Sommaren - reprisernasVisst är det märkligt hur nya fenomen smyger sej på och läggs till floran av ålderstecken. Tillsammans med en aldrig sinande ström av nya leverfläckar, rynkor, nedsjunkna fotvalv och hormonell pingpong, sällar sej det stora relationshotet - snarkningen.

Må så vara att det pyser och låter - men inte nog med det... Om du någonsin får se en bild av dej själv sittade sovandes med tappad haka, säckande kindpåsar och drägel på hakan så inser du att attraktionen i ditt förhållande troligen får sej en allvarlig knäck.

Hittade spår efter R:s smutsiga hantverk häromdagen. Den filuren hade smygfotograferat mej ur flera kompromotterande vinklar där jag sitter och sover i bästa TV-fåtöljen.

När jag tömde kameran uppdagades brottet - till min stora förtrytelse och till hans uppenbara nöje. Han vägrade dock hårdnackat att avslöja syftet med bilderna och skrattade rått men hjärtligt. Hm! Kul att man kan vara till glädje för någon!

Man kan bli mörkrädd för mindre! Jag hade ingen aning om att mitt ansikte kunde deformeras på detta sätt och anta sådana groteska former under avslappning.

Vågar knappt tänka på hur man skulle ta sej ut i ultrarapid av ett hundrameterslopp, när till och med de stenhårda och vältrimmade atleternas ansikten lever sina egna liv och verkar vara på väg att lossna när dom springer.

Nåja nu är risken obefintlig att jag någonsin kommer att återfinnas på en sportarena och vad ultrarapiden anbelangar så är det nog så att ultrarapid numera är mitt grundtempo.

Nu medans jag skriver hör jag plötsligt små diskreta puffanden ifrån soffan där R till min skadeglädje somnat och tappat hakan ordentligt. Funderar starkt på att ta ett par bilder att ha på lut "utifall att" för att upprätthålla terrorbalansen. Gomsegel i motljus.....hm

Fast problemet snarkning är egentligen ingenting att skoja om. Jag tror faktiskt att bådas vår trötthet kan ha sin förklaring i snarkandet.

Man borde nog gå ned några kilo, medicinera mot den täppta näsan (schhhhhh, säj inte att det beror på katten!!) och börja sova på mage. Annars finns risken att vi båda slutar som dåliga Hannibal Lecterkopior med andningsmasken / Cpapen på om nätterna. Snacka om erotikdödare!

En bettskena på detta och ni bevittnar en sannolik relationskollaps.

Är det någon därute som har goda råd och huskurer mot snarkning så emottages dessa med tacksamhet!

Går igenom barnens böcker, tidningar gosedjur och hittar de mest fantastiska teckningar och alster från deras skol och dagistid.

Bland annat en dikt som Isabelle (nr3) skrev när hon var 9 år 1996.

Isabelle föddes 1987 när storasyskonen var 5 och 7 år och blev genast prinsessan på ärten med sina guldlockar. Vår lilla primadonna absoluta.

Strålkastarljuset riktades dock 3 år senare på den sprillans nye lillebror Alexander lintott, vilket kanske kan förklara känslan i Bellas lilla förpubertetshjärta.

Uppenbarligen upplevde hon mellanbarnets osynlighet, mellan sina "lastgamla" storasyskon och sin omhuldade lillebror när hon skrev denna dikt, fast vi föräldrar tyckte förstås att vi var rättvisa och älskade alla barnen lika mycket.

Ska man skratta eller gråta? Läs och begrunda:

Vad är meningen med att leva!

Min storasyster är snart död!
Min lillebror är som nybakat bröd!
Men Jag - Jag är mittemellan....
och det dom får - får jag sällan...

Isabelle 9 år


Älskade lilla gumman Isabelle - Hoppas det går bra där borta på Cypern med jobbet och att ditt liv är fyllt av mening och kärlek!

Kram från Mamma

 

Efter en intensiv jobbvecka samt en massa födelsedagsförberedelser kom så dagen D 12/9 alltså Roberts 60-årsdag. En gnistrande vacker septemberdag grydde.

19 timmar efter att min och Alex första skrovliga morgongratulationssång klöv etern, avslutades en lyckad födelsedag till tonerna av unisona snarkningar i tv-soffan. Allt noggrannt dokumenterat av min dotter Sandra och hennes Christian som till vår överraskning och glädje dök upp ibland de övriga gratulanterna under eftermiddagens "öppet hus", hitflugna från Göteborg.

Det vankades smörgåstårta, prinsesstårta och Bellas nybakade bullar tillsammans med kaffe och cider/vin. Pga knepig tajming fick en inplanerad brakmiddag med lax i ugn, pressad potatis o kantarellsås lov att sparas tills dagen efter, då vi hade smörgåstårta ända upp till struplocket hela kvällen lång.

En mycket rolig och trevlig dag tack vare familj, vänner och arbetskamrater som droppade in med telefonsamtal, mail, SMS, fina blommor och presenter.

Förutom amerikaresa, fin whisky och choklad, presentkort på norrlandsoperan, bio och show, lotter och en superfin väggljusstake, fick han boken Jorden sedd från ovan - en passande bok till denne gamm-Biggles.

Han fick också två otroliga förstoringar på canvas - bilder på jubilaren själv i sitt esse - vårvinterbilder ifrån skoteräventyr med grabbarna, tagna och bearbetade av vännen Roger Sandgren, vars fantastiska bilder jag varmt rekommenderar att ni tittar närmare på http://photo.net/photos/Rosan

Robban själv har som synes pysslat ihop en sammanfattningsbild av dagen där ni med en rejäl lupp och lite tur kan urskilja ett och annat bekant ansikte. Tack till alla er som gjorde dagen fin och minnesvärd.

 

En sällsam julidag i Arjeplog.

Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).

Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags 'hallelujamoment' skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?..... och det gör du med rätta!

Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.

Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.

Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.

R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur 'Som en sträng på gitarren'.

Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger 'Jag lyfter ögat mot himmelen' som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.

Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.

Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen 'Toffe' Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst - för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: 'Det stod en blomma så skön och blid'. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!

Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.

Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.

Jag - som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert - som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning - vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.

Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor - En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.

Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons 'Jag ska gå genom tysta skyar' och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert - och jag är ändå rätt kräsen. 'Danne' kan nästan slänga sej i väggen!

Nåväl - omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta 'Guds rätte gök' som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.

Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.

Jisses vilket projekt det är att söka bil. Tur att R redan var liite gråhårig innan vi började söka - annars hade han definitivt varit det nu. Det är ont om snygga säkra välskötta små mellanklassbilar i rätt prisklass som duger åt mej. Något som jag inte tänker tumma på denna gång, är säkerheten.

Jag har redan förbrukat min turkvot efter fjolårets trädkrock och skoterolyckan för två år sedan då jag gjorde en baklängesvolt och landade med bakhuvudet på en gasoltub, när vi åkte på skrå och R såg en möjlighet att svinga mej över ättestupan genom att tuscha en sten i ovädret. Å andra sidan kan man välja att se det som att jag förbrukat min oturskvot och hädanefter skulle våga ge mej ut i vilken kärra som helst.

Nåväl, jag hoppas att varken jag själv eller någon av de mina någonsin mer blir inblandad i en olycka eller rättare sagt önskar jag naturligtvis ingen alls att drabbas av detta.

Dubbla airbags och sidoairbags är mitt krav, sedan ska den kosta max 40 000 och helst vara silverfärgad, bensinsnål, välskött och finnas i Umeåtrakten. Om du har någon pärla du vill sälja så tjoa på mej!

Om jag var rik skulle jag köpa en likadan som på bilden. Övre vindrutebalk skar av älgen på mitten, bilen förblev i det närmaste oskadad, och förutom ett riktigt vidrigt och grönt besök inne i älgmagen klarade sej passagerarna oskadda.

Idag gäller det att hålla i hatten. De vackra gula asparna nedanför byavägen kommer snabbt att tappa sitt lövverk nu och vägarna kommer att täckas av halkigt guld. Bäst att man fäller ut tånaglarna så man inte druttar i backen. En förarglig förkylningstendens börjar ge sej tillkänna med kliande hals och rinnande näsa.

Hösten kräver sin tribut, och nu får man ladda upp med C-vitamin och köttsoppa med klimp för att klara sej från snuvorna. Levande ljus och den dagliga brasan i kaminen får göra resan fram till adventstiden mindre tung. Hittade en gammal dikt som jag skrev hösten 1983 och som faktiskt är ganska klurig! Inte sant?


Vid närmare eftertanke

När Hösten knackar vresigt uppå rutan
och kalla Vintern lurar där bakom min dörr
Då ryter jag: Er kan jag vara utan -
men de bara klampar på som alltid förr

All sommarns fröjder och vårens grönska
de knyter in i sin mörka säck
Då blir jag frusen och börjar önska
båd höst och vinter för evigt väck

Men när jag tänker lite mer på saken -
på alla följder detta skulle få...
jag fryser hellre då om lilla baken
och låter nästippen vara blå

För jag vill längta åter efter solen
vill känna våren i min frusna kropp
Få glädjas åter över sommarkjolen
och vårens första lilla blomsterknopp

Så låt kölden komma - låt mej snöa över
jag ska ej sörja mera över det.
För att få längta var själ behöver
det är nånting som jag säkert vet.

Gunnel 1983

Någonting sätts igång i min hjärna när jag ser annonser eller skyltar om loppmarknad. En pockande sockerdrickskänsla som triggar känslan av två fulla bärkassar för en spottstyver -längtan efter det optimala fyndet.

Prutaren i mej bara väntar på att få köpslå, vrida vända och pokerfejsa mej till de bästa fynden. Jag och andra proffsloppare trängs och går som målsökande robotar efter rader av bord på jätteloppisar runt om istaden.

Utrustad med bra skor, några extra kassar och ett par hundralappar kommer man långt. De enda förberedelser som krävs är att planera rutten, äta en stadig frukost samt köra en sväng med roll-onen, tandtråden och tungskrapan för allmän trevnad.

En loppmarknad kan nämligen erbjuda en intressant, mångkulturell och rätt påträngande presentation av folks hygien, tandstatus, matvanor, alkoholkonsumtion, och frekvens av klädbyten. Inget för kräsmagade alltså....

Ekorrgenen i mej är nedärvd från mödernet som än i dag anno 2008 diskar plastpåsar och sparar använt julklappspapper och snörstumpar. Dock har jag inte riktigt nått den fasen än, men märker att genen gått vidare - iallafall till min äldsta dotter.

Nu är det ju inte på något sätt så att jag rent materiellt har behov av en endaste pinal till utan snarare så att jag själv skulle kunna ha en neverending loppis med eget stoff. Alternativt behöva en tändsticka...

I sanningens namn skulle jag behöva gå igenom och kritiskt granska det mesta jag äger. Motsägelsefullt nog så har jag länge haft en vision om att bara äga det som ryms i en papperskasse liten nog att kunna bära med mej på en pinne bort mot solnedgången.

Jag har en förkärlek för halvgamla saker, som grönt glas, gamla skrin och böcker - och så R förstås som nu uppfyller kriteriet "semiantik".

Mitt senaste bokfynd var ett band i 3 delar för 10 kronor - Kvinnan och hemmet, skrivet någon gång på 40-50-talet. Allt en kvinna kan behöva veta om såväl sin anatomi, psykologi och kvinnoroll som maka mor, kokerska, värdinna och husmor.

Visserligen saknas en viktig för att inte säja "springande punkt" (hi hi - nu fick jag till det!!) i beskrivningen av det kvinnliga fortplantningsorganet, men tack och lov är pricken över i:et med på kartan i den moderna anatomilitteraturen.

Idag lyckades jag dock besöka 2 loppisar och provköra 4 begagnade bilar utan att köpa något, vilket kändes som ett steg i rätt riktning. Det bästa fyndet var dock när jag och R hittade varandra på Livets returmarknad.

Utsikt hemifrån

Lördagsmorgon. Smaka på ordet - och medge att det är sött och ljuvligt. Ordet klingar skönt - som fredagskväll och löningsdag. Det bådar en känsla av välbehövlig ledighet, sovmorgon, umgänge med de sina och en orealistisk tro på att man ska hinna uträtta både små mirakel och underverk - på tomten, i garaget, källaren, bär och svampskogen samt förstår gärna hinna strosa lite på loppis och kanske även hinna med lite kulturbegivenheter.

Känslan är dock oslagbar när man får stänga av väckningsfunktionen på mobilen och sova - tills man vaknar. För min del råkar det nuförtiden dock bli ganska tidigt. Är det åldern månne?

Man har huset för sej själv, kokar en kaffetår, läser tidningen och smakar på tystnaden.

Dagen ligger löftesrik framför.

Försökte länge upprätthålla den fina traditionen jag ärvt av mina föräldrar - att alltid börja dagen med kaffe på säng och försökte införliva R i denna mysiga företeelse. Dock såg han mest olycklig ut när jag kom med brickan och meddelade rätt och slätt att han föredrog att äta uppstigen (jfr torrboll)  Där rök den traditionen och jag insåg att denna tid var förbi, men insisterade på att bibehålla den vid födelsedagar och andra speciella tillfällen.

Idag blir det gäster, loppis och kanske en sista fisketur för min del. Har en hel del bråte att ta hand om, men lyckas skickligt skjuta upp omhändertagandet av detta helg från helg.

Vi ska helst inte nämna kontrasten till den underbara lördagsmorgonskänslan - söndagseftermiddagsångesten schhhhhhhh!! (Dock är den inte så uttalad nuförtiden när jag har så himla kul jobb!)

Jag önskar oss alla en underbar helg - och för egen del - att mina läsare ska bli piggare på att skriva kommentarer!

Till mina döttrar Sandra och Isabelle, då 11 resp 5 år

Till mina kära döttrar båda
som snart skall vuxenvärlden nå
Som vän och Mor jag vill er råda -
om sånt som ni kan stöta på.

Ni rena blad där ingen hunnit skriva -
där ingen penna ännu skrivit fel
Som blomsterknoppar efter vinterns driva
som orörd frukt - så fin och hel

Visst önskar jag - som mången ängslig Mamma
att vägen ska bli slät och lätt att gå
Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma -
Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.

I era ögon - själens klara speglar
man kan ej ännu skönja något svek.
Men flickor, när man ut i livet seglar
förstår man snart att det är ingen lek.

Ni kommer säkert mången gång att såras,
att känna sorg och ilska i ert liv.
Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras
Håll blicken högt - Ta inte utan giv!

Visst finns det mycket som är underligt i världen,
sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.
Slås inte ned av vanmakt under färden
Gör nånting åt det - stå ej blott och titta på.

Var stolt och ödmjuk - bådadera
Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt
Så sol och luft kan cirkulera
och vädra ut det som är skämt.

Men akta er mest för cynismen,
den kväver lust och växer ofta fast
Släpp aldrig in den , då finns risken
att ni får släpa jämt på denna tunga last

Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen
Ge den stort rum och njut av denna kraft
Men känn efter först - var gärna lite kräsen
innan ni njuter sötman i dess saft

Stå stadigt upp, med fötterna på jorden
då är det liten risk för något fall
Låt tungan vara våg åt orden
Stå alltid för ditt ord - Stå pall!

I era ögon - själens klara spegel
finns självförtroende och hopp
Vad ni är vackra - låt ej modenyckers segel
förkväva stolthet för din egen kropp.

Läs varje dag - en snutt, om inte mera.
Låt ordens vingar sluta er i famn.
Bli aldrig stor och sluta fantisera
Lär allt om Himmel Hav och Land

Låt aldrig stressens klo er fånga,
allt har sin tid, sin egen stund
Dagarna blir aldrig nånsin långa
om du har roligt - klockan den är rund.

Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?
Er framtid är i egna händer lagd!
Jag önskar att vi sedan blir väninnor -
en underbar och rolig pakt.

Jag önskar lycka till i Livet
Att Fria Starka ni ska gå
Jag finns hos er för alltid - det är givet
Jag älskar er SÅ, båda två


Från Mamma Gunnel 1992

Vips rusar den efterlängtade sommaren förbi och hösten nalkas. Tur att man har bunkrat upp med många härliga minnen från sommaren att leva på tills nästa år.

Tyvärr går en del av sommaren nuförtiden åt till att nitiskt akta sej för solens farliga men ack så sköna strålar.

Tänker nervöst men med ljuvt vemod tillbaka på tiden då man låg i vattenbrynet insmord med barnolja och pressade 8h på raken. Man vändstekte sej gladeligen sommaren igenom, oljemarinerad och kokosdoftande.

Pepparkaksbrun var idealfärgen. Inga mellanlägen där inte.

På vårvintrarna i min barndom satt vi i lä hemma i garagenedfarten eller i snödrivan omgivna av aluminiumfolie - allt för att hjälpa solen på traven. Man hade aldrig ens hört talas om farligheter som tunna ozonskikt och hudcancer och stornjöt intet ont anande av att känna solens strålar ända in i benstommen.

Det var andra tider det. Nu går man följdaktligen omkring som en tickande melanombomb iförd burka.

Mina forna oskuldsfulla persikokinder är numera vindpinat garvade och chict pigmentcamouflagefärgade och de en gång så mjuka persikofjunen har genomgått en transformation och är nu mer kiwisträva.

Nåväl, fördelen med att skyla sin kropp för solen gör även att man kan "tagga ned" den eviga jakten med rakhyveln och våga sej på en tredagarsstubb både här och där. Det frasar så hemtrevligt i skymningslandet....hm. Men det absolut enklaste vore ju om man faktiskt hade blivit man på en gång och sluppit denna långsamma förvandling. Jag har av mina döttrar avkrävt ett löfte om att den dag jag sitter på hemmet få hakan "justerad" vid varje besök.

Omgivningen är troligen positiv till mitt nya sommarmode och har nog nöjt noterat en ordentligt påklädd bakdel i motljus när jag rensat i rabatterna.

Minibikinin har for ever utgått ur mitt sortiment och det är inte utan att jag längtar efter en undergörande Miss Mary of Sweden-korsett... ni minns kanske den mirakulösa gördeln i postorderkatalogen Wästgöta Textilindustri som genom ett trollslag förvandlade en sur modell med bullig tantmage till en glad dito med spikrak och slank figursilhuett

Min försommarbantningskur, kom liksom av sej och Ballerinakexen trillade så förföriskt försmädligt nedför strupen och lade sej i mjuka volanger runt midjan, där dom genast fann sej tillrätta. De blir ett välkommet reservförråd (inte) om vintern skulle medföra hungersnöd.

I ungdomen brukade jag fundera ibland hur det skulle vara att ha en blind man. En som sensibelt kunde navigera bland celluliterna och tycka att man var mjuk och luktade gottis. Aldrig mer en "bad hairday"

Tyvärr får man ju i en relation acceptera att bli granskad under lupp, men man får trösta sej med att även mannen blir äldre, mer skumögd och får hårväxt lite varstans utom på huvudet. Nån dag skulle det vara intressant att forska i varför det verkar vara så ruggigt bra jordmån för hårväxt hos äldre män i öron och näsborrar.

En annan dag ska jag berätta den förskräckliga historien om när jag köpte en kärvande nästrimmer till min exman. Tills dess - ha det gott.

Tack kära lilla mamma Marianne 85 år för att du är vårt nav och för att du med din positiva och kreativa utstrålning är ett fint föredöme för dina bullriga ungar och så generöst delar med dej av dina tankar, minnen, grödor mat och omtankar.

Tack för att du hållit vårt barndomshem levande och för det sätt du överfört begreppet "arbetsglädje" till mej och mina syskon.

Du är en stor liten kvinna som växer alltmer för varje gång jag träffar dej, fast du i själva verket krymper. Jag skulle vilja se alla de harrar som passerat via diskbänshon och gjutjärnsstekpannan till alla de munnar på släkt och vänner som fått njuta vid ditt bord.

Du kära lilla servicemorsa - ofrånkomligen har du skapat ett helt nytt koppel av tjänare/tjänarinnor och paltkokerskor som springer före och efter sina gubbar och ungar.

Tack för alla omtankar och aftonböner. Min älskade supermorsa som har utrymme i hjärtat för alla sina 6 barn 22 barnbarn och 12 barnbarnsbarn med omkrets.

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på - desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill - om möjligt - kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning.

Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden.

Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten - det mest privata. Allt förändras i ett nu.

Sammanlagt hundratals främlingar - kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenheter, toaletter och privata skrymslen dag som natt - till livets slut.

Det kan gälla vår egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld - en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag - vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition för jag åsyftar likaväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal. Vi som är friska har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för dagligt arbete som vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många suveränt duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna - iaktta - tolka - tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre orkar göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?
 

En liten krönika som jag skrev i OS-tider.

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans adrenalinstinna reaktioner vid provocerande trafiksituationer, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida förstås...) studsar här och nu upp och ned i tv-fåtöljen.

En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons bronsmatch.

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak - just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten. Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor.

Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke - iallafall för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.

Jag minns ifrån min barndoms tvfria frireligiösa miljö - chocken - när vi besökte släktingar i den närbelägna staden i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur min morbror och kusinerna skrek, vred sej och kastade sej på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål.

Själv satt jag totalt oförstående och vettskrämd, gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta nästan förekom i var mans tv-rum och var fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten.

(Ha ändå i åtanke att jag växt upp i en frireligiös miljö med tungomålstalande som vardagsmat så jag var inte helt obekant med känslomässiga utspel ).

Från den dagen höll jag mej nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen - långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot - sporten - som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: "Mot Sherwoodskogen" och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sej inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina strider - ur ett hälsoperspektiv.

Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst - männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya nödvändiga inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, - den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och till och med fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är en kalender för PMS-perioder, vilket faktiskt är synd, för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och 'ovetenskapligt säkerställt' att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS:en strömmar en kvinnoröst?!
Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma?

Nu radar grabbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana 'gör om rutt' eller 'om 200 m 'sväng vänster' när vi levande kvinnfolk alltid har gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta milersättning för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har 'min chaufför' aldrig tidigare lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret - sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sej att längta?

Idag sitter man hörlurade över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN - och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där...

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen - med både hängslen och livrem.....alltså både mej och min rival GPS:en.

Kör försiktigt hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Borta bra men hemma bäst! Så sant som det är sagt.

Att få komma hem från jobbet, byta om till fårskinnstofflor och sedan krypa upp i fåtöljen efter att mat/köksbestyr är avklarade. Det är livskvalitet! Höstkvällar är faktiskt mysiga.

Scannar snabbt igenom Blocket i jakt på den optimala, snygga praktiska, bensinsnåla, säkra och billiga bilen. Har nu haft tre objekt som jag fastnat för men som sålts rakt framför näsan på mej. R är mej behjälplig även om vi har lite olika syn på vilken sorts bil det ska bli.

Ser fram emot att avyttra mina två gamla bilvrak från gården och ha en bra körduglig kärra. Just nu åker jag snålskjuts med R och med min jobbarkompis Annika som även hon är i bilbytartankar. Bussbiljett till Sörfors är dyr och Klabbölevägen känns fullständigt livsfarlig. Vägarbetet kommer visst inte igång i höst som vi hoppats TYVÄRR! Hoppas att det inte hinner ske fler olyckor innan ombyggnationerna görs.

Jag vill hitta en bil innan halkan kommer så att jag hinner övningsköra med sonen på torrföre. Det känns viktigt att hjälpa honom med körkortet!

Efter 2 timmars provhyttande häromveckan inför ett stundande bröllop var jag inte bara snudd på utbränd utan också desillusionerad och benägen att instämma i vad min storasyster rådde mig för ca 15 år sedan.

Hon sa: Gunnel - om du håller din arm framför ansiktet och ser dig omkring hemma på ca 120cm höjd - så ska du se vad fint du har det hemma.

Samtalsämnet då gällde vi kvinnors oförmåga att vara nöjda med våra hem, men kan ju lika gärna appliceras på omöjligheten att förnöjas över vår egen spegelbild. Med armen i näshöjd såg jag faktiskt riktigt söt ut i spegeln.

I provrumskön stod jag några minuter och smygbegrundade det som skedde i golvhöjd, under svängdörrarna.  Damfötter snurrade runt därinne framför speglarna och jag kunde ana hur man försökte få en bild av hur man tog sig ut i backspegeln.

Fötter av alla sorter, från små marsipanrosa leksaksfötter till rejäla fotblad med håriga stortår tillhörande damer i varierande åldrar och storlekar snurrade där runt framför min åsyn.

Från båsen hördes svettiga stånkanden och desillusionerade suckar. När det äntligen var min (o)tur så påmindes jag om min gamla ide om bronserade speglar och soft belysning i provrum. Jag är övertygad om att försäljningssiffrorna skulle skjuta i höjden den dagen affärsidkare inom damkonfektion insåg detta.

Celluliter, valkar och hakor - alla skulle de te sig mindre deprimerande och deras ägarinnor skulle glada shoppa vidare visserligen med allt tommare plånböcker, men i alla fall en illusion rikare.

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern.

Sorgearbetet efter "Tudor den förre" blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om han var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sej ut på en något längre pilgrimsvandring.

Vi hade nämligen hittat honom i Lokus under 'upphittat' och återbördat honom 3 gg från en gård nästan 1 mil hemifrån, men valde till slut att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när kvällar av sökande och ropande inte givit resultat.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket kraftig benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat det året han levde.

Hans ankomst i familjen fick Husses blodtryck och tillika testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna Husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem honom som liten unge.

Varje kväll när Husse tog sin traditionsenliga powernap, bredde Tudor diskret ut sej över en centralt belägen utbuktning som för att markera sin makt. Tudor hade dock inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt utanför dörren och inväntade morgontoaletten då han var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen för R var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle, och det hände sej vid den tiden när Tudor en dag satt som välkomstkommitte på traktorsitsen i husses käraste klenod Grållen vid hemkomst från jobbet.

Närmare än så kom vi tyvärr aldrig och nu vilar Tudor i frid i motsats till sin Husse som numera har en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla tänkbara tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när han tror att ingen ser eller hör, så kan jag höra honom småprata i ett nästintill kärleksfullt men också lite smågement tonfall. 'Kattskrälle' - brukar han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull vet inte riktigt vad hon ska tro, om detta är ett gott eller dåligt tecken, och flackar oroligt med blicken.

I början av vår relation - innan jag riktigt hade insett hur mycket R värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i stugbyn och kolla läget. Husse blev djupt indignerad och fnös mycket och länge tills jag förstod att det garanterat skulle haverera hans image för tid och evigheter.

Hur skulle det se ut med en R i skinnbyxen och storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje?

Lilla Gull har nu skickligt nästlat sej in i vårt sovgemak och etablerat en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrar ljudligt och ofta. Husse "råkar" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper - just i fotänden - och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta ses dock inte med blida ögon av mej som upprört hytter med pekfingret och morrar att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar.

Än så länge har han inte riktigt fallit till föga men vi jobbar på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag. Jag brukar påminna om min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade för ca 10 år sedan: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.

Sparkade just av mej storstövlen efter eftermiddagens fiskafänge här i Gautosjö.

Två fina öringar i halvkilosklassen skvalpar tungt i fiskhinken plus ett par smårödingar till kisse -världens mest previligerade katt. Här får man nästan alltid fisk och jag tillbringar många timmar med mitt fiskespö på land eller i båt när vi är här. Robban bygger i vanlig ordning.

Det är höst i luften, friska vindar och naturen bjuder på så vackra färger att ögat tåras. Det mörknar redan före kl 20.00 och det luktar kallt. Än har inte snön lagt sej på fjälltopparna, men nästa gång finns det nog risk/chans för det. Här råder frid och själen vilar i tystnaden.

Man tankar kraft så bra häruppe, inför arbetsveckornas korseld av möten och göranden.

Varsågoda här kommer en bild ifrån vårt paradis.

Bänkar mej vid tangentbordet denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden och häpet konstaterar att så stor del av bloggarna fokuserar på mode.

Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden. Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet - allt för att inte bli galen på riktigt.

Är det verkligen på allvar' på detta viset' att man lever i så ytliga tankar om sej själva och sitt värde att insidan är ointressant? Att det enda som räknas är ytan likformigheten och stereotypen? Vad är man då värd när man inte längre är 18 år, perfekt uppdaterat moderiktig och dessutom har mage att visa sej offentligt i fjolårets Lindexkollektion? Dags för ättestupan månne?

Inser krasst att mitt eget 'bäst-före-datum' har passerat sedan länge och att både garderoben och spegelbilden lämnar en hel del övrigt att önska, men känner till min glädje att mitt inre - min själ - mitt tankeliv - min lust är friskare fräschare och mer pulserande än nånsin.

Jag har helt enkelt den extremt dåliga smaken att våga vara lycklig och nöjd med mej själv utifrån mina egna preferenser. I ärlighetens namn - när kommer du senast ihåg vad någon annan hade på sej förra nyårsfesten? Nä, just precis. Folk överskattar sin egen betydelse. Ingen minns och man bryr sej förmodligen föga.

Jag menar - vad skulle det tillföra dej att få veta att jag införskaffat en 6-pack tubsockar eller en ny mygghatt? Hur intressant är det på en skala? Jag brukar visserligen stolt uppvisat ett och annat loppisfynd och skulle gärna glutta runt vad andra har gjort för dito, men där handlar det om något annat än att 'duga'.

Det vore en riktig mardröm att kastas 30 år tillbaka i tiden och vara 19 år igen. När jag ser hur hårt klimatet är och hur skruvade skönhetsidealen är idag så avundas jag inte dagens unga tjejer.

Unga mammor har inget lätt match heller. Förutom att vara tjej/sambo/maka med vältränad perfekt kropp ska man vara moderiktigt stajlad friserad och mejkad, helst ha en helt hårfri kropp, ett rafflande sexliv, ett stajlat hem bra jobb, spännande socialt liv, perfekta ungar (med ett eget sinnesjukt tempo i sina små vardagsliv fyllda av aktiviteter)och en bra karriär på G.

Dessutom är det fult att bli äldre. Stackars krakar.

Det var nog svårt att få till det även utan denna sjuka press när man hasade omkring i plyschbyxor på 80-talet. Mitt råd till dej unga tjej är: Gå din egen väg, tro på dej själv och tyck om dej själv - precis som du är och du ska se att du plötsligt kan njuta av både det ena och det och andra. Du kommer att våga hänge dej - utan att behöva hålla in magen och fundera på hur du tar dej ut i profil under tiden.

Fejkens tid är förbi! Var dej själv! Låter inte det skönt så säj?

Måste medge att framtidsforskningen skapar nya möjligheter men även skräckscenarier.

Både för egen del och andras kanske det skulle vara ide att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att. Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går.....så sant så sant.

Kanske R till julklapp skulle få ett presentkort som utlovar ett exemplar av mej - en naturtroget uppstoppad sambo på hjul, att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta. En kamrat till Tjädern, Ripan och Ekorren. Som en sentimental installation skulle jag stå där full av träull med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett.

Just sådan han minns han nog mej - med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk alls, utan mer som en naturtrogen dammsamlande relik. Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett torna upp sej bredvid sängen i nattmörkret.

Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins - lätt förskönade. Och som alla konstverk så är det bara originalet som är riktigt värdefullt.

Att den dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då?? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta.

Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst. Sedan torde man vara rätt fullproppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.

Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej! Men medge att det är synd på så rara ärter att inte utnyttjas bättre i kretsloppstänkandet.

Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom helt olagligt strö mej i den fria, vilda och brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla 4 ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då. Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister just den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.

Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden, men jag föredrar att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut. Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.

Har senaste veckorna seröst funderat över att införskaffa 1 stycke spikmatta. Tror faktiskt på rönen att det onda övergår i behag, och att det skulle göra susen både för min egen och R:s stela ryggar.

Vi är båda ungefär lika vigulanta som två järnspett och ålderskrämporna börjar smyga sej på så smått.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat är tyvärr plånboken. Den "svarta springaren" är numera såld till en godtrogen och ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen "råkade" bli kvar i huset vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum.

Den lilla blå magrullaren med handtag står framme i allrummet till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt har varit till glädje i hushållet - Swivel Sweeper som faktiskt fungerar - I synnerhet den lilla bordsvarianten.

Yngste sonen ådrog sej dock mitt missnöje då han en gång "städat upp efter katten" med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand.

Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett familjeintermezzo.

Sent 80-tal. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken - känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sej stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen - och inte nog med det - det är mer ! Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna som utlovat utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.

Man skulle fånga stråna ett och ett för att sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en stor grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon och dödas av strömmen. Ett evighetsprojekt. Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag följdaktligen varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin "hushållsintresserade män" ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen fastnade direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Vi får väl se om jag faller till föga och köper spikmattan. Isåfall så kommer ett prickigt referat framöver från Fakir Forsberg.

Schleka bånfotn - vi använde det uttrycket hemma i Vindelgransele för det tillfället när man skulle titta på någons nya bäbis för första gången.

Jag fick det lagoma och alldeles underbara nöjet att igår passa en glad liten nyammad fyramånaders gumma i 45 minuter medans mamman föreläste. En helt underbart söt och glad liten tjej. När man möter en sådan blick smälter själen och man blir nästan tårögd över livets mest fantastiska mirakel. Så full av liv, så ren och oförstörd.

Tänka vad fort man glömmer handlaget trots att man kånkat på fyra egna - fast det var ju ett tag sedan förstås. Jag befinner mej just nu i det underbara återhämtningsstadiet - mellan barn och barnbarn - när axlar armar psyke och nattsömn får en chans att vila upp sej, och jag
trivs alldeles utmärkt med detta. Njuter i fulla drag av att få sitta ostörd på toa, kunna läsa en bok eller ta en sovmorgon. Får ju små lagoma barn-doser när vi träffar Roberts fina barnbarn.

Vi fick iallafall 45 minuter tillsammans, lilla Liva och jag och förutom den alldeles ljuvliga känslan av att få hålla i en liten stark och spänstig bäbis med frimodig blick, så hann vi även 'småprata lite' och jag blev påmind om hur snabbt livet rusar förbi och hur mycket jag älskar mina egna barn.

Konstaterade dock nöjt!! att det knappt ens skramlade till i nån liten kvarvarande östrogendepå. Inga mystiska reaktioner i mjölkanläggningen! Tiden för bäbissug är förbi och min biologiska klocka har stannnat på sex! Skönt! Lättad kunde jag hänge mej åt mötet med en alldeles ny och fin liten människa och därefter åka hem och skriva kärleksbrev till mina egna, tacksam för livet.

Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens med sitt genuina ursprung från Piteå har fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta. Palt i pulverform....Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och köpt ett paket. Elaka tungor säjer till och med att de är goda

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen åt dagdrömmande kring nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas - en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens. Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat - det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under tiden.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna - när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt - och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat - i sanning.

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.
Jag vågar drista mej till att påstå att troligen all mat har sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började. Se bara på Vårrullen - deg med köttinnehåll, Pizzan - deg med köttinnehåll, Pajen - deg med köttinnehåll, Pitabrödet - deg med köttinnehåll, Korv med bröd - deg med köttinnehåll, Pirogen -deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får nog helt enkelt söka människans ursprung i Piteå. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke - visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten?

(Obs att det inte finns något samband med Pitbullen och Pitepalten)

Imorgon smugglar jag iallafall en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt på pulver) till min Paltgourmet till syster i Gävle. Vi får invänta en rescention ifrån henne innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott.....

Hösten är här. Svamparna står som spön i backen, löven börjar gulna och jägarna intar posteringarna i sina ihopsnickrade torn i väntan på älg eller björn.

Man har sett gubbarna under sommarens förberedelser andfådda cykla omkring med små lönnfeta och övergödda
älghundar som plötsligt oförhappandes får komma ut och motionera efter ett halvårs skällande i rastgården.

Det inhandlas svindyra outfits, gröna och granna i allehanda prasselfria vattentäta och kamoflaugefärgade materiel, och ovanpå denna prakt tronar illorangea kepsar.

Familjernas surt inarbetade årspott av semesterdagar har fått stryka på foten för familjefaderns årliga lekstuga i skogen. Nåja jag ska inte vara sarkastisk - jag som själv är fiskebiten borde ha förståelse för detta nöje.

När man säjer nöje - möts man av stränga blickar.

NYTTA! heter det visst....

Frysboxen fylls förvisso i bästa fall, men om man räknar ut kilopriset i relation till förlorad arbetsinkomst/förlorad familjesemester, kostnad för kläder, licens, vapen, ammunition, transportmedel jaktkort och annat så ter det sej rätt billigt att kliva in på butiken och köpa sej sitt kött.

Det är dock inte helt otroligt att jag själv blivit inbiten jägare om jag hade följt pappa i skogen och i fotspåren, men nu nöjer jag mej med ett par hyfsade fiskespön och en chans att få doppa kroken i nåt närbeläget vattendrag.

En sak som jag dock anser är VIKTIGT är att kunna uppvisa ett byte vid hemkomsten. Det rättfärdigar ju liksom att man ödslat tid på ett egoistiskt fritidsintresse - en slags muta till dem som väntat hemmavid.

Jag har svårt att förstå mej på de som fiskar - släpper tillbaka fisken och nöjda åker hem. Det är ju själva triumfen, att kunna tillaga eller frysa in en fin fångst för att sedan äta och njuta. Man får helt enkelt roligt två gånger.

Att fiska och sätta tillbaka fisken menar jag att man skulle kunna likställa vid älgjakt med paintball. Själva nöjet skulle då vara att vänta ut älgen, pricka den med en färgblaffa, få tillfredsställelsen att se träffbilden och sedan slippa hela böket med slakt och allt efterarbete.

Dock har jag svårt att tro att den optimala tillfredsställelsen när man gnager på sin helvegetarisk morot efteråt infinner sej. Kött och fisk är gott gotti gottgott! Säj inget annat!

Vad är det egentligen för skillnad på mäns och kvinnors hjärnor?
Försökte spinka lite i Robbans öra vid öronspolningen men det såg oroväckande tomt ut därinne vad jag kunde se.

Dagens rubrik är föranledd av vår senaste diskussion - hur man håller en hammare eller inte. Jag tog mej för att färdigställa panelskivornas uppspikning och målning kring matplatsen i stugans köksdel. Glad i hågen, beväpnad med skivor, dyckert och en bautahammare satte jag igång uppflugen på en ranglig högstol. Inspektören själv uppenbarade sej som från tomma intet genast när han hörde mitt första hammarslag.

Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sej mannens uppmärksamhet? Han må var hur djupt försjunken i Tipsextra, Blocket, eller REM-sömn som helst, men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller knackande hammare hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer han med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken. Min kvasiintellektuella analys lutar mot att han upplever sig hotad på sitt territorium eller nåt ditåt.

Men si .....vi äro smartare än så, och det är väl inte för intet som vi utvecklat konsten att tejpa/knyta/häftstifta/häftmassa upp en gardinstång till fulländning. Till nöds kan man även få användning för ett klibbigt tuggummi. De små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås 'the wild horse' häftpistolen, vars ljud man enkelt kan maskera med en strategiskt förlagd hostning.
Jag menar - hur skulle vi annars få saker gjorda?

Nåväl - dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till en intressant historia.
I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år (en fördel om man tänker kasta sej på golvet och skrikande protestera) Magistern själv - som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han har, för att förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser för en stund.
(Ännu ett perfekt uppslag till en ny tv-såpa) 'Husbonde försöker instruera husmoder'

Jag är helt kass på att ta instruktioner - just ifrån honom! Är det en typisk kvinnlig egenskap eller är jag ovanligt rabiat?

Analys: Det smärtar så oerhört att tillägna sej en insikt om att man inte redan hade den bästa tekniken/lösningen - men att HAN har den. Nåväl - jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför. Snyggt blir det iallafall.

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mej dej....och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten i Gauto, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens 'uppkörning' och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 17/9 2008