Kanske ändå inte….

Kanske klimakteriehäxan är en bit bort. En liten strimma av hopp tändes idag när min småfebriga känsla och huvudvärk de senaste dagarna fick en naturlig förklaring. Under förmiddagen poppade det nämligen upp flockar av små bulliga vätskefyllda blåsor på överarmen, upp mot halsen upp under hårfästet. Min sjuksköterskevän och kollega Annika och jag ställde samstämmigt diagnosen BÄLTROS, vilket skulle kunna förklara varför jag mått som jag mått de senaste dagarna med huvudvärk och feberkänsla, samtidigt som det var en hyfsat osannolik diagnos med tanke på min relativa ungdom i sammanhanget SAMT det faktum att jag redan haft det för 20 år sedan.

Denna sjukdom drabbar främst äldre och försvagade personer med nedsatt immunförsvar. Visserligen har jag inte varit speciellt rädd om mej på senaste tiden med 180 knyck i jobbet, men det går ju inte upp emot hur min situation var för 20 år sedan när jag slet ensam mestadels med mina fyra ungar hus snöskottning, jobb och vardagsslit under de år mitt exx jobbade borta hela veckorna och jourade hela helgerna. Nu får jag säcka ihop i soffhörnet om kvällarna och se oförstående ut även om R pekar lite menande mot diskbänken.

En liten stämningshöjare såhär på fredagseftermiddagen blev läkarbesök (100 kr) efter inrådan av sjukvårdsrådgivning och därefter ett ”billigt” besök på Apoteket. Bältrosmedicinen kostede ENDAST 1000….. spänn. Lämpligt så här efter min mastodontteleräkning på 5600! efter att telefonen ”kapats” under semestern. I morse kl 04.00 ringde telefonen – som nu är spärrad för utgående samtal. Skypade Bella för att höra att det inte hänt något, och därefter till det nummer som samtalet kom ifrån….en mansröst på thailändska svarade. Skumt var ordet sa Bill – Mysko sa Bull