bokmärksängel i och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i syndakatalogen vad jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tror mej minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sej på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men det hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar - ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan följt av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.


Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen


Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum, så ser jag en glad och uppsluppen familj. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett fantastiskt julbord. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull söt flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och alla dessa spännande paket.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

1,5 dl vetemjöl
1 dl mjölk

Vispas slätt och upphettas i en kastrull underbearbetning tills det blir en slät klump
Låt den svalna

6 hg florsocker
1 hg malen mandel
3-5 drp bittermandelolja

Knåda i florsockret, mandeln och oljan i degklumpen till den käns smidig och ej kladdar.
Nu är marsipanen färdig att bakas. Använd din fantasi.

Mitt tips: Skär stavar av nougat, rulla in dessa i marsipanlimpor, pensla med god choklad så blir detta blir Mozarkuleliknande godis. Jättegott. Dekorera med skållade mandlar.

Det hände inte ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så satte  man i träklotsen som hade en rundad sida att hålla emot med medan man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag - att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapande, och vi gick beväpnade med bordsknivar och virknålar in med liv och lust för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de var lite busiga och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackbitar och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville inte att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när igen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite i knäckraderna? Tänk - det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna............

Mjukkakor i repris, en griljerad skinka och lite gravlax väntar på att R och Alex ska komma hem och äta. Ja jag med förstås...jag väntar oxå. Det luktar riktigt juligt och mysigt härhemma och för första gg på flera veckor känner jag mej piggare. Ska klura lite på dagens lucka i väntan på boysen.

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret som penslades med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppar nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till det en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet.

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar - ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" - en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora gula stekgryta tills de antagit en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoriter från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Honom har ni kanske sett i julskyltningen. Nu har jag en livs levande sådan här på soffan som sussar sött efter väl förättad snöskottning, farfarslek med barnbarnen, och en stadig middag. Själv har jag postat klar nästan all julpost, roat mej i köket och sitter nu lat i fåtöljen en stund. Få se om vi pallrar oss iväg till Sörforspuben senare, där det bjuds på Irländsk musik. Själv vet jag faktiskt inte om jag orkar, känner mej ganska slut och trött. Hoppas att R vill stanna hemma.

Isabelle har varit Lucia på Merlin Beach i Phuket idag, men fällde en tår av hemläntan på sin lussekatt. Jul - Phuketen är nu skickade till henne och man hoppas att Posten sköter sig så paketet inte kommer bort. Den här sentimentala gamla snyftaren har hängt med sedan Lussebell var fem år gammal och förknippas alldeles säkert med jul och med 'hemma' för henne.

En sådan här morgon skulle man vilja vara kastad tillbaka i tiden, och få återuppleva en hektisk luciamorgon från tiden när barnen var små. Först morgonmyset hemma i soffan med egen lussning och tvlucia, med lussebullar och pepparkakor, sedan dagisluciorna och de små tomtenissarna. Alla dessa skrynkliga lucialinnen och glappande batteriljus. Livet i 180 knyck. Om jag kunde - skulle jag köpa 10 minuter från den tiden, få se deras rosiga kinder, höra deras små röster .

Denna luciamorgon sitter Sandra o Christian på Landvetter, på väg till Delhi i Indien. Fick just sms från Sandra: Glömde att säja att jag älskar dej. Varmt i hjärtat! I tv:n rullar just nu inspelade filmer från när barnen var små. Kusiner, tomtar , sötnosar och julspel om vartannat. Mitt hjärtas memorylane får hjälp på traven av dessa bilder, och just nu rullar Alexanders födelsedagsmorgon på treårsdagen.

Nu är det dags för R och Alexander att 'lussas' med en något åldersstigen falsk blondin till Lucia, men med äkta kärlek, lussebullar och stämsång - ja faktiskt låter det så när jag provsjunger lite för mej själv. Så nu blir det lussa för båda mina stora karlar. Ha en fin luciadag alla läsare!

Idag var Lenas begravning. R var där. Han fick ta med mina varmaste hälsningar. Själv åkte jag hem efter besöket på vårdcentralen. Jag är inte kry än, men mina tankar var iallafall där, hos Tommy och hos Lenas barn och familj. Det känns ofattbart att en fin, stark och levnadsglad kvinna plötsligt inte finns ibland oss längre.



Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande flykten kvar!

Bo Setterlind

12 dec 1967.

Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med "vi tackom nu så gärna".

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla - god är julematen, julematen.....

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva Luciadagen.

Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag - båda stämmorna, Gläns över sjö och strand.

Ett gammalt lakan var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar. Klassrummet var dekorerat med våra smällkarameller och även de flätade korgarna av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var "bös" alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man lussa hemma för mamma och pappa på morgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet...Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Jag börjar förstå att 'hemma' inte är en speciell plats utan mer en speciell känsla.
Många av dagens ungdomar saknar det vi kallar för 'barndomshem' i den ursprungliga bemärkelsen, och kanske har flyttat många gånger, eller bor varannan vecka hos mamma och pappa.

I mitt jobb möter jag många äldre demenssjuka som har en inneboende oro, och söker en känsla av tillhörighet eller 'hemma'. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar och söker sitt hem.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av 'hemma'

Just idag när jag ställde iordning Bellas julpaket hemifrån, så hoppas jag att det däri kommer att finnas något litet, som för en sekund kan ge henne en känsla av just 'hemma'.
Inte för att jag tänker skvallra om innehållet, men en ledtråd är att däri finns något för alla sinnen.

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om pappret och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sej runt köksbordet där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer. 

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången kom från valet, där pappa satt i vallokalen och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lade ned sådan omsorg på. Det fanns även speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som man skulle klistra intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara. Han ansåg att vers på rim var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren, förberedelserna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men  jag gluttade aldrig i ett paket! På hedersord.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas - allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.

Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.

Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.

När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sej en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder.

Men jag kan se hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken iknät. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter. Det jag bevittnade var inta bara en nödvändigt hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner - något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.

Mamma gjorde detsamma för mej när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mej en kärleksfull fottvätt och fotmassage, som jag aldrig glömmer. Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det.

Om han inte fattade det då - så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink-tips..) Jag vill slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna jul. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på "god fot" med varandra, länge, länge.....

I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner därefter mej själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen framför farstubron, slå det mej plötsligt, att detta är nog jag i ett nötskal idag. Jag är i en fas där jag väljer att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på, tillför positiva känslor och därmed gagnar mej själv men förhoppningsvis även några andra i livet.

Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag - vilke gud föbjude - riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit en repris på historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer - Dej känner jag igen från tv....men då var du i färg!

Det jag vill säja med detta inlägg är - att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. men vi har ett val, varje dag, varje stund, hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag väljer att se, minnas, planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mej faktiskt stolt över min personliga livsresa.

För ett antal år sedan hade risken varit stor, att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren - allt det ännu ogjorda - som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.

Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer - utan avsändare och skynda dej att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du 'borde' åstadkomma såhär i juletid, och se att i din softade spegelbild finns en fin sammansatt vanlig medmänniska som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i stearinljusens sken.

Sök fram några bilder, några minnen och lite nostalgisk musik. Krama din kära, styk henne/honom på ryggen - du vet - ungefär i höjd med behåbandet där själen sitter. Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dej. Kan man få en mer värdefull julgåva?

Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med julefrid. Din tid är den bästa julgåvan. Ditt öga eller öra - den bästa bekräftelsen.

Längtar du efter kärlek, men har slarvat bort den i vardagens hets? Läs mitt nästa inlägg.

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får.... Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett på varje bänk.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma hål, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade - änglarna började snurra runt och de små mässingstavarn klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig dock omedelbart den enerverande klådan i strumporna, av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet - till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag föregående år, öppnas försiktigt. På asken avbildas gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas innan jag bränner fingrarna på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor, sprider för ett ögonblick sitt ljus, sitt ljud, och den omisskännliga doften av tomtebloss över vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. Om en barndoms jul, i längtans land, för ganska länge sedan.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

I dagens Aftonblad får man rösta på favoritpralinen i Alladins chokladask. Naturligtvis ligger Trillingnöten och Gräddnougaten i topp. Själv föredrar jag den ljusa chokladen i Paradisasken. Jag är personligen mer eller mindre övertygad om att det försiggår något skumt fuffens i chokladfabriken. Hur skulle man annars motivera att vissa riktigt elaka bitar har fått fortleva år från år, som till exempel de trista tryfflarna, körsbären och den beska marsipankonfekten, medans andra ljuvliga gotter försvinner fortare än man hinner svälja??

Vart tog till exempel den Spanska nougaten och Mandelsplitten vägen??

Rent krasst.... hur brukar det se ut i era chokladaskar därhemma? Vilka bitar blir kvar till sist? Är det inte så hos er också att ni slits mellan snålheten och sötsuget nån gång fram i januari, och till sist stoppar in 'de förhatliga' i munnen bara för att få lägga kartongen i pappinsamlingen och bli av med den i den allmänna julbortstädningen.

Min misstanke riktar sej mot chokladpamparnas och deras sannolika svågerpolitik. Förmodligen är det någon med släktskap i ledningen som hittat på 'de förhatliga' och uppbär någon form av 'stimpengar' för dem. Däremot är det nog fattiga uppkomlingar med klockren chokladkänsla som uppfunnit 'de bortplockade', därav utfallet. Morr!!

Det är nog ingen slump att det skapats ett reklaminslag om fenomenet - På julen får man ta från det undre lagret! Jag föreslår chokladpamparna att snegla på Aftonbladets chokladtest och sanera bort otäckheterna för att istället genast återinföra den Spanska nougaten, Mandelsplitten och göra dessa i flera exemplar istället. Lyss till folkets röst. Folkomröstning är ingen dum tanke. På så vis skulle var och en hitta det man ville ha redan i det övre lagret och uttrycket 'God Jul' kvalitetssäkras. Amen

http://www.aftonbladet.se/matvin/article4060183.ab

Den här killen har en underbar röst - Lyssna och njut

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster - fröken Ellen - lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio....Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo, Piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Fick efterlängtat brev från Amerkat från Ellen och Lage. Ellen min storasyster var även min svägerska i 20 år, så vi delar många minnen från gemensamma jular ihop med våra egna familjer och föräldrar/svärföräldrar. Visserligen är avstånd bara ett ord - som jag brukar hävda - men ibland längtar jag efter att få prata mellan fyra ögon. Nu skiljs vi åt av en ocean. De är Svenska kyrkans värdpar i New York. http://www.swedishchurch.net/ och trivs bara fint. Vi ser fram emot att besöka dem nästa år.

Ellen skickade mej ovanstående fina glitterkalender och påminde mej om den lyxiga känsla det var om man någon gång fick en sådan som barn. Fick även denna tänkvärda dikt medskickad i brevet

Önskan

Låt oss bygga en ö av kärlek
Låt oss tända ett ljus att värma oss vid
Låt oss nalkas varandra med vördnad,
och skåda livet självt däri.
Låt oss hjälpa varandra att tända
så många ljus vi kan,
så att det blir många öar av lågor,
och många som vågar nalkas varann.
Låt oss leva nära varandra,
och stötta så gott det går
Låt oss ge av vår egen värme,
och tacka för det vi får.

Är ännu hemma från jobbet och försöker krya på mej vilket har gått mer segt än lovligt. Ligger i soffan och lyssnar på julmusik.

Mina första riktigt häftiga musikminnen i vuxen ålder är från 80-90 talet och allt som oftast var David Foster inblandad på ett eller annat sätt, oavsett artist. Hans julskiva från 1993 ligger mej ännu oerhört varmt om hjärtat. Likaså Take Six första julskiva, Julskivor med Celine Dion, Natalie Cole, Russ Taff, Phil Driscoll, Tommy Körberg åker fram varje år och jag blir tårögd, lycklig och får värsta julstämningen.

Nu är jag mogen för lite nya influenser, men gärna i samma stuk. Jag är svag för ( och vågar ÄNTLIGEN!!! stå för det) lite gammaldags smörjazziga tongångar eller gospeltouch på låtarna. Rock för mej - är ett ytterplagg som besjungs i Nu är glada julen slut slut slut. Nej jag säjer som så - att med musik är det som med bakning - Smör gör det mesta bättre! Därtill snygga harmonier, musikaliska arrangemang, läckra ackord och bra röster. Svänger det bra är det förstås en bonus. Texterna är också viktiga men har som bekant en tendens att bli mindre pinsamma på engelska. För R är det viktigast att det är buggvänligt, melodiskt och finns lite stuns i låtarna.

Att det sedan kan bli lite väl sliskigt och amerikastinnt, får man helt enkelt stå ut med. Julen är ju så kort. Värsta nostalgiorgien finns på Youtube där alla gamla godingar kan avnjutas valfritt med eller utan bild. Då beror det förstås på om axelvaddar, spencerkavajer, hockeyfrillor och tuperade luggar bidrar till eller saboterar just din spirande julstämning. Sök upp dina egna gamla favoriter, hänge dej och njut en stund mitt i julruschen.

Lägg sedan in massor av tips här under 'kommentarer' på bra och härlig julmusik - med eller utan nostalgi.

Nästan varje år brukar jag få ett par hemstöpta ljus av min vän Elisabeth. Jag är så rädd om dem så de blir liggande i silkespapperet. Likaså fick jag ett hemstöpt grenljus av min sonhustru förra året. Nu har jag bestämt mej för att njuta av dem. Elisabet! Nu sitter dom på plats och till helgen ska jag tända dem, njuta av den fina lågan och tänka på dej.

 

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer - Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan - när jag vill - höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg Pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om -  Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem......Alltid denna längtan hem.

Jag är ju sladdbarn och yngst av 6 syskon. Närmast mej i ålder är tvillingarna Ellen o Sonia som är 7 år äldre. Brorsan Sixten var 9 när jag föddes, Eivor var 11 år och Ann-Mari 13 år. De sökte sej alla ifrån byn för skolgång, så ganska naturligt har jag flest minnesbilder från tiden med Ellen och Sonia hemmavid och Sixten som kom hem på helgerna. Ann-Mari och Eivor flyttade längre hemifrån, men var mina goda feer som skickade brev. De kom hem mer sällan men var alltid lika efterlängtade. Åren går och nu i vuxen ålder suddas åldersskillnader ut. Idag känner jag dem bättre än någonsin förut. Som ni har sett här är Ellen och Sonia två av mina flitigaste uppmuntrare av min blogg. Det värmer så otroligt i hjärtat !!

I detta inlägg vill jag ge en speciell eloge och kärleksförklaring till dej Sonia. Först och främst för de senaste årens personliga utveckling, ditt mod, men också din stora generositet till uppmuntran. Med varandra som bollplank för barndomsminnen har vi inte bara kommit varann mycket närmare senaste månaderna, utan också kunnat hjälpa varandra att minnas - företrädesvis BRA saker.

I postlådan häromdagen låg ett fint vykort från Sonia med en dikt hon hittat speciellt till mej. Hon vet precis mina svaga och osäkra punkter och ger så fin coaching och stöd just där det sviktar. Tack kära Sonia!

Tro på dig själv

Varför är det så svårt
att tro att man är bra,
att känna att just jag
är den jag helst vill va.

Någon annans kvaliteér
är sånt man bara vet.
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet.

Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
och genom andra ögon
se oss själva för en dag.

Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt
att det finns någon som du.

Idag hittade mamma sin gamla gröna vaxduksbok med receptet till min barndoms goda chokladkola, som kommer här. Har du något smarrigt godisrecept att dela med dej av? Lägg gärna in dem här under kommentarer.

Svarte Petter

5dl socker
1dl sirap
0,5 msk vaniljsocker
3 msk kakao
1,5 msk smör
2 dl grädde

Blanda allt i en tjockbottnad kastrull, koka och rör om då och då. När du kan göra kulprovet och kolan är lagom seg, häll upp smeten i en form på bakplåtspapper. Klipp lagom stora bitar och linda in i smörpapper.

Samma år som jag föddes sände man Hylands Hörna från Morokulien, Jultomtens hem 1959. Morokulien är ett 6 ha stort område, mitt på riksgränsen mellan Norge och Värmland. Posttomten sände mej då ett vykort från den RIKTIGA Julenissen med en önskan om en god jul. Detta kort fortellde mej även om att jag blivit 'Hedersnisse' i Morokulien vid 6 månaders ålder, vilket jag blev påmind om nu när jag hittade detta vykort. DET blir något att lägga till i sitt CV, ja kanske även som titel i telefonkatalogen.... Jag är inte bara sjuksköterska - jag är Hedersnisse också!

Nu ska jag ta min sjunde pencillintablett och hoppas hoppas att jag mår bättre imorgon. Jag låter som ett tröskverk i lungor och huvud, kallsvettas och är allmänt skral. Håll tummar!

Här kommer bilden

Hittade denna helt oemotståndliga bild av storasyster Isabelle som med 'viss' skepsis håller sin nygräddade lillebror i famnen. Fick idag en önskelista ifrån henne på 'lättskickade saker ' som vi förhoppningsvis hinner paketera ihop med mycket kärlek och få iväg till Phuket innan jul. Om du vet någon ska flyga dit innan jul så vore jag jättetacksam att få skicka med ett paket på kanske 2 kg.

Äntligen var det dags för det årliga pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan, ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt stött kryddnejlikorna i mässingmorteln, till ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära, och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell, när ingredienserna blandades, och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan, var mamma redan i full färd med bakningen, och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä, låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen, blött och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad, så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Ännu en av  min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan - tre och tre - ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt, och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare - pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar - allt i en enda salig blandning.

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess - det allra bästa - nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag.... Fröjdas vart sinne......

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

Daniel, Sandra o Elin på advemtskalas

Sitter och tittar på gamla bilder och blir lätt nostalgisk. Titta på detta glada lilla sällskap. Visst blir man glad i hjärtat? Nu är dom stora . Daniels o Sandras lilla kompis Elin har nu själv blivit mamma till en liten flicka, som i år firar sin allra första jul på jorden.

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mej klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mej i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på Holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sej dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning - var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen - Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Pling i mailen och första kalenderlösningen inne!! Det borde jag ha begripit - att denna utmaning triggade igång de små grå hos en professionell korsordsmakare! Med illa dold förtjusning får jag meddela att lösningen var FEL! Men, men....skam den som ger sig. Det är bara att spotta i nävarna och försöka igen Mats! Vinnarens namn kommer att släppas först på självaste julafton.

Sedan ett nödrop från en oteknisk typ: Många av mina bilder går inte att lägga in än hur mycket jag krymper dem, och jag tycks ha rätt ändelse på filnamnet, men det kommer hela tiden upp ett meddelande att endast bilder med .JPG .JPEG samt .GIF funkar...
Hur ska jag göra för att det ska bli rätt?? Tacksam för tips

Nu tror ni kanske att jag ska skriva om Ipred och fildelning? Njaa....På mitt eget sätt kan man säja att jag faktiskt ska det. Så låter det nämligen när jag pratar om värktabletter och tänkbar middag för min räkning idag - på grund av nästäppa och allmän svullnad av mitt huvudinnehåll. Har nyss tagit min första antibiotikatablett tillsammans med en skvätt fil och hoppas hoppas hoppas att eländet äntligen ska vika. Ikväll missar jag jobbets julfest, imorgon fackets och med värsta oturen R:s jobbevenemang i helgen då det bär av till Pite havsbad för baluns med hela jobbgänget.

R kom nyss hem efter middag på stan med sin kusin Doris som är i stan. Vi kunde inte gärna utsätta henne för min smitta, vårt tomma kylskåp och för Robbans ugnspannkaka (musmatta) så han fick bjuda henne på en matbit på lokal istället. Själv halvligger jag och tycker ganska synd om mej själv efter en eländigt skräplig dag. Sonen kom hem från skolan och hade köpt en påse godis till skruttmamman. Sånt värmer i ett mammahjärta.

Nu ska jag titta på 'Himlen kan vänta' och få lite nyttigt perspektiv på min snuva!

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sej på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksaksidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mej behöva, i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för . Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen....

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken... Speciellt inte nu - när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs Tomten - alla verserna som jag skulle kunna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sist skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet.  Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga, gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Åter hemma i fårskinnstofflorna efter flera dagar på rymmen från diskbänken - som R skulle ha formulerat det. Två mycket intressanta kursdagar fyllda av en massa spännande demensrelaterade ämnen i Stockholm. Dessutom trevligt sällskap av Jenny, Vivianne, Pia och Sanna.

Tyvärr har en förkylning knockat mej, med feber, snuva, hosta och så dessa evinnerliga bihålor som snart exploderar. Nu är jag snart desperat och funderar på att anamma anonyme Dr XXX lök-tips. Tyvärr har vi slut på vitlök här hemma, men det kanske går lika bra med en purjo i varje öra och selleri i näsborrarna?

Just nu känns det faktiskt inte som att jag kommer att stå på benen imorgon. Peppar Peppar...... men har Seminariedag om demensprocessen, samt därefter min föreläsning Tankväckaren för ett stort gäng volontärer som jag sett fram emot.

Kurerar mej med varmt te och Haribos matadormix, vilket får mina värkande käkar att kvida. Snart blir det sängen och R får agera Florence för omväxlings skull.

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora, och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra...

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex - laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva -Minns ni den blå burken?

Jag bestämde mej för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den - vilket hade hänt någon gång förut, utan satte snabbt en liteEn klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!!

 

 

Visst följer du kalendertävlingen?

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake - eller de två ljusstakar jag minns att jag använde. En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet - bänk för bänk - och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hur hon tog ett djupt andetag, stillade sej och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där alla de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sej vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra små röster. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske understundom även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

.